Eftertanke

Det är väl det vi ägnar oss åt dessa dagar, efter det som hände i Norge i fredags.

I snart sagt alla kanaler debatteras, diskuteras och görs försök till förklaringar, försök till att förstå vad som ligger bakom att en man kan göra det denne norrman gjorde.

Jag tycker det är bra! Jag tror nämligen att just detta att vi talar och talar och talar också är ett sätt att bearbeta. (Och jag erkänner gärna att jag igår blev bra irriterad på den person som sade att "Nu kan de väl sluta? Prata om något roligare istället, det här har vi ju redan hört.)

Fanns det den allra minsta möjlighet att göra detta ogjort så skulle vi väl alla se till att det blev så, men nu går inte det. Istället tycker jag att vi måste försöka se bakgrunder och orsaker, för att i framtiden förhoppningsvis kunna avstyra att något liknande händer igen.

Jag gick med i en grupp på FB som vill att medierna ska låta bli att publicera denne mans tankar och ideologi, men med viss tvekan som jag skrev i en kommentar. Jag tror att vi kanske måste få veta en del, för att känna igen dessa tankegångar.

Vi kan göra en hel del just nu för att hedra de som föll offer:tända ljus, lägga blommor, delta i tysta minuter, hissa flaggor på halv stång, men vi kan också göra en hel del framöver.

Framförallt tror jag att vi måste försöka se lite närmare på just hur vi själva och vår omgivning resonerar. Jag blir lite ledsen när jag hör Fremskrittspartiets företrädare slå ifrån sig så tvärt som de nu gjort när det påtalats att denne man tidigare varit medlem där. Inte för att jag vill skylla på dem, absolut inte! Men jag tror att även de måste tänka igenom vilket klimat de kanske är med och skapar. Jimmie Åkesson (SD) säger i dagens DN att det så länge varit förbjudet, mer eller mindre, att tala om problem med invandring och att det är det som föder dessa tankar som norrmannen ger uttryck för. Att Danmark inte har samma problem med extremism för där har debatten förts mer öppet. På ett sätt kan jag tro att han har rätt, men samtidigt har just Fremskrittspartiet i Norge funnits länge och är relativt stort (tror jag hörde en siffra på drygt 20% igår) och där hände ändå detta.

Jag tror att vi alla, vilka politiska eller religiösa eller andra åsikter vi än har, måste vara mer varsamma och vaksamma på hur vi talar om varandra! Visst ska vi kunna fördöma "heders"-kultur som leder till att kvinnor mer eller mindre förlorar sina mänskliga rättigheter på samma sätt som vi fördömer kvinnomisshandel som sker i annan miljö. Visst kan vi protestera hej vilt mot sharialagstiftningen som finns i en del länder, precis som många av oss protesterar mot dödsstraff i helt sekulära stater som USA och Kina.

Men... Då ska våra protester komma utifrån ett rent mänskligt perspektiv, att ingen människa ska/FÅR behandlas på sådant sätt. Inte utifrån perspektivet att det är "de där" som sysslar med sådant.

Och jag tror att vi måste vara mer vaksamma på hur vi talar om andra människor. Hur många av oss har inte stillatigande hört någon som ständigt talar om "utisar" eller "de där"? Kanske måste vi börja våga att protestera, vi som inte ser sådana otroliga skillnader människor emellan?

Är jag naiv? Bryr jag mig inte om ifall Sverige skulle "tas över" av muslimer? Varken eller vågar jag påstå. Jag vill allt helst att Sverige fortsätter att vara den sekulära stat med full (i alla fall nästan) religionsfrihet som vi har idag. Men jag kan och kommer inte någonsin att kunna acceptera att man rent automatiskt dömer ut en annan människa bara p.g.a. hudfärg, religion, nationalitet eller annat!

En önskedröm vore att vi talar om människor, inget annat.

Det tänker jag är ett sätt att hedra de som mördades i Oslo och på Utöy. Att deras död åtminstone ska ha det med sig att vi får ett annat samtalsklimat.

Och, om ni orkar för detta är mycket tungt att läsa, gå in på http://prableen.origo.no/ . Hon har skrivit en oerhört tuff text om sina upplevelser på ön! Jobbig att läsa, men viktig tänker jag för att en liten, liten aning få ett hum om vad som skedde och därmed kanske en än större vilja att försöka förhindra liknande i framtiden.

TILLÄGG
Jag hörde nu kl 12 i SvT/NRK rapporteringen från den tysta minut som hölls. I Oslo utanför Domkyrkan hade den svenska reportern mött på en ung man från Göteborg, som åkt till Oslo "bara" för att dela ut kramar till de som behövde. Han bor i Sverige sedan 12 år, varifrån han kommit framkom inte och spelar ingen roll. En anledning till hans beslut att åka var det en arbetskamrat sagt igår: "Det är sådana som du som gör att sådana som han (attentatsmannen) alls finns!" I ett sådant läge hoppas jag verkligen att jag, om jag också hört, vågat säga ifrån! För det är snarare sådana som uttalar något sådant som ställer till det!

Allt gott!
Eva

Lördagen 23 juli 2011

Vad säger man en sådan här dag? Egentligen finns väl inga ord som kan beskriva känslorna. Sorg, givetvis. Chock. Ilska. Förtvivlan.

Jag skrev igår att jag undrade hur man kan anse sig ha någon sorts rätt att göra något sådant här, och det undrar jag fortfarande.

Nu verkar det ju som om det är en man som beskrivs som "nationalist" och högerextrem som står bakom. Åtminstone ser det ju ut att vara bra säkerställt att det är just han som sköt minst 84 ungdomar på Utöya, och eftersom han tydligen tog sig dit genom att säga att han skulle informera om bomben i Oslo, utklädd till polis, får man väl anta att han åtminstone är inblandad även i bomben i Oslo centrum.

Som det ser ut nu är denne man orsaken till minst 91 döda...

Vad får en människa att begå en handling så fruktansvärd? Vad får en man att inte bara döda utan även skrämma människor så att de kanske aldrig helt kommer igenom denna mardröm? Vad föder ett så otroligt hat att man kan jaga unga människor som gläds på ett sommarläger med gevär och helt kallt skjuta ner dem?

Jag förmodar att det kommer att publiceras och visas en hel del intervjuer med psykologer och andra som är kompetenta att våga sig på en förklaring. Jag hoppas faktiskt på det, för jag tror att vi alla kan behöva lära mycket, mycket mer om vad som kan göra att någon känner sig sådan att ett dåd likt detta ses som en utväg.

Det sägs att han är starkt anti-islamistisk och emot det mångkulturella samhälle som även Norge blivit. Att han är konservativ och helst vill ha Norge åter till "gamla goda tider".

Så må vara. Han har givetvis rätt till sina åsikter (om än inte i formen "hets mot folkgrupp", jag gissar att Norge har lagar liknande våra vad gäller det.). Men ingen, absolut ingen, har rätt att försöka ta makten över ett helt land på detta sätt! Att inte riktigt trivas med det politiska landskap/styre man lever med upplever vi alla då och då. Att därifrån gå vidare till att döda meningsmotståndare på detta sätt är rent omänskligt.

Och då menar jag inte den reella makten, regeringsmakten, utan den makt över människors sinnen som denne man försökt skaffa sig. Jag har nu under morgonen sett några intervjuer med unga som var på ön. (Smart av SvT att sända NRK direkt!) Allra mest fastnar väl den unge man som berättar hur han och vännen, som står bredvid, flydde ner i vattnet och framför sig på gräset såg en ung kvinna död. Och den unga kvinna som blivit vittne till hur denne attentatsman bara gick fram till en flicka som låg ner och fortsatte att skjuta mot henne. Det är skönt att veta att Norge är ett land som har möjligheter att hjälpa dessa ungdomar och alla andra, genom en utbyggd sjukvård. Jag ber för att de ska kunna komma vidare i sina liv, trots och med det de utsatts för.

Men jag har också sett, eller rättare sagt hört, en man som har blivit lite "hjälte" för mig. En man som uppenbarligen ganska snart efter explosionen inne i Oslo springer rakt in bland glassplitter och elände. Han filmar förödelsen samtidigt som han ropar och frågar om någon behöver hjälp. Skulle jag klara det? Jag vet inte.

Mina tankar går idag till alla som drabbats på ett eller annat sätt. Men de går också till alla de fantastiska människor som arbetar för att hjälpa, via operationer, psykologiskt omhändertagande, att vidarbefordra nyheter till allmänhet, eller bara finnas där för oroliga människor.

Jag var in på Dagen och läste lite (bland annat en bra ledarblogg) och den tidningen har var dag ett bibelord tryckt högst upp. Jag har förstått det som att de är bestämda i förväg, efter de kyrkotexter som är aktuella. Dagens ord passar sällsynt väl en dag som i dag: "Frukta inte för dem, ty jag är med dig för att rädda dig, säger HERREN." Jeremia 1:8.

Allt gott!
Eva

Hur kan man?

Det är vad jag sitter och tänker på just nu i kväll. Hur kan någon enda människa anse sig har "tillstånd" att göra så som idag har skett i Oslo med omnejd?

Vad man än vill ha fram för åsikt eller vad man än vill protestera emot - hur kan man anse sig ha rätten att förstöra andra människors liv på detta sätt? Antingen genom att döda eller skada eller "bara" genom att ta ifrån människor deras kära och dessutom skrämma en väldig massa människor från vettet?

Jag förstår visst att det finns de som tycker sig ha så svårt att komma ut med sitt budskap på normalt sätt att de ser sig ha anledning ta till nära på vilka metoder som helst, men jag kan aldrig, aldrig, någonsin på minsta sätt acceptera att man gör så här! Att döda i självförsvar kan jag möjligen ha förståelse för, men inte detta.

Vem som än är skyldig till detta så är det fullkomligt vidrigt och borde väl verkligen inte ge några fördelar för de som gjort det.

Nu hoppas jag att alla vill be med mig för alla de norrmän och andra som på ett eller annat vis blivit offer i detta! Härligt att se, mitt i det hemska, var att FB-gruppen "Tenn ett lys för offeren" (om jag minns helt rätt) redan vid 20.30 hade nära 112.000 medlemmar!

Allt gott!
Eva
Och gör gärna som den härlige norrman jag såg tidigare (borgmästare i Oslo?) sade och "knus" era nära lite extra ikväll.

Att välja det perfekta

Återigen kommer en diskussion upp om detta med funktionshinder och vad vi kan "göra åt det".

Och återigen handlar det i första hand om Downs syndrom, eftersom det hör till de som är enklast att se innan människan ens är född.

Igår, 18/7, var det dels en artikel i DN dels en del prat i P1morgon om detta att det numer är så mycket lättare att hitta denna kromosomförändring bra tidigt i graviditeten och därmed ge de blivande föräldrarna möjligheten att välja abort om de så vill. Professor Torbjörn Tännsjö intervjuas och han säger att han tror att föräldrar väljer abort inte för att de är oroliga för att det ska bli jobbigt eller så utan för att de oroar sig för att dö före barnet som ju kommer att behöva stöd hela sitt liv.

Jo - så kan det säkert vara för en hel del. Men jag tror tyvärr att det finns ännu ett skäl för att en del av dessa barn aldrig får födas.

Vi har, här i Sverige och i många av västländerna, vant oss vid ett ganska bekvämt liv. Vi har vant oss vid att även om vi klagar över skatter och arbetstider och stress så kan vi ordna våra liv bra mycket som vi själva vill. Känns boendet inte helt ok och modernt nog så skaffar vi oss ett nytt, om inte annat genom att renovera. Vi springer benen av oss för att vara "trendiga" på ett eller annat sätt, med kläder, möbler, mat och vanor.

Om vi då får besked om att det väntade barnet inte är riktigt det vi tänkt i den perfekta "villa, Volvo och vovve"-tillvaron vi tänkt oss...?

Jag dömer inte på något endaste sätt de föräldrar som väljer abort i det skedet! Jag tycker inte ens att det är helt deras eget "fel" om de gör det valet. Jag tror att det finns så mycket press i många lägen att vara så "lyckad" att det, undermedvetet om inte annat, påverkar hur man väljer.

Torbjörn Tännsjö säger att han inte ser något problem i om vi med tiden skulle kunna välja bort barn även på indikation om ADHD eller andra syndrom för han tror inte att samhället blir omänskligare av det. "Vi är alla funktionshindrade när vi är små och när vi blir gamla. Det finns ingen möjlighet att utrota all svaghet." (DN 18/7 sid 9)

Otroligt cyniskt och otäckt, tycker jag!

Visst är vi "funktionshindrade" som barn och ofta som gamla, men det går ju inte att jämföra med det vi kallar funktionshinder!

Vad gör detta i förlängningen med dem som drabbas av en skada under förlossningen? Eller det barn som får en hjärnhinneinflammation och skada av det? Eller den som, ung eller äldre, blir rullstolsburen efter en olycka? Hur ska vi se på dem?

Professor Tännsjö har rätt i att vi aldrig kan utrota all svaghet, och jag är faktiskt glad för det! Jag är övertygad om att den tro vissa verkar ha på att det faktiskt kan gå att göra just det orsakar betydligt mer ohälsa än om vi kunde leva med vetskapen att allt inte är, och inte kan bli, så perfekt som vi skulle önska!

Jag känner inte någon med downs syndrom på närmare håll. När jag var i kanske 10-års åldern fanns en kille i samma scoutgrupp som jag, och jag var ärligt talat rädd för honom! Han var nog lite förtjust i mig och jag blev bara rädd... På mitt konfirmationsläger var 2 killar med, med olika grad av begåvningshandikapp. Båda jättegoa' och särskilt T minns jag med stor glädje.

Och jag tror mig veta att det finns många fler än jag som blivit otroligt stärkta av ett speciellt leende och en uppenbar kärlek till andra människor...

Henne har jag mött på det absolut "rättaste" stället - kyrkan. Och ok, hon kan kanske inte sjunga med som andra. Hon kanske inte kan hjälpa till med serveringar. Hon kanske inte läser förböner. Men hennes sätt att le, skicka slängkyssar, krama någon lite extra är värt så otroligt mycket!

Vill vi verkligen ha den "perfekta" värld där dessa människor inte finns? VILL vi påverka våra medmänniskor till att inte ens låta dessa människor födas och bli det de kan bli?

Inte i min värld...

Jag hoppas innerligt att prof Tännsjös framtidstanke om en värld utan downs syndrom är fel - för de ger oss oerhört mycket!

Allt gott!
Eva

Att inte döma

Fjärde söndagen i trefaldighetstiden handlar om just det: att inte döma.

Jag vet att de orden kan sätta många olika tankar i huvudet på många. Jesus talar ganska mycket om att inte döma din medmänniska. "Döm inte, så att du själv inte blir dömd.", "Med den dom du dömer skall du själv bli dömd.", "Ta först bort bjälken i ditt eget öga innan du försöker befria din broder från flisan i hans.", "Var barmhärtig, så som Fadern är barmhärtig.".

Men vad menar han egentligen? Ska vi då inte ens få tala om när någon gör fel? Aldrig kunna säga till någon annan att "Den där - hon/han är väl en riktig knasboll!"? Och förresten, själv talar han ju folk till rätta stup i kvarten!

(Det där sista är ju inte så konstigt... Jesus hade inga bjälkar i sina ögon, så han kunde verkligen ta bort flisan ur andras.)

Jag tror att man nåste göra en väldigt viktig distinktion här! Eller jag är faktiskt säker på att man måste det... Man måste skilja på människan som person, och människans gärningar.

Att en människa stjäl, misshandlar eller "bara" mobbar någon behöver ju på intet sätt betyda att den människan är ond rakt igenom. Men de gärningarna ska sannerligen fördömas! Samma sak gäller ju faktiskt också i detta sammanhang den som snäser åt kassörskan i mataffären, snackar "skit" om arbetskamraten, eller tar med sig saker hem från jobbet som egentligen skulle ha stannat där.

Någon som gör något sådant är också väldigt "enkla" för oss andra som inte gjort oss skyldiga till liknande. Det är lätt för oss att sätta oss på lite "höga hästar" och berämma oss själva i att vi i alla fall är mycket bättre än de!

Men är vi det om vi verkligen är ärliga?

Jag minns en kvinna jag kände för ganska många år sedan. Hon var dagmamma åt ett härligt gäng ungar, en väldigt bra sådan. Men med ett antal barn i värsta "ritåldern" gick det ju åt en hel del papper. Denna kvinna hade en lite irriterande tendens att alltid i väldigt hårda ordalag fördöma människor som ertappades med "fingrarna i syltburken", vare sig det gällde större bedrägerier eller snatterier i närmaste affär. Men - hon lät sin man ta hem kopieringspapper som barnen fick att rita på...

Till slut blev det ett så pass stort svinn så det relativt lilla företaget som maken arbetade på reagerade. Utredning och upptäckt. Och ett fullkomligt ramaskri från denna kvinna... "Han har ju så lite betalt! Och jag får så lite för barnen! Det är väl inte så farligt!?!"

Men vad är det egentligen för skillnad? "I grunden" om man så säger. Vare sig det gäller att ha förskingrat miljoner eller att ha stulit kopieringspapper så handlar det om stöld.

Och det är där jag menar att vi kanske inte ska vara så säkra på att vara så oskyldiga och "rena" någon av oss. Alltså har vi en reell anledning till att inte döma.

En sådan "genomgång" av våra egna liv ger förhoppningsvis också en större förståelse för detta att i varje fall nöja sig med att döma gärningen, och inte hela människan.

Vad är det som säger att inte en mördare kan vara en mycket god make och far t.ex.? Vad är det som säger att rattfylleristen som i och för sig vid det tillfället han/hon körde i ett fullkomligt vanvettigt berusat tillstånd riskerade andras liv inte är en god arbetskamrat i normala fall?

Gärningarna är värda all fördömelse och avsky, men människan ... Ska han/hon verkligen inte ha rätt att ses även som annat?

Straff kan och bör utmätas för väldigt många saker. Men under strafftid måste alla också få ses som mer än bara sig gärning, få hjälp att förändras och chans till ett annat liv. Och när straffet är avtjänat - vare sig det gäller att sitta i fängelse eller något sådant som att vänner inte riktigt vill tala med någon som betett sig illa - så måste vi låta bli att döma! Vi måste försöka vara så barmhärtiga att vi ser hela människan!

Gott och ont finns det "möjligheter" till i alla människor! En del av oss hamnar i situationer där det onda tar överhanden. Jag säger absolut inte att vi inte själva har ansvar för det, det finns i princip alltid valmöjligheter, men människan är inte fullkomlig.

Vad vi framför allt har möjligheter till är att försöka se på varandra med kärlek och inte döma ut varandra. Det tror jag är något av det allra viktigaste Jesus lär, när han tar till sig "tullindrivare och skökor" som det står, att vi måste se varandra bakom masker och eticketter.

Jag minns nu plötsligt något jag skrev om för ganska länge sedan. Jag såg ett program med Sverker Olofsson. I slutet sändes en intervju med en nordamerikansk indian, en man i Sverkers ålder som han tydligen varit vän med en tid. Denne man berättade om hur han försökte förklara människovärde för barn i skolorna i reservaten. Han tog en sedel av medelhög valör och frågade barnen om de ville ha den. Givetvis sa' alla JA!. Han skrynklade till den ordentligt och frågade igen. Samma svar. Till slut trampade han på den med smutsiga skor. Frågade och fick samma svar.

Så måste vi faktiskt försöka tänka om människor också! Det är inte alltid lätt, men vi måste försöka minnas att även den människa som blivit lite "tillskrynklad och nedsmutsad" av livet, vare sig det handlar om missbruk eller någon som "bara" begått det som ibland ses som "finare" brott typ förskingring, är värd precis lika mycket som den som går genom livet ren och struken. I Guds ögon är vi alla lika mycket värda! Och vi ska alla en dag dömas med samma mått, så låt oss själva försöka döma andra som vi själva vill bli bedömda!

Allt gott!
Eva
(Datorn? Ja den fungerar stundstals, men jag har varit tvungen att starta om den ett varv under skrivandet av detta. Och tyvärr kom ju aldrig inlägg in förra söndagen. Då handlade texterna om bl.a. den förlorade sonen. Många kan väl den historien? Då ser ni också att dagens text har väldigt mycket gemensamt med den.)

Dator bekymmer

Min dator har pajat och jag vet inte när jag får igång den igen...... 

Allt gott

Eva

Kallelsen till Guds rike/Vårt dop

Två rubriker? Nej, bara en ny och en något äldre. Jag tycker dock att de hänger så ihop och ligger så nära varandra att båda fick vara med, tror att ni kommer att förstå vad jag menar.

Jag tycker att detta med dopet på många sätt är djupt fascinerande! Men kanske inte i den teologiska mening ni nu tror... Det jag tänker på mest är hur många ser på dopet som ren tradition. (Ev frikyrkliga läsare med troendedop i sin kyrka ber jag om ursäkt! Denna diskussion blir om barndop.)

Numer är det ju, efter många och långa och stundom ganska hetsiga diskussioner, dopet som är medlemsgrundande i Svenska Kyrkan (innan räckte det med att den ena förälderna var medlem så blev barnet det också).

När detta började gälla för c:a 10 år sedan fanns det präster som "tog chansen" att än mer tala med föräldrarna om vad dopet egentligen innebär. Men se det var inte populärt!

En kyrkoherde i södra Sverige, Bertil Franck, gick så långt att han inte ville döpa de barn vars föräldrar deklarerade att de ville att barnet skulle döpas endast för att det "är tradition". Han framhärdade t.ex. i att det ju i dopritualen står "NN, jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn." Inte "Jag döper dig till ..." när föräldrarna sade att "barnet måste ju ha ett namn!".(Alla har ju namn! Skatteverket sköter den saken... Även när kyrkan skötte folkbokföringen så anmäldes namn, hade inget samband med dopet, prästen frågar/frågade "Vad heter barnet?" inte "Vad ska abarnet heta?")

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå dessa föräldrar, som tycker att kyrkan ska döpa mest för att de vill ha en fest för barnet, att kyrkan har en vacker lokal, att det är tradition i familjen. Jag tycker faktiskt att det är ganska respektlöst. I vilket annat sammanhang skulle man gå in och begära att få utnyttja lokal, personal osv men göra helt enligt egna regler? (Detta förekommer ju även vid vigslar och begravningar t.ex. För att inte tala om skolavslutningar...)

Naturligtvis vill jag att människor ska komma till kyrkan! För att döpa sina barn, begrava sina döda och allt däremellan. Men jag skulle önska att folk då hade lite mer respekt för det kyrkan står för...

Det är fullkomligt självklart att vem som helst, i vilken "fas" av sökande man än är ska kunna komma till kyrkan! Kyrkan är till för att hjälpa människor vidare, var man än befinner sig i funderingar kring tron. När det gäller t.ex. dop och begravning (där har jag själv i arbetet hört en hel del...) handlar det dock ofta om att kyrkan bara självklart ska ställa upp vad du själv än egentligen tycker om den...

Nu tror jag i och för sig att det hos de allra, allra flesta av dessa människor ändå finns en längtan och en nyfikenhet, men att man kanske inte kan/vågar/vill uttrycka det. Och där kommer kyrkans ansvar in väldigt tydligt!

För vad gör egentligen kyrkan i detta? Väldigt många, både präster och andra, verkar mest bara vara glada åt att det ändå döps nya barn och inte bry sig särskilt mycket om resten... Den präst, kyrkoherde (em numer) Bertil Franck, som blev lite frontfigur för de präster som ville tala lite mer om just tron och vad dopet faktiskt innebär med föräldrarna - de blev bra illa sedda av många! Bertil Franck t.ex. blev kallad till biskopen för att förklara sig...

Jag tycker faktiskt att kyrkan (detta gäller långt ifrån alla! Men tyvärr ofta alltför många i beslutandeställning.) är ganska feg! I dopritualen talas om att barnet döps in i församlingen, in i den kristna gemenskapen och att föräldrar och faddrar ska "...vara förebilder och förebedjare för honom/henne/dem och tillsammans leda på trons väg genom livet." som det läses i slutet av dopgudstjänsten. Varför kan man inte stå för att det är så man tycker och önskar?

Missförstå mig inte nu! Naturligtvis ska kyrkan ta emot dem som vill vigas, döpa barn, begrava sina döda mm i kyrkan! MEN - i detta måste ju kyrkan också stå för tron. Kyrkan bygger på Guds ord i Bibeln, på tron på Jesu liv och gärningar o.s.v., och att då t.ex. ställa upp med lokal för skolavslutningar men acceptera att prästen inte ens få läsa välsignelsen... Tala om självförnekelse! Eller när en församling faktiskt diskuterade att låta en borgerlig begravning hållas i kyrkan (andra bra lokaler fanns i närheten, som ofta användes i dettta syfte). Där gick kyrkoherden in och sade nej.

För att försöka mig på en sammanfattning menar jag alltså inte på något sätt att människor ska nekas kyrkans tjänster, men jag förstår mig absolut inte på varför man vill ha dem även om man själv närmast förlöjligar dem som faktiskt tror på och lever för Gud och Jesus. (Jodå, det har jag stött på bra många gånger.) Varför vill man döpa sitt barn men helst inte ens ställa upp på ett samtal med prästen innan? "Det räcker väl med att han/hon vet vad barnet ska heta?" Som sagt så inser jag att det kan bero mycket på rädsla, egen osäkerhet kring tron och så, men ändå?
Jag vill väldigt gärna att människor kommer till våra kyrkor och hör och ser och "smakar" vad som där sägs och predikas, men jag önskar att man då gör det utan alltför många fördomar och med samma respekt som man skulle visa i så många andra sammanhang där man känner sig osäker och "nybörjaraktig".

På kyrkan själv vilar ett väldigt stort (det största faktiskt) ansvaret i detta! Kyrkan måste ju våga stå för sin tro! Visst tolkar vi olika och det finns olika riktningar även inom SvK men det är egentligen inget problem i just detta. Kyrkan är för oss alla grundad på Bibeln, på Fadern, Sonen och den helige Ande! Jag tror att kyrkan skulle vinna väldigt mycket i respekt och förtroende om vi vågade säga det lite mer! En kyrka som gör (redan gjort...) sig känd för att ställa upp på väldigt mycket och bara vara så väldigt, väldigt glad att människor alls vill komma... Nej, där tror jag förtroendet ryker all världens väg!
(Jmf en politiker som "vänder kappan efter vinden", hur många röster ger det?)

Kanske inte så mycket till reflektion över dagens texter... Men ändå... Dopet är viktigt! Jag hoppas givetvis att varenda unge ska döpas in i den världsomspännande församling vi alla döpta tillhör. Men jag hoppas då också att föräldrar ska få veta vad dopet faktiskt innebär, och att barnet ska få hjälp att förstå det när det är stort nog. Att vara döpt innebär ju så otroligt mycket mer än att vara medlem i den lokala församlingen/SvK och därmed kunna gifta sig och begravas där. Dopet innebär en gemenskap med Jesus och, mer påtagligt för många kanske, en gemenskap med alla andra döpta kristna världen över!

Allt gott!
Eva