Tidsinställd bomb i dödsriket!

 

(Jag bör nog ge en liten varning här... Denna text kan nog av en del ses som väl "häftig"! Jag har dessutom publicerat den en gång tidigare för nu rätt många år sedan.
Bakgrunden är en lektion i S:ta Claras bibelskola, med komminister Nils Lidskog som lärare. Han skrev som rubriken ovan på blädderblocket när lektionen startade. Och den rubriken fick min hjärna att "gå igång"... Texten nedan har lästs av både Nils och andra präster i just S:ta Clara och ingen har lämnat in några protester, så jag tycker nog att jag vågar publicera den här. Att det blir idag beror på att det är lite "mellandag" idag, det är sabbat o också gissningsvis en dag av chock, förtvivlan o "Vad gör vi nu då?" för lärjungarna. Ursprungligen är väl artikeln skriven efter Påskdagen dock men jag hoppas reportern ursäktar publicering en dag tidigt. Här följer alltså...)

Tidsinställd bomb i dödsriket
TT (Trons Telegrambyrå), Guds rike

Ja, så beskrevs faktiskt de senaste tre dagarnas händelser för TT's reporter. (Då hotelser uttalats har vi beslutat använda pseudonymen "Guds barn" för denne. Detta blev visst lite pinsamt för vissa...)

Detta är vår medarbetares rapport:

Det hela började alltså för tre dagar sedan, närmare bestämt strax efter kl 3 på eftermiddagen i fredags. Jag fick höra att fler än vanligt klagade på oljudet och den höga volymen nerifrån.

När jag själv undersökte saken fann jag (till min fasa, måste jag tillstå) att det inte bara var högre volym än normalt utan också i en ovanlig ton. Istället för det vanliga gnället och klagolåten fanns en ton av jubel i jämrandet.

Som alla läsare vet är nedgången dit inte en plats man gärna närmar sig, men vad ska en nyfiken reporter göra? Naturligtvis begav jag mig dit. Nu kom jag ju inte så väldigt nära innan jag stoppades av två vakter. Och trots att det mesta av deras vanliga avvisande och rent aggressiva attityd fanns där kunde de inte hejda sig, utan berättade ivrigt vad som hänt. Här har jag försökt att sammanfatta:

-Vi visste det! Vi visste det! Inte skulle han vara något undantag, Hur kunde han inbilla sig att han skulle kunna hålla sig utanför?

-Ursäkta, men vad visste ni? Och vem är "han"?

-Vet du väl! Han, fånen som gått omkring och sagt att han är "Guds son" och skulle gå till Fadern. Fattade vi väl att det bara var larv. Det är ju vi som har makten över döden!

-Jaha, han. Han som dog på korset idag. Men har han ändå inte visat sig ha stor makt? Och er ledare har han ju...

-Det var då det! Nu är han nog inte så morsk, ska du se! Kom imorgon så får du höra!

Med de orden drog de sig tillbaka till vaktkuren, förmodligen för att fortsätta det festande jag avbrutit (om man ska tyda deras utseende...)

Själv återvände jag hem med mycket att fundera över. Inte var han någon "fåne" - så mycket var jag klar över. Men det här om att "gå till Fadern"...? Jag somnade med viss oro i hjärtat.

Under lördagen var jag upptagen med ett annat reportage större delen av dagen. Men mot kvällen började det dock åter att talas om "de där nere", nu om att det var ovanligt tyst . Eftersom vakterna faktiskt inbjudit mig att återkomma gick jag tillbaka, inställd på att det helt enkelt var bakrus som förklarade lugnet.

Till min oerhörda förvåning var nu vakterna (samma som på fredagen) klart nervösa. Knappt ett spår av deras vanliga självsäkerhet och oförskämda attityd som alltid omtalats syntes.

-Hur är det? Lite för mycket fest? frågade jag i hopp om att vänlighet trots allt skulle påverka dem.

-Vi klarar allt mer fest än så! Här är det alltid fest!!! kom svaret buttert.

-Men ni verkar lite ledsna och oroliga...

-Klart vi är! Den där korsfjanten har ju svar på allting!

-Som jag hört, brukar väl er ledare kunna komma med en hel del också?

-Klart han kan! Han är ju bäst! Men...

-Ja? "Men" vad?

-Nu låter han faktiskt lite konstig. Verkar nästan som om han inte vet vad han ska hitta på alltså. Känns lite oroligt nästan. Fast han fixar det säkert. Säkert!

-Vad tror ni skulle hända annars? Om ni bara fantiserar, menar jag.

-Går ju inte att tänka! Att han skulle missa den här chansen... Nej FY! Då förlorar han ju all makt, fattar du väl? Går ju inte ens att tänka!

Så försvann de neråt igen. Själv gick jag hem och stupade i säng. För er, kära läsare, erkänner jag gärna att det varit oerhört tröttsamt, nervöst och skrämmande att ta denna kontakt. Sömnen var dock lugnare denna natt - deras oro ingav mig mod!

Söndagens uppvaknande blev, som ni alla vet, allt annat än lugnt och rofyllt... Har vi någonsin hört ett sådant ljud? En sådan volym? Eller hade vi kunnat ana att jorden kunde skaka så utan att helt förstöras?

Varifrån allt härstammade var ju alla på det klara med, så det vara bara för mig att rusa iväg och se om mina kontakter gick att finna. Och visst fann jag dem...

Närmast upplösta av ilska och förtvivlan sprang de emot mig.

-Han vann!!! Fånen vann!!!

-Hur då "vann"? Vad har hänt?

-HAN ÄR INTE KVAR!!! Ingen annan har någonsin gått härifrån! Och så kommer han... Och SNACKAR sig ut! Det är... Det är... Det är... Inte klokt alltså! Han har förstört ALLT!

-Ni menar att han...

-JA, det menar vi! Men stick nu! Du hör väl till det där äckliga "Gudsriket"? Akta dig du! DU snackar dig inte ut!

(Härefter följde en hel del otidigheter och hotelser som jag tänker bespara er.)

Ni förstår att jag gick hem med lätta steg? Ja, vi alla gick ju med lättare steg denna söndag. Och kommer att fortsätta att göra det. Nu har vi verkligen något att fira!

Han, vår egen Jesus, segrade verkligen över döden, i själva dödsriket! "De där nere" placerade själva "bomben" i sin mitt!

Här har jag fått berätta om en del av dessa 3 dagars händelser, andra kommer förhoppningsvis skriva om sina erfarenheter av Jesus. Kvar för mig, oss alla, är nu att glädjas och försöka förstå vidden av detta.

                                                                                                   TT's utsände
                                                                                                    "Guds barn"

Fotnot:
Jag har nu fått höra att alla hotelser, vare sig de uttalas nu eller i framtiden, efter Jesu seger är verkningslösa. Så oroa er inte för mig!

------------------------------------------------------------------------------------------

Med förhoppning att ni kunnat läsa detta för vad det är, en tanke som började "surra" i mitt huvud genom en rubrik på en lektion. 

Allt gott!
Eva

Den största kärlekens dag

(Enda påskpyntet här förutom några dukar. Korset är sågat av några som bodde hons Carl-Erik o Overa Sahlberg o sedan målade jag. Törnekronan är helt enkelt vildrosgrenar som behövde klippas av. 5 röda rosor står på altare idag, symboliserande Jesu 5 sår på samma sätt som t.ex. Birgittineordens 5 röda märken på huvuddoken. Jag tycker det känns bra ha hemma också, i år dessutom en gåva från en kristen vän.)


Nu får kanske en del "vatten på sin kvarn" o tycker sig se bevis för att jag, som kristen, är helt tokig - långfredagen som den största kärlekens dag? Den dag när Jesus hånas, förnedras, plågas, torteras o till slut spikas upp på ett kors till ett av de värsta, mest plågsamma, dödssätt människan hittat på?

Men jag envisas - detta är dagen när den största möjliga kärlek visas!
Samtidigt är det dagen för allra mest skam, skuld o dåligt samvete...
Hur det går ihop? Det gör det, alldeles utmärkt t.o.m., o jag ska försöka få fram hur jag tror.

Då o då (rätt ofta faktiskt) har jag i debatter stött på människor, alldeles vanliga likaväl (o nog vanligare) högt utbildade präster som förnekar både att det skulle finnas något som synd som Gud kan bli rasande över o att Jesus dog som det sista offerlammet. Dessa menar att Gud är "bara kärlek" o ser inget fel alls i att människan lever precis som h'n vill (undantaget mord, krig, utsugning, pedofili, sexköp, stöld, miljöförstöring... det brukar komma många undantag ibland...). Helt ärligt förstår jag inte hur man då läser Bibeln.

Att Jesus dog en offerdöd för att skapa försoning mellan människor o Gud talas om i evangelier, i epistlar (breven som Petrus, Paulus o andra skrivit) o även i Gamla Testamentet, att då förneka den delen av Jesu död.... Jag vet faktiskt inte vad jag ska våga kalla det.

Naturligtvis är det lättare på många sätt att skylla på Judas, de ledande i templet, folket som följer strömmen o går från att ropa Hosianna till att hetsa "Korsfäst! Korsfäst!" eller romarna. Att Jesus dog bara för att de inte gillade honom. Skyller man på dem så kommer man ju dessutom ifrån vår egen skuld i att vi idag minns lite extra hur Jesus plågades, hånades, dödades. Men vad gör det med Jesus?

Om Jesus inte dog som ett försoningsoffer för våra synders skull, inte dog för att skapa ett nytt förbund mellan Gud o människor - vad ska vi ha honom till då? Då blir Jesus inget mer än någon sorts trollkarl som kunde bota o som sa en hel del bra, moraliskt goda, saker. Jesus tappar i princip hela sitt syfte.

Varför inte istället jubla i glädje över det Jesus gjorde?

Alldeles nyss, medan jag funderade lite över ett ordval här, fick jag den gamla sången vars refräng går ungefär "Du ska få en dag imorgon som ren o obrukt står, med nya ark o nya färger till" (norsk eller dansk i original, sjöngs av ett barn tror jag, gammal som sagt). Är det inte just det Gud säger? "Nu suddar jag ut allt det som varit! Jag suddar t.o.m. ut en massa i förväg, det ni människor kommer att göra om 276, 1589 eller 2000 år! Vi börjar om med blanka blad o nya kritor!" 

"Det enda jag begär är att ni erkänner att ni går fel ibland o ber om förlåtelse i Jesu namn, namnet på den som nu lider för att det ska kunna suddas."

Vi har del i Jesu plåga den där natten o dagen. Varje gång vi ljuger, tar något vi inte borde tagit, lurar någon eller bara är vardagligt "småelak" mot någon har vi del i piskrappen, hånet o spikslagen.

Men...!
Det kan ju få vem som helst som älskar Jesus att vilja följa Judas' väg o gå o hänga sig! Så kan du väl inte säga???

Jodå - för det kommer ju något helt underbart också.

Det Jesus gjorde på korset var ju att ta på sig alla människors alla synder genom alla tider! Det enda vi behöver göra är att be om förlåtelse i hans namn. Han liksom ställde sig i vägen mellan oss o Fadern så att våra synder inte syns utan bara hans offer kan ses av Fadern. Jesus har betalat priset som rättmätigen skulle betalats av oss - det enda vi behöver göra är att tacka honom genom att be om förlåtelse. Vår bön om förlåtelse blir ett tack o ett erkännande, ett erkännande av vår skuld men också av vår tacksamhet över att Jesus såg till att vi kan slippa det straff Gud egentligen har rätt att ge oss.

Det är väl det som kallas lag o evangelium? Synden/lagen finns o får inte sopas under mattan, men nåden finns där sannerligen också! Nåden kan väl ändå sägas beroende av synden/lagen, för vad ska vi med den till, varför behöver vi nåden om inte lagen finns?

Gud är kärlek - det har de rätt i de som säger det o vill ha det till bara det. Guds största kärlek är dock att Han var beredd att offra sig själv för att skapa en ny o ren relation med oss människor trots att vi gör så mycket som får Honom både arg, förtvivlad, ledsen o rasande.

Så idag tänker jag med sorg på allt som blir fel i mitt liv, men jag gläds också åt den oerhörda kärlek som visar sig i korset.

Allt gott!
Eva

Förbund, förtvivlan o fängslande

(Inte Getsemane men lite åt samma håll kanske.)

Torsdagen i påskveckan ser ut att ha börjat rätt stillsamt för Jesus o lärjungarna. (Kanske med undantag för Judas som man kan gissa kände viss nervositet.) Lärjungarna ordnar för den traditionella påskalammsmåltiden, rätt mycket i godan ro verkar det. Förmodligen pysslar de på med mat o annat under småprat o så, som man gör när goda vänner ordnar tillsammans. Eller hade de aningar om vad som skulle komma att ske? Jag tänker att det nog kan ha varit rätt olika med tanke på hur det ibland i texterna visas hur de kan ha svårare eller lättare förstå vad Jesus talar om.

Så instiftar Jesus nattvarden. Tar först brödet, tackar Gud o säger "Detta är min kropp." o så tar han bägaren o säger de fantastiska orden: "Drick av den alla. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Jag citerar Matt. 26:26b-28.)

Nu litar jag på att ni läser lite själva också för det händer mycket denna dag men jag har efter en del funderingar bestämt mig för att fokusera på Jesu bön/bönekamp i Getsemane. Där ber ju Jesus faktiskt i förtvivlan o ångest över vad han vet väntar. Han ber t.o.m. att få slippa om det går. Men han ber också att det ska ske enligt Guds/Faderns vilja o inte hans egen.

Jag bestämde mig att fokusera på just detta efter att ha läst en kommentar i sociala medier tidigare idag. En person som i ett sammanhang där psykisk ohälsa nämndes skrev ungefär: "Men den som är frälst o känner Jesus råkar inte ut för sådant! Då är man inte frälst!". 

Jag blir rädd av sådana kommentarer! 

Nu kan jag visserligen tänka att det är lite synd om den här personen som inte förstår bättre men jag undrar samtidigt om h'n har minsta insikt om vad ett sådant uttalande kan bidra till? Hur det faktiskt kan öka det dåliga psykiska måendet mycket.

Jag tänker att vi har 2 "diken" att passa oss för i detta, dels det som säger som kommentaren ovan o riskerar att lägga mycket tunga extrabördor på dens axlar som inte mår helt bra (eller uruselt) dels det dike som säger att "Det är så bra med kyrkan som tar hand om de som mår dåligt!" o närmast verkar se det som kyrkans enda uppgift. (O säger så gör ju i huvudsak de som inte ser sig som troende, som bara ser kyrkan utifrån.) 

Det jag reagerade mest på med kommentaren var dock att den är obiblisk i min mening. Jesus visar själv på torsdagen innan han fängslas att han mycket väl kan förstå den djupaste ångest, för han har själv upplevt den. Han har bett förtvivlat o svettats blod i ångest över att allt ser svart, jobbigt o oöverkomligt ut - skulle han då inte se med kärlek på den/oss som ärr "bara" människor? (Till skillnad från Jesus själv som är fullt ut människa, fullt ut Gud då.)

Jodå, jag kan höra invändningarna! Att Jesu kärlek räddar oss. Att om vi bara håller fast vid Jesus så blir allt bra. Att vi i förtröstan på Jesus alltid kan vänta oss helande. O jag håller med! Men... Inget i Bibeln säger att livet kommer att vara en dans på rosor o bara enkelt! Snarare tvärtom, Jesus själv talar om förföljelse för hans skull, Paulus o andra talar om förföljelse, spott, spe o värre för Jesu skull. Visst kan vi överleva/genomleva väldigt mycket med Jesu hjälp, med hjälp av tron på Gud, men det finns inget som säger att vi alltid ska må 100% bra.

Skulle någon ha vågat sig på att gå fram till Jesus när han ber djupaste ångest o säga: "Men tror du inte eftersom du ber så där?"? 

Vad jag tror att vi verkligen ska ta till oss i berättelsen om Jesu bön i Getsemane (o det är rätt fantastiskt Jesus visas upp så sårbar!) är att han vet så innerligt väl vad ångest innebär. Han vill inte att vi ska hamna i det men han är med om det sker o han vet att även den djupast troende kan drabbas. 

Det skulle jag vilja att den som tänker att "Om du är frälst blir du inte sjuk för det tyder på bristande tro!" skulle ta med sig ur dagens texter.

Allt gott!

Eva

Förräderi

(Min tanke är att det är en spricka i gruppen av Jesu lärjungar som verkligen kommer till synes nu.)

Nu börjar det bli lite bråttom! En av de största judiska högtiderna , pesach, närmar sig med stormsteg, den helg som firas till minne av uttåget ur Egypten under Moses' ledning. Det kommer stora mängder pilgrimer till Jerusalem o översteprästerna (den i tjänst o de som varit), Stora Rådet o andra oroar sig än mer för vad Jesus kan komma att ställa till. Kan de tysta honom innan han hinner få ut sitt budskap till alltför många o kanske skapar oro i folkmassan?

Nu vill jag direkt poängtera att jag inte tror man ska lägga bara religiösa överväganden i detta. Säkert var det ju så att de som ledde templet, hade att leda det judiska folket, givetvis ville skydda sin tro men de levde också under ockupation. Det fanns säkert folk där som i mycket var mest intresserade av att skydda sin egen position, de får sig ju en rätt rejäl åthutning av Jesus som vi såg igår. Andra tänker jag är verkligt rädda för vad romarna ska ta sig till om det blir någon sorts folkresning i Jerusalem under högtidsdagarna. Man får inte glömma att Israel många gånger under historien råkat väldigt illa ut. I de ledandes åtaganden/ansvar ligger väl också att skydda folket. 

Jag tror alltså att man ska vara lite försiktig med hur man tänker om de ledande i templet, också för att vi vet genom Bibeln att några följde Jesus i hemlighet. Kanske fanns där betydligt fler som gjorde så även om de inte är nämnda?

Så - vidare i dagens tema!

Det måtte ha funderats o klurats o sammanträtts om hur de skulle stoppa den där Jesus! Den där synnerligen jobbige, obekväma o envisa - hur skulle man få undan honom o få folket åter på sin sida? Han hade visat sig kunna svara på allt. Han var skyddad av sina närmaste såväl som av en stor del av folket. Hur skulle man ens få tag på honom, få honom i enrum o kunna fängsla honom?

Då kommer en av de personer i Bibeln som kanske vållar allra mest tankar ibland - Judas.

Tack o lov så är det ju många, många fler än jag som kan grubbla oss grå när det gäller Judas. Var han bara ond? Hade han på något sätt lyckats lura t.o.m. Jesus o så hamnat i gruppen med de 12? Var han bara pengagalen o sålde ut Jesus? Var han en revolutionär som ville tvinga fram ett uppror? Trodde han att Jesus var med på att han (Judas) gjorde det han gjorde?

O vad tänkte Jesus när han valde Judas som lärjunge? Han måste ju ha vetat vad som fanns i Judas' hjärta o vad som senare skulle ske? Var det rentav Guds mening att Judas skulle få uppgiften som förrädare?

Eller är det en kombination av det mesta eller allt av detta?

För att kort säga vad jag tror: Jag tror inte Judas var direkt ond, men jag tror han lät sig påverkas av den onde. Naturligtvis hade han inte lyckats lura Jesus! Att han var bra förtjust i pengar omtalas i flera evangelier så det stämmer. Revolutionär tros han ha varit som möjlig medlem av seloterna som ville ta till vapen mot romarna. Kanske trodde han faktiskt att han gick Jesu ärende, det är inte alltid han verkar ha varit den mest lyssnande lärjungen så nog kan han ha misstagit sig.

Guds mening...
Att Jesus faktiskt skulle dö som det slutgiltiga offret för våra synder, till försoning mellan oss människor o Gud, det kan vi väl vara överens om. OM Judas inte hade förrått - nog skulle Jesus dött ändå, någon eller några andra hade belagts med skuld. Jag tror inte vi får glömma att Guds plan faktiskt var att Jesus skulle dö, sedan kan vi fundera över skuldfrågan - är den översteprästernas o Judas enbart? Är det verkligen bara deras fel att Jesus dör? Inte enligt Bibeln faktiskt, vi alla har som syndare del i Jesu död.

Där hamnar åtminstone jag i tankar som alls inte kan sägas bekväma...
Hur ofta "dödar" jag (o du) Jesus? Tar vi pengar i något som kan jämföras med förräderi mot Jesus? Försöker vi göra Jesus till något som passar oss (i Judas fall en vapenstridande kung) istället för att lyssna till honom o göra om oss själva? Intalar vi oss att Jesus nog ändå vill som vi vill?

Nej, inte är det alldeles enkel att umgås/ha att göra med den där obekväme, jobbige o envise Jesus inte!

Allt gott!

Eva

Undervisning

Tisdagen i påskveckan - den är det väl ingenting särskilt med?

Så tror jag många av oss tänker. Vi vet att Palmsöndagen innebär Hosianna-rop under Jesus' o lärjungarnas intåg i Jerusalem, att måndagen handlar om rensningen av templet vet många, onsdagen konspirerar Judas med överstepräster, torsdag o fredag är faktiskt ett måste veta lite om, lördagen en mellandag o söndagen den stora jubelfesten. Men tisdagen...?

Jag tror att mina ögon för denna dag öppnades först när jag första gången läste boken jag nämnde igår, Anders Sjöbergs "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag 2006) för kanske 10 år sedan. I den kan man nämligen läsa att just tisdagen i påskveckan är den enskilda dag i evangelierna om Jesus som tar upp mest utrymme, 11 av 89 kapitel (sammanlagt alla 4 evangelierna) tar upp denna dag.

Då började jag läsa o insåg hur mycket där finns att verkligen "grotta ner sig i".

Som ofta håller jag mig i Matteus evangelium o där handlar kap.. 21 vers 12 till kap. 25 vers 46 om denna dag. O det är "häftig" läsning för en sådan som jag som är lite extra förtjust när det "hettar till" lite! Här är Jesus sannerligen både obekväm o besvärlig o jobbig för rätt många i sin omgivning.

Om det under måndagen handlade om att rena själva templet handlar det nu om templets tjänare (o folket i valda delar, fariséer t.ex.). Jesus kommer med ett flertal liknelser som jag gärna erkänner jag haft lite besvär förstå mig på men där dels Anders' bok dels tjocka Studiebibeln med alla sina fotnötter o förklaringar gett ledning. T.ex. talet veropet över skriftlärda o fariséer i Matt. 23:27

"Ve er, skriftlärda o fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben o all slags orenhet.".

Visst hade jag hört det förklaras med att det var judisk tradition att vitkalka gravar för att de som gick förbi skulle se dem bättre men åtminstone jag hade inte förstått/tänkt på hur judiska renhetslagar sa att den som rörde en grav blev oren. Det hade inte varit bra när man var på väg till templet för att offra.

Här anklagar alltså Jesus några av dem som kanske ofta såg sig som lite finare, mer lärda, närmare Gud o.s.v. för att polera sin yta men vara orena inuti! O inte nog med det - han anklagar dem för att smycka sina mantlar i högfärd, att ta de bästa platserna vid festmåltider o i synagogan, att lägga bördor på vanligt folk men inget göra för att hjälpa, att säga "ja" till Gud men inte egentligen lyssna o omvända sig. Han är sannerligen både obekväm o jobbig o näsvis den där enkle snickaren från den lilla byn - vem tror han att han är???

Jodå, det står om det också o den berättelsen gör det lätt att förstå makthavarnas förtvivlan, oro, rena rädsla o aggressivitet mot Jesus. Matt. 21:23-27 berättar:

"Jesus gick upp till templet o undervisade.

Då kom översteprästerna o folkets äldste fram till honom o frågade: 'Vad har du för fullmakt att göra detta, o vem har gett dig den fullmakten?'.

Jesus svarade dem: 'Också jag vill ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?'
De överlade med varandra o sade: 'Säger vi: Från himlen kommer han att svara: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, måste vi vara rädda för folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet.'

Därför svarade de: 'Vi vet inte.'

Jesus sade till dem: 'Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta.'"

Jag gillar sådant här!
Jag gillar att Jesus som är så underbar mot alla "små" människor han möter samtidigt kan vara ack så "tuff" mot de som har makten (o kanske missbrukar den, vilket väl är vad han menar i mycket av det som sägs denna dag). Några som har läst här förut kanske minns jag skrivit om hur jag kan vara nästan löjligt förtjust i de "dundrande profeterna" i GT o det förklarar väl åtminstone till dels min förtjusning även över detta. (Jag kan också ha oerhört svårt för "jamsande" o folk som aldrig kan "tala ur skägget". Jag har lätt tappa tålamod då.)

Det jag fastnar för allra mest i dagens texter just i år är dock det om vitkalkade gravar, om att putsa utsidan men med den fina ytan också gömma smutsen under/innanför. Så gör vi allt lite till mans o kvinns i o för sig - det är inte i alla lägen vi vill visa annat än en ren o snygg utsida. Och det är kanske inte alltid fel, människor emellan kan vi inte förväntas vända ut-o-in på oss alltid. Men kan vi applicera det här på kyrkan idag? 

Jag tänker på gårdagens text där Jesus påpekar att templet (idag vår kyrka) ska vara ett bönens hus för alla o fortsätter den tanken in i dagens tal om yttre o inre, vad vi säger att vi gör o vad vi egentligen gör.

För många år sedan hade jag viss kontakt med en församling som bl.a. hade soppluncher en dag i veckan. (O det är garanterat ingen som kan lista ut vilken församling så fundera inte ens!) Jag minns särskilt en präst där som gärna engagerade sig i typ insamlingar till u-länder, fattiga äldre, ensamma föräldrar o liknande, alltså engagemang lite på avstånd från de det gällde. Ärligt talat var det väldigt mycket tal om sådant från den (nu inte i livet) prästen. Förstå min besvikelse när jag fick veta att just den personen, just den prästen t.o.m. ville begränsa möjligheterna för "samhällets olycksbarn" att delta i kyrkans verksamheter då de ju inte alltid var helt "hela o rena" eller ens alldeles nyktra. Där var det verkligen tal om att ha både vitkalkat graven o diskat muggen bara på utsidan!

Vi behöver alla se till både in- o utsida, hos oss själva liksom hos kyrkan i stort. Det är så lätt att ta till sig mycket som står i Bibeln, både det Jesus säger o det som skrivits av Petrus, Paulus o de andra - men når det in i våra hjärtan eller är det bara "läpparnas bekännelse"?

Det är inte alltid lätt, det är vi många som erfarit. Det sägs att de längsta 30 cm som finns är de mellan hjärnan o hjärtat. Det är väldigt lätt att veta hur det bör vara men kanske inte alltid lika lätt att göra så. (Det är tur vi får be om förlåtelse var söndag!) Jag tror ingen av oss kommer ifrån att fela i detta men vi måste försöka låta bli ändå. O vi måste vara uppmärksamma både på när vi själva trampar snett o, kanske än mer, på när kyrkan i stort gör så o då dessutom ofta leder sina medlemmar fel. O vi måste försöka våga protestera åtminstone lite likt Jesus när vi upptäcker finmålade ytor som försöker dölja smutsen, för revorna brukar finnas där att se igenom.

Allt gott!

Eva

Bönens hus

Måndag i Stilla veckan o i evangelierna berättas, bland annat, om hur Jesus renar eller rensar templet. 

O då är han ju lite besvärlig o smått obekväm igen då....

Jesus kommer in på tempelplatsen, kör iväg alla som sålde o köpte där, välter omkull borden för de som växlar pengar o de som säljer duvor. Han citerar profeterna Jesaja o Jeremia när han säger "Det är skrivet: 'Mitt hus ska kallas ett bönens hus.' Men ni har gjort det till ett rövarnäste.". (Själv citerar jag där Matteus, kapitel 21 vers 12-13.)

Det här har väl mer än en gång på teaterscener o i konst avbildats som att Jesus är fruktansvärt arg, att han går fram som en virvelvind där han kör ut folk. Kanske var det så, det är lätt att tänka sig Jesu förtvivlan särskilt om man läser om hans sorg över Jerusalem lite längre fram i samma evangelium, Matt. 23:37-39.

Jag läser nu i påskveckan (åter) Anders Sjöbergs bok "I korsets tecken - Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag). Den boken kan jag varmt rekommendera då den ger både teologisk reflektion över påskens drama men också t.ex. kulturell bakgrund, gammaltestamentlig belysning o annat.

I årets läsning av den boken ser jag en sak som jag inte reagerat på förut, att det att Jesus använder profeternas ord kan handla om att templet inte bara var till för judarna. Den här försäljningen o växlandet av pengar har tillåtits på hedningarnas (icke-judars) förgård, den plats där alla nationers folk hade rätt att vistas. I Jesaja 56:7 säger Gud "Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.". Men nu tar alltså försäljning o annat upp en del av den platsen. Det är visserligen fullt förståeligt - Jerusalems befolkning ökar under stora högtider när pilgrimer kommer från hela Israel o andra delar av världen från c:a 25.000 till uppåt 300.000. Många behöver både växla pengar o köpa offerdjur, det köps saker som man behöver hemma resten av året, handlarna behöver få möjlighet tjäna pengar. Det är alltså inte konstigt att handel tillåtits även bortom de marknadsgator som fanns kring tempelplatsen (man tror det kan ha varit världens största handelsplats på Jesu tid).

Men ändå - inne på tempelplatsen? Inne på den plats som Gud själv proklamerat som ett bönens hus? Det är inte så svårt att förstå Jesu förtvivlan o sorg.

Det är inte heller så svårt att förflytta detta till vår egen tid! 

Man behöver inte hårdra Jesu ord alls för att tolka dem som att kyrkan ska vara bönens hus den också. Guds hus där Gud - Fader, Son o Ande - alltid är i fokus o det vi kan/ska koncentrera oss på där. Men hur ser det ut i våra kyrkor idag?

Jag var i höstas i en kyrka där jag såg åtminstone 3 olika anslagstavlor där bl.a. församlingens aktiviteter annonserades. På samtliga fanns stora affischer om yoga, qi gong o mindfullness. Jag ska inte jämföra mig med Jesus men kan säga att det var rätt lätt att förstå hans känslor från dagens evangelietexter...

Vad gör vi i våra kyrkor idag? Är de "bönens hus för alla folk"? Vad släpper vi in från andra religioner o hur släpper vi in alla folk? (O då tänker jag inte bara nationaliteter utan även t.ex. social s.k. status.) Har vi idag, på nationell nivå o på församlingsnivå, en kyrka som om Jesus kommer på besök inte riskerar att bringa honom sorg o förtvivlan? Jag är inte säker alls på det.

Kanske skulle vi behöva fundera betydligt mer på om även våra församlingar lika väl som vi själva skulle behöva låta dem/oss rensas av Jesus?

Jag tror så.

Allt gott!

Eva

Jubel o mutter - Palmsöndag!

(Inte palmblad tyvärr. Tanken är att samtidigt som många strör palmblad finns andra i folkmassan som hellre skulle stena Jesus.)

Ja det är väl verkligen både jubel o mutter i folkskaran som ser Jesus rida in i Jerusalem den där Palmsöndagen?

Jubel från människor som i Jesus ser något de kanske inte riktigt förstår men anar kommer från Gud. Jubel också från människor som tror o vill att Jesus kommer för att med våld o makt störta romarna o köra ut ockupanterna från Israels land.

Mutter, kanske inte så vänliga ord, oro o nervositet från mången skriftlärd, överstepräst o farisé - vad tänker han ställa till, den där besvärlige Jesus?

Jag har hört en mycket bra predikan idag, i Betlehemskyrkan i Sthlm där jag firar gudstjänst. Den kan ni höra här . Jag ska ta mig friheten använda den lite.

Präst Christoffer talade om 3 grupper som rätt tydligt kan urskiljas i folkmassan som hälsar Jesus när han rider in i Jerusalem: 

Lärjungarna

Vännerna som är lyckliga, positiva, villiga till mycket men kanske inte alltid (rätt ofta...) riktigt förstår vad de är med om.

Folket

De som hyllar, ropar Hosianna o strör palmblad o kläder på Jesu väg. En del har kanske hört Jesus predika, andra har bara hört om. Kanske finns där folk som sett tecken utföras, kanske t.o.m. har en släkting eller vän som Jesus helat.

Många hör säkert till dem som hört att Jesus talar om Guds rike, ett nytt rike som bryter in, o tänker Jesus ska bli Israels kung o köra ut romarna ungefär på samma sätt som tidigare kungar besegrat fiender. Andra anar att det är något annat Jesus från Nasaret menar.

Folket är också i mycket de som mest bara "följer strömmen" o några dagar senare kommer att ropa helt andra saker.

Fariséer, skriftlärda o präster

"Tvärsäkra teologer" kallade Christoffer dem. De är så säkra på sin sak att de alls inte är öppna för att se Jesus för den han är. (Motsägelse i sig faktiskt; OM de nu var så belästa teologiskt så borde de ha förstått Jesus som den som utlovas i Gamla Testamentet på samma sätt som så många andra gjorde. För egen del tror jag ju att många av dem, helt mänskligt, mest var rädda förlora sin makt.)

Frågan till oss i församlingen var ju självklar - vilken grupp hamnar vi själva i o vad gör det med oss?

Visst vill vi vara lärjungar som följer Jesus i vått o torrt? Vi vill vara villiga, lydiga, lyckliga o positiva även om vi inte alltid förstår allt. Vi vill följa Jesus o inte låta oss dras med i den ström folkmassan/"världen" är, den ström som så ofta ändrar riktning plötsligt o abrupt. Vi vill naturligtvis absolut inte låta oss förledas av de som likt fariséer o andra mest tyckte att Jesus var rätt obekväm o jobbig.

Folk från Templet kommer till Jesus o ber honom se till att folkmassan tystnar (förmodligen rädda väcka romarnas intresse o tankar om uppror). Det är då Jesus svarar att om folket tystnar kommer stenarna att ropa. Christoffer undrade om vi hör dagens "stenar" - de som sjukskrivs p.g.a. t.ex. utbrändhet för att de arbetat för hårt i den pengagalna värld vi lever i, flyktingarna som flyr krig, våldtäkter, tortyr o annat som vi i lugnare delar av världen borde reagerat på mycket tidigare, skapelsen/miljön som gång efter annan visar oss att vårt förvaltarskap kunde skötts betydligt bättre.

O hur behandlar vi det lite obekväma? En så enkel sak som hur vi reagerar om någon kommer i gudstjänst men kanske inte haft möjlighet tvätta sig på x antal dagar, eller någon som inte kan låta bli kommentera under predikan - vad gör vi då? Gör vi som fariséerna o ber vederbörande avlägsna sig eller åtminstone tystna eller kan vi leva med även det lite obekväma?

Ibland tycker jag (nästan, de hade ju ändå möjlighet möta Jesus!) synd om fariséerna. Har någon människa i historien varit obekväm så är det väl Jesus? Och han är ju rätt obekväm än idag...

Hur lätt är det inte att vi visar fram/talar om Jesu "gulliga" sida o glömmer/förtränger det klart obekväma, det som kanske kräver lite mer av oss? Hur lätt är det inte att vi håller oss i vår egen grupp där vi vet att strömmen inte för oss iväg på alltför obekväma äventyr?

Jag ramlar dit själv, helt klart. Jag skyller på den blyghet/osäkerhet jag kan känna i en del sammanhang (vilket jag vet förvånar en del som känner mig "IVL" men det kan jag förklara om någon vill) o att jag inte alltid har möjlighet hjälpa, fysiskt eller på annat sätt, även om jag försöker. Jag ber ändå att Gud ska öppna mina öron för de "stenar" som ropar o visa mig om jag kan göra något. Hoppet är också att jag ska gå även om det är obekvämt. 

Jesus är ofta otroligt obekväm! Han ställer till både det ena o andra i vårt bekväma liv där vi i o för sig gärna vill följa honom men samtidigt välja fritt i vad vi ska följa. Veckan som nu inletts, den s.k. Stilla Veckan, är fylld av dagar (utom möjligen lördagen då) där Jesus' förmåga att vara "besvärlig" verkligen visar sig. Jag hoppas kunna skriva något varje dag o då kanske just utifrån det obekväma, det där Jesus utmanar oss en hel del.

Vi får se hur det går!

Allt gott!
Eva

Gud eller jag?

Nu är jag tillbaka i det där ordet som jag blev så glad åt att få för sisådär ett år sedan - eiseges. Någon kanske minns min glädje när jag fick klart för mig att det finns en term för det där som kan störa mig så mycket, att så många (i många, många fler sammanhang än teologiska då) läser in i texter bara det de vill se. (Brist på källkritik t.ex.)

För att förklara lika enkelt som käre prästen förklarade för mig om detta med skillnaden mellan exeges o eiseges så handlar det första om att läsa för att försöka förstå vad Gud menar o det andra om att försöka få Gud att mena det du vill Han ska mena.

Det handlar ju en hel del om ifall vi ska lyda eller ej. Om det är Gud eller jag som gäller när det kommer till kritan. Nu i fastan är det kanske än mer aktuellt, när evangelietexterna närmar sig den punkt där Jesus var lydig "intill döden på ett kors" som det uttrycks. 

För min del aktualiseras det dock också av morgondagens evangelium - det är Jungfru Maria bebådelsedag o är det någon som, förutom Jesus själv, symboliserar det med lydnad inför Gud så är det väl hon?

Jag tänker ibland på att just jungfru Maria o hennes historia borde vara enklare för oss här i västerlandet att förstå idag än för säg 50 år sedan. Då fanns kanske mer av "rak acceptans" men idag, när vi vill ha "bevis o fakta" för precis allt borde hennes stora lydnad kunna respekteras i ljuset av vad vi idag vet om s.k. hedersmord/-misshandlar t.ex.

Tänk er själva - Maria är en ung kvinna/flicka just mot kvinna (jag har läst att man tror henne varit under 16 i alla fall, mycket möjligt 14) som lever i en kultur där sex utanför äktenskapet är ett väldigt stort NEJ!. Hon får besök av ängeln Gabriel som talar om för henne att hon ska bära barnet Jesus, på Guds uppdrag. Där är Maria faktiskt lite "tuff" när hon ifrågasätter! "Men jag har ju aldrig varit med någon man!". Tuff o rätt modig som protesterar men säkert också bara förskräckt o undrande. (Vem skulle inte bli det om Gud kommer med något sådant?) 

Jag undrar hur många o vilka tankar som hann rusa genom hennes hjärna samtidigt som hon sa' "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." (Lukas evangelium, kapitel 1 vers 38).

Nu ska jag väl vara försiktig med att lägga tankar i Marias huvud givetvis men fundera är ju tillåtet. Tänkte hon på vad mamma o pappa skulle säga? Vad hennes trolovade Josef skulle tänka? För att inte tala om vad alla grannar i byn skulle tycka o tro om henne!

Men hon säger ja.

Någonstans inser hon att det är ett så viktigt uppdrag hon får, att det är en så viktig del i Guds plan för världen. O kanske förstår hon också att Gud inte skulle gett henne uppgiften om Han inte också vetat att det skulle gå bra - hon litar helt enkelt på att Gud vet vad Han gör. Hon lyder i förtröstan på att Gud vill henne väl.

Skulle Gud ha accepterat ett nej?
Nu tror jag då inte att Gud skulle valt Maria om han vetat (vilket Han ju skulle ha gjort...) att hon skulle protesterat vilt o vägrat men jag tänker på en annan av Bibelns fascinerande personer. En vars historia visserligen anspelar en del på Jesu tid i graven men ändå kan förvåna mig lite i det att den berättas i övrigt. Berättelsen om Jona. (Jonas bok i Gamla Testamentet.)

Jona vill inte alls lyda!
Gud ber honom att fara till staden Nineve för att predika mot den för där pågår en massa som förargar Gud. Gud vill att Nineveborna ska få höra vad Han tycker o förhoppningsvis omvända sig. (Gud vill alltid att vi ska få chansen!) 

Jona är inte det minsta sugen på uppdraget utan rymmer iväg i tro att Gud kanske inte ska hitta honom. (Grattis till den idén...) Det är under den rymningen han hamnar i valfiskens buk. (Jona är en kort bok. Jag gissar det går bra att googla o få fram texten.)
Gud räddar honom o ser till att Jona ändå kommer till Nineve. Där predikar Jona o staden tar till sig hans ord! De omvänder sig o Gud förintar inte staden o folket som Han hotat med. (Gud håller löften o Han hade lovat låta bli om de omvände sig.)

Då blir Jona rent ut sagt sur!
Han blir tvärarg på Gud som tvingat honom till Nineve för att domspredika o sedan inte slår staden med all kraft i alla fall. Jona sätter sig en bit utanför staden o väntar för att se om Gud ändå inte tänker... Han tjurar o muttrar ungefär: "Jag visste väl att Du är nådig o inte skulle förinta staden! Det var därför jag inte ville gå hit, det spelar ju ändå ingen roll!" (Vilket det givetvis gjorde.)

Hur får jag då ihop jungfru Maria o Jona?

Jag tänker som så att de båda, på var sitt sätt, visar på hur Gud aldrig väljer någon/ger någon ett uppdrag som personen inte klarar av. Gud utsätter oss inte för fara, i Marias fall hedersproblematiken (en ung kvinna som blev gravid utan att vara gift kunde stenas), o ger oss heller inte meningslösa uppgifter, även om Jona väl tyckte så. Gud föredrar kanske att vi genast svarar "Ja! Jag gör det!" men han har också tålamod (o ibland tycker jag att det går att ana ett småleende) med den som säger "Näe! Det vill jag inte alls!!!".

Hur får jag då in dessa två med exeges o eiseges?
Jag tänker som så att Maria är exegeten i detta. Hon är förundrad, förvånad o kanske lite förskräckt över vad Gud ber henne om men hennes reaktion verkar i stort vara att försöka förstå hur/vad Gud menar. Jona gör precis tvärtom - han protesterar, han försöker rymma undan Guds uppdrag, han surar o tjurar som värsta trotsiga 3-åringen. Jona är i mycket sinnebilden av dagens "Me, myself and I" i sitt förhållande till vad Gud säger o vill.

Det är inte lätt att lyda Gud! Jag är absolut inget praktexemplar när det gäller det. Det är långt, långt ifrån alltid lätt att "svälja" vad Bibeln säger om Guds vilja o ovilja. Men vi måste försöka. Vi måste försöka ha mer av ett exegetiskt "Maria-förhållande" än ett eisegesiskt (egocentrerat) "Jona-förhållande" till Gud.

Maria, o många andra som Bibeln berättar om, är ett verkligt föredöme. Jona ger också väldigt mycket, om Guds tålamod med motsträviga människor o om Hans nåd o hur rättvist Han hejdar sin vrede (att Nineve inte förstörs). Jag hoppas ju att vi alla ska ha mer av Marias beteende att alltid försöka förstå vad Gud menar än av Jonas tjuriga "jag-vet-allt-bäst"-attityd. Men jag är väldigt glad att läsa om Guds tålamod med o kärlek till även Jona.

Jag är mycket glad åt att bådas historia har plats i Bibeln.

(Faktiskt är det ju så att Bibeln närmast vimlar av personer som, likt Jona, vid första anblick inte alls ser ut som goda förebilder. Härligt med den ärligheten!)

Allt gott!

Eva

Fasta = trååååååååkigt!

Ungefär så sa väl (den inte troende) vännen här. "Det verkar ju bara vara att låta bli en massa saker o ha tråkigt i en massa veckor!".

Sådana kommentarer sätter igång tankar här...

Jag har länge haft fastan som min absoluta favorittid under Kyrkoåret. Inför mig själv o någon gång andra har jag nog förklarat det med att jag ju är en så'n där rätt trist, "seriös" typ som ofta dras till det lite mer allvarsamma o djupa. Jag diskuterar hellre, mycket hellre, Bergspredikan än senaste TV-showen om man säger. (O jag menar då alls inget ont om de som är tvärtom! Det är bara ett konstaterande av hur jag är.)

Julen är underbar givetvis, med påminnelsen om hur Gud föds till oss i Jesus, men för mig är det stora beviset för Guds kärlek Långfredagen. (Önskar vi hade ett namn typ engelskans "Good Friday" dock.)

O så tror jag dessutom att det inte är särskilt farligt att ha lite tråkigt ibland, om man nu ser avstående från godis, TV, Facebook eller liknande som så väldigt tråkigt.

Jag har försökt förstå mig på mer om varför jag tycker så mycket om fastan. Söndagarna i fastan har teman som "Prövningens stund", "Den kämpande tron", "Kampen mot ondskan" - hur upplyftande o roligt låter det? Nyttigt för det troende livet kanske men är det något som "drar folk" som många i kyrkan är så inne på numer? 

Då går vi till Fastlagssöndagen, söndagen före Askonsdagen som inleder fastan. Där är rubriken "Kärlekens väg".

Kärlekens väg....
Vi påminns under fastan om den väg, mentalt lika väl som rent fysiskt, som Jesus gick när han för sista gången gick upp mot Jerusalem. Den väg han visste skulle sluta med tortyr o outhärdlig smärta, med psykisk plåga o med döden på ett kors.

Jag kom att fundera lite extra över detta med kärlekens väg när jag nyligen hörde en person berätta om en vandring som nyss gjorts. Det var ett par som helt enkelt tog sig fram till fots under en resa i ett (åtminstone denna tid) varmare land än vårt. Den som berättade talade om att vägen var så trååååååååkig - bara fält o platt o inget att se o... Jag kom på mig själv med att senare tänka att jag hoppades den där tråkvägen ändå gav en del. Vad jag förstår känner de 2 vandrarna varandra väl sedan länge men kanske kom ändå något nytt? Eller så kunde de gå där o "bara" vara i sin gemenskap?

Ungefär så tänker jag om fastetiden; Vi får vandra kärlekens väg med Jesus o även om den kan kännas lätt trist o inte ge så mycket nytt att titta på så kanske den ändå ger någon fördjupning. Kanske lär vi känna Jesus lite mer i just det allvar o "tråk" som fastan kan kännas vara? Kanske får vi "bara" umgås med Jesus lite extra o glädjas åt den gemenskapen?

Jag tror så.
O håller man inte med om det så är det faktiskt inte livsfarligt att ha lite tråkigt ibland!

Allt gott!
Eva

Du ska älska...

... din nästa såsom dig själv.

Eller för att ta ett mer fullt citat ur Matteus evangelium (kapitel 22, verserna 36-40 där Jesus citerar Gamla Testamentet, bl.a. 5 Mosebok kap 6 vers 5):

"Mästare, vilket är det största budet i lagen?" (frågar en laglärd som vill sätta Jesus på prov)

Han (Jesus) svarade:"Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta o av hela din själ o av hela ditt förstånd. Detta är det största o främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen o profeterna."

Nu tänker jag på den där andra delen, om att älska sin nästa, för det här inlägget men hela är naturligtvis viktigt att ha klart för sig.

Det där med att älska sin nästa - hur svårt är inte det? Väldigt svårt givetvis. Vi ser ju bevis i överflöd varenda dag på hur lite det budet (eller för den delen det om att göra mot andra som du vill att andra gör mot dig...) vi som vistas på s.k. sociala medier.

Men egentligen tänker jag att det är rätt enkelt det där att faktiskt älska sin nästa. Detta låter kanske självgott o som om jag vill måla ut mig själv som den perfekta men så är alls inte fallet. Jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Jag har tidigare här skrivit om att jag brukar skoja om att Gud måtte haft slut på stubintråd när jag skapades, o så är det verkligen - jag kan "explodera" väldigt snabbt. (Jodå, jag jobbar på det...) Jag har tidigare i livet på känt o kunnat säga saker om andra som definitivt inte innehållit mycket kärlek till nästan. ("Hatar" slutade jag använda för mycket länge sedan dock, när jag insåg det faktiskt är den som hatar som skadas mest. Den hatade vet ju långt ifrån alltid ens om det.)

Två saker hade jag helt klart inte förstått: Dels att detta faktiskt inte handlar om ett val, dels att det inte alls innebär att vi förpliktigas att älska allt en människa gör.

Det handlar inte om ett val för att det faktiskt är något som Gud förelägger oss: Du ska älska din nästa som dig själv.

Det handlar om att älska det (den nästan) som Gud skapat. Gud älskar den personen o du är förpliktigad att älska på samma sätt. Om du nu inser (vilket inte alltid är lätt...) att Gud älskar dig så är det din skyldighet att inse att Gud också älskar din nästa o förväntar sig att du älskar det Han skapat.

Men! Den där människan som är sååååå dum, dryg o odräglig - inte kan jag vara förpliktigad att älska den?

Jo, det är du!

Grabben som stal min nya o dyra cykel?

Ja.

Gänget som mobbade mig så att jag inte vågade gå till skolan?

Jo.

De fega, drogade, idioterna som slog ner o rånade min pappa?

Japp!

Jag hade oerhört svårt för det här! Men som med flera andra sådana här "mellanmänskliga" saker så lärde jag av Carl-Erik Sahlberg, då präst i S:ta Clara kyrka här i Stockholm. Jag minns inte detaljer om det besök församlingen hade annat än att det var typ en syföreningsgrupp från någonstans i landet men jag minns frågan o svaret.

Carl-Erik hade som vanligt vid sådana besök berättat om Klaras verksamhet, hur han o andra arbetat upp den o så. Någon av de f.d. missbrukarna hade berättat sin historia o det var dags för fika o frågestund. Då ställdes frågan som kom från många grupper - "Men HUR kan du älska narkomanerna som ställer till så mycket elände för så många?"

"Det är bara att skilja på personen o vad personen gör! Ingen är knarkare av födseln, det finns ju en person skapad o älskad av Gud där, sedan har den personen blivit beroende av knark. Men inget säger heller att det behöver vara så hela livet. Jag hatar knarket men aldrig knarkaren."
Ungefär så löd svaret.

Det där betydde väldigt mycket för mig - att inse det där med att verkligen dela på person o vad personen gör. Att det faktiskt är tillåtet att tycka oerhört illa om t.ex. hur en människa beter sig mot andra men ändå kunna älska personen i fråga som en medmänniska skapad till Guds avbild precis som jag.

Arg på folk blir jag fortfarande! Jag är en riktig "Ove" som i filmen "En man som heter Ove". En så'n där som retar sig ffa på när folk inte kan visa mer hänsyn till varandra i allt från att slänga skräp var som till att roffa åt sig av gemensamma medel via skattefix t.ex. Men jag tänker också mer på att varenda människa naturligtvis skulle kunna ändra sig, tänka om o bete sig på ett sätt som fungerar bättre ihop med andra. Vare sig det gäller att sluta missbruka eller annat så tror jag på att de flesta kan förändra sina liv. O det gäller naturligtvis även mig själv o det jag går fel i.

Det kan kännas smått övermäktigt det där att Gud faktiskt förpliktigar oss till att älska alla "nästor", vilket ju innebär alla människor, men det är ändå inte helt omöjligt.

Kanske kan det jag berättar här hjälpa någon mer att se att det faktiskt går. Men det kan behövas att man tänker "H'n är också skapad o älskad av Gud! H'n är också skapad o älskad av Gud! H'n är också..." rätt intensivt ibland....

Allt gott!

Eva

Åter till sekulärpolitiken...

... och dess vara eller inte vara i Svenska Kyrkan (SvK).

De som läste här inför Kyrkovalet i höstas vet min åsikt i detta men jag tänker att frågan måste hållas levande även mellan valen. Vi kan inte låta den "somna in" strax efter valet för att sedan väckas igen något halvår innan eller vänta på att sekulär media ska skriva yrvaket o förvånat 1-2 månader före.

Hos mig kom en del nya tankar dels vid det första mötet med Kyrkofullmäktige här i min egen församling dels vid första träffen för en studiecirkel (om reformationen o Luther) i en grannförsamling. Lite olika tankar i o för sig men jag ska ta upp en här o nu; det om att de sekulära partierna skulle vara bra för "då vet väljarna vilka värderingar de röstar för" som jag ofta hört o läst som argument.

Det där är för mig oerhört underligt som argument betraktat när det kommer till val i SvK! 

Då tänker jag så här:

För mig är det fullkomligt självklart att i SvK (liksom förvisso i andra samfund) ska vi leva efter kristna värderingar o inget annat. Vad människor anser i olika samhällsfrågor som "politiska varelser" (o det är vi alla i högre eller lägre grad, åsikter har vi alla) må vara men i kyrkan har vi annat att faktiskt rätta oss efter, Bibeln om inte annat.

Vad som är kristna värderingar kan vi ha delvis olika åsikter om eftersom vi tolkar en del texter olika. Det är ändå en sak, en annan är att tolka Bibeln utifrån ett program för ett sekulärt parti. S, C o SD bekräftade inför valet att deras respektive partistyrelser är de som slutgiltigt fastställer sina nomineringsgruppers (det heter så i Kyrkovalet) program för kyrkan. Inget av dessa partiers styrelse består till 100 % av kristna. Inget av partierna beskriver sig heller som ett kristet parti. (Det gör ju inget Riksdagsparti alls, kristen grund som KD säger är en annan sak.) Detta innebär att människor som inte har minsta kontakt med SvK, människor med annan eller ingen tro, faktiskt är med o bestämmer vad som ska ske i samfundet. Känns det verkligen rimligt? 

Många brukar vilja försöka tysta debatten genom att, ofta högst förolämpat o/eller "stackars oss"-igt, fråga om sossar, moderater, vänsterpartister o liberaler då ska köras ut ur kyrkan? Eller åtminstone förbjudas vara med som förtroendevalda? Givetvis inte! 

I kyrkan ska vi mötas alla. rik o fattig, hemlös eller herrgårdsägare, socialdemokrat eller SD:are, kvinna eller man, barn eller åldring, hund- eller kattmänniska, hårdrockare eller jazzcat. Men...

I kyrkan av alla ställen ska vi väl ändå i första hand mötas som människor? Som människor utan andra etiketter än att vi är kristna o vill leva i Jesu efterföljd? Självklart kommer vi alltid att ha med oss en del av de åsikter som får oss att rösta på det ena eller andra partiet i sekulära val men till skillnad från i samhället i övrigt måste ju våra värderingar i kyrkan vila på kristen grund.

Nu inser jag att jag ibland förvånar en del som kanske inte är lika inne i det "kristna livet" som jag. Mången icke-troende vän har förvånats när jag säger att för mig är det tron o Guds ord som alltid kommer först. För mig är det självklart att tron, som är så viktig/det viktigaste för mig påverkar hur jag röstar sekulärt (o väl har gjort att jag idag, för första gången i mitt liv, inte vet hur jag ska rösta i höst...). Däremot är det helt omöjligt för mig att förstå hur man kan tycka det självklart att sekulärpolitiska partier ska bestämma, utifrån sin just sekulära samhällssyn, i SvK. 

Låt oss åtminstone i kyrkan slippa ifrån de politiska etiketter vi annars så gärna sätter på varandra! Låt oss vara "bara kristna" o mötas för att lovsjunga Gud, fatta beslut som förhoppningsvis leder till Guds rikes utbredande, till att människor lär känna o kommer till tro på Jesus. Låt oss ha just sådant för ögonen o inte dra in allt det käbbel som partipolitiken för med sig på andra håll. Då kan vi verkligen vara Jesu kyrka.

Allt gott!

Eva