Åter till sekulärpolitiken...

... och dess vara eller inte vara i Svenska Kyrkan (SvK).

De som läste här inför Kyrkovalet i höstas vet min åsikt i detta men jag tänker att frågan måste hållas levande även mellan valen. Vi kan inte låta den "somna in" strax efter valet för att sedan väckas igen något halvår innan eller vänta på att sekulär media ska skriva yrvaket o förvånat 1-2 månader före.

Hos mig kom en del nya tankar dels vid det första mötet med Kyrkofullmäktige här i min egen församling dels vid första träffen för en studiecirkel (om reformationen o Luther) i en grannförsamling. Lite olika tankar i o för sig men jag ska ta upp en här o nu; det om att de sekulära partierna skulle vara bra för "då vet väljarna vilka värderingar de röstar för" som jag ofta hört o läst som argument.

Det där är för mig oerhört underligt som argument betraktat när det kommer till val i SvK! 

Då tänker jag så här:

För mig är det fullkomligt självklart att i SvK (liksom förvisso i andra samfund) ska vi leva efter kristna värderingar o inget annat. Vad människor anser i olika samhällsfrågor som "politiska varelser" (o det är vi alla i högre eller lägre grad, åsikter har vi alla) må vara men i kyrkan har vi annat att faktiskt rätta oss efter, Bibeln om inte annat.

Vad som är kristna värderingar kan vi ha delvis olika åsikter om eftersom vi tolkar en del texter olika. Det är ändå en sak, en annan är att tolka Bibeln utifrån ett program för ett sekulärt parti. S, C o SD bekräftade inför valet att deras respektive partistyrelser är de som slutgiltigt fastställer sina nomineringsgruppers (det heter så i Kyrkovalet) program för kyrkan. Inget av dessa partiers styrelse består till 100 % av kristna. Inget av partierna beskriver sig heller som ett kristet parti. (Det gör ju inget Riksdagsparti alls, kristen grund som KD säger är en annan sak.) Detta innebär att människor som inte har minsta kontakt med SvK, människor med annan eller ingen tro, faktiskt är med o bestämmer vad som ska ske i samfundet. Känns det verkligen rimligt? 

Många brukar vilja försöka tysta debatten genom att, ofta högst förolämpat o/eller "stackars oss"-igt, fråga om sossar, moderater, vänsterpartister o liberaler då ska köras ut ur kyrkan? Eller åtminstone förbjudas vara med som förtroendevalda? Givetvis inte! 

I kyrkan ska vi mötas alla. rik o fattig, hemlös eller herrgårdsägare, socialdemokrat eller SD:are, kvinna eller man, barn eller åldring, hund- eller kattmänniska, hårdrockare eller jazzcat. Men...

I kyrkan av alla ställen ska vi väl ändå i första hand mötas som människor? Som människor utan andra etiketter än att vi är kristna o vill leva i Jesu efterföljd? Självklart kommer vi alltid att ha med oss en del av de åsikter som får oss att rösta på det ena eller andra partiet i sekulära val men till skillnad från i samhället i övrigt måste ju våra värderingar i kyrkan vila på kristen grund.

Nu inser jag att jag ibland förvånar en del som kanske inte är lika inne i det "kristna livet" som jag. Mången icke-troende vän har förvånats när jag säger att för mig är det tron o Guds ord som alltid kommer först. För mig är det självklart att tron, som är så viktig/det viktigaste för mig påverkar hur jag röstar sekulärt (o väl har gjort att jag idag, för första gången i mitt liv, inte vet hur jag ska rösta i höst...). Däremot är det helt omöjligt för mig att förstå hur man kan tycka det självklart att sekulärpolitiska partier ska bestämma, utifrån sin just sekulära samhällssyn, i SvK. 

Låt oss åtminstone i kyrkan slippa ifrån de politiska etiketter vi annars så gärna sätter på varandra! Låt oss vara "bara kristna" o mötas för att lovsjunga Gud, fatta beslut som förhoppningsvis leder till Guds rikes utbredande, till att människor lär känna o kommer till tro på Jesus. Låt oss ha just sådant för ögonen o inte dra in allt det käbbel som partipolitiken för med sig på andra håll. Då kan vi verkligen vara Jesu kyrka.

Allt gott!

Eva