måndag 30 oktober 2017

"Du skall inte göra dig...



... någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen..."

Så tar jag då några tankar efter det som blev första föredraget i Betlehemskyrkans lärjungaskola men då handlade om andra budet, p.g.a. annat engagemang för föredragshållaren som gjorde att ordning kastats om.

När jag läste om temat tänkte jag inte så mycket längre än till typ guldkalven o de olika typer av sådana vi bygger även idag. Präst Christoffer la dock undervisningen i mycket på våra inre guldkalvar. Hur tänker vi om Gud? Vilken är min bild av Gud? Är det Guds bild av Gud jag har eller gör jag en helt annan? Tänker vi på hur vi ofta förminskar Gud när vi låter egna erfarenheter (av t.ex. en far när vi hör om Gud som Fader) stå i vägen för att verkligen lära känna Gud.

Det där tycker jag är lite extra intressant i dagens kontext när det är så viktigt att låta alla definiera sig själva, oavsett det gäller könstillhörighet eller annat. Låter vi Gud definiera sig själv? Tänker vi oss själva som Guds avbild eller Gud som vår?

Vi fick några saker att fundera lite extra kring:
-Ser vi Gud som en sorts kraftstation som ska ge mig ork?
-Ser vi Gud som någon sorts "farfar", till för att mest vara rätt trevlig att umgås med då o då?
-Ser vi Gud som en arbetsgivare som gärna lägger på oss en massa uppgifter att utföra?
-Ser vi Gud som en examinator som granskar allt vi gör med lupp o muttrar o puttrar alternativt belönar? Gud som examinator kan ju både ge tanken Han är nöjd bara vi närvarar eller ge bilden av en sträng betygssättare, lika farligt i båda diken.

O så den kanske svåraste uppgiften - vem tänker jag att Gud är om jag inte får använda alla de där kristna uttrycken typ "Herre", "Fader", "Skapare" o andra?

Jag tycker detta är mycket svårt när jag börjar tänka mer på det! Hur ser jag på Gud egentligen? Hur är min relation till Gud? Präglas den av Bibelns ord där Gud definierar/beskriver sig själv eller präglas den av annat, av vad andra sagt o velat lära mig? (Vilket naturligtvis kan kombineras då. En bra o rätt predikan har ju alltid stöd i Bibelns ord .te.x.)

För egen del har jag funderat en hel del kring det med Gud som Fader. Det talas ju rätt ofta numer om att det skulle vara exkluderande att Bibeln alltid kallar Gud vid olika maskulina epitet. Dessutom har jag läst o hört otaliga gånger att med tanke på hur många som kan tänkas ha en negativ upplevelse av sin egen far så skulle det med Gud som Fader hindra i tron. Jag står faktiskt helt frågande inför sådana tankar.

Jag är kvinna. Alls inte omedveten om hur vi kvinnor kan förminskas i många sammanhang, ses ner på som någon sorts andrasortering eftersom Gud skapade kvinnan efter mannen. Men.... Det står inget annat än att Gud "skapade dem till sin avbild". Allt förminskande av kvinnor, som ju ibland sker s.a.s. "i Guds namn" av självrättfärdiga män, blir så totalt fel när vi båda könen, tillsammans, utgör Guds avbild. Med det i tanken blir beteckningen Fader inte det hot en del som jag faktiskt skulle vilja kalla "överfeministiska" verkar se.

Jag har inget gott minne av min egen biologiska far. Jag kan faktiskt inte plocka fram ett enda trevligt minne av honom trots att jag var nästan 7 när skilsmässan kom o alltså stor nog att ha egna minnen. Det är inget jag går runt o talar om men när det någon gång ändå sagts i kristna kretsar har jag ofta fått frågan hur jag då ser på Gud som Fader. Som sagt står jag svarslös där faktiskt. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig gjort den överföringen från min biologiske far till Gud. Alltså aldrig tänkt att "far som far" eller hur jag ska försöka förklara det. Snarare tvärtom, litat på att Gud inte är som en jordisk far med alla sina brister. (Tänker då en kristen, jordisk, far naturligtvis ska försöka efterlikna Gud i förhållandet till sina barn, men det är en annan sak. Om min far bekände sig som kristen eller ej vet jag faktiskt inte.)

Det blev en väldigt intressant kväll, denna läsårets första med lärjungaskolan! Min lilla "besvikelse" över att ha tänkt fel när jag tänkte guldkalvar o mer påtagliga avbilder o inte våra inre som präst Christoffer tänkt försvann väldigt fort. Kanske hade det varit enklare, mindre tankemöda behövts om vi talat om yttre bilder men jag trivs ju ändå bäst när jag får tankar att "tugga" ordentligt på så...

O den där uppmaningen att fundera över vem Gud är för mig bortom alla de vanliga kristna beteckningarna - den sitter kvar i hjärnan.

Allt gott!
Eva



lördag 28 oktober 2017

"Du ska inga andra gudar..."



I den församling jag tillhör, Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS, som är en missions-/väckelserörelse inom Svenska Kyrkan, drygt 150 år gammal), har vi något som kallas lärjungaskola. Startade förra läsåret o innebär 10 lektioner fördelade över höst o vår. I år utgår föredrag/diskussioner från de 10 budorden som Moses fick med sig ner från berget av Gud.

Nu blev första tillfället för några veckor sedan om 2:a budet för att prästen som höll i det skulle vara borta på "rätt" dag så jag har väntat lite med att skriva här men tanken är att skriva ner lite om själva föredraget/diskussionen o mina egna tankar i samband med dessa kvällar. O eftersom jag då ville ha det i rätt ordning så väntade jag tills vi nu talat om 1:a budet alltså.

Slutsvamlat - nu till det viktiga!

Första budet alltså: "Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2Mos. 20:3, översättning Svenska Folkbibeln)

På sätt o vis låter det ju rätt enkelt, eller hur? Jag ber till Gud - Fader, Son o Ande - o inte samtidigt till Buddha, Shiva, Oden, Osiris eller någon annan, men räcker det verkligen att tänka så? Handlar det verkligen bara om att inte blanda in annan religion?

Näe....

I Matteus' evangelium kapitel 22 vers 34-40 försöker fariseerna sätte Jesus på prov (igen...). 

Fariseerna hörde att Jesus hade gjort saduceerna svarslösa o samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov o frågade '"Mästare, vilket är det största budet i lagen?"
Han svarade:"Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta o av hela din själ o av hela ditt förstånd. Detta är det största o främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen o profeterna."

Det är inget litet krav inte!

Både föredrag o diskussion kom att kretsa särskilt kring vad orden om hela hjärtat, själen o förståndet (av hela din kraft finns med i vissa skrivningar också) egentligen betyder. Hur tänker vi kring vad som verkligen är viktigast i livet?

I diskussionen kom det upp sådant som att vi alla kan tänka att "Om jag förlorar det eller det eller det så är jag helt förlorad själv! Då har livet absolut ingen mening längre!" o då inte räkna med att Gud ju alltid finns där. ALLT kan du aldrig förlora så länge du tror på o litar på Gud. 

Det där är givetvis väldigt svårt, jag säger inte annat. Det kräver en hel del av oss att hålla fast vid Gud o lita på Hans omtanke o kärlek när annat rasar o försvinner. (Akta vad jag grälade med Gud, inte ville be o.s.v. när min andra siames på 5.5 mån dog!) Jag tänker då att vi faktiskt har väldigt goda förebilder i det i den tid vi lever i. Jag önskar att det inte var så men om vi ser till alla de som i nutid blir tvungna att fly från t.ex. IS o ser på många av deras exempel - hur de håller fast vid Gud o t.ex. så snart det går försöker återvända till sina städer för att hålla gudstjänst. De har förlorat oerhört mycket men tackar Gud för det som ändå finns. Verkligen goda exempel att fundera kring.

Så kom diskussionen givetvis också in på vad som är avgudar idag. Det är ju långt ifrån bara andra religioners gudar (även om det ibland även i kristna kretsar "flörtas" med både det ena o andra) utan kanske snarare annat.

Internet får ju ofta skulden t.ex. O visst kan det finnas fara/faror där. Dels i det faktum att det är väldigt lätt att fastna i alltför många timmar vid dator/mobil istället för att umgås med Gud, dels i det att nätet ger sådana möjligheter att väldigt lätt finna saker som riskerar att bli avgudar. Det finns ju väldigt många exempel på saker som kan uppsluka dig helt men för att göra det väldigt enkelt tar jag spel om pengar o porr. Bara när jag var tonåring/ung vuxen för inte så otroligt länge sedan var sådant i alla fall lite mindre lättåtkomligt. Bra eller dåligt kan kanske diskuteras men båda de sakerna är sådant som lätt hamnar i belöningscentrat i hjärnan o som du därmed mår "bra" av o då lätt fastnar i så att det faktiskt blir ett missbruk.

Vi fick en stund att diskutera 2 o 2 o min samtalspartner o jag talade om skillnaden mellan att dyrka o att uppskatta. Jag tror att det där ligger mycket av ett svar på hur vi ska lyckas sätta Gud först, hur vi ska kunna älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själ o hela vårt förstånd om vi funderar lite på det.

Ser man på dagens samhälle så hamnar väldigt många i ett dyrkande av sig själva t.ex. Det är inte fel att vilja ta hand om sin kropp (den har vi fått av Gud o ska givetvis vårda) vare sig mat- eller motionsmässigt eller till utseende men frågan är hur långt det går?
Inte heller är det fel att sträva efter karriär men frågan är varför? Är det för att själv få berömmelse bara, att andra ska se upp till dig? Då kanske du ska fundera lite på vad du värdesätter i livet. 

Jag hamnade nära en person när jag var på väg till t-banan just när jag skulle in till denna kväll om 1:a budet o jag kunde inte låta bli tjuvlyssna. En man i gissningsvis 25-30 års åldern talade med en vän via mobilen. En fråga från denne man väckte mitt intresse: "Ok - jämför med de 2. De har bra jobb, bra, mycket bra, betalt. Ett riktigt tjusigt liv faktiskt men har du funderat på vad det gjort dem till? Vad har de egentligen?". Han pratade mycket om dessa som han helt klart ansåg för fixerade vid lyckade karriärer för att egentligen leva. Jag blev rent glad att höra!

Nu ska jag dra iväg lagom långt här (men tänk på detta lika mycket är för egna tankar/anteckningar!) men ändå säga att jag tror det den mannen sa till sin vän i mycket sammanfattar var den största faran med avguderi idag ligger - i det som ofta uttrycks "Me, myself and I". Den totala jag-fixering världen närmast uppmanar oss till numer. Som den där reklamen som jag tycker så illa om som talar om att den viktigaste relationen vi har ska vara den vi har till oss själva. 

Var är avgudarna i våra egna liv? Vad är det som tar för mycket tid från umgänget med Gud? Vänder vi oss till Gud när allt är kris o mörker? O, minst lika viktigt, vänder vi oss till Gud i tacksamhet när det är bra? Eller gräver vi ner oss i eget eller klappar oss själva på ryggen för att vi på egen hand gjort så bra?

Tål att funderas på!

Allt gott!
Eva


onsdag 11 oktober 2017

Hjärntvättad o indoktrinerad?



I årets valrörelse inför kyrkovalet har de orden dykt upp, kanske inte väldigt ofta men alldeles tillräckligt för att göra mig smått irriterad men också intresserad. Hur tänker de som använder de orden egentligen? 

Först ska jag då säga att orden i förmodligen 80-90 % av fallen dyker upp från personer som är inblandade i valet som väljare o inte som kandidater (även om det har hörts från kandidatsidan också) o i samma %-andel i tidningars kommentarsfält o inte lika ofta i kristna diskussionsgrupper. Det är inte heller alltid man använder orden rakt ut men de är ändå det bästa sättet att sammanfatta vad dessa personer faktiskt säger - de vill gärna påstå att vi som är s.k. traditionellt/klassiskt/konservativt/Bibeltroget troende nog ändå väl måste vara både hjärntvättade o indoktrinerade.

Som sagt blir jag rätt irriterad men jag blir också väldigt intresserad o undrande över hur de tänker. Tyvärr har det visat sig omöjligt hittills att få svar från någon så jag funderar väl själv då.

Min dominerande känsla när jag hör sådant här, får det riktat mot mig är faktiskt ilska o ledsenhet. Det för att anklagelsen om att vara hjärntvättad/indoktrinerad innebär att min meddebattör förutsätter o anser att jag inte skulle kunna tänka själv. Attityden visar på ett bra stort förakt för människor som inte tycker precis som man själv. Den visar också på något av en "von oben-attityd" som innebär att du själv alltid vet rätt o de som inte håller med är antingen obildade, dumma eller har intalats saker av andra (vilket då kan sägas vara samma tanke om stupiditet, att låta sig påverkas så).

Jag har brukat svara med en undran om personen kan tänka sig att jag (o andra med min tro t.ex.) faktiskt har tänkt o funderat, bett o läst både Bibel o annat o alldeles på egen hand kommit fram till den tro jag idag har? Svaren brukar antyda att då kan jag anses som än dummare...

Då kan jag tänka mig att fråga vad samma person säger om de släkter där t.ex. en politiskt uppfattning mer eller mindre går i arv? Kallar personen det hjärntvätt/indoktrinering på samma sätt om det gäller föräldrar som tar med sina barn på politiska möten, demonstrationer o bara har "rätt" politiska tidningar/böcker hemma som om det är kristna föräldrar som tar sina barn till kyrkan? Var går gränsen för vad som väl ska kallas "otillbörlig påverkan"?
(Jag kanske då ska påpeka att jag för egen del inte "släpats" till kyrkan varenda söndag av föräldrar. Gått i söndagsskola ja men familjen var definitivt inte i kyrka var helg.)

Det är säkert inte förvånande för någon att det, politiskt påverkan av barn, ju inte alls kan jämföras med kristen/annan religions.... Nej, hur kunde jag tänka så!

Det visar lite på vad jag tror o tänker om "argumentet" (det är ju mer en beskyllning o härskarteknisk metod att tala om hjärntvätt visavi sina debattmotståndare), att det egentligen handlar om något helt annat. Jag tror faktiskt mer o mer att det handlar om egen rädsla o oro. Rädsla, oro o helt enkelt en brist på argument.

Det tror jag med ledning av att om jag försöker pressa dessa personer lite kring detta (jag kan vara rätt envis med visst...) så blir tonen hos meddebattör inte sällan rätt hätsk o väldigt ofta kommer något om att jag skulle höra till något sektliknande eller "elitistiskt" (hur man nu får ihop "elit" med kristen tro...). Då kan det faktiskt bli lite roligt! Roligt för att jag inte alltid är alldeles snäll när människor beter sig så, säger sådana saker...

(Nu ska ni tänka på att jag har all respekt för hur illa det kan gå för människor som hamnar i verkliga sekter. Jag har ingen utbildning om fenomenet men mitt allmänna intresse för psykologi har inneburit att jag läst en del på egen hand. Sekter, religiösa eller andra, är fruktansvärda företeelser som bryter ner människor o ska motarbetas. Men att därifrån kalla allt som man inte gillar, håller med eller förstår sig på för sekt borde steget vara väldigt långt.)

Det har naturligtvis funnits (o finns möjligen fortf. om än jag inte har den kollen) sekter i kristna sammanhang. Jag skulle dock vilja säga att de kallat sig kristna men ifrågasätta om de verkligen är det. Det finns en ganska klar definition på vad sekt är som jag som lekman förstått det - en stark o dominerande ledare som inte får ifrågasättas alls, en "instängdhet" som avstänger medlemmar från yttervärlden ända ner till familj, en organisation som kräver total lydnad. Jag har personligen inte stött på det. Ändå kan jag, o andra som tror som jag, anklagas för att vara mer eller mindre "sektifierade" o inte tänka själva utan blint lyda.

O i o för sig... Det kanske vi kan sägas göra? Inte lyda helt blint, det går jag aldrig med på, men ändå lyda. Lyda Gud. O där är vi väl framme vid den "springande punkten" kanske?

Jag tror nämligen, som antytt ovan, att detta som jag faktiskt vill kalla rena förolämpningar kommer ur egen osäkerhet. Osäkerhet på om det kanske faktiskt är min "sida" som har rätt. Om inte annat kan jag tänka så då det från samma kommentatorer (o det har även dykt upp präster där) ofta kommer argument om att inte "slå Bibeln i huvudet" på andra samtidigt som de själva väldigt sällan kan ge bibliska/teologiska argument för sina ståndpunkter. Då heter det istället att t.ex. jag är indoktrinerad om jag tror så mycket på Bibeln, för i mångt o mycket vet ju vi människor bättre idag. 

O då brukar jag vara elak nog att påpeka att man i Gamla Testamentet kan läsa rätt mycket om hur det gått för människor när man satt den egna kunskapen så högt över Guds...

Jag vet inte vem av oss/vilken "sida" (tycker väldigt illa om uttrycket egentligen men det är det enda som beskriver rätt jag hittar) som har rätt! Jag tror dock, av hela mitt hjärta, att Guds ord som är oss givna via Bibeln måste få råda. Det tror jag efter att ha bett, läst, funderat, bett igen o.s.v. och jag ser det därför som en ren förolämpning att kallas hjärntvättat o/eller indoktrinerad. 

Jag skulle helt klart föredra en debatt där vi avhåller oss från sådana epitet o istället respekterar att inte alla kommer till samma tro/åsikter oavsett hur konstiga vi tycker den andras ståndpunkter är.

Så bara några ord om bloggen o dess användning: Jag kommer säkerligen även fortsatt att ta upp saker som mer kan kallas kyrkopolitisk debatt men jag kommer också att använda den till sådana här funderingar samt sådana som förra, som tog upp helgens tema i kyrkoåret. Jag hoppas några vill läsa givetvis men skriver gör jag nog i vilket fall :)

Allt gott!
Eva






lördag 7 oktober 2017

Tacksägelsehelg



Ja, denna helg innehåller den söndag som i Kyrkoåret kallas Tacksägelsedagen.

Det är den söndag som sedan länge (o kanske än mer för länge sedan när fler av oss levde utanför städerna) särskilt ägnats åt tack till Gud för årets skördar. Den tacket framförs även idag på många ställen men blir kanske mer uppblandat med annat numer.

Det här med tack till Gud är något som rätt ofta funderas på här. Och jag tackar rätt mycket faktiskt. Om inte annat så varje morgon för nattens sömn o att jag får vakna till ännu en dag i den skapelse Gud gett oss att leva i (tills dess Jesus kommer åter o upprättar allt) o på kvällarna för dagen som gått, möten o samtal som skett o.s.v.

Jag har skrivit om det med tacksamhet kopplat till "nöjdhet" några gånger tidigare (klicka på "tacksamhet" i etikettsordslistan den som vill) o det är väldigt viktiga begrepp för mig. Någon frågade efter ett av de tidigare inläggen om jag inte är närmast "löjligt förnöjsam o from" men det kan jag då garantera att jag verkligen inte är! Så sent som i förrgår muttrade o tjurade jag rejält över att hitta ett par helt perfekta skor i second hand-affären, till fullt rimligt pris men ett pris som just nu överstiger min förmåga. Då kan jag irriterat fråga Gud varför Han måste ställa dem framför min näsa i det läget eftersom jag förväntar mig Han vet hur det är. (Låter smått barnsligt? Kanske, men det är en sådan relation vi har, Gud o jag.) Å andra sidan... I måndags var jag på ett föredrag om Martin Luther. Det regnade något otroligt hela eftermiddagen o kvällen här i Stockholm. På hemväg från T-banan gick jag o funderade på det där med att rasta hunden. Ut måste han givetvis men kanske, kanske kunde han nöja sig med uteplatsen? Snälla käre Gud - kan det vara möjligt skruva ner intensiteten lite så Assar slipper bli så blöt? Jag kom till porten o det vräkte fortfarande ner. Gick in o satte täcke o koppel på hunden o så ut igen o... Det knappt duggade! Sådant väcker tacksamhet kan jag säga. (Än mer som det började regna mer igen någon halvtimme efter att vi kommit in.)

Det blev ett extra Tack! i godnattbönen den kvällen.

Jag tror att Tacksägelsedagen är extra viktig i vår tid. En tid där det snart verkar som om det konstigaste du kan vara är nöjd o tacksam. Där människor hela tiden hetsas till att sträva efter mer o mer o mer. Naturligtvis är det gott att sträva efter utveckling, egen som annan, men frågan är ju lite vilken utveckling det handlar om. Lika naturligtvis är jag väl medveten om hur viktigt det ändå är med att människor har råd att konsumera för att andra ska ha arbete o vi därmed får in skatter som betalar för välfärden. Men.... När de politiska partierna talar om skattelättnader hit o dit för att fler ska kunna konsumera det som närmast kan betraktas som lyx då protesterar jag. 

Visst tycker jag att man mycket väl kan få unna sig även det icke-nödvändiga ibland! Jag menar inte alls att missunna någon "villhöver"-saker som man köper bara för att de är fina t.ex. Vad jag menar är att jag skulle önska så många mer tacksamhet över vad man ändå har, även när man inte kan köpa precis det man vill. De allra flesta av oss har tak över huvudet, mat på bordet, en säng att sova i, kläder att ta på oss - det är faktiskt något att vara tacksam över även om du inte bor på "finaste" adressen, äter falukorv istället för oxfilé, sängen inte är den modernaste o kläderna inte köpts i den där affären som "alla" handlar i.

Tänk om vi alla kunde få oss till att tänka lite mer på allt vi ändå har att vara tacksamma för?
Säger jag o fortsätter muttra med Gud om de där skorna....

Allt gott!
Eva

söndag 1 oktober 2017

Mening eller sanning?



Eller både ock kanske?

Jag ska inte påstå att det är alltid men ändå rätt ofta som jag gör en del anteckningar under predikan. Idag var en sådan dag.

I den församling jag är medlem i, Betlehemskyrkan i Stockholm, pågår en serie predikningar utifrån breven till församlingarna i Uppenbarelseboken. Det jag fastnade för var präst Christoffer Abrahamssons ord/undran/tanke om vi ser tron som meningsfull eller sanningsfull.

Om jag nu förstod rätt så blev frågan ungefär "Tror vi för att det ger livet mening eller för att vi faktiskt tror att det är sant?

Min tanke är då att det ena i och för sig inte behöver utesluta det andra men att svar på den frågan kan säga rätt mycket om vår tro, bibelsyn o.s.v. För egen del tror jag att jag skulle beskriva det som att tron kan ge livet mening men då för att jag tror att det Bibeln lär är sant.

Jag är lite osäker på hur jag ska kunna förklara vad jag menar men en diskussion i en bloggs kommentarsfält dyker upp i tanken. Där ställde en person en fråga om det med lydnad mot Guds ord. Frågeställningen var väl ungefär "Lyder du även om du inte håller med, på t.ex. etisk grund? Om det inte stämmer med dina värderingar? När du inte alls förstår?".

Det är en viktig tanke att tänka!

Nu är det bara en i mänsklig gestalt som lyckats vara fullkomligt lydig, så det ska vi väl sträva emot men kanske inte tro vi kan uppnå. Vad gäller förståelsen så är det ju bara så att visst (mycket?) får vi inse att vi inte har en chans förstå i detta livet. Men jag tänker att den frågan tangerar det här med meningsfull eller sanningsfull.

Jag tänker på skillnaden lite i det hur man citerar Bibeln. Ett sammanhang som gärna citeras särskilt av dem som gärna vill få bort tankar på synd, att synden är relevant även i vår tid o att Gud inte ändrats sig kring det, är det om äktenskapsbryterskan. Ni vet, kvinnan som släpas inför Jesus mycket för att de skriflärda o fariseerna gärna vill hitta något att sätta dit Jesus för. Jag tar den nu ur Johannes evangelium, kapitel 8, vers 1 till 11. Vers 11 är den som gärna citeras men då mer än ofta bara halva Jesus' ord där. Jesus säger: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!" men den andra meningen där är oerhört sällsynt citerad.

Det menar jag är att mer se till meningsfull tro i bemärkelsen "ge mitt eget liv mening" än sanningsfull tro.

Det vore ju väldigt skönt, praktiskt, bekvämt för att försvara sitt eget liv om vi kunde dela versen så - men ger det sanningen? Ger det vad Gud vill ha sagt med den händelsen? Jag tycker inte det. Hur svårt o ofta nedslående (för vårt eget leverne, hur vi kanske skulle vilja leva för bekvämaste, enklaste liv) den där andra delen av versen än är så finns den där o vi måste tro att det är sanning att Gud verkligen menar så - Han förlåter o dömer inte men Han vill at du omvänder dig o åtminstone försöker det du kan att inte synda så mer. Vi kan inte bara ta till oss det om att inte bli dömda för att den delen är lättast o "gulligast", vi måste också ta till oss andra delen.

Visst kan tron ge livet mening! O visst kan meningen med livet sägas vara tron. (Jag tror ju att vi som skapade av Gud är menade till gemenskap med o tro på Honom.) Men vi måste då också vara beredda att söka sanningen o att lyda den o Gud även när vi inte håller med. Det är inte lätt, alls inte för en "kan själv" som jag om inte annat. Det kräver en hel del o kan kosta mycket men det är faktiskt min övertygelse att det är det tron handlar om i mycket - Guds sanning som kan ge mening åt livet. 

Så tron är nog både meningsfull o sanningsfull men väl aldrig bara det ena eller andra.
(Skulle jag tvingas säga bara det ena så går jag på sanningen då.)

Detta är alltså tankar utifrån några ord/meningar i en predikan. Nedskrivna kanske allra mest för att själv fundera vidare, så kan bloggen också användas ibland.

Allt gott!
Eva



fredag 22 september 2017

Hallå, ni ryande profeter -




- var är ni?

Käre Gud, skulle Du kunna tänka Dig att ännu en gång (ja jag veeet... Kommer lite om det!) sända någon eller några som kan dundra på likt de som har sina historier nedtecknade i GT? Eller en som Johannes Döparen? En sådan som vågar tala högt om maktens hyckleri, vågar kalla folk för huggormsyngel o som vågar tala rakt om behovet av omvändelse - har Du någon "på lager" som skulle våga ta sig an uppgiften? Den är ju inte lätt o det är inget "quick-fix" precis, det vet Du, så vi behöver någon med både uthållighet o mod.

Jo, den typen av samtal har jag haft med Gud sedan valresultatet började anas.
Jag har gått här o muttrat o puttrat, bedrövats o närmast gråtit, varit både ledsen o väldigt, väldigt arg.

Min egen nomineringsgrupp har gått framåt i antal röster så där finns en stor glädje även om det ger mindre procentuellt men det beror ju på valdeltagandet. Och att valdeltagandet ökar är ju toppen! Det är ju fantastiskt att så många ändå bryr sig om kyrkan o går o röstar. Eller...

Jo, i grund o botten tycker jag givetvis att det är rent underbart om många bryr sig om kyrkan så pass att de ändå röstar, men.... Varför röstar de? Är det av omtanke om kyrkan verkligen?

Några saker har irriterat mer än andra i den valrörelse vi nu sett:

- Att valet i så stort hänseende kommit att handla om en maktkamp mellan S o SD.

Dessa två motpoler i svensk sekulärpolitik har ju faktiskt kidnappat kyrkovalet för den verbala boxningsmatch de ständigt för i Riksdagen o på andra sekulärpolitiska arenor. Oerhört lite har hörts om varför kyrkan ska akta sig för inflytande från den ena eller andra annat än samma ord som hörs i sekulär debatt. Jag har hört o (ffa) läst mycket debatt, mycket från båda de sidorna men i princip inget som kan sägas ha "kyrklig" grund när man ska försvara sig själv mot en andres argument. S upprepar sig om "allas lika värde" (vilket de då inte fullt ut menar, som jag utvecklade i tidigare inlägg) o det låter ju bra i kristna öron men varför är vi alla lika värdefulla? Varifrån har vi fått det värdet? Inte ett ord om det har jag hört. SD talar om traditioner o kyrkans roll i Sverige men verkar ofta glömma att kristendomen härstammar från mellanöstern o inte alls är en "svensk" religion. Och de talar inte heller om religionens upphovsman i onödan då.

- Allt tal om att inte "gradera troende".

Detta kan kanske vara lite på "nördnivå" för jag vågar inte säga hur mycket det figurerat i den "stora" debatten men på många sidor i s.k. sociala medier kommer det upp ack så ofta. T.ex. vi i Frimodig Kyrka anklagas för att närmast vilja ha en kontrollpunkt vid kyrkporten o bara släppa in dem som skulle bedömas "tillräckligt troende".

Ärligt talat blir det här bra roligt när jag får det emot mig i debatter. Jag var inte många, många år i S:ta Clara men de år det blev var jag där närmast dagligen. S:ta Clara har en klart traditionell/konservativ (ordvalen skiljer sig med åsikten om Clara...) teologi. Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon bli utmotad därifrån p.g.a. bristande tro! Däremot har jag både själv o sett andra bjuda den på fika som säger saker som "Jesus är ju inget för mig." (o förutsätt nu inte det är de vi kallar "samhällets olycksbarn" som säger så!), jag har sett muslimer få hjälp av diakon, jag har sett såväl framgångsrika som litar på egen förmåga som de som inte tror sig kunna något enda tas emot med öppna armar. Aldrig har jag hört någon bli sämre behandlad utifrån någon tänkt skala om hur troende personen är. Jag misstänker starkt att det ligger en hel del "efter sig själv känner man andra" i anklagelserna om att gradera kristna.

I detta kommer också det att flera har, rätt aggressivt, frågat mig o andra om vi borde kräva tro av förtroendevalda o i så fall hur troende de måste vara. Egentligen är den frågan väldigt dum tänker jag. För mig är det fullkomligt självklart att en förtroendevald i kyrkan ska vara troende. "Hur" troende? Den frågan förstår jag faktiskt inte. Jag förutsätter att man kan läsa med i trosbekännelsen utan att hoppas att Gud inte märker att man ljuger, men där är det nog. Vi ÄR inte olika mycket/mindre troende! Det går helt enkelt inte att införa någon sådan skala. Läser du med i trosbekännelsen, bekänner Jesus som Guds Son, världens Frälsare - då är du troende kristen. Gör du inte det ska du kanske fundera på en annan karriärmöjlighet i partiet än den kyrkliga.

- Allt tal om att få så många som möjligt att rösta

Jag tycker alltså också att det är mycket bra att många röstar, tro inget annat! Men jag skulle faktiskt då vilja se att folk röstar för att de verkligen bryr sig om kyrkan! Jag hörde alldeles för många som t.o.m. hade svårt att hitta till kyrkan o då blir jag bedrövad. Det var så uppenbart att många, många gick o röstade för att rösta MOT det ena eller andra o inte FÖR kyrkan o Guds arbete med vår hjälp. Det är oerhört sorgligt.

Åter till mullrande GT-profeter o Johannes Döparen.
Jag återkommer till detta men vill bara säga här att det är oerhört fascinerande att se hur historien, den bibliska tänker jag här då, upprepar sig. Genom hela GT löper en tråd där människan först sätter sig upp mot Gud för att så när nöden blir övermäktig o man inser sin litenhet böna o be om hjälp. Gud hjälper o folket är så otroligt tacksamt o lovar evig trohet. Vilket håller en generation eller två o så tar vi alltihop ett varv till. Jag jämför faktiskt mycket av det som nu händer i SvK med detta - nu har det röstats fram förtroendevalda som i väldigt många fall (inte alla givetvis, det finns bra förtroendevalda för kyrkan i alla grupper. Ja ALLA.) närmast tror sig kunna sätta sig över Gud. Det blir intressant att följa om inte annat.

Kyrie Eleison!
Herre förbarma dig!

Allt gott!
Eva




tisdag 12 september 2017

Vad är en kyrka?




"Den offentliga debatten om kyrkovalet visar bara en sak: Sverige har verkligen ingen aning om vad en kyrka egentligen är."

Så löd den tweet av Jonas Nordén som jag citerade i förra inlägget o de orden har snurrat i hjärnan här. Liknande tankar o funderingar har jag visserligen burit på rätt länge men nu i valtider blir de ju än mer aktuella.

Vad menar alla dessa som nu är inblandade i valdebatten i kyrkan på ett eller annat sätt att en kyrka är? (Jag tänker då inte bara de som uttalar sig för nomineringsgrupp alltså utan även de som "bara" kommenterar i olika sammanhang.)

I många fall verkar tankarna om "kyrka" väldigt långt från hur jag o många jag känner tänker. Man verkar hamna betydligt närmare det "Kungliga salighetsverk" som politiker drömde om i mitten av 1900-talet. Den "allmänreligiösa trivselföreningen" som då skissades fram men, tack o lov, ändå inte helt blev verklighet.

Det talas mycket o gärna om att hjälpa människor som hamnat i nöd (fysisk nöd såväl som andlig hoppas jag alltid), det talas om att möta människor o höra vad de vill ha av kyrkan, det talas om att vara en kyrka för alla.

O jag muttrar ja, nja o hmm... det beror ju faktiskt lite på trots allt.

Det som irriterar mycket i sådana där ord är att de inte sällan uttalas av samma personer som kan säga sådant som att det är bra att kyrkan finns  "för de svaga, de som behöver kyrkan". Det är det visst det - men alla de som är i kyrkan som inte alls är svaga o behövande då? Varför är de där? Ska de alls vara där? Det ligger en väldig nedvärdering o närmast förakt i det där uttalandet.

Självklart ska kyrkan finnas för människor! Finnas för alla oavsett situation, oavsett om du söker dig dit för stöd o tröst eller för att du är så himlastormande glad över Gud. Men...

De som talar så här, o då tänker jag kanske ffa på företrädare för nomineringsgrupper i kyrkan, nämner bra sällan varför kyrkan ska göra detta. Man verkar ofta helt ha sorterat bort att det faktiskt är Gud som är grund/orsak/vad du vill kalla det för det vi gör i kyrkan.

I Bibeln talas om kyrkan/församlingen som Kristi kropp. Vi alla i församlingen (o då tänker jag nu församling i bemärkelsen hela den världsvida kyrkan faktiskt) är lemmar i Kristi kropp, med-lemmar.
Församlingens/kyrkans främsta uppgifter kan väl sägas vara 2 - dels att samlas för att ära o lovsjunga Gud, dels att föra evangeliet om Jesu Kristi liv, korsdöd o uppståndelse (den faktiska fysiska uppståndelsen...) vidare.

Vi har Guds ord via Bibeln att stå på. Vi kan tolka delvis olika men vi kan inte dra iväg hur som utan att det blir något annat än kristen tro. För att gå till en av mina hjärtefrågor då så måste vi läsa Bibeln exegetiskt o inte eisegetiskt. För att förklara så använder jag den förklaring jag fick när jag bad min präst säga det så enkelt han kunde för att jag skulle förstå - vi måste läsa Bibeln för att försöka förstå vad Gud vill att vi ska vara o göra, inte för att försöka få Gud att gå med på vad vi vill.

(I det måste jag citera en bra underbar kommentar jag såg i en debatt på Facebook. Vad debatten handlade om har jag glömt men det kom många propåer om att kyrkan ju måste "följa med tiden" o liknande. Då skrev en person: "Men tänk om Gud inte är modern?" o inget mer. Ja tänk...)

Att läsa så innebär att vi, för Guds skull, för att vi vill göra tjänst åt Gud, helt naturligt vill hjälpa andra människor, ta hand om vår miljö (Guds Skapelse) o.s.v.

Det innebär också att vi faktiskt är förpliktigade att ära Gud. Att vi samlas på söndagarna (eller annan dag) för gudstjänst handlar inte i första hand om att det är trevligt att träffa vänner o att det brukar serveras gott kaffe efter gudstjänsten. Hur bra den delen än är så är det ju lovsången till Gud, mötet med Gud, tacket till Gud för att Jesus kom o offrade sig för att vi alla skulle kunna få förlåtelse o försonas med Gud som är det viktiga när vi går till gudstjänst. Det är Guds-tjänst där vi ställer oss till förfogande för tjänst för Gud.

Att fira gudstjänst, föra ut evangeliet här hemma o i världen, att ställa oss till Guds förfogande för att vara Hans förlängda arm till andra människor - det är i mycket att vara församling/kyrka!

Hur mycket hör vi talas om det i valdebatterna?
Inte mycket skulle jag säga. Jag skrev nyligen om hearingen i S:ta Clara där 11 nomineringsgrupper var med. (Undrar ni vilka så scrolla ner något inlägg så hittar ni.) Där var det två av grupperna som mer tydligt talade om kyrkans uppdrag att göra Jesus känd o älskad. Från de andra 9 hördes några enstaka meningar om evangelisation o fira gudstjänst men ärligt talat - jag tyckte det lät en hel del som framklämda ord "för det är ju bäst att säga så".

Det är sorgligt att Gud får så liten plats i det som sägs inför Kyrkovalet! Det är förståeligt med tanke på hur staten (o då väl ffa S som hade makten många av de år kyrkan var under mest attack) försökt få bort så mycket som möjligt av det Jesus-centrerade i kyrkan för att "tämja" densamma o dra klorna ur lejonet från Juda. Kyrkan o Jesus får gärna vara gullegullig o snäll o rar men absolut inte ställa minsta krav eller påpeka delar ur Bibeln som det om Jesus som enda vägen, enda sanningen...

Otroligt sorgligt faktiskt! Kristendomen som från början sågs som en "farlig" o revolutionär religion har monterats ner till något som ska passa staten o dess vilja, långt ifrån det omvälvande o ofta rätt krävande den egentligen är. (Krävande i form av hur du behandlar människor t.ex., för att inte tala om krävande i hur du behandlar Gud...)

Vet Sverige vad en kyrka är?
Jag undrar verkligen. Om inte annat så efter att jag i ett tidigare val fick höra att "Vi kan ju inte låta de kristna styra i kyrkan!" (jodå, sagt på fullt allvar, av en toppkandidat här i min boendeförsamling) o efter att en vän i detta val fått veta att "Ni kristna får väl byta samfund så vi får ha kyrkan ifred, vi som inte är så troende!". Ska man skratta eller gråta? Jag sörjer i alla fall o inser långt ifrån alla har klart för sig vad en kyrka egentligen är.

Och så inser jag att jag trots sorgen o bedrövelsen nog inte är beredd att släppa hoppet om att Svenska Kyrkan ska få vara verklig kyrka ändå.

Allt gott!
Eva