tisdag 28 december 2010

Vårt värde


Jag är en notoriskt P1-lyssnare! Man lär sig så mycket som man inte visste att man ville veta:)
(Och jag är ingen bra musik-lyssnare... En del klassiskt och många delar lovsång här bara..)

Men idag började jag verkligen fundera...

Jag hörde "Kropp och själ" under förmiddagen. Intressant men också fruktansvärt hemskt!

Man talade om arbetets vikt för människor. Och jag kan väl hålla med om att arbetet kan vara viktigt. Men när man säger att arbete/yrke "ger identitet" och talar om att den som är förtidspesionerad/arbetslös inte har någon... Då går jag "i taket"!! (Trots en mycket fin historia om en funktionshindrad kvinna som gladdes över att kunna tala om var hon arbetade,)

Kanske tänker ni nu att "Ja - det är klart! Du är ju själv förtidspensionerad! Såklart du måste försvara det!" . Men jag kan lova er att jag skulle gjort det även när jag hade arbete.

Jag röstar borgerligt, men ibland ångrar jag det. Detta med "arbetslinjen" dras väl långt ibland. Det är väl det som gör att människor resonerar som de gjorde i programmet idag - att ditt enda värde ligger i ditt arbete.

NEJ! Du är värdefull just som bara den du är! Om du se'n är mor, far, dotter, son, hemlös eller kung... Det spelar ingen roll! Du är DU! Och sååå viktig och värdefull för just den du är.Låt ALDRIG någon försöka intala dig något annat!

Allt gott!
Eva

fredag 24 december 2010

JULDAG

(Krubbfigurerna är ärvda från mormor och morfar. Min barndoms krubba! Tror de köptes när mormor och morfar var ganska nygifta (vigsel 3/7-1938). På Europaresa, ev Österrike.)


Dagen är kommen
kärlek triumferar.
Kom, låt oss skynda till Betlehem.
Hälsad av änglar Krist är född till jorden.
O kom. låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.

Gud av Gud Fader,
ljus av ljusets källa,
Människoson av Maria född.
Så Gud sin kärlek
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.

Ordet blev kött
och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord.
Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja.
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.

Sjung halleluja,
sjung ni änglaskaror,
Sjung, alla helgon,
sjung jordens folk!
Lov, tack och ära
vare Gud i höjden!
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja.
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.

Evige Fader,
evig är din strålglans,
evigt är ljuset från Betlehem.
Här över barnet,
evig lyser glorian.
O kom, låt oss tillbedja.
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist.

(sv psalm 122. text Adeste fidelse. J. Wade 1746, vers J.F. Borderies 1822, E. Norberg 1974, 1984. Musik: J. Wade 1743)

Det här är det som är viktigt för mig med julen!
Och just denna psalm är en av de absoluta favoriterna i jultiden.

Jag fick en fråga vid släktens julbord för ett antal år sedan, när jag hade talat om att jag skulle lämna sällskapet i tid för att hinna vara kyrkvärd vid midnattsmässan: "TROR du verkligen på det där?" Och jag kan bara svara "Ja!"

Jag är så väldigt väl medveten om att det finns de som tycker att alla "religiösa" är smått knasiga människor som väl egentligen borde in på psyket.

Men det stämmer väldigt dåligt med mina erfarenheter.

Visst finns i kristna kretsar de som "klamrar sig fast" vid vad som än verkar lovande i det läge de befinner sig just då. Men de är ganska få. (Och ibland behöver de annan hjälp i första hand. En god kristen församling ser det.)

Som jag skrivit förut så har jag min djupaste kristna erfarenhet via S:ta Clara kyrka här i Stockholm. En kyrka som är känd för att ta emot alla.Och då menas verkligen ALLA! Där har jag mött underbara människor med stora erfarenheter av livet på samhällets "botten". Men jag har också mött lika underbara människor som har sina erfarenheter från den absoluta "toppen" av samhället.

Jag har mött de som har svårt att förstå den allra enklaste instruktion. Och jag har mött de som föreläser om apologetik (trons försvar ungefär) och filosofi på en nivå så man blir snurrig! (Men intresserar mig mycket!)

Jag hör själv till de som inte kan ta in något i huvudet om jag inte förstår. Mina stackars kemilärare har blivit smått galna när jag sagt "Men VARFÖR???" när de sagt att vissa ämnen kan slå sig ihop och bli ett tredje. (Historia är mycket enklare - där finns en händelsekedja!) Så jag borde alltså vara en av de sista som bara "tar till mig" den kristna tron...

I de kristna kretsar jag rört mig under några år frågas ofta "När/hur blev du frälst?" Och jag blir ofta nästan generad och känner mig lite "mindre värd" när jag svarar att jag inte ÄR frälst. Inte på det sätt de menar med en särskild upplevelse.

Det må låta väldigt konstigt, men jag tror faktiskt att jag bara är född med tron.

Jag har bråkat och stökat med Gud! Jag har vägrat att tala med Honom. Jag har t.o.m. försökt att inte tro.

Men det går inte...

Nå'nstans, ibland inte så alldeles lätt åtkomligt längst in i mig, så finns tron alltid där. Den grund jag står på är definitivt Gud.

Jag kan bli hur arg jag vill! Jag kan bli hur ledsen, besviken, sur, trotsig och allmänt "pestig" jag vill - om jag verkligen känner efter så är Gud alltid där. Och Han tål att grälas med... Och givetvis kan jag också bli hur glad, lycklig, förtjust jag vill! Jag tackar ofta Gud för det jag ser och hör! På hundprom,enader, i affärer, i möten med människor.

Därför vill jag fira juldagen mer än julafton! För den oändliga kärlekens skull! För det barn som föddes för att bli en förebild för oss. Och en frälsning.
TACK Gud, för Din son! För att Du är, alltid har varit och alltid kommer att vara.

Allt gott!
Eva

måndag 13 december 2010

Uppkopplad


Jag lät min telefon vara avstängd igår. (Har bara mobil.)

Och nu i morse hade det landat ett mail från en bekant "Vad har hänt? Var är du? Är telefonen trasig? Är du allvarligt sjuk?"  (Till saken hör att jag talade med den personen så sent som i lördags.)

Det får mig, åter, att fundera på vad den här förväntan om ständig "uppkoppling" egentligen gör med oss?

Det händer då och då att min telefon är avstängd. Det händer att jag inte svarar på mail så fort jag ser dem. Det händer t.o.m. att jag går ut utan telefonen! Fast jag har förstått att det ses som väldigt underligt av många.

Men jag tror att det här "kravet" att vara ständigt tillgänglig är mycket farligt! Jag tror att det stressar människor mycket mer än något annat.

När radion ägnar långa reportage sommartid åt att diskutera om det är bra att ha med arbetsdatorn och kolla mailen på jobbet från hängmattan då undrar jag... Undrar vad människor är så rädda för?

För måste inte detta bottna i rädsla? Rädsla för att missa något, rädsla för att bli bortglömd, rädsla för att inte vara med bland de som vet och känner till det senaste.

Jag kom att tänka på detta i samband med förra inlägget. För visst hänger väl det med alla "måsten" inför julen (eller andra helger, semester osv) ihop med detta?

Det skrämmer mig rejält att SÅ många är SÅ rädda för att inte vara "som alla andra"! Att inte hänga med i senaste modet vad gäller kläder, inredning, bilar, resor. Att inte göra ungefär samma saker som alla andra vare sig det gäller semestern eller fredagsmyset.

Och att inte alltid vara uppkopplad. Att jag ses som "konstig" när jag talar om att jag stänger av telefonen och hänger skylten med "hundvård pågår. Stör ej" på ytterdörren för att ha en dag bara för mig och djuren, lite handarbete och så.

Jag funderar en hel del på vad den här rädsan gör med människor. Jag tror att den är del i att så många röstade på ett främlingsfientligt parti i höstas. Jag tror att den är del i att människor kan fräsa och nästan skälla på en främling som råkar stöta till dem i någon kö. Jag tror att det är den som får människor att kräva att polisen ska "göra något" när de ser missbrukare på gatan.

Jag köpte för några år sedan boken "De ovanliga" av Åke Mokvist. Den handlar om människor som väl närmast skulle kallas "orginal". Den borde läsas av många! Författaren visar på att visst, dessa människor har valt att leva på sätt som vi andra kanske inte skulle vilja, men de är fortfarande väldigt lika alla andra.

Det brukar ju sägas att "man föds som orginal, men dör som kopia". Jag skulle önska att fler vågade bryta det mönstret! Om inte annat tror jag att fler människor skulle må bättre då.

Och vad gäller uppkoppling så finns det bara en som garanterat alltid är igång utan några "fnurror på tråden", och som har anledning att vara det. Nämligen den som Svenska Kyrkan på sina affischer hänvisade till för några år sedan med texten "Alltid uppkopplad!".

Allt gott!
Eva

söndag 28 november 2010

Gott nytt år!


Jo. ni läser rätt! Och nej, jag försöker inte vara ute i extremt god tid!

Idag inleds nämligen det nya kyrkoåret, som många vet.

1:a advent. Den dag när många barn väl på allvar börjar inse att julen närmar sig, med alla förväntningar på presenter det innebär. Den dag när många vuxna på allvar börjar inse att julen närmar sig, med alla "måsten" och all stress.

Den dag kyrkan börjar det stora firandet av hur Gud kom till oss människor i Jesu gestalt.

Samma helg utlyses också vart år sedan en tid tillbaka "Köpfria dagen" till lördagen i denna helg. Det kan kanske synas ovanligt dumt att lägga den just nu, men jag tror att det snarare är väldigt klokt.

Nu vet jag inte hur många som överhuvud taget hört talas om  den köpfria dagen? Jag brukar själv bli förvånad vart år "Just det!Är det nu?" Och jag är ytterst sällan i något centrum en lördag, så jag vet inte om det görs något mer "officiellt". (Vet faktiskt inte ens vilka som ligger bakom egentligen.) Men att den ligger just när den största köphysterin brukar bryta ut är inte dumt!

I kyrkans texter idag läses om Jesu intåg i Jerusalem, ni vet - där folket stod med palmblad i händerna och ropade "Hosianna!" Där läses också om Jesus som den utlovade frälsaren, i år om hur Jesus i synagogan i sin hemstad Nazaret läser ur Jesaja och avslutar med att säga att profetian nu är uppfylld (Luk.4:16-23).

Och många, många människor som annars inte går i kyrkan kommer att höra detta och förhoppningsvis också kloka predikningar om vad Gud faktiskt gjorde för oss i och med Jesu födelse och liv, anledningen till att vi firar jul.

Hur får jag nu ihop detta?

Jo - jag önskar och ber att just det faktum att så många idag kommer till kyrkorna också ska innebära att många kan fundera lite på HUR man egentligen firar jul! Hur mycket stress och press vi utsätter oss själva för. Hur många "måsten" som egentligen är så där förtvivlat viktiga.

Jag hoppas helt enkelt att en av kyrkans största dagar tillsammans med den köpfira dagen kan få oss alla att fundera lite på vad som faktiskt är viktigt.

Jag hörde en man tala om köpfria dagen i radions "Ring P1". Han var inte emot handlande, men talade om att man kanske ibland kan tänka efter vad man egentligen behöver. Och faktiskt är det ofta detsamma som kyrkan talar om: är det viktigast med en massa nya saker, med "status"? Eller är det viktigare att människorna kring dig vet att de är älskade för dem de är?

Visst kan vi visa kärlek genom att ge en julklapp eller två! Men som det har blivit på senare år så brukar ju t.ex. "årets julklapp" bli dyrare och dyrare. Det verkar mer handla om att köpa så dyra saker som möjligt än något annat. Och är det så att det någon önskar mest av allt är något som kostar mycket så visst är det ok - men inte när det nästan blir en tävling om vem som får/köper de dyraste presenterna. Kanske gäller önskemålet egentligen något betydligt enklare?

Jag tror att även den som inte är det minsta kristen skulle kunna se i evangelierna att om det var något Jesus var alldeles extra bra på, och alldeles väldigt mån om så var det att se människor. Att se människor precis som de var och uppskatta dem så. Tänk på dem han valde som sina närmaste medarbetare: fiskare, tullindrivare mm. Han lyfte gärna fram barn och kvinnor och sjuka - de som på den tiden och i det samhället ofta var närmast föraktade, och definitivt inte sågs som "viktiga" personer.
(För mig är det faktum att detta omtalas så ofta i evangelierna en del av det som bevisar dess trovärdighet: att skriva om en man, TRO på en man, som så beblandade sig med samhällets "nedersta" människor gav inte precis berömmelse och upphöjdhet! Att Matteus, Markus, Lukas och Johannes skrev även om dessa händelser innebar snarare att ta en risk att bli hånad och förlöjligad:"Hur kunde ni följa en man som umgicks med sådana" ?)

Just det återspeglas väl ofta i vår tid av att många gärna ger lite extra till Frälsningsarmén, Stadsmissionen och andra som försöker lindra tillvaron för dem som har det allra svårast. Men jag skulle vilja att vi tar in den tankegången även till våra allra närmaste.

Jag tycker inte alls att vi ska sluta fira jul med massor av god mat, julklappar och allt sådant! Men jag tycker att vi ska fundera lite mer på vad som verkligen är viktigt! Faktiskt tror jag att julen kan bli ännu godare då!

Allt gott
och
Gott nytt år!
Eva

onsdag 17 november 2010

Regler för människor - eller människor för regler

Ekot och P1morgon berättar idag på morgonen om att bedrägerier med assistansersättning blivit allt vanligare.

Alltså de bidrag funktionshandikappade kan få för att avlöna personliga assistenter som hjälper till för att få vardagen att fungera så normalt som möjligt.

Bl.a. har en kommissarie vid polisen i Halland berättat om ett fall där en man och hans två döttrar nu åtalas. Mannen har bott en stor del av året i Spanien, döttrarna har haft ett assistansbolag och lurat Försäkringskassan att tro att de hjälpt sin far både här hemma och i Spanien. Mannen är överhuvudtaget inte funktionsnedsatt.

Tydligen utreds nu ett relativt stort antal liknande ärenden. Och det handlar om mycket pengar som dessa människor lurar till sig!

Samtidigt "i en annan del av verkligheten" hörde jag ett reportage i ABC-nytt igår (finns på nätet SVT/ABC) om Patrik som bor här i Stockholmstrakten.

Han är cp-skadad. Kan till viss del klä sig själv, men klarar inte t.ex. strumpor. Han kan föra en gaffel till munnen och få in maten i munnen med lite tur. Han kan med mycket god vilja dricka själv, men han kan inte hälla upp. Han kan inte laga maten själv. Inte städa, bädda, handla, duscha, sköta toalettbesök mm.

I hans fall har Försäkringskassan beslutat att dra ner timmarna han har rätt till personlig assistent från 100/vecka till dryga 10!

Eftersom han kan äta själv, om än med mycket besvär, så anses det inte vara ett "grundläggande behov" att få hjälp vid måltider... Men vem ska laga maten? Inhandla den? Ta fram den ur kylen, när hans händer inte klarar av att hålla tyngre saker?

En av hans assistenter sa' att han visserligen kan handla, men det är väldigt besvärligt. Jag funderade på om man verkligen kan säga att han kan det denna årstid när han nu inte kan ta på sig strumpor?

Jag skrev om detta i den andra bloggen, när den var ganska nystartad. Då talades en del om de nya regler som ska gälla enligt FK. Bland annat det att om den sökande kan föra en gaffel eller sked till munnen så anses det inte finnas behov vid måltider. Att personen inte kan skära maten själv? Inte hälla upp dricka? Inte ens manövrera en micro för att värma ev. förberedd mat? Ja ja - han/hon kan ju i alla fall få in maten i munnen!

Det här är cynism på mycket hög nivå! Och så långt ifrån människovärde som man kan komma i ett välfärdssamhälle som vårt! Denne Patrik, liksom andra i hans situation, ska givetvis ha hjälp till ett så normalt liv som möjligt. Han ska inte behöva säga i en intervju med TV att han nu oroar sig för att sitta ensam väldigt mycket, inte bara för att assistenterna inte kommer utan lika mycket för att utan hjälp kan han heller inte komma ut och träffa andra någon annanstans.

Och samtidigt finns det människor som anser sig ha rätt/är fräcka och elaka nog att lura till sig pengar ur det FK har att dela ut för hjälp till handikappade... Jag gissar att en del av dem skulle försvara sig med att det är ju "staten" de lurar. Men vad de gör är att stjäla ett värdigt liv från de som verkligen behöver hjälp.

Vad gäller FK-tjänstemän som tolkar regler in absurdum, och politiker som inte tänker igenom vad reglerna kommer att leda till mer noggrannt så har jag bara samma förslag som jag skrev i den tidigare bloggen: låt dem äta alla måltider under en vecka med bara sked. Samtidigt kan förslagsvis fingrarna bindas ihop två och två. Och naturligtvis ska de förhindras all hjälp till tillagning, uppskärning, handling mm. Kanske, kanske skulle de då förstå vad det är de "dömer" dessa hjälpbehövande människor till...

Jag hoppas att det faktum att Patrik ställde upp i ABC kan få fart på debatten igen! Och jag önskar honom all lycka med det överklagande som väl måste komma.

Allt gott!
Eva

fredag 12 november 2010

Dessa våra minsta

Jag antar att alla har hört talas om den nya "doku-såpan" i SVT som heter "Ung och bortskämd"?
Själv har jag inte sett det första avsnittet än (svtplay hackade väl mycket), men har följt en hel del av diskussionen och sett lite reklam inför programmen.

Och jag bara undrar: HUR kan dessa föräldrar påstå att de behandlar sina barn med kärlek?

Jag hörde (i ett reportage i Rapport) en snutt där en pappa sa' att han tyckte det var självklart att dottern inte själv skulle behöva transportera sin tvätt till tvättkorgen, naturligtvis gick han i hennes rum och plockade. En av ungdomarna stod i en mataffär och undrade vad pastasås är, medan en annan sa' att det ju måste vara något pulver - för hur gör man annars sås?

I reportaget hade Rapport också intervjuat Katerina Janoush (jag hoppas att jag stavar rätt nu!), samlevnadsexpert med 5 barn. Och hon hade alldeles rätt när hon konstaterade att dessa ungdomar nog kan verka ganska odrägliga men de som ska "hängas" i sammanhanget är ju föräldrarna!

Det är ju inte barn det handlar om, de är enligt uppgift mellan 18 och 25 år. De får alltså rösta, ta banklån, körkort mm mm. (Fast lån kanske inte behövs? I morse berättade P1morgon att det tydligen inte var helt ovanligt att använda mammas och pappas kreditkort när man har lust...)

De kan alltså också hyra eller köpa egen bostad och flytta hemifrån. Och hur har föräldrarna då tänkt att de ska klara sig? T.ex den unga kvinna som, också i P1 i morse, säger att det var "bra läskigt/konstigt" att gå in och handla i en mataffär?

Vad dessa föräldrar gör handlar möjligen om snällhet - men det är baske mig inte kärlek! (Eller försöker de göra barnen så beroende att de alltid ska vara tvungna att bo kvar hemma?) Jag hoppas att serien kan ge en rejäl tankeställare till alla som behandlar sina barn så.

Med förra veckans Kyrkans Tidning kom bilagan Amos, och där står om raka motsatsen. I en stor artikel berättas att BRIS och andra som arbetar med utsatta barn har fått många samtal om ett fenomen som i och för sig märkts förut men nu tydligen ökat markant. Barn som knappast får någon uppmärksamhet alls av sina föräldrar!

Barn som aldrig känner att de får någon direkt kärlek. Barn som talar om att ingen frågar hur deras dag varit, om de har läxor osv. Barn som får uppleva att föräldrarna skyller allt som går fel på "ungjävlarna". Barn som aldrig spontant kan krypa upp i en förälders knä en stund. Barn som t.o.m. får uppleva att föräldrarna reser iväg på semester flera veckor och lämnar sina tonåringar hemma. Barn vars föräldrar ägnar betydligt mer tid åt att renovera huset, jobba över, umgås med kompisar (den så heliga "egentiden") än att umgås med sina barn. Många föräldrar nästan skryter om hur de tillbringar "kvalitetstid" med sina barn. Men som Karin Johansson, barnpsykolog hos BRIS i Göteborg, säger i artikeln "Man kan inte vara effektiv i sitt umgänge med barn...Barn är som en behållare som behöver fyllas på med kärlek och närhet ständigt."

(Och det ska påpekas att detta handlar om alldeles "vanliga" föräldrar, med arbete, vänner, utan missbruk osv.)

Det har gått så långt med detta att Barnombudsmännen i de nordiska länderna gick ut till skoltandläkare förra året och uppmanade dem att lägga märke till barn med mycket problem med karies, då detta kan tyda på det som kallas "omsorgsbrist"!

Jag tycker att dessa två exempel egentligen är samma sak:barnmisshandel. Och psykisk sådan är lika illa som fysisk på många sätt. För som det också sägs i artikeln i Amos: "Blåmarken på själen sitter kvar längre än de på kroppen."

Barnen som utsätts för den emotionella omsorgsbristen lider naturligtvis direkt medan det pågår, och förmodligen lång tid efter. Barnen som istället utsätts för de föräldrar som "curlar" så totalt in absurdum kommer troligen att lida en hel del när de står där och måste klara sig själva men inte fått redskap för att klara ens en så vardaglig sak som att gå och handla mat.

Tack för alla de vuxna som ser barn som far illa och gör så otroliga arbeten för att hjälpa! Jag önskar att ni inte behövdes...

Allt gott!
Eva

söndag 7 november 2010

Veckan som gick

(Lyckas inte få in någon bild...)

Vad har fyllt mina tankar denna vecka?

Jo - nyheten om att ett stort antal kristna dödats i Irak. I sin kyrka, under gudstjänsten.

I svensk media rapporteras det som ett "misstag". Att de som gjorde detta egentligen var ute efter att råna börsen i Bagdad och mer eller mindre av "misstag" sprang in i kyrkan för att komma undan polisen.

Ärligt talat - HUR naiv får man vara!

Det är väl ändå inte så svårt att inse att det finns vissa muslimer som vill "utrota" de kristna i landet? I samma mån som det finns kristna som vill utrota muslimer.

Lika fel är det på alla håll!

Och lika upprörd som jag blir av denna händelse blir jag också av att höra att en sunni-muslimsk moské i Bangladesh blivit utsatt för ett bombattentat med många döda som följd.

Vad handlar detta om? Många säger att det är religionens fel, men är det så? Jag tror definitivt inte det!

Religion är, i sin innersta mening, en GOD kraft! Men människor använder den för sina egna egoistiska syften. Att kalla de muslimer som använder religionen som försvar för diverse terrordåd för "fundamentalister" är väl egentligen väldigt fel? "Fundament" är lika med "grund". Alltså är en fundamentalist någon som "står på grunden" av sin religion. Jag skulle nog kallas för kristen fundamentalist t.ex...

Religion handlar för mig mycket om kärlek! Kärlek till medmänniskan. Den kärlek Gud vill visa, även om den kan vara svår att förstå. Men inte kärlek som gör att man accepterar allt som sker, allt människor gör. (Jag ska skriva om det - skillnaden mellan "snällhet" och kärlek är något som intresserar mig mycket!)

Och när man då talar om kärlek... Jag hörde också i veckan den s.k. "Arboga-mamman". Minns ni henne? Hon som själv blev svårt misshandlad och samtidigt miste sina 2 barn. Hon var med i Studio 1 och berättade att hon faktiskt INTE är bitter och arg. Att hon, hur jobbigt det än är, har lärt sig att leva med det öde hon fått. Hon har idag ett 3:e barn, en som har 2 syskon som inte är med i livet här och nu.

Jag tror att hon "överlevt" mycket tack vare att hon inte tillåtit sig att bli bitter och arg på den kvinna som orsakade henne denna sorg! Det vore ju det naturliga - men vad skulle det hjälpa? Självklart sörjer hon sina barn något fruktansvärt! Saknar att inte kunna krama dem o.s.v. Men nu överlevde hon! Och vad ska hon då göra av resten av sitt liv?

Hon är en underbar förebild i att kunna "leva vidare"! Jag blir glad av sådana människor, och hoppas att de som miste sina anhöriga i de två attentat jag nämnde tidigare kan leva liknande.

Allt gott!
Eva
Ps. Nej, det blev ingen bild, för Blogger vill inte göra som jag säger...

måndag 1 november 2010

Att människor överlever!

Tänk vad människan är underbart stark!

Jag har skrivit på min andra blogg i helgen om ett par som miste sin lilla dotter i förra veckan. Hon dog i livmodern precis innan hon skulle födas.

Och en av de första tankarna som kommer i mitt huvud är: HUR ska de klara detta?

Men jag vet ju att många tyvärr har drabbats på liknande sätt under alla år, några har även kommenterat att de själva råkat ut för liknande.

Just detta med barn som dör känns ju ofta extra "orättvist". Men spelar det någon roll NÄR?

Nu gällde detta ett litet barn som föräldrarna inte ens får en chans att lära känna. Jag vet de som tänker att det skulle vara värre med ett barn man levt med och mer "sett vem det är". Men var går gränsen då? 2 år? 7? Eller 25?

Min mormor och morfar miste sin son när han var knappt 50, i en cancer som sakta bröt ner honom under några år. Skulle det vara "värre" eftersom det fanns fler minnen kring honom? Jag tror inte det. Sorg kan aldrig någonsin jämföras!

Nu i samband med detta har jag som sagt fått veta om fler som drabbats liknande. Och en som mist sin vuxne son nyligen. Här på gården dog en hundvän nyss, och lämnade 2 "nästan-vuxna" barn. Jag tänker också på dem jag haft som kunder under arbetet på begravningsbyrå som mist barn (bara vuxna i mina ärenden).

Och jag tänker på den fantastiska styrka, den underbara livskraft som trots allt finns och funnits i de människor som lämnats!

Den ensamstående mamman vars adopterade barn tog sitt liv - jag minns när jag mötte henne något år efter och hon konstaterade att hon faktiskt kunde glädjas åt våren igen.

Min mormor och morfar, som kunde glädjas åt barnbarnet sonen gett dem - "Han finns ju lite kvar!"

Den kvinna jag arbetade ihop med en tid som miste sitt barn efter 7 månaders graviditet som senare fick ett syskon efter en helt normal graviditet - som talade om sina 2 barn och faktiskt kunde le vid minnet av det första barnet.

Vad människan är fantastisk! Vad stark livsgnistan ändå är! Tänk att hoppet verkligen är det sista som överger människan!

(Och detta går naturligtvis att överföra på så många situationer, men nu var det detta som var aktuellt.)

All världens kramar skulle jag vilja sända till dem som sörjer! Och jag ber att ni alla ska få se hur världen ljusnar lite, lite för var dag som går. Vissa minnen gör ont alltid, men jag tror mig veta att människans styrka gör att man till slut kan se det vackra också.

Allt gott!
Eva

("Veckan som gick" fick självklart utebli - annat var viktigare nu.)

onsdag 27 oktober 2010

Förb... ARG!!!

(Egentligen vill jag inte sätta in någon bild! Ingen växt borde förknippas med detta.)

Eller egentligen skulle jag väl skriva ledsen? Eller upprörd? Eller förtvivlad?

Jag antar att de allra, allra flesta känner som jag när det gäller nyheten att 3 undersköterskor i Kumla polisanmälts och varslats om uppsägning pga sitt uppförande och sin behandling mot/av de gamla på ett älderboende i staden.

HUR kan man på något enda sätt rättfärdiga att man behandlar människor så som dessa 3 tydligen (det finns ju vittnen enligt uppgift) gjort?

Och HUR kan man låta bli att säga något, till dem eller till chefer som ska hantera sådant?

Jag hörde i morse någon som försökte förklara genom att tala om brist på utbildning, otillräckligt med personal, dålig lön och jobbiga arbetsförhållanden. De bristerna finns kanske - men vad har de att göra med att bete sig rent elakt mot gamla människor som man är anställd för att vårda?

Igår sades det att de andra inte vågat säga något av rädsla för repressalier och trakasserier. Jag tycker ärligt talat att det låter som ren och skär feghet och bekvämlighet! Visst måste det ha funnits en möjlighet att gå samman flera som sett och hört och tala med chefer eller politiskt ansvariga?

Det finns INGET försvar som duger för att detta hänt! De som utsatt de äldre för detta - vad har de för människosyn? Vad är de för människor? Vad tänker de om sitt eget och andras människovärde?

Och de som inget sagt - hur tänker de? Är deras egen bekvämlighet så viktig att de kunnat "se åt ett annat håll"? Måtte de nu i alla fall ställa upp och vittna.

Har ingen av dem äldre i den egna familjen? Har de aldrig tänkt tanken hur det skulle kännas om de personerna blev behandlade liknande i samma situation?

Förhoppningsvis sover ingen särskilt gott nu...

Som ni nog förstår - det finns ingenting som retar, upprör och gör mig mer tvärarg än de som ger sig på dem som inte har mycket att sätta emot, sedan må det gälla barn, gamla, funktionsnedsatta, djur eller vad ni vill.

Och det må vara ett ord som man ska vara mycket  varsam med - men det som verkar ha hänt i Kumla kan bara kallas för ren ondska!

Mina tankar går till alla dem som gör ett fantastiskt arbete i landets alla äldreboenden och hemtjänster! Alla de som dag och natt tar hand om gamla, kanske dementa, sjuka med värme och kärlek och stolthet över sitt arbete (liksom de 2 grannar jag talat med i dag gjort i hela sina yrkesliv). De som förstår vad människovärde handlar om - både för de gamla och för dem själva.

Allt gott!
Eva

söndag 24 oktober 2010

Veckan som gick

Så har en vecka till gått. Den har givetvis innehållit mycket av både det ena och andra, men vad har fastnat i mitt huvud?

Naturligtvis beskjutningarna i Malmö. Mordförsöken, ska det väl kallas.

Det är rent omöjligt att förstå hur den människa som begår dessa handlingar tänker! Jag brukar tänka att även om väldigt många brott är helt omöjliga att försvara så kan det ändå finnas en chans att förstå - men detta? Nej!

Om han/hon hade skjutit på människor dömda för en viss typ av brott? Om offren varit kända som hustru/barnmisshandlare? Om det varit personer kända som mobbare? Ja - då hade det funnits en förklaring som man inte kunde tycka gav anledning till detta, men i alla fall en förklaring och en möjlighet att förstå tanken bakom.

Men att, som det verkar, skjuta personer bara för att de har "fel" hårfärg? Eller råkar vara födda i en annan del av världen? Eller har en annan religion? Nej, då tappar jag all lust att ens försöka förstå!

En annan nyhet hörde jag tyvärr lite dåligt, men det jag hörde räckte för att skrämma slag på mig!

En liten kille på mellanstadiet har försökt att ta sitt eget liv! I skolan tydligen. Och några "kamrater" filmade... Han har tydligen varit mobbad under en längre tid, bl.a. fastbunden. Och förtvivlan blir så stor att han är beredd till detta.

Att även barn kan vara oerhört grymma mot varandra har väl alltid varit känt, men jag undrar om det inte blivit värre? Det borde ju vara tvärtom - att vi i vår "upplysta" tid lärt oss att behandla varandra med större respekt.

Men jag kan också förstå att det inte blivit så. Den egoism och självgodhet som ofta uppmuntras runt om i samhället kan väl inte ge så mycket annat. Minns ni debatten som följde när "Robinson" först sändes? Att man kallade det för "mobbnings-TV" mm? Jag tycker att det är väldigt synd att den debatten mer eller mindre avstannat!

Idag lär sig väl barn (o vuxna) att det är helt ok att rösta ut människor till höger och vänster. Att skriva vad som helst om s.k. "kändisar" utan en tanke på om det kan såra (eller ens vara sant för den delen).

Jag gör mig ibland lite känd som "tråkig tant" här i centrum... Som i de flesta centrum har vi en hel del duvor. Och som de flesta sådana "stadsfåglar" är de väl närmast tama. Barn jagar dem. Sparkar mot dem. Slår med pinnar mot dem. Och jag lägger mig i! "Vad har duvan gjort mot dig? Vill du att någon ska sparka/slå efter dig så?" Jag tror nämligen att det barn som inte lär sig respekt mot djur också kan visa lika lite respekt för människor i förlängningen.

Jag håller med Ulf i hans kommentar för något inlägg sedan, om att man behöver se bakgrund för att kunna förstå varför människor gör vissa saker. Men vi har också ett eget ansvar som människor! Det går inte att bara säga "Men jag var mobbad/misshandlad/sexuellt utnyttjad!" och därmed frita sig själv från ansvar.

Och faktiskt tycker jag att det gäller i princip i alla åldrar! Även en 10-åring vet att det är fel att mobba.

Som kristen är det ju lätt att propagera för "Det du vill att andra ska göra för dig, det ska du också göra för andra.". Men vare sig troende eller inte så måste man väl hålla med om att dessa ord är tänkvärda? Egentligen är det ju inte så svårt... Du måste inte slita ut dig för att göra alla till viljes - men du måste faktiskt ha omsorg nog om andra att inte med vett och vilje göra illa, bara för att det är det enklaste eller det du för tillfället känner för. Vill du själv bli skjuten pga din klädsel eller liknande - ok, gå då ut och skjut på andra! Vill du själv bli omskriven hur som helst - ok, skriv då om andra så. Vill du själv bli mobbad och utesluten - ok, mobba och uteslut den du känner för då.

I hopp om att det att behandla varandra med respekt kan bli "inne":

Allt gott!
Eva

fredag 22 oktober 2010

Att vara människa

(Kärleksört. Jag tror att ni kommer att förstå varför...)

Jag måste skriva lite mer om den man jag för några inlägg sedan beskrev som en "nästan-idol". (När jag skrev att jag nog inte HAR idoler, men kan beundra och respektera människor oerhört för vad de är och gör.)

Tomas Sjödin alltså.

För mig handlar det om att finna det som inspirerar och ger tankar, och han är en av dem som är bra på att få oss att "tänka vidare".

När husorganet Dagen kom idag (har e-prenumeration så det är bara fredagens tidning som kommer hem) visade det sig att där fanns ett reportage om en föreläsning han hållit. För vårdanställda/studerande om jag förstod rätt. Och , återigen med reservationen att jag förstått rätt, handlande om att våga ta livet som det är, våga hoppas, våga förändra - men också våga säga att "just nu ORKAR jag bara inte!". (Kolla http://www.dagen.se/  där kan ni hitta honom i arkiv också!)

När jag nämde honom förut skrev jag väl att han och hans fru har 3 pojkar, varav 2 dött i en ärftlig sjukdom? I artikeln skrivs att han berättar om när deras Karl-Petter dog. Han och hans fru (minns tyvärr inte namnet - HAN är offentlig inte hon. Snyggt tycker jag.) hade efter många om och men bestämt sig för, och kommit iväg på, en resa till Italien. Läkarna har försäkrat att just nu är sonen så pass bra, allt fungerar - Åk ni!.

Så står de och ser en vacker utsikt över dalar och hav. Telefonen ringer. Ambulanspersonalen har gjort vad de kunnat, men Karl-Petter är död.

Vad gör man med det?

Det står i artikeln, och jag har hört Tomas säga det liknande tidigare: det blir ett väldigt "brottande" med tankar  men för deras del blev slutsatsen "Att vila är att ta ansvar!". Han och hans fru behövde verkligen denna semester! Ingen, och allra minst Gud, skulle kräva att de orkade hela tiden!

Jag skrev i min andra blogg, http://fyrfotingar.blogspot.com/ den 30 januari om något Tomas sagt och som jag verkligen försöker hålla i mitt hjärta.

Jag tror att det var i "Tankar för dagen" i P1 för några år sedan. Tomas berättade om hur han, i ganska stor brådska, satt sig med en snabablunch på nå't ställe. Den enda plats som fanns ledig var bredvid en lite äldre man.

Denne man började berätta något. Söka kontakt. Vara lite "jobbig" för den som har bråttom. Och Ts reaktion var den som vi alla har i den situationen:vi svarar knappt. Vi låtsas som vi inte hör. Vi är plötsligt väldigt intresserade av de vi läser.

Men mannen var envis och T gick in i samtalet.

Själva samtalet gav väl inte så mycket kanske. Men eftertanken... Gissningen var att denna man kan ha varit en ganska ensam människa - kanske gav det här att Tomas alls samtalade med honom mer än vad någon av oss kan förstå? Och det gav en försening på kanske 10 minuter! Det är väl våra medmänniskor värda? Väldigt få av oss är så viktiga att vi inte kan ta oss den tiden! (Ingen tror jag!)

En annan sak jag minns mycket väl är en berättelse om hur Tomas och en annan "nära-idol" talade om stress och prestationsångest. T berättade att han klagat inför vännen biskop Martin (Lönnebo, emeritus från Linköping) om hur han inte fick det allra minsta gjort. Och biskop Martin svarade: "
Men du! Det är viktigt att låta själen hasa på i filttofflorna ibland!"

Att vara människa tror jag är just så'nt: att ta sig lite tid med andra. Och att låta själen bara hasa på ibland. Jag tror att de två råden innehåller mycket av det som gör ett bra liv, ett bra sätt att vara människa.

Allt gott!
Eva

tisdag 19 oktober 2010

Ibland tvivlar man...

...på delar av mänskligheten!

Igår råkade jag för en gångs skull se "Fråga doktorn" på SvT. De talade om brottsoffer och deras problem.
Bl.a. så intervjuades en ung grabb som blivit svårt misshandlad.

Och det som fastnar i mitt huvud är egentligen inte det faktum att han blev slagen - utan hans berättelse om hur de som fanns i närheten reagerade. Eller faktiskt INTE reagerade...

Jag såg inte riktigt, riktigt från början, men om jag förstod det hela rätt blev han angriper av ett gäng högerextrema mitt på dagen (i Göteborg?). Det fanns gott om människor som rörde sig i närheten och till sist var det väl någon som i alla fall ringde polisen. Men ingen gjorde något.

Tycker jag då att de skulle ha gett sig in i detta och riskerat skador själva? Nej. Men som Carin Götblad (länspolismästare här i Stockholm) sa': "När det finns så många människor i närheten så måste det vara möjligt att gå ihop ett antal och gå emot och protestera! Pågående misshandel har stoppats på det sättet mer än en gång."

Jag blev vittne till en bra brutal och helt oprovocerad misshandel på t-banan för ungefär 1.5 år sedan. 2 unga killar kom in i vagnen. Jag hade sett den ena på perrongen och kommenterat till den jag talade i telefon med att: där är en kille som fått i sig för mycket av ett eller annat. Han såg helt enkelt "hög" ut.

(Senare fick jag veta att han och hans kompis då nyss misshandlat en kille där, som dock lyckades springa undan.)

I vagnen satte sig den ena mitt emot en man. Och plötsligt böjer han sig fram och ger den mannen en örfil och så är det igång...

Nu gav jag mig inte in i detta... Jag är 159 cm "lång" och väger dryga 60 kg. Och jag är varken modig eller dum nog att ge mig i kamp med 2 adrenalinstinna (o förmodligen påverkade av t.ex. Rohypnol) killar i knappa 20-års åldern. Men tack och lov gjorde några andra vad de kunde. Och jag hörde att en person fick kontakt med föraren samt att flera andra ringde polisen, vilket jag hade gjort annars. Med glädje minns jag att vi var flera som ändå försökte även att ta hand om den misshandlade.

Idag talades på radio (mitt älskade P1!) om hur unga personer idag oftare och oftare får mycket stora skulder för att de döms att betala skadestånd. Som exempel togs de unga män som nu ska upp i rättegång om en brand i en skola i Göteborgstrakten. Kravet på skadestånd är på många miljoner och man talade om hur hela deras liv förstörs av att aldrig kunna betala.

Och det kan inte vara rätt! Kommer du ut i vuxenlivet med sådana skulder så gissar jag att det är lätt att ge upp helt och strunta fullkomligt i hur ditt liv blir. MEN jag tror faktiskt att det ändå är viktigt med skadestånd! Killarna i misshandlen där jag senare vittnade blev dömda till betydligt mindre belopp - men jag tror ändå att det är en viktig markering. Att :du måste faktiskt ta ansvar för vad du gör! (Killarna i Göteborg har visst sagt att de "bara" skulle bränna en bil och inte förstod att den kunde rulla iväg och antända något annat...)

Så kommer vi till dagens "mardröm": Man talar på nyheterna om slutplädering i rättegången om våldtäkt, människorov och sexuellt utnyttjande av barn. Ni vet - den rättegång som blivit mycket omtalad också för att tingsrättens personal hotats.

10 "män" står åtalade för att under ett dygns tid fraktat en 14-årig flicka runt mellan en lägenhet och en klubb. TRETTIO män ska ha "använt" denna flicka under detta dygn!!! En flicka som av 2 psykologer omtalas som en som inte ens den som möter henne för första gången kan tvivla på är handikappad. (Enligt psykologerna är hon på ung en 10-årings nivå.)

"Männen" som åtalats är enligt Ekot mellan 16 och 67 år. 

Och då är vi tillbaka vid skadestånd. Jag tycker att de ska dömas att betala mycket höga sådana till flickan! Och den som häktats för hot mot tingsrätten personal och polis ska, om han fälls dömas på samma nivå. Men jag tycker också att de yngsta ska ha möjlighet att få en viss sänkning just pga ålder. Om de får leva på existensminimum i ett antal år är inte fel. Men de måste få möjlighet att få rätsida på sitt liv också. Inte redan från start ha skulder som gör att de hindras från att hyra bostad mm. För annars gör vi nog oss i "resten" av samhället en väldig otjänst, när de känner sig utanför utan någon som helst möjlighet att komma in. Då tror jag att vi riskerar att skapa än farligare brottslingar - de har ju inget att förlora.

(De äldre "männen" däremot - de tycker jag faktiskt gott kan stå för vad de gjort.)

Naturligtvis skulle det vara svårt att sätta en åldersgräns, men det handlar om politiskt beslut.

Och ja - naturligtvis har jag skrivit "män" helt medvetet! De som kan behandla en ung flicka, eller vilken kvinna/pojke/man som helst så är inte värda att kallas män rakt av! Och inte heller de som hotar "lagens väktare" eller vittnen! Kan du inte stå för vad du gör så låt bli! (Har hört av min vän som suttit inne länge, men nu är fri från både det livet och missbruket, att många av hans vänner bland kriminella också tycker att det är fegt och "ovärdigt".)

Det enda goda i detta är minnet av grabben från TV igår - han berättade att han kommit vidare, vågade gå på den plats där det hände och faktiskt såg fram emot sitt fortsatta liv! Jag önskar honom, tjejen i det andra målet, andra offer och er alla

Allt gott!
Eva

lördag 16 oktober 2010

Vems fel är det?

Det här handlar om något som retat mig ganska länge! Vår vilja att alltid hitta någon att skylla på.

Psykologen (psykiatriker?) David Eberhard, tidigare chef på den akut som fick besök av Anna Odell, skrev för några år sedan en bok om oss svenskar som "trygghetsnarkomaner". Jag har tyvärr inte läst den, men hörde honom ofta i den debatt som följde.

Och han har så rätt!

Vi här i den "utvecklade" delen av världen har det så bra med det mesta i livet, att vi verkar se olyckor som en typ av personlig förolämpning!

Visst ska vi göra vad vi kan för att förhindra att olyckor sker. Visst ska vi utreda för att kanske lära inför nästa gång vad vi ska eller inte ska göra. Men jag tycker att detta drivs för långt.

Nu minns jag inte vilken olycka det var som fick mig att åter fundera på detta förra veckan. Tåg och/eller buss var inblandat. Genast kommer ett antal människor och undrar "Vems fel var det?" Och, som sagt, det ska utredas, men ibland är det ju faktiskt så att saker och ting "bara händer".

Det finns en mentalitet i detta som skrämmer mig mycket! OM vi nu förväntar oss att alla olyckor ska kunna stoppas - vad är det då för människor vi ser framför oss? Vi måste få fram en oerhört perfekt typ om vi ska kunna uppnå det målet! Och då är vi bra nära en människosyn som jag verkligen ogillar...

Efter tsunamin talades mycket om ifall myndigheterna i länderna ikring kunde ha haft varningssystem som räddat liv. Det kunde de kanske. Men tyvärr så sker sådana saker.

Vid nära nog varje jordbävning som sker ställs samma fråga. Men jordbävningar händer.

Vi lär barn att se sig för ordentligt när de ska gå över gatan, men det händer fortfarande att barn blir påkörda och dör. Då kollas bilisten innan och utan - "Nog var det hans/hennes fel! Full? Mediciner? Talade i telefon?". Kanske var det så. Eller kanske var det bara så att barnet, på barns vis, glömde alla förmaningar och bara sprang rakt ut?

Jag hade anledning att läsa säkerhetsföreskrifterna som står i manualen för mitt mobila bredband. Där står "Don't drop" (Tappa inte!). Neeej, har jag inte tänkt men "tappa" är ju ett olycksord...

Det är naturligtvis djupt mänskligt att försöka undvika allt som kan göra livet jobbigare än vad det behöver vara! Jag menar inte att det är fel. Men jag menar att jag tror att det är väldigt farligt att TRO att vi kan komma till en punkt där allt är så perfekt , planerat och förutsett att inga hemska saker kommer att ske.

Jag tror att vi i mycket högre grad behöver lära oss att "gilla läget". Naturligtvis inte så att vi resignerar och inte gör något! Men så att vi istället tar hand om det som sker, tar hand om varandra när något sker. Idag blir det ibland lite så att den som råkar ut för något blir "paria".  "Oj! Är hennes barn narkoman! Inte värt att komma nära!". "Deras barn dödades i trafiken! Nog hade de kunnat förhindra det?" osv.

Jag har egentligen inga "idoler". Jag kan hysa djup respekt för människor som gör bra saker, men därifrån till att idolisera dem är steget långt tycker jag. Men en person som ligger bra nära är pastorn och författaren Tomas Sjödin. Han och hans fru har 3 pojkar. Två av dem föddes med en mycket grym sjukdom som tog deras liv i tonåren. Där var några år först som var helt "normala" sedan blev det rullstolar, andningshjälp och ett ständigt "invaderande" i hemmet av assistenter.

Jag har hört och läst en hel del av Tomas. Men inte en enda gång har jag hört honom säga "Vems fel är det?". Som kristen har han givetvis funderat över Guds "mening" med det som skett, konstigt vore det annars. Men i huvudsak har han och hans fru mest verkat konstatera att "Ok, jobbigt och hemskt! Men hur gör vi det bästa i den situation som är?" Och han har på ett underbart sätt använt det till att hjälpa andra.

Nu kanske jag går för långt, men jag tror faktiskt att den här önskan att finna syndabockar är en anledning till att vi nu har ett nära rasistiskt parti i riksdagen. Vi här i Sverige har i så många år fått lära oss att det alltid finns någon som tar hand om allt som är besvärligt. Vi har varit förskonad från krig och större olyckor. Trots alla döda när Estonia sjönk och i just tsunamin så har vi faktiskt haft det väldigt bra under en väldigt lång tid! (Se bara till det som gjor att vi idag har en demokrati som t.o.m. tillåter ett parti som SD! Det är inte många människor förunnat.) Om du nu är arbetslös, sjuk eller annat så måste det ju vara någons fel! Får du inte de pengar du tänkt dig - vem får dem då?

Jag tänker alltså inte att vi ska bli fatalister, men att vi behöver vara lite mer ödmjuka inför livet och inför varandra. Människor gör fel! Saker bara händer! Låt oss försöka hjälpa varandra när det som inte "får" hända ändå gör det istället för att leta efter vems "fel" det var att det hände!

Allt gott!
Eva

torsdag 14 oktober 2010

Hämnden är ljuv?

Jag hör nu på morgonen i nyheterna att den unge man som anhållits i Örebro misstänkt för ett antal våldtäkter nu även ska undersökas i samband med dubbelmordet i Linköping för några år sedan. Ni minns - det där en liten pojke och en vuxen kvinna dödades.

Och jag tänker:SKÖNT! Tänk om de kunde klara upp det också!

Men jag tänker också: Så skönt det måste vara för kvinnor i Örebro, om de nu kan känna sig tryggare. Och så BRA (hoppas jag) för den här unge mannen! Han är ju uppenbarligen i behov av hjälp - nu kan han förhoppningsvis få den.

Och sedan går tanken till hans familj, släkt, vänner. Hur mår DE idag?

Jag har funderat en hel del kring detta med närstående till en kriminell (eller för all del psykiskt sjuk eller missbrukare). Då kanske särskilt i samband med olika debatter om dödsstraff, men även i andra lägen.

Men vi kan starta med dödsstraffet. Jag tycker faktiskt att det nästan mest är ett straff mot familjen och inte mot den som begått brottet! Vad som händer efter döden vet vi inte, så straffet för den som dör kan vi faktiskt inte bedöma. Visst - hemskt att inte få "leva klart" sitt liv men ändå. De ikring däremot - de får straffet att inte ens kunna skriva till en familjemedlem som kanske trots brottet är älskad. Jag har alltid tyckt att ett på många sätt värre och mer rättvist riktat straff vore livstid utan möjlighet till minsta lilla permission. Då skulle den dömde mer få tid att "tänka över sina synder" och kanske må så dåligt som de hämndlystna önskar när han/hon inte fick vara med vid barnens bröllop, föräldrars begravningar mm.

(Och dessutom kan ju då ett felaktigt domslut rättas till...)

Hur hänger då detta ihop med den unge mannen i Örebro? Han riskerar ju definitivt inte dödsstraff.

Jo, jag är rädd att hans familj kommer att dömas väldigt hårt den också, av det "gatans parlament" som alltför gärna brukar vilja ta på sig den rollen.

Hur skyldiga är de?

Visst - det finns familjer där föräldrar kan vara nog så medskyldiga till hur barnet beter sig som vuxen! Jag har t.ex. en vän som blev lämnad på barnpsyk som 6-åring för att han "var gnällig o gråtig, som en flicka". Hans föräldrar kom aldrig tillbaka, och själv fick han 40 år av missbruk, fängelse mm. Men många av de som begår brott, av alla de olika slag, kommer från helt vanliga familjer där föräldrarna inte missbrukar/har psykiska problem eller andra problem. De kan ha föräldrar, far-och morföräldrar som gjort allt för att hjälpa, men inte lyckats.

Det kan ligga en psykisk sjukdom bakom. Kanske är den genetiskt betingad. Är det då föräldrarnas "fel"? Nu har jag ju inga barn, men jag betvivlar starkt att jag, om jag träffat någon jag velat skaffa barn tillsammans med, skulle ha föreslagit att vi kollade våra gener först för att se till att det inte fanns risk för framtida psykisk ohälsa hos barnet...

Det här med att alltid söka en "syndabock" är en mycket obehaglig drift hos människor, värre idag än tidigare tycker jag. (Återkommer nog om det i en egen blogg.) Det måste vara någons fel att saker och ting händer.

Nu tänker jag på den här mannes familj/släkt/vänner lite i ljuset av vad jag hörde i ett debattprogram för en tid sedan. Där talades om ifall man bör "hänga ut" dömda pedofiler eller inte. Frågan ställdes till förespråkarna hur de tänkte kring om pedofilen hade egna barn, hur de skulle drabbas av en sådan publicering. Svaret fick det att gå kalla dårar över hela mig: "Har han gjort andras barn illa kan gott hans egna lida också!"

Jag tror att den familj som jag just nu tänker på mycket väl kan "slå" på sig själva fullt tillräckligt! Fundera över vad de kan ha gjort fel, vad de "borde" sett o.s.v. Och jag hoppas att omgivningen inte gör livet än svårare för dem. Sedan ska han själv ha straff efter vad han gjort, men det är en annan sak.

Allt gott!
Eva

tisdag 12 oktober 2010

Indiansk visdom

 Hörde för en stund sedan (i "Sverker rakt på") något som lite relaterar till det jag skrivit om.

En indiansk man (har tyvärr glömt vilken stam, men i USA) som tydligen får avsluta de programmen med något. Nu berättade han om hur han talat med barn om deras absoluta värde.

Han hade hållt upp en 20-dollars sedel, ovikt och fin, och frågat hur många i klassen som ville ha den. Naturligtvis kom alla händer upp.

Så skrynklade han ihop sedeln i sin hand. Ställde samma fråga. Åter kom alla händer upp.

Då trampade han ordentligt på sedel med sina smutsiga skor. Nu såg den bra eländig ut, men alla händer kom ändå upp vid frågan om vilka som ville ha den.

Say no more!

Allt gott!
Eva

måndag 11 oktober 2010

Lite fortsättning



(Någon tanke med just maskros? Ja, den valdes för att S:ta Clara i vissa delar av Svenska Kyrkan ses lite som ett jobbigt ogräs.)


Måste fortsätta funderingarna från igår lite.

Några av er som läst min andra blogg (http://fyrfotingar.blogspot.com/) kanske har sett att jag någon enstaka gång nämnt S.ta Clara?

Det är ju en kyrka här i Stockholm som är lite "berömd" för sitt arbete med missbrukare, prostituerade, kriminella och psykiskt sjuka/sköra. (Jo, jag vet - kategorierna flyter ofta ihop.)

Det började för drygt 25 år sedan när Carl-Erik Sahlberg kom dit. DÅ var S:ta Clara, trots sin perfekta placering mitt i city ett stenkast från Centralstationen såväl som "Plattan", en sorgligt tom plats. Den delen av Domkyrkoförsamlingen är ju inte särskilt bebodd efter all kontorisering så det "skramlade några äldre damer" (Carl-Eriks ord) i kyrkan under gudstjänsterna. Nedläggning hotade. Ett köpanbud fanns från människor som ville göra om kyrkan till badhus och gym! När jag var tonåring/ung vuxen var den trakten absolut ingen man ens ville gå förbi. Kyrkogården "befolkades" ofta av narkomaner och andra, något undanskymt som den ligger bland kontorshusen. (Alltså inte så många som rör sig där under shopping t.ex.)

Men så! Sakta men säkert byggdes en verksamhet upp som egentligen borde vara alldeles väldigt självklar för ALLA kyrkor som har en så'n omgivning!

Kanske minns någon av er skriverier från den tiden, om en präst som hade ett litet "kapell" vid "Plattan"? Vad jag förstått var det något av det första som gjordes. Man kokade helt enkelt kaffe och bredde mackor och gick så ut och såg till att samhällets mest "tilltufsade" fick lite i sig, och någon att tala med om de ville. Lite vanligt mänskligt umgänge helt enkelt.

Vartefter har verksamheten naturligtvis växt, för problemen blir inte mindre. Idag får dock Clara-gänget inte dra ner kaffevagnen på "Plattan", vilket jag antar beror på den "uppsnyggning" som affärsägarna talat om i några år. (Hur de nu tror att de ska få mindre snatterier etc när de gör sig kända för att köra bort t.o.m. präster och diakoner...)

Idag hjälper Clara många! Flyktingar som kan få viss hjälp med språket, om inte annat via att arbeta som volontärer, missbrukare som ibland kan slussas vidare till vård, Bibelskolan där vi mer "normalstörda" blandas med dem som behöver lite träning på att ta ansvar för dagen och rent socialt liv.

Hur hör nu detta ihop med gårdagens inlägg? JO - i S:ta Clara kan många också få lära sig att den som de på gatan kanske närmast skulle fnysa åt egentligen är en alldeles väldigt vanlig människa! En som bara fått ett lite "knyckligare" liv. Jag har många gånger hört samtal där någon lite "beklagat" sig över vissa, men blivit motsagd med ord typ "jaja, han/hon mår lite extra dåligt idag!"

(Blir aldrig någon utslängd/avvisad? Jodå! Och det tror jag är en del av framgången! Alla är väldigt välkomna, men för alla gäller också att göra så gott man kan. Om det en vecka innebär att bara komma till lunchen som hotell skänker, vräka i sig mat och gå igen så OK. Lika ok som att du kommer varje dag, gör massor av nytta och går till varenda gudstjänst.)

Så kan man också i S:ta Clara se det "fina" (hatar så'na distinktioner!) människorna som kanske både bor fantastiskt, har topp-jobb och mycket gott om pengar sitta och fika med den som kanske kom till gudstjänsten direkt från nattens försökt till sömn i en port.

Det är sådant man skulle vilja se i hela samhället! Men jag menar inte att alla ska "ta hand om" på det sätt en del från Clara gör. Det är också något som inskärps i församlingen att t.ex. som ensam kvinna inte ens tänka tanken att vara för snäll mot en manlig missbrukare! Men att vara lite förtänksam är inte det samma som att se ner på/behandla annorlunda. Det är trots allt så att många av dem som hamnat i missburk kan göra bra mycket för att få tag på knark. Inte av ondska, men för att det är narkotikans "själ" att fånga in sina offer så att mycket annat försvinner. (Och när det gäller psykiskt sjuka är det ju inte ens alltid de är helt medvetna om vad de gör!)

Nu har jag själv inte varit där mycket på ett tag. Brände mer eller mindre ut mig när jag arbetade som volontär väldigt mycket. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka en dag. Men det jag alltid bär med mig, som jag till stor del hade innan men fått förstärkt via mitt engagemang det är just det med likabehandling.

Det är egentligen så enkelt! Du behöver inte försöka hjälpa alla! Du behöver inte ens ge pengar till varenda tiggare du ser. (Gör ofta inte jag, efter råd från kyrkan.) Men du kan se på tiggaren/alkoholisten/narkomanen/ tjejen på gatan som vilken människa som helst!

För ALLA människor har exakt samma värde. Inte i pengar, inte i status, inte i bostad/resor/bilar - men rakt av bara som just människa.

Allt gott!
Eva
Och JAPP! De kommer att bli längre inlägg här...

söndag 10 oktober 2010

Jaha!


Så blev det en blogg till då...

Tack, kära "föreslagare"! Nu får hundar och siameser samsas med lite handarbete i den andra (Nålar, fyrfotingar och Gud) så får det bli lite annat här.

Eftersom jag är en mycket debattglad typ som ofta har vädligt många tankar och åsikter om det som försiggår i samhället (här hemma och runt om) så kan det nog bli väldigt blandat.

Jag lovar inte att uppdatera här lika ofta som på den andra! Här tänker jag mig just att ta upp så'nt som retar eller glädjer, så det kommer till stor del att bero på nyhetssändningar och annat hur ofta det blir.

Det som fick några av er att kommentera att jag kanske skulle ha en blogg till, där jag kan skriva "mil" om så'nt som engagerar var ju det här med behandlingen av de ibland oss som inte mår så bra psykiskt.

Och det är verkligen något som stör mig!

Den kvinna jag skrev om, som jag talade med i telefonen, är visserligen otroligt jobbig, det ska inte stickas under stol med. Och jag har full förståelse för att några (män ffa) vägrar att tala med henne längre. Men när sjukvården inte gör vad den borde?

Nu hade hon, åter, försökt att få komma in. Vad jag förstår är det väl dock så att hon "ropat varg" lite väl ofta och faktiskt inte blir riktigt trodd längre. Men att de inte ens kan ta sig 10 min och bara lyssna!

Det som stör mig mest är dock det att väldigt många människor ser ner på den som mår psykiskt dåligt.

Och nu tänker jag inte på de depressioner och perioder av "låghet" som kan drabba oss alla i livets olika skiften. Så är det ju tyvärr, att väldigt få går genom livet utan några motgångar. Om inte annat när vi förlorar nästående.

Nej, jag tänker på dem som verkligen "rasar igenom".

Som den man som levde på gatan här i Stockholm för ganska många år sedan. När jag arbetade i Gamla Stan hörde jag ofta hans vackra röst sjunga opera i gränderna. Han kom från en alldeles vanlig familj, gick på Operaskolan. Men så hände något, jag vet inte vad, prestationsångest kanske, och han förlorade allt. Och blev dessutom illa sedd av många.

Eller den man, också han hemlös, som efter konkurs i egna företaget, skilsmässa, husförsäljning och annat som följde med bara inte orkade längre utan hamnade på gatan.

Eller den kvinna som efter att ha förlorat ett barn lämnade resten av familjen och sedan pendlade mellan olika vårdavdelningar och livet på gatan.

Nu hamnar ju långt ifrån alla som är psykiskt sjuka på gatan! Men jag tror att en del som gör det, gör det mycket pga omgivningens syn på (rädsla för tror jag) psykisk sjukdom. Det blir lätt lite "Men de får väl ta sig i kragen!". Och jodå, många skulle säkert kunna göra mer själva, om inte annat verkligen försöka komma bort från missbruk. Fast då behövs hjälp!

Det är så sorgligt att många liv går förlorade, antingen genom död eller bara för att en människa aldrig blir del av samhället så som hon borde vara!

Därför gör det mig så vansinnigt arg på någon som Anna Odell! Jag har all respekt för att hon själv varit väldigt dålig och har sina upplevelser av vården. Men just därför borde hon veta bättre än att "leka" med psykvården! Jag har faktiskt undrat vad som hände ikring den där natten när hon upptog personalens tid för sitt "konstverk"?

Satt det människor som den kvinna jag talade med igår och försökte hitta någon att tala med? Mådde någon extra dåligt för att hon ansåg sig ha rätt att handla så? Hennes skäl att skapa debatt må vara lovvärt, men inte sättet hon gjorde det på!

Jag tycker faktiskt att just någon som hon skulle veta bättre! I allra värsta fall riskerade hon andras liv, om någon inte kom fram till akuten när självmordstankarna trängde på. Jag tycker att det tyder på samma nedlåtande inställning om psykisk sjukdom som hon säger sig vilja motarbeta.

Jaha, så har det blivit ett första inlägg i ny blogg! Känns faktiskt lite intressant att se vad det blir av detta...


Allt gott!

Eva