onsdag 27 oktober 2010

Förb... ARG!!!

(Egentligen vill jag inte sätta in någon bild! Ingen växt borde förknippas med detta.)

Eller egentligen skulle jag väl skriva ledsen? Eller upprörd? Eller förtvivlad?

Jag antar att de allra, allra flesta känner som jag när det gäller nyheten att 3 undersköterskor i Kumla polisanmälts och varslats om uppsägning pga sitt uppförande och sin behandling mot/av de gamla på ett älderboende i staden.

HUR kan man på något enda sätt rättfärdiga att man behandlar människor så som dessa 3 tydligen (det finns ju vittnen enligt uppgift) gjort?

Och HUR kan man låta bli att säga något, till dem eller till chefer som ska hantera sådant?

Jag hörde i morse någon som försökte förklara genom att tala om brist på utbildning, otillräckligt med personal, dålig lön och jobbiga arbetsförhållanden. De bristerna finns kanske - men vad har de att göra med att bete sig rent elakt mot gamla människor som man är anställd för att vårda?

Igår sades det att de andra inte vågat säga något av rädsla för repressalier och trakasserier. Jag tycker ärligt talat att det låter som ren och skär feghet och bekvämlighet! Visst måste det ha funnits en möjlighet att gå samman flera som sett och hört och tala med chefer eller politiskt ansvariga?

Det finns INGET försvar som duger för att detta hänt! De som utsatt de äldre för detta - vad har de för människosyn? Vad är de för människor? Vad tänker de om sitt eget och andras människovärde?

Och de som inget sagt - hur tänker de? Är deras egen bekvämlighet så viktig att de kunnat "se åt ett annat håll"? Måtte de nu i alla fall ställa upp och vittna.

Har ingen av dem äldre i den egna familjen? Har de aldrig tänkt tanken hur det skulle kännas om de personerna blev behandlade liknande i samma situation?

Förhoppningsvis sover ingen särskilt gott nu...

Som ni nog förstår - det finns ingenting som retar, upprör och gör mig mer tvärarg än de som ger sig på dem som inte har mycket att sätta emot, sedan må det gälla barn, gamla, funktionsnedsatta, djur eller vad ni vill.

Och det må vara ett ord som man ska vara mycket  varsam med - men det som verkar ha hänt i Kumla kan bara kallas för ren ondska!

Mina tankar går till alla dem som gör ett fantastiskt arbete i landets alla äldreboenden och hemtjänster! Alla de som dag och natt tar hand om gamla, kanske dementa, sjuka med värme och kärlek och stolthet över sitt arbete (liksom de 2 grannar jag talat med i dag gjort i hela sina yrkesliv). De som förstår vad människovärde handlar om - både för de gamla och för dem själva.

Allt gott!
Eva

söndag 24 oktober 2010

Veckan som gick

Så har en vecka till gått. Den har givetvis innehållit mycket av både det ena och andra, men vad har fastnat i mitt huvud?

Naturligtvis beskjutningarna i Malmö. Mordförsöken, ska det väl kallas.

Det är rent omöjligt att förstå hur den människa som begår dessa handlingar tänker! Jag brukar tänka att även om väldigt många brott är helt omöjliga att försvara så kan det ändå finnas en chans att förstå - men detta? Nej!

Om han/hon hade skjutit på människor dömda för en viss typ av brott? Om offren varit kända som hustru/barnmisshandlare? Om det varit personer kända som mobbare? Ja - då hade det funnits en förklaring som man inte kunde tycka gav anledning till detta, men i alla fall en förklaring och en möjlighet att förstå tanken bakom.

Men att, som det verkar, skjuta personer bara för att de har "fel" hårfärg? Eller råkar vara födda i en annan del av världen? Eller har en annan religion? Nej, då tappar jag all lust att ens försöka förstå!

En annan nyhet hörde jag tyvärr lite dåligt, men det jag hörde räckte för att skrämma slag på mig!

En liten kille på mellanstadiet har försökt att ta sitt eget liv! I skolan tydligen. Och några "kamrater" filmade... Han har tydligen varit mobbad under en längre tid, bl.a. fastbunden. Och förtvivlan blir så stor att han är beredd till detta.

Att även barn kan vara oerhört grymma mot varandra har väl alltid varit känt, men jag undrar om det inte blivit värre? Det borde ju vara tvärtom - att vi i vår "upplysta" tid lärt oss att behandla varandra med större respekt.

Men jag kan också förstå att det inte blivit så. Den egoism och självgodhet som ofta uppmuntras runt om i samhället kan väl inte ge så mycket annat. Minns ni debatten som följde när "Robinson" först sändes? Att man kallade det för "mobbnings-TV" mm? Jag tycker att det är väldigt synd att den debatten mer eller mindre avstannat!

Idag lär sig väl barn (o vuxna) att det är helt ok att rösta ut människor till höger och vänster. Att skriva vad som helst om s.k. "kändisar" utan en tanke på om det kan såra (eller ens vara sant för den delen).

Jag gör mig ibland lite känd som "tråkig tant" här i centrum... Som i de flesta centrum har vi en hel del duvor. Och som de flesta sådana "stadsfåglar" är de väl närmast tama. Barn jagar dem. Sparkar mot dem. Slår med pinnar mot dem. Och jag lägger mig i! "Vad har duvan gjort mot dig? Vill du att någon ska sparka/slå efter dig så?" Jag tror nämligen att det barn som inte lär sig respekt mot djur också kan visa lika lite respekt för människor i förlängningen.

Jag håller med Ulf i hans kommentar för något inlägg sedan, om att man behöver se bakgrund för att kunna förstå varför människor gör vissa saker. Men vi har också ett eget ansvar som människor! Det går inte att bara säga "Men jag var mobbad/misshandlad/sexuellt utnyttjad!" och därmed frita sig själv från ansvar.

Och faktiskt tycker jag att det gäller i princip i alla åldrar! Även en 10-åring vet att det är fel att mobba.

Som kristen är det ju lätt att propagera för "Det du vill att andra ska göra för dig, det ska du också göra för andra.". Men vare sig troende eller inte så måste man väl hålla med om att dessa ord är tänkvärda? Egentligen är det ju inte så svårt... Du måste inte slita ut dig för att göra alla till viljes - men du måste faktiskt ha omsorg nog om andra att inte med vett och vilje göra illa, bara för att det är det enklaste eller det du för tillfället känner för. Vill du själv bli skjuten pga din klädsel eller liknande - ok, gå då ut och skjut på andra! Vill du själv bli omskriven hur som helst - ok, skriv då om andra så. Vill du själv bli mobbad och utesluten - ok, mobba och uteslut den du känner för då.

I hopp om att det att behandla varandra med respekt kan bli "inne":

Allt gott!
Eva

fredag 22 oktober 2010

Att vara människa

(Kärleksört. Jag tror att ni kommer att förstå varför...)

Jag måste skriva lite mer om den man jag för några inlägg sedan beskrev som en "nästan-idol". (När jag skrev att jag nog inte HAR idoler, men kan beundra och respektera människor oerhört för vad de är och gör.)

Tomas Sjödin alltså.

För mig handlar det om att finna det som inspirerar och ger tankar, och han är en av dem som är bra på att få oss att "tänka vidare".

När husorganet Dagen kom idag (har e-prenumeration så det är bara fredagens tidning som kommer hem) visade det sig att där fanns ett reportage om en föreläsning han hållit. För vårdanställda/studerande om jag förstod rätt. Och , återigen med reservationen att jag förstått rätt, handlande om att våga ta livet som det är, våga hoppas, våga förändra - men också våga säga att "just nu ORKAR jag bara inte!". (Kolla http://www.dagen.se/  där kan ni hitta honom i arkiv också!)

När jag nämde honom förut skrev jag väl att han och hans fru har 3 pojkar, varav 2 dött i en ärftlig sjukdom? I artikeln skrivs att han berättar om när deras Karl-Petter dog. Han och hans fru (minns tyvärr inte namnet - HAN är offentlig inte hon. Snyggt tycker jag.) hade efter många om och men bestämt sig för, och kommit iväg på, en resa till Italien. Läkarna har försäkrat att just nu är sonen så pass bra, allt fungerar - Åk ni!.

Så står de och ser en vacker utsikt över dalar och hav. Telefonen ringer. Ambulanspersonalen har gjort vad de kunnat, men Karl-Petter är död.

Vad gör man med det?

Det står i artikeln, och jag har hört Tomas säga det liknande tidigare: det blir ett väldigt "brottande" med tankar  men för deras del blev slutsatsen "Att vila är att ta ansvar!". Han och hans fru behövde verkligen denna semester! Ingen, och allra minst Gud, skulle kräva att de orkade hela tiden!

Jag skrev i min andra blogg, http://fyrfotingar.blogspot.com/ den 30 januari om något Tomas sagt och som jag verkligen försöker hålla i mitt hjärta.

Jag tror att det var i "Tankar för dagen" i P1 för några år sedan. Tomas berättade om hur han, i ganska stor brådska, satt sig med en snabablunch på nå't ställe. Den enda plats som fanns ledig var bredvid en lite äldre man.

Denne man började berätta något. Söka kontakt. Vara lite "jobbig" för den som har bråttom. Och Ts reaktion var den som vi alla har i den situationen:vi svarar knappt. Vi låtsas som vi inte hör. Vi är plötsligt väldigt intresserade av de vi läser.

Men mannen var envis och T gick in i samtalet.

Själva samtalet gav väl inte så mycket kanske. Men eftertanken... Gissningen var att denna man kan ha varit en ganska ensam människa - kanske gav det här att Tomas alls samtalade med honom mer än vad någon av oss kan förstå? Och det gav en försening på kanske 10 minuter! Det är väl våra medmänniskor värda? Väldigt få av oss är så viktiga att vi inte kan ta oss den tiden! (Ingen tror jag!)

En annan sak jag minns mycket väl är en berättelse om hur Tomas och en annan "nära-idol" talade om stress och prestationsångest. T berättade att han klagat inför vännen biskop Martin (Lönnebo, emeritus från Linköping) om hur han inte fick det allra minsta gjort. Och biskop Martin svarade: "
Men du! Det är viktigt att låta själen hasa på i filttofflorna ibland!"

Att vara människa tror jag är just så'nt: att ta sig lite tid med andra. Och att låta själen bara hasa på ibland. Jag tror att de två råden innehåller mycket av det som gör ett bra liv, ett bra sätt att vara människa.

Allt gott!
Eva

tisdag 19 oktober 2010

Ibland tvivlar man...

...på delar av mänskligheten!

Igår råkade jag för en gångs skull se "Fråga doktorn" på SvT. De talade om brottsoffer och deras problem.
Bl.a. så intervjuades en ung grabb som blivit svårt misshandlad.

Och det som fastnar i mitt huvud är egentligen inte det faktum att han blev slagen - utan hans berättelse om hur de som fanns i närheten reagerade. Eller faktiskt INTE reagerade...

Jag såg inte riktigt, riktigt från början, men om jag förstod det hela rätt blev han angriper av ett gäng högerextrema mitt på dagen (i Göteborg?). Det fanns gott om människor som rörde sig i närheten och till sist var det väl någon som i alla fall ringde polisen. Men ingen gjorde något.

Tycker jag då att de skulle ha gett sig in i detta och riskerat skador själva? Nej. Men som Carin Götblad (länspolismästare här i Stockholm) sa': "När det finns så många människor i närheten så måste det vara möjligt att gå ihop ett antal och gå emot och protestera! Pågående misshandel har stoppats på det sättet mer än en gång."

Jag blev vittne till en bra brutal och helt oprovocerad misshandel på t-banan för ungefär 1.5 år sedan. 2 unga killar kom in i vagnen. Jag hade sett den ena på perrongen och kommenterat till den jag talade i telefon med att: där är en kille som fått i sig för mycket av ett eller annat. Han såg helt enkelt "hög" ut.

(Senare fick jag veta att han och hans kompis då nyss misshandlat en kille där, som dock lyckades springa undan.)

I vagnen satte sig den ena mitt emot en man. Och plötsligt böjer han sig fram och ger den mannen en örfil och så är det igång...

Nu gav jag mig inte in i detta... Jag är 159 cm "lång" och väger dryga 60 kg. Och jag är varken modig eller dum nog att ge mig i kamp med 2 adrenalinstinna (o förmodligen påverkade av t.ex. Rohypnol) killar i knappa 20-års åldern. Men tack och lov gjorde några andra vad de kunde. Och jag hörde att en person fick kontakt med föraren samt att flera andra ringde polisen, vilket jag hade gjort annars. Med glädje minns jag att vi var flera som ändå försökte även att ta hand om den misshandlade.

Idag talades på radio (mitt älskade P1!) om hur unga personer idag oftare och oftare får mycket stora skulder för att de döms att betala skadestånd. Som exempel togs de unga män som nu ska upp i rättegång om en brand i en skola i Göteborgstrakten. Kravet på skadestånd är på många miljoner och man talade om hur hela deras liv förstörs av att aldrig kunna betala.

Och det kan inte vara rätt! Kommer du ut i vuxenlivet med sådana skulder så gissar jag att det är lätt att ge upp helt och strunta fullkomligt i hur ditt liv blir. MEN jag tror faktiskt att det ändå är viktigt med skadestånd! Killarna i misshandlen där jag senare vittnade blev dömda till betydligt mindre belopp - men jag tror ändå att det är en viktig markering. Att :du måste faktiskt ta ansvar för vad du gör! (Killarna i Göteborg har visst sagt att de "bara" skulle bränna en bil och inte förstod att den kunde rulla iväg och antända något annat...)

Så kommer vi till dagens "mardröm": Man talar på nyheterna om slutplädering i rättegången om våldtäkt, människorov och sexuellt utnyttjande av barn. Ni vet - den rättegång som blivit mycket omtalad också för att tingsrättens personal hotats.

10 "män" står åtalade för att under ett dygns tid fraktat en 14-årig flicka runt mellan en lägenhet och en klubb. TRETTIO män ska ha "använt" denna flicka under detta dygn!!! En flicka som av 2 psykologer omtalas som en som inte ens den som möter henne för första gången kan tvivla på är handikappad. (Enligt psykologerna är hon på ung en 10-årings nivå.)

"Männen" som åtalats är enligt Ekot mellan 16 och 67 år. 

Och då är vi tillbaka vid skadestånd. Jag tycker att de ska dömas att betala mycket höga sådana till flickan! Och den som häktats för hot mot tingsrätten personal och polis ska, om han fälls dömas på samma nivå. Men jag tycker också att de yngsta ska ha möjlighet att få en viss sänkning just pga ålder. Om de får leva på existensminimum i ett antal år är inte fel. Men de måste få möjlighet att få rätsida på sitt liv också. Inte redan från start ha skulder som gör att de hindras från att hyra bostad mm. För annars gör vi nog oss i "resten" av samhället en väldig otjänst, när de känner sig utanför utan någon som helst möjlighet att komma in. Då tror jag att vi riskerar att skapa än farligare brottslingar - de har ju inget att förlora.

(De äldre "männen" däremot - de tycker jag faktiskt gott kan stå för vad de gjort.)

Naturligtvis skulle det vara svårt att sätta en åldersgräns, men det handlar om politiskt beslut.

Och ja - naturligtvis har jag skrivit "män" helt medvetet! De som kan behandla en ung flicka, eller vilken kvinna/pojke/man som helst så är inte värda att kallas män rakt av! Och inte heller de som hotar "lagens väktare" eller vittnen! Kan du inte stå för vad du gör så låt bli! (Har hört av min vän som suttit inne länge, men nu är fri från både det livet och missbruket, att många av hans vänner bland kriminella också tycker att det är fegt och "ovärdigt".)

Det enda goda i detta är minnet av grabben från TV igår - han berättade att han kommit vidare, vågade gå på den plats där det hände och faktiskt såg fram emot sitt fortsatta liv! Jag önskar honom, tjejen i det andra målet, andra offer och er alla

Allt gott!
Eva

lördag 16 oktober 2010

Vems fel är det?

Det här handlar om något som retat mig ganska länge! Vår vilja att alltid hitta någon att skylla på.

Psykologen (psykiatriker?) David Eberhard, tidigare chef på den akut som fick besök av Anna Odell, skrev för några år sedan en bok om oss svenskar som "trygghetsnarkomaner". Jag har tyvärr inte läst den, men hörde honom ofta i den debatt som följde.

Och han har så rätt!

Vi här i den "utvecklade" delen av världen har det så bra med det mesta i livet, att vi verkar se olyckor som en typ av personlig förolämpning!

Visst ska vi göra vad vi kan för att förhindra att olyckor sker. Visst ska vi utreda för att kanske lära inför nästa gång vad vi ska eller inte ska göra. Men jag tycker att detta drivs för långt.

Nu minns jag inte vilken olycka det var som fick mig att åter fundera på detta förra veckan. Tåg och/eller buss var inblandat. Genast kommer ett antal människor och undrar "Vems fel var det?" Och, som sagt, det ska utredas, men ibland är det ju faktiskt så att saker och ting "bara händer".

Det finns en mentalitet i detta som skrämmer mig mycket! OM vi nu förväntar oss att alla olyckor ska kunna stoppas - vad är det då för människor vi ser framför oss? Vi måste få fram en oerhört perfekt typ om vi ska kunna uppnå det målet! Och då är vi bra nära en människosyn som jag verkligen ogillar...

Efter tsunamin talades mycket om ifall myndigheterna i länderna ikring kunde ha haft varningssystem som räddat liv. Det kunde de kanske. Men tyvärr så sker sådana saker.

Vid nära nog varje jordbävning som sker ställs samma fråga. Men jordbävningar händer.

Vi lär barn att se sig för ordentligt när de ska gå över gatan, men det händer fortfarande att barn blir påkörda och dör. Då kollas bilisten innan och utan - "Nog var det hans/hennes fel! Full? Mediciner? Talade i telefon?". Kanske var det så. Eller kanske var det bara så att barnet, på barns vis, glömde alla förmaningar och bara sprang rakt ut?

Jag hade anledning att läsa säkerhetsföreskrifterna som står i manualen för mitt mobila bredband. Där står "Don't drop" (Tappa inte!). Neeej, har jag inte tänkt men "tappa" är ju ett olycksord...

Det är naturligtvis djupt mänskligt att försöka undvika allt som kan göra livet jobbigare än vad det behöver vara! Jag menar inte att det är fel. Men jag menar att jag tror att det är väldigt farligt att TRO att vi kan komma till en punkt där allt är så perfekt , planerat och förutsett att inga hemska saker kommer att ske.

Jag tror att vi i mycket högre grad behöver lära oss att "gilla läget". Naturligtvis inte så att vi resignerar och inte gör något! Men så att vi istället tar hand om det som sker, tar hand om varandra när något sker. Idag blir det ibland lite så att den som råkar ut för något blir "paria".  "Oj! Är hennes barn narkoman! Inte värt att komma nära!". "Deras barn dödades i trafiken! Nog hade de kunnat förhindra det?" osv.

Jag har egentligen inga "idoler". Jag kan hysa djup respekt för människor som gör bra saker, men därifrån till att idolisera dem är steget långt tycker jag. Men en person som ligger bra nära är pastorn och författaren Tomas Sjödin. Han och hans fru har 3 pojkar. Två av dem föddes med en mycket grym sjukdom som tog deras liv i tonåren. Där var några år först som var helt "normala" sedan blev det rullstolar, andningshjälp och ett ständigt "invaderande" i hemmet av assistenter.

Jag har hört och läst en hel del av Tomas. Men inte en enda gång har jag hört honom säga "Vems fel är det?". Som kristen har han givetvis funderat över Guds "mening" med det som skett, konstigt vore det annars. Men i huvudsak har han och hans fru mest verkat konstatera att "Ok, jobbigt och hemskt! Men hur gör vi det bästa i den situation som är?" Och han har på ett underbart sätt använt det till att hjälpa andra.

Nu kanske jag går för långt, men jag tror faktiskt att den här önskan att finna syndabockar är en anledning till att vi nu har ett nära rasistiskt parti i riksdagen. Vi här i Sverige har i så många år fått lära oss att det alltid finns någon som tar hand om allt som är besvärligt. Vi har varit förskonad från krig och större olyckor. Trots alla döda när Estonia sjönk och i just tsunamin så har vi faktiskt haft det väldigt bra under en väldigt lång tid! (Se bara till det som gjor att vi idag har en demokrati som t.o.m. tillåter ett parti som SD! Det är inte många människor förunnat.) Om du nu är arbetslös, sjuk eller annat så måste det ju vara någons fel! Får du inte de pengar du tänkt dig - vem får dem då?

Jag tänker alltså inte att vi ska bli fatalister, men att vi behöver vara lite mer ödmjuka inför livet och inför varandra. Människor gör fel! Saker bara händer! Låt oss försöka hjälpa varandra när det som inte "får" hända ändå gör det istället för att leta efter vems "fel" det var att det hände!

Allt gott!
Eva

torsdag 14 oktober 2010

Hämnden är ljuv?

Jag hör nu på morgonen i nyheterna att den unge man som anhållits i Örebro misstänkt för ett antal våldtäkter nu även ska undersökas i samband med dubbelmordet i Linköping för några år sedan. Ni minns - det där en liten pojke och en vuxen kvinna dödades.

Och jag tänker:SKÖNT! Tänk om de kunde klara upp det också!

Men jag tänker också: Så skönt det måste vara för kvinnor i Örebro, om de nu kan känna sig tryggare. Och så BRA (hoppas jag) för den här unge mannen! Han är ju uppenbarligen i behov av hjälp - nu kan han förhoppningsvis få den.

Och sedan går tanken till hans familj, släkt, vänner. Hur mår DE idag?

Jag har funderat en hel del kring detta med närstående till en kriminell (eller för all del psykiskt sjuk eller missbrukare). Då kanske särskilt i samband med olika debatter om dödsstraff, men även i andra lägen.

Men vi kan starta med dödsstraffet. Jag tycker faktiskt att det nästan mest är ett straff mot familjen och inte mot den som begått brottet! Vad som händer efter döden vet vi inte, så straffet för den som dör kan vi faktiskt inte bedöma. Visst - hemskt att inte få "leva klart" sitt liv men ändå. De ikring däremot - de får straffet att inte ens kunna skriva till en familjemedlem som kanske trots brottet är älskad. Jag har alltid tyckt att ett på många sätt värre och mer rättvist riktat straff vore livstid utan möjlighet till minsta lilla permission. Då skulle den dömde mer få tid att "tänka över sina synder" och kanske må så dåligt som de hämndlystna önskar när han/hon inte fick vara med vid barnens bröllop, föräldrars begravningar mm.

(Och dessutom kan ju då ett felaktigt domslut rättas till...)

Hur hänger då detta ihop med den unge mannen i Örebro? Han riskerar ju definitivt inte dödsstraff.

Jo, jag är rädd att hans familj kommer att dömas väldigt hårt den också, av det "gatans parlament" som alltför gärna brukar vilja ta på sig den rollen.

Hur skyldiga är de?

Visst - det finns familjer där föräldrar kan vara nog så medskyldiga till hur barnet beter sig som vuxen! Jag har t.ex. en vän som blev lämnad på barnpsyk som 6-åring för att han "var gnällig o gråtig, som en flicka". Hans föräldrar kom aldrig tillbaka, och själv fick han 40 år av missbruk, fängelse mm. Men många av de som begår brott, av alla de olika slag, kommer från helt vanliga familjer där föräldrarna inte missbrukar/har psykiska problem eller andra problem. De kan ha föräldrar, far-och morföräldrar som gjort allt för att hjälpa, men inte lyckats.

Det kan ligga en psykisk sjukdom bakom. Kanske är den genetiskt betingad. Är det då föräldrarnas "fel"? Nu har jag ju inga barn, men jag betvivlar starkt att jag, om jag träffat någon jag velat skaffa barn tillsammans med, skulle ha föreslagit att vi kollade våra gener först för att se till att det inte fanns risk för framtida psykisk ohälsa hos barnet...

Det här med att alltid söka en "syndabock" är en mycket obehaglig drift hos människor, värre idag än tidigare tycker jag. (Återkommer nog om det i en egen blogg.) Det måste vara någons fel att saker och ting händer.

Nu tänker jag på den här mannes familj/släkt/vänner lite i ljuset av vad jag hörde i ett debattprogram för en tid sedan. Där talades om ifall man bör "hänga ut" dömda pedofiler eller inte. Frågan ställdes till förespråkarna hur de tänkte kring om pedofilen hade egna barn, hur de skulle drabbas av en sådan publicering. Svaret fick det att gå kalla dårar över hela mig: "Har han gjort andras barn illa kan gott hans egna lida också!"

Jag tror att den familj som jag just nu tänker på mycket väl kan "slå" på sig själva fullt tillräckligt! Fundera över vad de kan ha gjort fel, vad de "borde" sett o.s.v. Och jag hoppas att omgivningen inte gör livet än svårare för dem. Sedan ska han själv ha straff efter vad han gjort, men det är en annan sak.

Allt gott!
Eva

tisdag 12 oktober 2010

Indiansk visdom

 Hörde för en stund sedan (i "Sverker rakt på") något som lite relaterar till det jag skrivit om.

En indiansk man (har tyvärr glömt vilken stam, men i USA) som tydligen får avsluta de programmen med något. Nu berättade han om hur han talat med barn om deras absoluta värde.

Han hade hållt upp en 20-dollars sedel, ovikt och fin, och frågat hur många i klassen som ville ha den. Naturligtvis kom alla händer upp.

Så skrynklade han ihop sedeln i sin hand. Ställde samma fråga. Åter kom alla händer upp.

Då trampade han ordentligt på sedel med sina smutsiga skor. Nu såg den bra eländig ut, men alla händer kom ändå upp vid frågan om vilka som ville ha den.

Say no more!

Allt gott!
Eva

måndag 11 oktober 2010

Lite fortsättning



(Någon tanke med just maskros? Ja, den valdes för att S:ta Clara i vissa delar av Svenska Kyrkan ses lite som ett jobbigt ogräs.)


Måste fortsätta funderingarna från igår lite.

Några av er som läst min andra blogg (http://fyrfotingar.blogspot.com/) kanske har sett att jag någon enstaka gång nämnt S.ta Clara?

Det är ju en kyrka här i Stockholm som är lite "berömd" för sitt arbete med missbrukare, prostituerade, kriminella och psykiskt sjuka/sköra. (Jo, jag vet - kategorierna flyter ofta ihop.)

Det började för drygt 25 år sedan när Carl-Erik Sahlberg kom dit. DÅ var S:ta Clara, trots sin perfekta placering mitt i city ett stenkast från Centralstationen såväl som "Plattan", en sorgligt tom plats. Den delen av Domkyrkoförsamlingen är ju inte särskilt bebodd efter all kontorisering så det "skramlade några äldre damer" (Carl-Eriks ord) i kyrkan under gudstjänsterna. Nedläggning hotade. Ett köpanbud fanns från människor som ville göra om kyrkan till badhus och gym! När jag var tonåring/ung vuxen var den trakten absolut ingen man ens ville gå förbi. Kyrkogården "befolkades" ofta av narkomaner och andra, något undanskymt som den ligger bland kontorshusen. (Alltså inte så många som rör sig där under shopping t.ex.)

Men så! Sakta men säkert byggdes en verksamhet upp som egentligen borde vara alldeles väldigt självklar för ALLA kyrkor som har en så'n omgivning!

Kanske minns någon av er skriverier från den tiden, om en präst som hade ett litet "kapell" vid "Plattan"? Vad jag förstått var det något av det första som gjordes. Man kokade helt enkelt kaffe och bredde mackor och gick så ut och såg till att samhällets mest "tilltufsade" fick lite i sig, och någon att tala med om de ville. Lite vanligt mänskligt umgänge helt enkelt.

Vartefter har verksamheten naturligtvis växt, för problemen blir inte mindre. Idag får dock Clara-gänget inte dra ner kaffevagnen på "Plattan", vilket jag antar beror på den "uppsnyggning" som affärsägarna talat om i några år. (Hur de nu tror att de ska få mindre snatterier etc när de gör sig kända för att köra bort t.o.m. präster och diakoner...)

Idag hjälper Clara många! Flyktingar som kan få viss hjälp med språket, om inte annat via att arbeta som volontärer, missbrukare som ibland kan slussas vidare till vård, Bibelskolan där vi mer "normalstörda" blandas med dem som behöver lite träning på att ta ansvar för dagen och rent socialt liv.

Hur hör nu detta ihop med gårdagens inlägg? JO - i S:ta Clara kan många också få lära sig att den som de på gatan kanske närmast skulle fnysa åt egentligen är en alldeles väldigt vanlig människa! En som bara fått ett lite "knyckligare" liv. Jag har många gånger hört samtal där någon lite "beklagat" sig över vissa, men blivit motsagd med ord typ "jaja, han/hon mår lite extra dåligt idag!"

(Blir aldrig någon utslängd/avvisad? Jodå! Och det tror jag är en del av framgången! Alla är väldigt välkomna, men för alla gäller också att göra så gott man kan. Om det en vecka innebär att bara komma till lunchen som hotell skänker, vräka i sig mat och gå igen så OK. Lika ok som att du kommer varje dag, gör massor av nytta och går till varenda gudstjänst.)

Så kan man också i S:ta Clara se det "fina" (hatar så'na distinktioner!) människorna som kanske både bor fantastiskt, har topp-jobb och mycket gott om pengar sitta och fika med den som kanske kom till gudstjänsten direkt från nattens försökt till sömn i en port.

Det är sådant man skulle vilja se i hela samhället! Men jag menar inte att alla ska "ta hand om" på det sätt en del från Clara gör. Det är också något som inskärps i församlingen att t.ex. som ensam kvinna inte ens tänka tanken att vara för snäll mot en manlig missbrukare! Men att vara lite förtänksam är inte det samma som att se ner på/behandla annorlunda. Det är trots allt så att många av dem som hamnat i missburk kan göra bra mycket för att få tag på knark. Inte av ondska, men för att det är narkotikans "själ" att fånga in sina offer så att mycket annat försvinner. (Och när det gäller psykiskt sjuka är det ju inte ens alltid de är helt medvetna om vad de gör!)

Nu har jag själv inte varit där mycket på ett tag. Brände mer eller mindre ut mig när jag arbetade som volontär väldigt mycket. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka en dag. Men det jag alltid bär med mig, som jag till stor del hade innan men fått förstärkt via mitt engagemang det är just det med likabehandling.

Det är egentligen så enkelt! Du behöver inte försöka hjälpa alla! Du behöver inte ens ge pengar till varenda tiggare du ser. (Gör ofta inte jag, efter råd från kyrkan.) Men du kan se på tiggaren/alkoholisten/narkomanen/ tjejen på gatan som vilken människa som helst!

För ALLA människor har exakt samma värde. Inte i pengar, inte i status, inte i bostad/resor/bilar - men rakt av bara som just människa.

Allt gott!
Eva
Och JAPP! De kommer att bli längre inlägg här...

söndag 10 oktober 2010

Jaha!


Så blev det en blogg till då...

Tack, kära "föreslagare"! Nu får hundar och siameser samsas med lite handarbete i den andra (Nålar, fyrfotingar och Gud) så får det bli lite annat här.

Eftersom jag är en mycket debattglad typ som ofta har vädligt många tankar och åsikter om det som försiggår i samhället (här hemma och runt om) så kan det nog bli väldigt blandat.

Jag lovar inte att uppdatera här lika ofta som på den andra! Här tänker jag mig just att ta upp så'nt som retar eller glädjer, så det kommer till stor del att bero på nyhetssändningar och annat hur ofta det blir.

Det som fick några av er att kommentera att jag kanske skulle ha en blogg till, där jag kan skriva "mil" om så'nt som engagerar var ju det här med behandlingen av de ibland oss som inte mår så bra psykiskt.

Och det är verkligen något som stör mig!

Den kvinna jag skrev om, som jag talade med i telefonen, är visserligen otroligt jobbig, det ska inte stickas under stol med. Och jag har full förståelse för att några (män ffa) vägrar att tala med henne längre. Men när sjukvården inte gör vad den borde?

Nu hade hon, åter, försökt att få komma in. Vad jag förstår är det väl dock så att hon "ropat varg" lite väl ofta och faktiskt inte blir riktigt trodd längre. Men att de inte ens kan ta sig 10 min och bara lyssna!

Det som stör mig mest är dock det att väldigt många människor ser ner på den som mår psykiskt dåligt.

Och nu tänker jag inte på de depressioner och perioder av "låghet" som kan drabba oss alla i livets olika skiften. Så är det ju tyvärr, att väldigt få går genom livet utan några motgångar. Om inte annat när vi förlorar nästående.

Nej, jag tänker på dem som verkligen "rasar igenom".

Som den man som levde på gatan här i Stockholm för ganska många år sedan. När jag arbetade i Gamla Stan hörde jag ofta hans vackra röst sjunga opera i gränderna. Han kom från en alldeles vanlig familj, gick på Operaskolan. Men så hände något, jag vet inte vad, prestationsångest kanske, och han förlorade allt. Och blev dessutom illa sedd av många.

Eller den man, också han hemlös, som efter konkurs i egna företaget, skilsmässa, husförsäljning och annat som följde med bara inte orkade längre utan hamnade på gatan.

Eller den kvinna som efter att ha förlorat ett barn lämnade resten av familjen och sedan pendlade mellan olika vårdavdelningar och livet på gatan.

Nu hamnar ju långt ifrån alla som är psykiskt sjuka på gatan! Men jag tror att en del som gör det, gör det mycket pga omgivningens syn på (rädsla för tror jag) psykisk sjukdom. Det blir lätt lite "Men de får väl ta sig i kragen!". Och jodå, många skulle säkert kunna göra mer själva, om inte annat verkligen försöka komma bort från missbruk. Fast då behövs hjälp!

Det är så sorgligt att många liv går förlorade, antingen genom död eller bara för att en människa aldrig blir del av samhället så som hon borde vara!

Därför gör det mig så vansinnigt arg på någon som Anna Odell! Jag har all respekt för att hon själv varit väldigt dålig och har sina upplevelser av vården. Men just därför borde hon veta bättre än att "leka" med psykvården! Jag har faktiskt undrat vad som hände ikring den där natten när hon upptog personalens tid för sitt "konstverk"?

Satt det människor som den kvinna jag talade med igår och försökte hitta någon att tala med? Mådde någon extra dåligt för att hon ansåg sig ha rätt att handla så? Hennes skäl att skapa debatt må vara lovvärt, men inte sättet hon gjorde det på!

Jag tycker faktiskt att just någon som hon skulle veta bättre! I allra värsta fall riskerade hon andras liv, om någon inte kom fram till akuten när självmordstankarna trängde på. Jag tycker att det tyder på samma nedlåtande inställning om psykisk sjukdom som hon säger sig vilja motarbeta.

Jaha, så har det blivit ett första inlägg i ny blogg! Känns faktiskt lite intressant att se vad det blir av detta...


Allt gott!

Eva