Och jag tänker:SKÖNT! Tänk om de kunde klara upp det också!
Men jag tänker också: Så skönt det måste vara för kvinnor i Örebro, om de nu kan känna sig tryggare. Och så BRA (hoppas jag) för den här unge mannen! Han är ju uppenbarligen i behov av hjälp - nu kan han förhoppningsvis få den.
Och sedan går tanken till hans familj, släkt, vänner. Hur mår DE idag?
Jag har funderat en hel del kring detta med närstående till en kriminell (eller för all del psykiskt sjuk eller missbrukare). Då kanske särskilt i samband med olika debatter om dödsstraff, men även i andra lägen.
Men vi kan starta med dödsstraffet. Jag tycker faktiskt att det nästan mest är ett straff mot familjen och inte mot den som begått brottet! Vad som händer efter döden vet vi inte, så straffet för den som dör kan vi faktiskt inte bedöma. Visst - hemskt att inte få "leva klart" sitt liv men ändå. De ikring däremot - de får straffet att inte ens kunna skriva till en familjemedlem som kanske trots brottet är älskad. Jag har alltid tyckt att ett på många sätt värre och mer rättvist riktat straff vore livstid utan möjlighet till minsta lilla permission. Då skulle den dömde mer få tid att "tänka över sina synder" och kanske må så dåligt som de hämndlystna önskar när han/hon inte fick vara med vid barnens bröllop, föräldrars begravningar mm.
(Och dessutom kan ju då ett felaktigt domslut rättas till...)
Hur hänger då detta ihop med den unge mannen i Örebro? Han riskerar ju definitivt inte dödsstraff.
Jo, jag är rädd att hans familj kommer att dömas väldigt hårt den också, av det "gatans parlament" som alltför gärna brukar vilja ta på sig den rollen.
Hur skyldiga är de?
Visst - det finns familjer där föräldrar kan vara nog så medskyldiga till hur barnet beter sig som vuxen! Jag har t.ex. en vän som blev lämnad på barnpsyk som 6-åring för att han "var gnällig o gråtig, som en flicka". Hans föräldrar kom aldrig tillbaka, och själv fick han 40 år av missbruk, fängelse mm. Men många av de som begår brott, av alla de olika slag, kommer från helt vanliga familjer där föräldrarna inte missbrukar/har psykiska problem eller andra problem. De kan ha föräldrar, far-och morföräldrar som gjort allt för att hjälpa, men inte lyckats.
Det kan ligga en psykisk sjukdom bakom. Kanske är den genetiskt betingad. Är det då föräldrarnas "fel"? Nu har jag ju inga barn, men jag betvivlar starkt att jag, om jag träffat någon jag velat skaffa barn tillsammans med, skulle ha föreslagit att vi kollade våra gener först för att se till att det inte fanns risk för framtida psykisk ohälsa hos barnet...
Det här med att alltid söka en "syndabock" är en mycket obehaglig drift hos människor, värre idag än tidigare tycker jag. (Återkommer nog om det i en egen blogg.) Det måste vara någons fel att saker och ting händer.
Nu tänker jag på den här mannes familj/släkt/vänner lite i ljuset av vad jag hörde i ett debattprogram för en tid sedan. Där talades om ifall man bör "hänga ut" dömda pedofiler eller inte. Frågan ställdes till förespråkarna hur de tänkte kring om pedofilen hade egna barn, hur de skulle drabbas av en sådan publicering. Svaret fick det att gå kalla dårar över hela mig: "Har han gjort andras barn illa kan gott hans egna lida också!"
Jag tror att den familj som jag just nu tänker på mycket väl kan "slå" på sig själva fullt tillräckligt! Fundera över vad de kan ha gjort fel, vad de "borde" sett o.s.v. Och jag hoppas att omgivningen inte gör livet än svårare för dem. Sedan ska han själv ha straff efter vad han gjort, men det är en annan sak.
Allt gott!
Eva
2 kommentarer:
Ja, det är hemskt, jag som bor här i Linköping hoppas ju självklart oxå att morden ska lösas, tanken på att en mördare kanske går fri i vår stad är skrämmande.
Det måste vara fruktansvärt för brottslingars familjer och jag förstår inte hur det finns folk som kan döma DOM som att dom på något sätt ska kunna hållas ansvariga för det han/hon har gjort.
Som du skriver så är det kanske så i vissa fall men jag tror oftast inte och det är hemskt att dom ska vara tvugna att känna sig skyldiga. Dom har det nog svårt ändå.
Världen har blivit en hård plats, kvinnan som blev mördad blev ju det endast för att hon såg någon ge sig på pojken och försökte hjälpa till. Pga det förlorade hon sitt liv, hennes barn sin mamma och hennes make sin fru. Hur är det, ska vi hjälpa, vågar vi vekligen det??
Kram Malin
Jag har också funderat mycket på hur det är att vara närstående till en kriminell - särskilt efter att ha läst Björn Ranelids Kniven i hjärtat. Den boken gick rakt in!
Din blogg är så intressant, Eva! Hoppas du fortsätter med den!
Skicka en kommentar