lördag 16 oktober 2010

Vems fel är det?

Det här handlar om något som retat mig ganska länge! Vår vilja att alltid hitta någon att skylla på.

Psykologen (psykiatriker?) David Eberhard, tidigare chef på den akut som fick besök av Anna Odell, skrev för några år sedan en bok om oss svenskar som "trygghetsnarkomaner". Jag har tyvärr inte läst den, men hörde honom ofta i den debatt som följde.

Och han har så rätt!

Vi här i den "utvecklade" delen av världen har det så bra med det mesta i livet, att vi verkar se olyckor som en typ av personlig förolämpning!

Visst ska vi göra vad vi kan för att förhindra att olyckor sker. Visst ska vi utreda för att kanske lära inför nästa gång vad vi ska eller inte ska göra. Men jag tycker att detta drivs för långt.

Nu minns jag inte vilken olycka det var som fick mig att åter fundera på detta förra veckan. Tåg och/eller buss var inblandat. Genast kommer ett antal människor och undrar "Vems fel var det?" Och, som sagt, det ska utredas, men ibland är det ju faktiskt så att saker och ting "bara händer".

Det finns en mentalitet i detta som skrämmer mig mycket! OM vi nu förväntar oss att alla olyckor ska kunna stoppas - vad är det då för människor vi ser framför oss? Vi måste få fram en oerhört perfekt typ om vi ska kunna uppnå det målet! Och då är vi bra nära en människosyn som jag verkligen ogillar...

Efter tsunamin talades mycket om ifall myndigheterna i länderna ikring kunde ha haft varningssystem som räddat liv. Det kunde de kanske. Men tyvärr så sker sådana saker.

Vid nära nog varje jordbävning som sker ställs samma fråga. Men jordbävningar händer.

Vi lär barn att se sig för ordentligt när de ska gå över gatan, men det händer fortfarande att barn blir påkörda och dör. Då kollas bilisten innan och utan - "Nog var det hans/hennes fel! Full? Mediciner? Talade i telefon?". Kanske var det så. Eller kanske var det bara så att barnet, på barns vis, glömde alla förmaningar och bara sprang rakt ut?

Jag hade anledning att läsa säkerhetsföreskrifterna som står i manualen för mitt mobila bredband. Där står "Don't drop" (Tappa inte!). Neeej, har jag inte tänkt men "tappa" är ju ett olycksord...

Det är naturligtvis djupt mänskligt att försöka undvika allt som kan göra livet jobbigare än vad det behöver vara! Jag menar inte att det är fel. Men jag menar att jag tror att det är väldigt farligt att TRO att vi kan komma till en punkt där allt är så perfekt , planerat och förutsett att inga hemska saker kommer att ske.

Jag tror att vi i mycket högre grad behöver lära oss att "gilla läget". Naturligtvis inte så att vi resignerar och inte gör något! Men så att vi istället tar hand om det som sker, tar hand om varandra när något sker. Idag blir det ibland lite så att den som råkar ut för något blir "paria".  "Oj! Är hennes barn narkoman! Inte värt att komma nära!". "Deras barn dödades i trafiken! Nog hade de kunnat förhindra det?" osv.

Jag har egentligen inga "idoler". Jag kan hysa djup respekt för människor som gör bra saker, men därifrån till att idolisera dem är steget långt tycker jag. Men en person som ligger bra nära är pastorn och författaren Tomas Sjödin. Han och hans fru har 3 pojkar. Två av dem föddes med en mycket grym sjukdom som tog deras liv i tonåren. Där var några år först som var helt "normala" sedan blev det rullstolar, andningshjälp och ett ständigt "invaderande" i hemmet av assistenter.

Jag har hört och läst en hel del av Tomas. Men inte en enda gång har jag hört honom säga "Vems fel är det?". Som kristen har han givetvis funderat över Guds "mening" med det som skett, konstigt vore det annars. Men i huvudsak har han och hans fru mest verkat konstatera att "Ok, jobbigt och hemskt! Men hur gör vi det bästa i den situation som är?" Och han har på ett underbart sätt använt det till att hjälpa andra.

Nu kanske jag går för långt, men jag tror faktiskt att den här önskan att finna syndabockar är en anledning till att vi nu har ett nära rasistiskt parti i riksdagen. Vi här i Sverige har i så många år fått lära oss att det alltid finns någon som tar hand om allt som är besvärligt. Vi har varit förskonad från krig och större olyckor. Trots alla döda när Estonia sjönk och i just tsunamin så har vi faktiskt haft det väldigt bra under en väldigt lång tid! (Se bara till det som gjor att vi idag har en demokrati som t.o.m. tillåter ett parti som SD! Det är inte många människor förunnat.) Om du nu är arbetslös, sjuk eller annat så måste det ju vara någons fel! Får du inte de pengar du tänkt dig - vem får dem då?

Jag tänker alltså inte att vi ska bli fatalister, men att vi behöver vara lite mer ödmjuka inför livet och inför varandra. Människor gör fel! Saker bara händer! Låt oss försöka hjälpa varandra när det som inte "får" hända ändå gör det istället för att leta efter vems "fel" det var att det hände!

Allt gott!
Eva

3 kommentarer:

Team Nelson / Ordringen. sa...

Jag håller med. Vi lever ju i ett kaos egentligen. Som människor försöker vi hela tiden få ordning på tillvaron. Då blir det nog som en ventil ibland att säga : vem gjorde så idiotiskt??? Kan de inte....??? Innerst inne vet vi att vi inte är fullkomliga heller.

Sen detta med rädslan för konflikter. När Pelle sopar till Nisse med en plastspade springer vi fram till Pelle och säger : så gör man inte!!
Säg förlåt nu. Nisse som har orsakat alltihop klarar sig ofta ganska bra.Nu har jag väl ändå kommit ifrån ämnet haha
Jag kan bara skylla på mig själv.

Katarina sa...

Jag håller också med. Syndabocksfenomenet är väl utvecklat och vi tar väldigt mycket för givet. Blir någon ungdom drogberoende eller kriminell så 'måste det ju' vara fel på föräldrarna, etc. Och naturkatastrofer går inte 'an' i vår del av världen. Glömmer aldrig hur irriterade, för att inte säga förbannade många var när vulkanen ställde till med oreda i flygtrafiken...

Ett ögonblick sa...

Tack!!

Fortsätt och skriv...du berör och du behövs.