söndag 28 november 2010

Gott nytt år!


Jo. ni läser rätt! Och nej, jag försöker inte vara ute i extremt god tid!

Idag inleds nämligen det nya kyrkoåret, som många vet.

1:a advent. Den dag när många barn väl på allvar börjar inse att julen närmar sig, med alla förväntningar på presenter det innebär. Den dag när många vuxna på allvar börjar inse att julen närmar sig, med alla "måsten" och all stress.

Den dag kyrkan börjar det stora firandet av hur Gud kom till oss människor i Jesu gestalt.

Samma helg utlyses också vart år sedan en tid tillbaka "Köpfria dagen" till lördagen i denna helg. Det kan kanske synas ovanligt dumt att lägga den just nu, men jag tror att det snarare är väldigt klokt.

Nu vet jag inte hur många som överhuvud taget hört talas om  den köpfria dagen? Jag brukar själv bli förvånad vart år "Just det!Är det nu?" Och jag är ytterst sällan i något centrum en lördag, så jag vet inte om det görs något mer "officiellt". (Vet faktiskt inte ens vilka som ligger bakom egentligen.) Men att den ligger just när den största köphysterin brukar bryta ut är inte dumt!

I kyrkans texter idag läses om Jesu intåg i Jerusalem, ni vet - där folket stod med palmblad i händerna och ropade "Hosianna!" Där läses också om Jesus som den utlovade frälsaren, i år om hur Jesus i synagogan i sin hemstad Nazaret läser ur Jesaja och avslutar med att säga att profetian nu är uppfylld (Luk.4:16-23).

Och många, många människor som annars inte går i kyrkan kommer att höra detta och förhoppningsvis också kloka predikningar om vad Gud faktiskt gjorde för oss i och med Jesu födelse och liv, anledningen till att vi firar jul.

Hur får jag nu ihop detta?

Jo - jag önskar och ber att just det faktum att så många idag kommer till kyrkorna också ska innebära att många kan fundera lite på HUR man egentligen firar jul! Hur mycket stress och press vi utsätter oss själva för. Hur många "måsten" som egentligen är så där förtvivlat viktiga.

Jag hoppas helt enkelt att en av kyrkans största dagar tillsammans med den köpfira dagen kan få oss alla att fundera lite på vad som faktiskt är viktigt.

Jag hörde en man tala om köpfria dagen i radions "Ring P1". Han var inte emot handlande, men talade om att man kanske ibland kan tänka efter vad man egentligen behöver. Och faktiskt är det ofta detsamma som kyrkan talar om: är det viktigast med en massa nya saker, med "status"? Eller är det viktigare att människorna kring dig vet att de är älskade för dem de är?

Visst kan vi visa kärlek genom att ge en julklapp eller två! Men som det har blivit på senare år så brukar ju t.ex. "årets julklapp" bli dyrare och dyrare. Det verkar mer handla om att köpa så dyra saker som möjligt än något annat. Och är det så att det någon önskar mest av allt är något som kostar mycket så visst är det ok - men inte när det nästan blir en tävling om vem som får/köper de dyraste presenterna. Kanske gäller önskemålet egentligen något betydligt enklare?

Jag tror att även den som inte är det minsta kristen skulle kunna se i evangelierna att om det var något Jesus var alldeles extra bra på, och alldeles väldigt mån om så var det att se människor. Att se människor precis som de var och uppskatta dem så. Tänk på dem han valde som sina närmaste medarbetare: fiskare, tullindrivare mm. Han lyfte gärna fram barn och kvinnor och sjuka - de som på den tiden och i det samhället ofta var närmast föraktade, och definitivt inte sågs som "viktiga" personer.
(För mig är det faktum att detta omtalas så ofta i evangelierna en del av det som bevisar dess trovärdighet: att skriva om en man, TRO på en man, som så beblandade sig med samhällets "nedersta" människor gav inte precis berömmelse och upphöjdhet! Att Matteus, Markus, Lukas och Johannes skrev även om dessa händelser innebar snarare att ta en risk att bli hånad och förlöjligad:"Hur kunde ni följa en man som umgicks med sådana" ?)

Just det återspeglas väl ofta i vår tid av att många gärna ger lite extra till Frälsningsarmén, Stadsmissionen och andra som försöker lindra tillvaron för dem som har det allra svårast. Men jag skulle vilja att vi tar in den tankegången även till våra allra närmaste.

Jag tycker inte alls att vi ska sluta fira jul med massor av god mat, julklappar och allt sådant! Men jag tycker att vi ska fundera lite mer på vad som verkligen är viktigt! Faktiskt tror jag att julen kan bli ännu godare då!

Allt gott
och
Gott nytt år!
Eva

onsdag 17 november 2010

Regler för människor - eller människor för regler

Ekot och P1morgon berättar idag på morgonen om att bedrägerier med assistansersättning blivit allt vanligare.

Alltså de bidrag funktionshandikappade kan få för att avlöna personliga assistenter som hjälper till för att få vardagen att fungera så normalt som möjligt.

Bl.a. har en kommissarie vid polisen i Halland berättat om ett fall där en man och hans två döttrar nu åtalas. Mannen har bott en stor del av året i Spanien, döttrarna har haft ett assistansbolag och lurat Försäkringskassan att tro att de hjälpt sin far både här hemma och i Spanien. Mannen är överhuvudtaget inte funktionsnedsatt.

Tydligen utreds nu ett relativt stort antal liknande ärenden. Och det handlar om mycket pengar som dessa människor lurar till sig!

Samtidigt "i en annan del av verkligheten" hörde jag ett reportage i ABC-nytt igår (finns på nätet SVT/ABC) om Patrik som bor här i Stockholmstrakten.

Han är cp-skadad. Kan till viss del klä sig själv, men klarar inte t.ex. strumpor. Han kan föra en gaffel till munnen och få in maten i munnen med lite tur. Han kan med mycket god vilja dricka själv, men han kan inte hälla upp. Han kan inte laga maten själv. Inte städa, bädda, handla, duscha, sköta toalettbesök mm.

I hans fall har Försäkringskassan beslutat att dra ner timmarna han har rätt till personlig assistent från 100/vecka till dryga 10!

Eftersom han kan äta själv, om än med mycket besvär, så anses det inte vara ett "grundläggande behov" att få hjälp vid måltider... Men vem ska laga maten? Inhandla den? Ta fram den ur kylen, när hans händer inte klarar av att hålla tyngre saker?

En av hans assistenter sa' att han visserligen kan handla, men det är väldigt besvärligt. Jag funderade på om man verkligen kan säga att han kan det denna årstid när han nu inte kan ta på sig strumpor?

Jag skrev om detta i den andra bloggen, när den var ganska nystartad. Då talades en del om de nya regler som ska gälla enligt FK. Bland annat det att om den sökande kan föra en gaffel eller sked till munnen så anses det inte finnas behov vid måltider. Att personen inte kan skära maten själv? Inte hälla upp dricka? Inte ens manövrera en micro för att värma ev. förberedd mat? Ja ja - han/hon kan ju i alla fall få in maten i munnen!

Det här är cynism på mycket hög nivå! Och så långt ifrån människovärde som man kan komma i ett välfärdssamhälle som vårt! Denne Patrik, liksom andra i hans situation, ska givetvis ha hjälp till ett så normalt liv som möjligt. Han ska inte behöva säga i en intervju med TV att han nu oroar sig för att sitta ensam väldigt mycket, inte bara för att assistenterna inte kommer utan lika mycket för att utan hjälp kan han heller inte komma ut och träffa andra någon annanstans.

Och samtidigt finns det människor som anser sig ha rätt/är fräcka och elaka nog att lura till sig pengar ur det FK har att dela ut för hjälp till handikappade... Jag gissar att en del av dem skulle försvara sig med att det är ju "staten" de lurar. Men vad de gör är att stjäla ett värdigt liv från de som verkligen behöver hjälp.

Vad gäller FK-tjänstemän som tolkar regler in absurdum, och politiker som inte tänker igenom vad reglerna kommer att leda till mer noggrannt så har jag bara samma förslag som jag skrev i den tidigare bloggen: låt dem äta alla måltider under en vecka med bara sked. Samtidigt kan förslagsvis fingrarna bindas ihop två och två. Och naturligtvis ska de förhindras all hjälp till tillagning, uppskärning, handling mm. Kanske, kanske skulle de då förstå vad det är de "dömer" dessa hjälpbehövande människor till...

Jag hoppas att det faktum att Patrik ställde upp i ABC kan få fart på debatten igen! Och jag önskar honom all lycka med det överklagande som väl måste komma.

Allt gott!
Eva

fredag 12 november 2010

Dessa våra minsta

Jag antar att alla har hört talas om den nya "doku-såpan" i SVT som heter "Ung och bortskämd"?
Själv har jag inte sett det första avsnittet än (svtplay hackade väl mycket), men har följt en hel del av diskussionen och sett lite reklam inför programmen.

Och jag bara undrar: HUR kan dessa föräldrar påstå att de behandlar sina barn med kärlek?

Jag hörde (i ett reportage i Rapport) en snutt där en pappa sa' att han tyckte det var självklart att dottern inte själv skulle behöva transportera sin tvätt till tvättkorgen, naturligtvis gick han i hennes rum och plockade. En av ungdomarna stod i en mataffär och undrade vad pastasås är, medan en annan sa' att det ju måste vara något pulver - för hur gör man annars sås?

I reportaget hade Rapport också intervjuat Katerina Janoush (jag hoppas att jag stavar rätt nu!), samlevnadsexpert med 5 barn. Och hon hade alldeles rätt när hon konstaterade att dessa ungdomar nog kan verka ganska odrägliga men de som ska "hängas" i sammanhanget är ju föräldrarna!

Det är ju inte barn det handlar om, de är enligt uppgift mellan 18 och 25 år. De får alltså rösta, ta banklån, körkort mm mm. (Fast lån kanske inte behövs? I morse berättade P1morgon att det tydligen inte var helt ovanligt att använda mammas och pappas kreditkort när man har lust...)

De kan alltså också hyra eller köpa egen bostad och flytta hemifrån. Och hur har föräldrarna då tänkt att de ska klara sig? T.ex den unga kvinna som, också i P1 i morse, säger att det var "bra läskigt/konstigt" att gå in och handla i en mataffär?

Vad dessa föräldrar gör handlar möjligen om snällhet - men det är baske mig inte kärlek! (Eller försöker de göra barnen så beroende att de alltid ska vara tvungna att bo kvar hemma?) Jag hoppas att serien kan ge en rejäl tankeställare till alla som behandlar sina barn så.

Med förra veckans Kyrkans Tidning kom bilagan Amos, och där står om raka motsatsen. I en stor artikel berättas att BRIS och andra som arbetar med utsatta barn har fått många samtal om ett fenomen som i och för sig märkts förut men nu tydligen ökat markant. Barn som knappast får någon uppmärksamhet alls av sina föräldrar!

Barn som aldrig känner att de får någon direkt kärlek. Barn som talar om att ingen frågar hur deras dag varit, om de har läxor osv. Barn som får uppleva att föräldrarna skyller allt som går fel på "ungjävlarna". Barn som aldrig spontant kan krypa upp i en förälders knä en stund. Barn som t.o.m. får uppleva att föräldrarna reser iväg på semester flera veckor och lämnar sina tonåringar hemma. Barn vars föräldrar ägnar betydligt mer tid åt att renovera huset, jobba över, umgås med kompisar (den så heliga "egentiden") än att umgås med sina barn. Många föräldrar nästan skryter om hur de tillbringar "kvalitetstid" med sina barn. Men som Karin Johansson, barnpsykolog hos BRIS i Göteborg, säger i artikeln "Man kan inte vara effektiv i sitt umgänge med barn...Barn är som en behållare som behöver fyllas på med kärlek och närhet ständigt."

(Och det ska påpekas att detta handlar om alldeles "vanliga" föräldrar, med arbete, vänner, utan missbruk osv.)

Det har gått så långt med detta att Barnombudsmännen i de nordiska länderna gick ut till skoltandläkare förra året och uppmanade dem att lägga märke till barn med mycket problem med karies, då detta kan tyda på det som kallas "omsorgsbrist"!

Jag tycker att dessa två exempel egentligen är samma sak:barnmisshandel. Och psykisk sådan är lika illa som fysisk på många sätt. För som det också sägs i artikeln i Amos: "Blåmarken på själen sitter kvar längre än de på kroppen."

Barnen som utsätts för den emotionella omsorgsbristen lider naturligtvis direkt medan det pågår, och förmodligen lång tid efter. Barnen som istället utsätts för de föräldrar som "curlar" så totalt in absurdum kommer troligen att lida en hel del när de står där och måste klara sig själva men inte fått redskap för att klara ens en så vardaglig sak som att gå och handla mat.

Tack för alla de vuxna som ser barn som far illa och gör så otroliga arbeten för att hjälpa! Jag önskar att ni inte behövdes...

Allt gott!
Eva

söndag 7 november 2010

Veckan som gick

(Lyckas inte få in någon bild...)

Vad har fyllt mina tankar denna vecka?

Jo - nyheten om att ett stort antal kristna dödats i Irak. I sin kyrka, under gudstjänsten.

I svensk media rapporteras det som ett "misstag". Att de som gjorde detta egentligen var ute efter att råna börsen i Bagdad och mer eller mindre av "misstag" sprang in i kyrkan för att komma undan polisen.

Ärligt talat - HUR naiv får man vara!

Det är väl ändå inte så svårt att inse att det finns vissa muslimer som vill "utrota" de kristna i landet? I samma mån som det finns kristna som vill utrota muslimer.

Lika fel är det på alla håll!

Och lika upprörd som jag blir av denna händelse blir jag också av att höra att en sunni-muslimsk moské i Bangladesh blivit utsatt för ett bombattentat med många döda som följd.

Vad handlar detta om? Många säger att det är religionens fel, men är det så? Jag tror definitivt inte det!

Religion är, i sin innersta mening, en GOD kraft! Men människor använder den för sina egna egoistiska syften. Att kalla de muslimer som använder religionen som försvar för diverse terrordåd för "fundamentalister" är väl egentligen väldigt fel? "Fundament" är lika med "grund". Alltså är en fundamentalist någon som "står på grunden" av sin religion. Jag skulle nog kallas för kristen fundamentalist t.ex...

Religion handlar för mig mycket om kärlek! Kärlek till medmänniskan. Den kärlek Gud vill visa, även om den kan vara svår att förstå. Men inte kärlek som gör att man accepterar allt som sker, allt människor gör. (Jag ska skriva om det - skillnaden mellan "snällhet" och kärlek är något som intresserar mig mycket!)

Och när man då talar om kärlek... Jag hörde också i veckan den s.k. "Arboga-mamman". Minns ni henne? Hon som själv blev svårt misshandlad och samtidigt miste sina 2 barn. Hon var med i Studio 1 och berättade att hon faktiskt INTE är bitter och arg. Att hon, hur jobbigt det än är, har lärt sig att leva med det öde hon fått. Hon har idag ett 3:e barn, en som har 2 syskon som inte är med i livet här och nu.

Jag tror att hon "överlevt" mycket tack vare att hon inte tillåtit sig att bli bitter och arg på den kvinna som orsakade henne denna sorg! Det vore ju det naturliga - men vad skulle det hjälpa? Självklart sörjer hon sina barn något fruktansvärt! Saknar att inte kunna krama dem o.s.v. Men nu överlevde hon! Och vad ska hon då göra av resten av sitt liv?

Hon är en underbar förebild i att kunna "leva vidare"! Jag blir glad av sådana människor, och hoppas att de som miste sina anhöriga i de två attentat jag nämnde tidigare kan leva liknande.

Allt gott!
Eva
Ps. Nej, det blev ingen bild, för Blogger vill inte göra som jag säger...

måndag 1 november 2010

Att människor överlever!

Tänk vad människan är underbart stark!

Jag har skrivit på min andra blogg i helgen om ett par som miste sin lilla dotter i förra veckan. Hon dog i livmodern precis innan hon skulle födas.

Och en av de första tankarna som kommer i mitt huvud är: HUR ska de klara detta?

Men jag vet ju att många tyvärr har drabbats på liknande sätt under alla år, några har även kommenterat att de själva råkat ut för liknande.

Just detta med barn som dör känns ju ofta extra "orättvist". Men spelar det någon roll NÄR?

Nu gällde detta ett litet barn som föräldrarna inte ens får en chans att lära känna. Jag vet de som tänker att det skulle vara värre med ett barn man levt med och mer "sett vem det är". Men var går gränsen då? 2 år? 7? Eller 25?

Min mormor och morfar miste sin son när han var knappt 50, i en cancer som sakta bröt ner honom under några år. Skulle det vara "värre" eftersom det fanns fler minnen kring honom? Jag tror inte det. Sorg kan aldrig någonsin jämföras!

Nu i samband med detta har jag som sagt fått veta om fler som drabbats liknande. Och en som mist sin vuxne son nyligen. Här på gården dog en hundvän nyss, och lämnade 2 "nästan-vuxna" barn. Jag tänker också på dem jag haft som kunder under arbetet på begravningsbyrå som mist barn (bara vuxna i mina ärenden).

Och jag tänker på den fantastiska styrka, den underbara livskraft som trots allt finns och funnits i de människor som lämnats!

Den ensamstående mamman vars adopterade barn tog sitt liv - jag minns när jag mötte henne något år efter och hon konstaterade att hon faktiskt kunde glädjas åt våren igen.

Min mormor och morfar, som kunde glädjas åt barnbarnet sonen gett dem - "Han finns ju lite kvar!"

Den kvinna jag arbetade ihop med en tid som miste sitt barn efter 7 månaders graviditet som senare fick ett syskon efter en helt normal graviditet - som talade om sina 2 barn och faktiskt kunde le vid minnet av det första barnet.

Vad människan är fantastisk! Vad stark livsgnistan ändå är! Tänk att hoppet verkligen är det sista som överger människan!

(Och detta går naturligtvis att överföra på så många situationer, men nu var det detta som var aktuellt.)

All världens kramar skulle jag vilja sända till dem som sörjer! Och jag ber att ni alla ska få se hur världen ljusnar lite, lite för var dag som går. Vissa minnen gör ont alltid, men jag tror mig veta att människans styrka gör att man till slut kan se det vackra också.

Allt gott!
Eva

("Veckan som gick" fick självklart utebli - annat var viktigare nu.)