lördag 31 december 2011

I Jesu namn


(Korset har nog varit på bild här förut. Snidat av flyktingar bosatta hos prästparet Sahlberg, inköpt i S:ta Clara och sedan målat av mig. Jag älskar det!)

Det är rubriken över nyårsdagens texter, i år 4:e Mos.6:22-27, Rom. 1+:9-13 och Luk.2:21.

Vi vilar där. I Jesu namn.

Jag missförstod nog en hel del länge. Jag minns att jag skrev till min konfirmationspräst (är "scoutkonfirmerad" under 4 härliga veckor på Kjesäter 1977, av Eilertz Fryland) och undrade hur det var med "den där Jesus" egentligen? Jag hade mycket lättare att be till Gud tyckte jag. Eilertz svarade något klokt och tålmodigt, som var hans vana, om att han väl hade mer att göra med Jesus, men trodde att Gud nog förstod min tanke ändå...

Jag hade länge lite "svårt" för den där Jesus! Inte så att jag misstrodde honom, inte alls. Inte så att jag inte trodde på det som stod om honom. Jag tvivlade inte ens på att han var Guds son tror jag. (Det här var mycket under den period jag skrivit om förut, när jag visst trodde men kanske inte alltid skulle ha erkänt det ens för mig själv...)

Men - typiskt mig! - jag ville hellre gå "direkt på chefen"!

Jag har förstått annorlunda nu....

Precis som den ansvariga för Lärjungaskolan, Viveca Bratt, berättade en gång att hon blivit närmast lite förskräckt och nyfiken och förtjust när hon första gången hörde någon bredvid sig i kyrkbänken viska "Jesus! Jesus! Jesus!" så blev jag nära på skrämd av det. Och jag hade ändå en ganska stor kyrkvana... (Ingen aning om Viveca hade det eller ej, tycker bara att jag skulle reagerat mindre.) Men den kyrka jag kom ifrån när jag först kom i kontakt med Clara...

Jo, det är Svenska kyrkan i båda fallen, men skillnaderna är enorma! Jag minns väldigt väl en gång när jag, faktiskt helt omedvetet först, höjde mina händer i en lovsång i den församling där jag var kyrkvärd och som också, enligt skatteverket och kyrkomötet (politiskt), är min "hemförsamling". Det ifrågasattes, är väl en väldigt snäll historieskrivning...

Jag har lärt mig att "I Jesu namn" verkligen är något att vila i! Och det är ett oerhört enkelt, snabbt och effektivt sätt att be! Jag är inte alltid så bra på långa och invecklade förböner tyvärr, även om jag ofta har massor av saker i huvudet som jag vill be för. Men jag glömmer. Däremot så tror jag mig ibland vara lite bra på att "skicka en påminnelse" till Jesus. Hans namn och ingenting annat tror jag nämligen är den starkaste böenen vi kan be!

Jag ser en man på en perrong när jag åker förbi med tunnelbanan. Han vacklar och mår helt klart inte bra av allt han hällt i sig. Jag tänker: Jesus - SE honom! Välsigna honom!  Jag hör om mannen som blev misshandlad till döds strax före jul, han sägs vara "tvåbarnsfar" - jag tänker "Jesus HJÄLP! och vet att Jesus vet vad jag hör, och svarar på bön.

Namnet Jesus.... Det är en stötesten för många, men för oss som vågar tro att vi lite, lite, liiiiiiite har lärt känna honom är det ett namn som vi faktiskt alltid kan "ta till". Här används det då coh då vid uppvak ur otäcka drömmar t.ex: att be Jesus sitta strax bredvid huvudkudden gör underverk! Att se'n en del tycker att sådant ger en direkt transport till sjukhus... Jag kan bara hoppas de kan få se, för jag må vara smått tokig och konstig och "onormal", men att jag inte är "knäpp" har jag faktiskt papper på;)

Det finns en text till som är viktig idag, Psaltarpsalmen (finns en sådan utvald för var söndag) Idag nr 121.
Den börjar: Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren, som gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.

Där är faktiskt namnet Jesus igen! Många, många år före hans födelse. "Hjälpen kommer från Herren..."

Japp! Vi har just firat "hjälpens" födelsedag (ok - inte alla! Meeeeeen...... Vi får väl prata mer, vi som vet!)

Han var, långt före vår tideräkning och långt, låååångt före någon tid vi vet något om. Han är. Här och nu kan vi alla som erkänner Jesus som Guds son, vår herre och den som uppstod för vår frälsning räkna med honom i alla lägen i alla tillfällen! Han kommer alltid att vara . Vi kan försöka, men vi kommer aldrig ifrån att Jesus var, är och därmed finns.

Du kan tro eller inte. Du kan säga "Jeeeeeesus!" när du tycker något är häftigt, men mena inget alls med det. Eller du kan säga "JESUS!" när du sitter vid ditt döda barns sida.

EN sak är säker:Jesus kommer att höra i båda fallen! I det första glads han med dig, i det andra kommer hans tårar att blandas med dina.

"I Jesu namn" är det tyngsta, värsta, häftigaste, tuffaste, säkraste du kan använda! Gör det! Och gör det ofta! Car gång du ser någon som ser ledsen ut, ser ensam ut, du vet är nere - vad som än skett, om det är en person du känner och bryr dig nära om eller ej, någon du högaktar eller skyr - säg eller tänk bara "Jesus! HJÄLP denna människa!"

Blev lite längre än vanligt nu... Det beror väl på att jag har för lite att göra på nyårsaftnar:) Hoppas du läst ända hit, för nu ska du få något du kanske inte ens visste fanns!

Den sista versen i Alfred Tennysons dikt, den som aldrig fått läsas i svensk radio eller TV. Så här låter den, och varför den aldrig läses får du gissa själv...

"Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!"

Gott nytt år!
Jag är SÅ glad för er som läser och hoppas att ni vill fortsätta med det, och att kommerntera!

Allt gott!
Eva

onsdag 28 december 2011

Värnlösa barns dag

(Bilden är avfotograferad ur dagens DN, "namn och Nytt"-sidan. Titta på blicken hos lejonhonan! Den lille ungen behöver sannerligen inte känna sig "värnlös".)

Nu är ju detta inte en av de kristna högtidsdagarna, men ändå.

Minns ni att det förr hette "menlösa barns dag"? Jag antar att man då i huvudsak tänkte på barn i fattiga familjer. Men "menlös" har väl lite ändrat sin betydelse, till att betyda "mindre begåvad" eller så - kanske var det därför man bytte.

Jag har tänkt en hel del på de barn som väl kan kallas just värnlösa nu i juldagarna. De barn som har fått sin oro bekräftad när mamma och/eller pappa eller andra i deras närhet druckit för mycket, blivit osams, slagits och grälat. Alla de barn som inte haft en "riktig" jul och redan nu oroar sig för vad de ska berätta för klasskamraterna när skolan börjar om.

Naturligtvis finns det många, många barn runt om i världen som är värnlösa och far väldigt illa på andra sätt, men just nu tänker jag ändå mest på dem som bor i rika länder. För jag tror att vi ibland är bra dåliga på att ta hand om dem som far illa här hemma.

Många av de barn som lever i familjer där någon missbrukar får aldrig någon hjälp. De vågar inte ta hem kompisar, ifall någon är full hemma. De vågar inte berätta för någon endaste att den enda ordentliga mat de får är den i skolan. De gör allt för att dölja när de har blåmärken efter misshandel, och använder hela sin fanttasi för att skydda den som slår. Och många får inte ens ordentlig hjälp när de blir vittne till hur en förälder misshandlas.

Vad beror detta på? Tror vi att vårt samhälle är så perfekt att vi bara inte "ser"? En diakon berättade för några år sedan att det inte är helt ovanligt att han hittar barn i 8-12 års åldern i kyrkan som dröjer sig kvar vid stängning. De "driver omkring" på sta'n där de kan råka ut för det mesta, för de vågar inte gå hem!

Det finns säkert fog för en del av de klagomål som hörts över sociala myndigheter genom åren, för att de flyttat barn från föräldrarna. Men tyvärr tror jag att det också kan vara så att man tar väl stor hänsyn till föräldrar och inte i första hand ser barnet. Föräldrars rätt till sina barn verkar ibland väga tyngre än barnens rätt till trygghet och sådana basala saker som mat och kläder. (Naturligtvis behöver föräldrarna också hjälp!)

Givetvis ska vi försöka hjälpa barn världen runt! I den mån vi kan ska vi skänka till organisationer som arbetar för vaccinationer, mat, rent vatten, kläder. Eller bidra som så många gjorde i somras under "Värma Liten"-kampanjen, med stickade mössor mm.

Men vi måste också våga se de barn som har det jobbigt här hemma! Den som arbetar i skolan kanske, kanske kan se och hjälpa den där grabben som aldrig berättar om julklappar. Grannen som hör ett barn fara illa kanske måste ta mod till sig och ringa socialen. Kompisens mamma som har misstankar kanske kan erbjuda övernattning då och då.

Jag vet att det redan finns många, många som gör fantastiska insatser! Men så här i jultid landar tankarna ändå ofta hos de barn som inte möter någon "bra" vuxen. Be med mig för dem!

Allt gott!
Eva

lördag 24 december 2011

JULDAG


(Detta är min mormor och morfars från början. Om jag minns rätt är den inköpt ganska tidigt i deras äktenskap, som började med vigseln den 3 juli 1938.)

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall föra detta.
                                                      Jesaja 9:2 och 6-7    Svenska Folkbibelns övers.

I natt händer det...

Eller rättare sagt kanske - i natt firar vi det som hände. Vi firar profetians uppfyllelse. Vi firar och gläds över Jesu födelse. Vi firar och gläds över att Gud kommer till jorden, till oss.

Visst är det fantastiskt? Visst är det otroligt! Gud kommer till oss!

För några år sedan hörde jag en beskrivning av kristendomen jämförd med många andra religioner som fastnat i mitt huvud. Jag är lite osäker på vem det var som berättade, men jag tror att det var Olof Edsinger. (Var och när minns jag dock:en torsdag med pannkakslunch i S:ta Claras "smörgåskök" med den vanliga blandningen av präster, volontärer och "olycksbarn" runt bordet. De luncherna var underbara.)

Jämförelsen gick ut på att man kan säga att de flesta religioner har som en stege upp mot himlen (eller vad man nu kallar det, det skiftar ju). Och i de flesta fall så förväntas de troende att via gärningar, böner och så vidare klättra upp och möjligen bli mötta när de nått översta stegpinnen. Men i kristendomen...

Jesus kommer ner och möter oss!

Vi behöver inte "bevisa" oss för Gud, vi blir mötta i vilket fall. Visst finns det sådant som förväntas av oss, men "gärningskristendom" är snarast något fult.

Det lilla barn vars födelse vi firar lite extra inatt och under juldagen (sedan fortsätter vi ju att fira...) är just den som kommer nerför stegen och möter oss.

Han möter oss i julens texter som det lilla barnet som väl alla kan ta till sig. Han möter oss i sin gärning som vuxen, ibland med ord som många har svårt för. Och han möter oss i sin död på korset, där han tar med sig allt det som går fel för oss alla in i mörkret, för att så komma tillbaka och låta ljuset stråla över allt och alla.

Därför ska vi jubla och sjunga "Dagen är kommen! Kärlek triumferar!" (En av mina absoluta favoritpsalmer, som ni kanske minns från förra året. (nr 122 i psalmboken) Eller "Lyss till änglasångens ord: Gud är kommen till vår jord!" (nr 123).

Och därför står korset tilsammans med krubban. Kanske tycker ni att det är underligt, men vi som är kristna idag vet ju "hur det slutade" och även om jag försöker "leva i dagen/nuet" som det så vackert heter, så kan jag faktiskt inte låta bli att glädjas över korset lika väl som krubban, inte ens nu i jultid.

Jag firar inte jul med familjen/släkten längre, av skäl som jag inte tänker ta upp nu. Men även när jag gjort det har jag varit glad att vi aldrig haft några "bindande" traditioner på just juldagen. Även när jag inte "tänkt kristet" på samma sätt som jag gör numer. (Kristen tror jag att jag är sedan födsel, även om jag inte alltid insett det.) Juldagen har för mig alltid varit en dag av lugn och kanske lite eftertanke. Jag skulle aldrig, som de jag skrev om i förra inlägget, köa för en rea då. (Inte annars heller faktiskt.)

Min förhoppning är att alla, vare sig troende kristen eller ej, låter juldagen vara en dag där man unnar sig ro. Kanske en lång promenad, som min moster och morbror hade som tradition. Eller att pyssla med sina julklappar, läsa boken, lyssna på musiken, leka med nya sakerna.

Och naturligtvis hoppas jag att vi alla ska glädjas, förundras, jubla och värmas av att Gud kommer till oss! I ett litet barn. Som det mest värnlösa och beroende kommer Han. Född av en ung flicka under allt annat än ideala förhållanden kommer Han. Han väljer omständigheter som ingen annan skulle välja om de hade möjligheten.

Det är kärlek det!

En välsignad jul önskar jag er!
Eva

fredag 23 december 2011

Stress, stress, stress!

Det är väl ordet för dagen för många gissar jag.

Många har ju ledigt idag och rusar runt för att fixa allt det där "sista" (se'n kommer man på något mer imorgon...) Och visst - jag håller också på med en del, trots att jag är ensam med djuren över helgerna. Jag skriver också detta lite "i hast"...

Men jag försöker att andas lite också!

Det gör mig ganska sorgsen och bedrövad när jag hör alla människor som tycker att de har så många "måsten" till jul. Visst förstår jag (och har till en del levt med) att man vill att allt ska bli så väldigt, väldigt bra. Maten ska vara perfekt. Hemmet ska vara tipptopp. Klapparna ska vara precis det som var och en önskar allra mest - om så kreditkortsräkningarna ska förfölja en till nästa jul.

Och detta uppmuntras ju av hela samhället!

Svenska kyrkan skrev en artikel nyligen om att kommersen "kidnappat" julen, och det är ju så rätt! För vad handlar julen om egentligen? Vad ligger bakom att vi alls firar jul?

Jo, jag är väl medveten om att även asatroende vikingar hade någon sorts midvinterfest och att den i mångt och mycket togs över av kyrkan. (Men det är ju då lite lustigt att hela världen firar jul vid samma tid... Vi svenskar kan nog knappast ta åt oss äran för att även andra valt december för detta.) Men trots allt så kommer ju t.ex. julklapparna från det faktum att de tre vise männen lär ha kommit med guld, rökelse och myrra till den nyfödde Jesus. "Fick han presenter så ska vi också ha!" ungefär...

I Dagens Nyheter igår skriver deras korrespondent i London om brittiska matseder under julen, och då ffa om kalkon och gås. Och så skriver han med, med ganska stor förvåning verkar det, att det ju är på juldagen som det större firandet pågår i England... (Liksom i väldigt många andra länder, skulle jag vilja påpeka om han kunde höra mig genom tidningssidorna.)

Jag undrar om det är hans allmänbildning som falerar eller om han faktiskt tror att det är vi här i Sverige som har rätt när vi betonar julafton...

Nu tycker jag att det är rätt att göra julafton så "stor" för väldigt många. Är man inte troende så bryr man sig väl i alla fall inte om juldagen så det är helt ok.

Men det som bedrövar är att dagens människor inte ens förmår att ta med sig lite av julfriden in i det "moderna" samhället. Jag kommer nog aldrig att glömma de människor jag hörde i ett reportage på Ekot för nu säkert 10 år sedan. Det var tidig juldagsmorgon och reportern var ute bland människor som stod och köade utanför en av de större sportaffärerna som skulle öppna sin julrea kl 07.00! "Men det är ju så tråååkigt med dessa dagar när inget händer!" sa de tillfrågade.

Käre tid! säger jag. Inte en enda dag kan människor slappna av och "bara vara"!

Jag skulle så gärna vilja att man kunde släppa på många av dessa "måsten"! Till er som firar med familj, släkt, vänner skulle jag vilja säga att ni ska ta er tid att bara titta ut över sällskapet och glädjas åt att ni är tillsammans!

Sedan må den sill du tycker allra bäst om ha varit omöjlig att få tag på. Skinkan kanske inte är perfekt. Du har inte hunnit tvätta alla fönster. Och lille Albin blir väl besviken när han inte får klappen som stod högst på listan just imorgon för den var slut till efter jul.

Skänk en tanke till de som oroar sig mer för att farbror Kalle ska bli stupfull igen. Eller de barn som är rädda för att mamma och pappa ska bli osams om granen i år igen och hela helgen förstörd. Eller den som inte har vare sig hem eller mat att gå till.

Men låt absolut inte sådana tankar göra ditt julfirande det allra minsta dystert! Bara hjälpa till att glädjas åt allt du faktiskt har (och har hunnit)!

Och sskänk gärna en tanke till varför vi alls firar jul... Jesu födelsedag. En man som definitivt inte brydde sig om hur mycket du hunnit göra. En man som förmodligen snarare skulle sagt åt dig att sitta ner och njuta ett tag. Som skulle försäkrat dig att gemenskapen är väldigt, väldigt mycket viktigare är den alldeles perfekta kolan.

Det blir jul! Även utan alla våra "måsten" och stressade förberedelser. Det blir jul bara av omtanken om varandra, kända eller okända.

(I det sammanhanget måste jag berätta att jag fått en ny liten hjälte idag. DN skriver om 11-årige Kevin Andersson. Han är född med ett fel på bukspottskörteln och har tillbringat en hel del tid på sjukhus. Så kom han på att julen ju är den allra värsta tiden för sådana vistelser. Sedan i somras har han pantat burkar och på andra sätt samlat in pengar och så köpt leksaker, filmer och annat som han nu gett som julklapp till en avdelning han varit på på sjukhuset i Hudiksvall. Jag får lika många tårar i ögonen när jag skriver detta som när jag först läste om den goe' grabben!)

Allt gott
Eva

söndag 18 december 2011

Herrens moder


Denna den fjärde advent är det Herrens moder Maria som uppmärksammas lite extra.

Vilken märkvärdig och fantastisk kvinna! Eller flicka egentligen, för enligt traditionen var hon inte mer än kanske 14-15 år när hon födde Jesus.

Jag har hört en del som verkar ha som allra svårast för just Maria, i hela kristendomen. Det är naturligtvis det här med jungfrufödsel... Var det inte så att hon hade varit ute på fel plats och blivit våldtagen av en romersk soldat? Och så inte vågade berätta. Eller var hon förälskad i någon annan än Josef som hon var trolovad med, och så gick det lite "för långt". Och så vågade hon inte berätta. Eller hade hon och Josef... Jag vet inte hur det tänktes där och då, men hade de varit just trolovade i Sverige de senaste århundradena så hade det inte varit en total katastrof. Men kanske vågade hon där och då inte berätta.

För jungfrufödsel ... Det GÅR  ju inte! Varenda 5-åring vet ju hur barn blir till, och inte är det genom vare sig storkar eller helig Ande inte!

Men nu var det ju inte vilket barn som helst som Maria fick i uppdrag att föda och fostra - det var Gud som skulle komma till världen som hel människa och hel Gud.

Maria är verkligen en "tuff brud"! Som hon kan ha våndats över vad Josef skulle säga när han får veta att hon är gravid utan hans medverkan! Ska han komma att överge henne? Och vad händer då? Hur kommer omgivningen att behandla henne? Ensamstående mammor stod ju inte precis så högt i kurs...

(Förresten är Josef bra underbar han också! Han får besked en natt att Maria inte svikit honom utan att hon ska föda Jesus. Han stannar och tar hand om henne och barnet på allra bästa sätt.)

Något av det mest underbara med Maria är väl i alla fall hennes lydnad mot Gud? Hur många är vi inte som ber "...men inte efter min vilja, Herre, utan efter Din." och känner hjärtat lite i halsgropen och nerver i magen. "Tänk om Gud nu ber mig om något som jag inte alls känner att jag orkar/vill/är beredd för?"

Jag gissar att Maria hade sina funderingar också, men hon väljer att bara lyda.

Jag tror att hon visste något som vi alla kan vara säkra på - Gud ber oss aldrig om något som vi inte klarar och egentligen inte vill! Om du ber "...men efter Din vilja... men samtidigt tänker "Bara inte det eller det!" så respekterar Gud det. Han vill inte att du ska misslyckas, så det du kan få dig förelagt är sådant du klarar, vare sig du i förstone tror det eller ej.

Vi kan inte veta, men jag undrar om Maria innerst inne trodde att hon skulle klara detta uppdrag? Att uppfostra Gud??? Jag undrar hur många gånger under Jesu uppväxt Maria tittade på sin son och undrade om hon verkligen var rätt person för detta? Hon som redan när Jesus bars fram i templet straxt efter sin födelse fick veta att han skulle bli "stor" men också att det "genom ditt hjärta skall gå ett svärd". (Läs början av Lukas evangelium!)

Men hon löd! Hon gjorde så gott hon kunde. Hon är en fantastisk förebild för oss alla! Och hon har många efterföljare: alla de som lytt Gud på olika sätt, och  alla de mödrar som trotsat omgivningens "tyckande" och fött sina barn, alla de mödrar som blivit flyktingar för sina barns skull liksom hon blev, alla mödrar som stått vid sina barns dödsbädd vare sig den är "lugn" eller våldsam.

Hon var en underbar kvinna som verkligen förtjänar att bli uppmärksammad!

Allt gott!
Eva

söndag 11 december 2011

Tredje advent


Tredje advent och dagens rubrik är "Bana väg för Herren".

Och alla de 3 olika årgångarnas evangelietexter handlar om en av mina favoriter, Johannes döparen. Han är ju den som, som profeterna sagt, får just bana väg för Herren.

Johannes, den där "underlige" mannen som lever i öknen, sägs leva i kamelhårskläder och äta bara insekter och honung. Mannen som ska sluta sina dagar för att en hämndlysten kvinna som inte tålt att höra sanningen om sitt leverna tar tillfället i akt att få honom avrättad.

Johannes är den som jublar i sin mors livmoder när hon möter Maria, Jesu mor. Johannes är också den som döper Jesus. Han försöker i och för sig protestera och säger att "Jag är inte ens värdig att knyta upp dina sandalremmar" men han döper.

Men Johannes är också den som, från fängelset, via sina lärjungar frågar Jesus: "ÄR du den som ska komma? Eller ska vi vänta på någon annan?"

Egentligen skulle jag nu vilja be er att bara läsa Joakim Hagerius under rubrik "Inför helgen" i fredagens Dagen. Han har där skrivit mycket bra under rubrik "Lite osäker i hängivenheten". Men jag vill nog skriva lite själv också...

Det är bra härligt det här med att just Johannes, som från före han var född verkar ha haft en aning om Jesus, ändå kan ställa frågan "ÅR du den som ska komma?"

Johannes, om någon, borde man väl kunna förvänta sig skulle vara tvärsäker? Han som är sänd för att bana väg för Herren t.o.m.

Men att just han kan visa sin osäkerhet, sitt tvivel om du så vill, tycker jag är trösterikt om något.

Med jämna mellanrum dyker det upp människor som förmodligen själva ser sig som fantastiska "vägbanare" för Herren - mig gör de ofta alldeles förskräckt! Jag kan tro att t.ex. dessa som då och då ger tvärsäkra datum för jordens undergång snarare stänger vägen in i människors hjärtan för Herren än öppnar den.

Dessa människor, och även andra, är ofta väldigt säkra på både det ena och andra som de läser i Bibeln, säkra på ett otäckt sätt. (Lite lustigt faktiskt i fallen med "domedagsprofeterna" eftersom det står att endast Gud vet, inte ens Jesus säger han själv, men de tror sig ändå kunna räkna ut saken. Förmätet och självrättfärdigt kallar man väl sådant...)

Visst finns det saker som jag tycker att man definitivt inte kan bortse från, men som Joakim skriver så kan man mycket väl leva i total hängivenhet till Jesus utan att vara tvärsäker på allt. Finns det egentligen någon av oss som kan säga att vi vet hur det gick till när Maria blev havande med Jesus? Eller hur det faktiskt gick till när Jesus gick på vattnet? Eller när han botade sjuka? Eller när människor blir frälsta eller helade idag?

Nej - vi vet inte! Men för oss som tror så spelar ju just sådant ingen roll. När människor säger att "Jesus kan inte ha uppstått, för människor kan inte det!" svarar jag "Men det var ju faktiskt inte 'bara' en människa! Det var Jesus."

"Utan tvivel är man inte riktigt klok!" har någon mycket klok sagt. Johannes tvivlar inte på Gud vad jag förstår. Jag är inte säker på om han egentligen tvivlar på Jesus heller, men han frågar för att få en extra vetskap, få höra det från Jesus själv.

Det är trösterikt! Kan Johannes fråga så måste det ju vara ok även för oss. Vi kan visst vara med och bana väg för Herren även om vi inte har alla svaren, även om vi ställer frågor både till närmaste präst/teologiskt kunnig eller till Gud.

Allt kommer vi inte att få svar på i detta livet. Men Johannes' fråga har ju blivit besvarad - han vars födelsedag vi snart får fira var verkligen den som skulle komma! Förhoppningsvis kan vi alla vara med att bana väg för honom fram till alla människor.

Allt gott!
Eva

lördag 3 december 2011

Guds rike är nära


Sy lyder rubriker för andra advent. Och i evangelietexterna talar Jesus om hur det ska bli när riket kommer. Han säger också att "detta släkte skall inte förgås..." förrän detta sker (Luk21:25-36).

Just de orden, och liknande, har väl många kristna fått mer eller mindre slängda i ansiktet? Andra har tyckt att det "släktet" Jesus talar om måste väl vara utdött för länge sedan? Och inte har något hänt inte!

Men - tack och lov, tycker jag - vi vet inte vilket släkte han menar. Är det deras släkt som lyssnar till honom? Är det det judiska folket, som han ju tillhör? Är det människans släkte?

Själv tycker jag att det är väldigt skönt att ingen utom Herren själv vet dagen och stunden, som det står. Inte ens Jesus, och sannerligen inte de "domedagsprofeter" som då och då uttalar sig tvärsäkert om datum och sedan får försöka förklara sitt misstag när livet fortsätter sin gilla gång.

Men jag har gått med en annan tanke i huvudet de senaste dagarna, när jag funderat på dagens tema:

I 2:a årgångens evangelietext finns den välkända liknelsen om senapskornet, Matt 13:31-32.

Han framställde också en annan liknelse för dem: Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tar och sår i sin åker.
Det är minst av alla frön, men när det har växt upp är det störst bland alla köksväxter och blir som ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo i grenarna.

Jag fick en tanke om Jesus, hans ord och gärningar, som det lilla senapsfröet. (Och haka nu inte upp er på "lilla"! Jag tror ni förstår vad jag menar.) och växten, det som gör fröet till ett träd är vi alla och framför allt våra "göranden och låtanden".

Jag tror att Guds rike både växer och kommer närmare när vi:

Gläds åt något vackert i naturen

Hjälper den äldre grannen att sätta upp julgardinerna

Besöker en gammal släkting som ofta sitter ensam

Ler tillbaka till det lilla barnet i vagnen som prövar det "sociala samspelet"

Kramar om dem vi älskar

Delar med oss av pengar eller tid till de som behöver vår omtanke

Gör vad vi kan för att hjälpa vår natur att må så bra som möjligt

Umgås och gläds åt de djur vi lever med

Njuter av vacker musik och gläds åt att det finns människor som kan komponera och framföra den

När vi, som är aktuellt nu, slår in klappar och av hela vårt hjärta hoppas att de ska "gå hem"

Exemplen kan naturligtvis bli i det närmaste oändligt många! Jag tror att alla sådana här saker är som bladen på växten - blad behövs för alla växters välbefinnande, för att ta emot solljus och syre som så väl behövs. Vårt "frö" Jesus lever av kärlek. Av omtanke människor emellan. Av den kärlek vi visar Guds skapelse. Och genom att vi som "löv" kan bidra med detta till växten blir den starkare.

Kort sagt: när vi gör alla möjliga små saker som kan göra livet något lite, lite (eller mycket förvisso) bättre för en eller flera andra, då tror jag att Guds rike blir lite större och kommer lite närmare. Växer precis som senapsfröet gror och växer upp, för att till sist bli det största av allt.

Allt gott!
Eva

lördag 26 november 2011

Gott nytt år!


(Den här bilden minns ni kanske från påsk? Och VAD gör den då här och nu? Förklaring kommer...)

Jo - jag envisas! Liksom förra året vill jag säga "Gott nytt år!" mer nu än 31 december, för nu börjar det nya kyrkoåret.

Alla har väl kanske inte helt klart för sig att även denna anledning finns till att 1:a advent är en så stor helg inom kristenheten, men så är det. Förra söndagens Domsöndag avslutar året liksom Domen kommer att avsluta den tid vi vet.

Jag har gått och funderat en del på vad jag skulle skriva nu. Som jag skrivit förut har jag ingen teologisk utbildning eller så. Ingen egentlig vana att läsa "djupare" texter (även om jag gärna försöker!). Så var hitta inspiration/idéer?

Som vanligt, faktiskt, när jag funderar så och även i bön söker ledning, så dök nu några tankar envist upp. Frågor som jag får att tänka över och som förhoppningsvis kan bli något här.

Inför denna den stora "kyrkogångshelgen" är det en tanke som "surrat" mycket: Förvåningen över att så många människor som annars närmast tar avstånd från kyrkan imorgon kommer att vara där.

Missförstå mig inte nu! Jag är oerhört glad att alla dessa vill komma! Men det har förvånat mig många gånger när jag hört människor tala om, precis efter gudstjänst, att "det är skönt att det är 1 år till nästa gång!" eller "TROR en del verkligen på detta?" (Jodå - jag har själv hört båda uttalanden.)

Men de kommer!

Och förhoppningsvis får alla dessa som aldrig går i kyrkan annars, utom möjligen vid dop, vigslar eller begravningar, med sig en del.

Jag har länge förundrats över detta med att gå i kyrkan "av tradition" vi t.ex. 1:a advent och på påskdagen. Jag har haft (o har delvis fortfarande) väldigt svårt att förstå det. Jag har jämfört med hur det skulle varit om min släkt deltagit i något årligen återkommande som jag själv inte alls stod för - säg en politisk manifestation, en miljömässig, vad som - skulle jag gå dit för att "så har vi alltid gjort"? Nej, det skulle jag inte.

Nu har jag tänkt lite annorlunda...

Det står (tyvärr vet jag inte var! För dåligt minne för bibelverser.) att "alla knän ska böjas" i ett erkännande och en kärlek till Jesus. Och jag tror faktiskt att detta att så många vill vara i kyrkan just vid 1:a advent har med detta att göra! Jag tror att alla människor i sitt innersta har en aning om Guds existens.

Provocerande? Kanske för en del, men det är min övertygelse. En övertygelse bl.a. baserad på att ha sett/fått veta om hur människor som levt sina liv så långt ifrån "Guds vilja" som man kan ändå hittat en tro inom sig.

Provocerande, förresten....

Om alla ni/de som går till kyrkan imorgon hör efter så kommer ni kanske att reagera på den evangelietext som blir läst (samma alla 3 årgångar som man varierar mellan). Matteus kapitel 21 vers 1-9

"När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget, sände Jesus iväg två lärjungar och sade till dem 'Gå till byn som ligger framför er. Där skall ni genast finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er, skall ni svara: Herren behöver dem. Han kommer då  omedelbart att skicka i väg dem.' Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: ' Säg till Sions dotter:Se din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl.'
Lärjungarna gav sig i väg och gjorde som Jesus hade befallt dem. De förde åsnan och fölet till honom och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
Folkskaran som var mycket stor bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde på vägen.
Och folket, både de som fick före och de som föjde efter, ropade 'Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!'"
                                                                                     (övers. Svenska Folkbibeln)

Men? Halåååååå! Låter inte detta lite "påskigt"?

Det ÄR påsk! Texten handlar om Jesu intåg i Jerusalem på palmsöndagen. Den dag när stora skaror hälsar honom som befriaren från alla översittare. (Romarna var väl dem man närmast ville bli av med just då.)

Jag har hört varför den texten lades just på 1:advent, men tyvärr minns jag inte varför och hittar inte i anteckningarna. Men det spelar kanske inte så stor roll för det jag tänker just nu:
Jag är så väldigt förtjust i att just adventstiden samtidigt som den leder oss fram till firandet av Jesu födelse också påminner om korset! Utan krubban inget kors, utan korset är krubban inte alls lika värdefull.

(Tidningen Dagen hade en oerhört vacker bild på sin julbilaga för några år sedan: en typisk krubb-bild, men med ett svagt kors bakom. Det fick mig att äntligen "våga" ställa ett kors i bakgrunden på den krubba som numer ständigt står i ett skåp.)

Vi ska glädjas åt advent! Vi ska glädjas åt att firandet av Jesu födelse närmar sig! Jag tycker absolut att vi ska glädjas över de år som Jesus fick i barndom, tonår, ungt vuxenliv som "vanlig" innan han gick ut i tjänst och mot sin bestämmelse. Men utan korset är krubban inte mycket värd. Eller?

En underbar 1:a advent och fortsatt adventstid önskar jag er!

Eva

måndag 21 november 2011

Domsöndag


Domsöndag ja.

"Dom" - ett ord som många ryggar inför. Gud är väl enbart godhet? Jesus är väl bara kärlek?

Jo, det tror jag också. Men jag tror också att den godheten, den kärleken kan ställa krav. Skulle det vara så konstigt? Vilken förälder kräver inte en del av sina barn?

Men talet om synd och skuld och straff är ju bara betungande för människor? Ta bort det så kommer säkert många fler till kyrkan! (Så kan även en präst resonera har vi kunnat läsa och höra om den senaste tiden.)

Jag tror att felet snarare är att präster och andra inom kyrkan också ryggar för de här orden och därmed helt enkelt inte förklarar ordentligt, kanske inte en riktigt försöker.

För visst måste det finnas saker som Gud blir arg över? Se bara på vad som diskuteras i dessa dagar, vanvården av fosterhemsplacerade barn och av vårdbehövande gamla. Inte kan sådan behandling av medmänniskor glädja Gud?

Eller de som på annat sätt sårar, kanske t.o.m. allvarligt skadar de de har omkring sig?

Skulle det inte finnas anledning att be om förlåtelse för sådant, att se var man själv har "trampat fel" och åtminstone kunna förlåta sig själv? Att inse att vi nog alla är "syndare" på ett eller annat sätt, men att det finns förlåtelse?

Det är ju det underbara med denna kyrkoårets sista söndag - att vi också påminns om den oändliga förlåtelsen och kärleken som finns hos Gud!

En präst sa' under en lektion i bibelskolan i S.ta Klara att vi inte ska inbilla oss att vi "vet" vad som ger tillträde till ett liv med Jesus i evigheten. Han tog som exempel att vi inte ska tro att vi kan vara tvärsäkra på att krigsförbrytare från 2:a världskriget eller Rwanda eller Jugoslavien, våldtäcktsmän från Kongo, den som misshandlat sitt barn inte finns hos Gud. För vi vet inte vad som försiggått mellan dem och Gud, lika lite som andra vet hur våra egna böner ser ut alltid.

Just detta tycker jag vi ska vara väldigt tacksamma för! Alltför många kristna har, som "Floridatjej" kommenterade till förra inlägget, varit alltför snara till att själva döma andra. Tack och lov slipper vi det! Visst kan vi få påpeka uppenbara saker, det är t.o.m. skrivet i episteln att vi ska hjälpa varandra att leva riktigt. Men att döma ska vi akta oss för - den rätten tillkommer endast Jesus! Bara han kan se in i våra hjärtan och det är verkligen något att tacka för.

Vi gör alla fel, men förlåtelsen finns för alla, vad som än skett. Glöm aldrig det - det största beviset på Guds oerhörda godhet och kärlek!

Allt gott!
Eva

söndag 13 november 2011

Söndagen före Domsöndagen


Temat idag är "Vaksamhet och väntan".

Det här med Domsöndagen tycker jag är bra intressant! Ofta är det ju så att människor ryggar tillbaka bra kraftigt bara de hör detta ord. "Dom? Vad ska jag dömas för? Jag har väl inte gjort något?"  (Problemet kan ju vara just att man inte "gjort något"... Att inte göra kan vara lika fel som att göra...)

Är det där lite typiskt svenskt? (Eller västerländskt kanske?) Jag har som oftast läst vad Bo Brander och Göran Skytte skriver i "Ett år med Jesus" och där berättar Bo i samtalet om predikan om en sydafrikansk präst han känner. Denne säger om Domens dag: "Tänk så underbart! Då får vi upprättelse!"

Jag tänker att den inställningen är så mycket mer rätt!

Jag undrar om inte domen kan handla mycket om just upprättelse? Upprättelse för alla de som på olika sätt försöker vara bra/goda människor, hur "små och obetydliga" de än kan ses av andra. Men lika väl en sorts upprättelse (eller ska man kalla det "erkännande"?) av de som haft allt gott i livet och också gjort mycket gott för andra. Jag tror att domen handlar en hel del om ett erkännande av oss som människor. Och då behöver man väl inte känna någon fruktan?

Jag tror att den utbredda "misstron" mot Domsöndagen, det som gör att det i många kyrkor är en av de minst besökta söndagarna (jämfört med 1:a advent om 2 veckor är det ju i det närmaste 0 besökare i många församlingar...) faktiskt handlar om en del dåligt samvete och en del ren egoism!

Inte minst i det svenska samhället verkar det ofta finnas en utbredd missuppfattning att kristen tro mest går ut på en massa förbud och förhållningsregler. Många talar om att kristna är "tråkiga", inte kan ta egna beslut utan hela tiden "springer till Gud" och frågar, är sexfientliga, motståndare till lika rättigheter för män och kvinnor och jag vet inte allt. Att man som kristen på något sätt skulle vara förbjuden att ha roligt på vilket område det än månde vara. Att man aldrig skulle få unna sig själv något.

När jag hör/läser sådant tänker jag ibland på den brittiska TV-serie som jag sett nu gått i repris. Jag såg den med en vän förra gången den sändes, och den handlar om några enskilda britter samt en familj som under 3 (?) veckor får chansen att prova på det kristna livet, vägledda av några präster/pastorer från olika kyrkor. Om jag nu minns rätt så var en av de unga kvinnorna som var med mycket intresserad, närmast fixerad vid sitt utseende. Det hade gått så långt att hennes liv faktiskt begränsades, med tanke på att hon inte kunde tänka sig att visa sig för någon utan att se så "perfekt" ut som hon bara kunde.

Hon konstaterade i slutet på serien att hon hade fått ett helt annat lugn! Hon hade känt sig uppskattad som den människa hon var, innanför allt smink och alla de "rätta" attributen i form av kläder och beteenden. Hon hade blivit upprättad som person.

Jag tror att hennes upplevelse kan vara en väldigt bra illustration av Domens dag! En dag där vi alla kommer att få känna oss upprättade som personer, älskade för de vi är.

Men... Där kanske jag trots allt kan förstå rädslan för och motståndet mot blotta tanken på "den yttersta dagen"...

För den som lever ett liv där pengar, saker, "rätt" bostadsadress, tjusigaste resorna o.s.v. betyder allt och som aldrig ger en hjälpande hand till någon om de inte kan vinna något på det själv... Jag har inte minsta aning om vem som kan "sorteras" hur, men lever du bara för dig själv, utan omtanke om andra människor, djur, natur, Guds skapelse helt enkelt, så kanske Gud i alla fall funderar på om de överhuvudtaget är intresserad av något umgänge med Honom. Inte så att Han skulle kräva total tacksamhet, men liiiite intresse kanske...

Jag tror dock att den bön Bo Brander delar med sig av, skriven av en konfirmand för många år sedan, räcker väldigt, väldigt långt: "Jag vet inte, Jesus, om du finns, men jag skulle önska att du fanns, för jag behöver dig."  Som de säger i samtalet är det en sant from bön, en vädjan om kontakt, och det säger Jesus aldrig nej till!

Jag tror att Domens dag kan komma att förvåna många! Det kan säkert vara så att där kommer att finnas människor nära Gud som vi aldrig hade trott skulle få komma dit. Och jag tycker att den osäkerheten är bra! Det är otroligt skönt att det inte är vi som ska döma (det gör vi ofta alldeles för gärna i detta livet...) utan Jesus!

Allt gott!
Eva

söndag 6 november 2011

Alla helgons helg

(Men varför illustrera denna helg med en härva garn? Förklaring kommer...)

Den här helgen är ju egentligen "dubbel": på lördagen firas helgonen och på söndagen handlar det om vårt evighetshopp och minnet av de som gått före oss.

Om vi börjar med helgonen så måste jag erkänna att jag som protestant har en hel del svårigheter med det "fenomenet", även om t.ex. Paulus talar om dem. Jag har i och för sig inte problem med att vissa människor lyfts fram lite extra som goda exempel, även om det med alla människors absoluta lika värde är väldigt centralt i min tro, men när det kommer till helgondyrkan då hänger jag inte med längre. När människor säger att de ber helgonen att be för dem inför Gud t.ex. då går det emot den uppfattning jag har om hur förlåten i templet rämnade när Jesus dog för att visa på att vägen till Gud nu var öppen och rak för oss alla. Då kan jag tycka att om man ber "via" ett helgon så bygger man upp den där muren igen.

Men det åsido: vad är egentligen ett helgon? Finns det helgon idag?

Jag uppfattar ett helgon ungefär som en människa som kommit lite längre än vi andra när det gäller andlig utveckling. En människa som förstått lite mer av Gud kanske. Någon som har kommit längre på vägen att utforska den intuition som behövs för att höra Guds röst. Alltså inte nödvändigtvis någon som utför mirakel som efter vad jag förstått är ett av "måstena" för att bli helgonförklarad inom den katolska kyrkan.

Därmed finns det givetvis nutida helgon och jag tänker väl närmast på människor som Nelson Mandela och Desmond Tutu i Sydafrika, som fann styrkan inom sig själva att förlåta trots allt de utsatts för. Men jag tänker också på den amerikanske man jag läste om i DNs serie om hat, han vars dotter dödades i det fruktansvärda bombdådet i Oklahoma. Han berättade hur han först nästan förtärts av hat mot gärningsmannen, men så insett att det hatet bara förstörde hans eget liv, och därmed "lagt det åt sidan" och nu istället föreläser om en mer konstruktiv väg än hatets.

Eller den man vars dotter blev mördad här i Sverige för nu ganska många år sedan. Det var uppåt landet (Haparanda?). Dottern hade alltid arbetat mycket för integration av "nysvenskar" och mot rasism. Den pappan startade "5-i-12"-rörelsen för att hedra dottern. Och om jag minns rätt har jag läst att han träffat och talat med mördaren och talat om att han inte längre hyser agg.

Jag tror att det finns en väldig massa "vardagshelgon" ikring oss, oftast utan att vi "ser" dem. Alla de som inte låter hat och bitterhet styra sina liv, alla de som utan någon som helst egennytta ställer upp för andra i olika lägen - helt enkelt alla de som kan tjäna som moraliska/etiska föredömen för oss andra.

För just det att vara ett föredöme är för mig den viktigaste definitionen av ett helgon.

Den andra delen av helgen då? Det där med att minnas de som gått före oss.

Jag tänkte faktiskt en hel del på det igår när jag var på Syfestivalen här i sta'n. Och hur får jag ihop det?

Jo, jag tycker faktiskt att ett sådant arrangemang som Syfestivalen i mångt och mycket kan ses som en hyllning till de som gått före oss. Där hyllas glädjen i det som ofta kallas "handens arbete" i form av stickning och virkning, sömnad och broderi mm. Och därmed tycker jag att man hyllar alla de kvinnor (jo, män också, men kvinnor är ju här i absolut majoritet) som under årtusenden utvecklat de olika teknikerna.

Tänk på alla de kvinnor som genom tiderna skött får, klippt och kardat och spunnit ull som de sedan stickat sockor, tröjor, mössor och annat av. Eller de kvinnor som lagt ner många, många arbetstimmar (ofta i dåligt ljus och med dåligt med tid) på att skapa vackra dukar, folkdräkter och annat för att pryda tillvaron och lysa upp en ofta grå vardag.

Jag tycker t.o.m. att man kan kombinera detta med helgon och dessa handarbetande människors verk! För det finns något mycket gott i det arbete som resulterat i att barn och vuxna sluppit och slipper frysa eller får nnågot "bara" vackert att vila ögonen på.

Precis som jag tycker att det föredöme som lämnas av t.ex. Desmond Tutus förmåga till förlåtelse och försoning är viktigt och "helgonlikt" så tycker jag att det arbete som görs för att andra ska må bra rent fysiskt är viktigt och värt att uppmärksammas. Jag tror nämligen dels att båda delar är lika viktiga för vårt välbefinnande, både själ och kropp, dels att båda dessa saker hör till det som vi inte kan leva utan.

Vi kan ju leva utan datorer, bilar, telefoner - ja t.o.m. utan något så självklart för många som el så överlever vi. Men jag tror inte att vi kan överleva i längden utan förlåtelse och försoning! Och att åtminstone vi här i norr inte kan överleva utan kläder, det vet vi ju...

Det är väldigt fint att denna helg ofta används till att särskilt minnas de som dött ifrån oss, men jag kan ibland önska att man skulle tänka lite mer även på "helgondelen" av helgen och samtala mer om vad dessa människor kan lära oss. Förhoppningsvis är det så att vi åtminstone tänker extra på de goda saker våra egna avlidna haft, och kan inspireras av dem.

Allt gott!
Eva

söndag 30 oktober 2011

Trons kraft


Dagens texter handlar på sätt och vis om s.k. "storord"; att "gå i tro" och helandets verklighet.

Där är berättelsen om hur Noa får veta av Gud att Han tänker utplåna alla människor pga av allt våld de ägnar sig åt. Noa går i tro och bygger den ark han fått "order" om. (1:a Mos. 6:13-22)

Där är berättelsen om den blinde mannen som får sin syn åter av Jesus. (Joh.9:1-7, 24-39)

Man läser om änkan som lämnar av sina sista slantar i tempelkistan (Mark. 12:41-44) och förlitar sig på att Gud ska hjälpa henne att klara tillvaron.

Och i årets evangelietext, Mark. 2:1-12, berättas om de 4 män som bär sin lame vän på en bår till det hus som Jesus gästar i Kafarnaum. De kan inte komma in genom dörren för huset är proppfullt med folk som vill se och höra Mästaren. Vänder de? Går hem igen och tänker att "Ja ja, han är ju van att leva så här!"

Nej - så stark är deras tros kraft att de tar sig upp på taket och firar ner honom därifrån, säkra på att Jesus kan bota vännen. Och det sker ju också: det är ur den berättelsen vi har orden "Tag din bädd och gå!"

Jag vet att många tycker att Noa när han bygger arken, Mose när han för sitt folk rakt ut mellan vattenmassorna för att komma undan förföljarna, änkan när hon ger bort sina sista slantar... för att inte tala om Maria när hon får veta att hon ska föda Jesus... är fullkomligt galna människor. Att lita så på någon, ens om det är Gud!

Det är kanske inte svårt att förstå att människor tycker att det är tokigt? I dagens samhälle har vi ju i mångt och mycket fått lära oss att allt blir bättre om vi bestämmer själva! Sedan länge har man, kanske i än högre grad i Sverige än på många andra ställen, fått lära att ett visst uppror mot "överheten" enbart är av godo.

Och när det gällde att kasta av sig ok av att vara statare eller underbetald med hårt utnyttjad arbetare var det ju alldeles rätt! Men vad säger därmed att det alltid är det rätta? Vad är det i den bakgrunden som gör det så skrämmande för många att någon kan tänka sig att "lyda Gud"?

Exemplen ovan borde ju åtminstone inte vara avskräckande - Noa räddade sig själv, sin familj och alla djuren, Mose räddade hela sitt folk.

Samtidigt kan många människor tänka sig att tala med astrologer eller "sierskor" och rätta sitt liv helt efter vad dessa säger...

När det gäller helande är det väl samma sak? Man kan ju inte bara tro på att Gud skulle hela människor! Eller hur? När det ändå sker försöker man förklara det med att något hänt som läkarna missat eller bara inte kan förklara än. Samma människor som säger det kan tänka sig att gå till någon som lägger kristaller här och var över kroppen och förvänta sig att bli botade...

Jag har någon gång berättat hur jag fått hjälp av något man väl kan kalla trons kraft i svåra situationer. Då har jag tänkt ffa på två tillfällen: en gång när jag var uppkallad till en chef som var känd för att terrorisera och närmast mobba de av sina underlydande som inte helt gick i hennes ledband, och en gång när jag "sprang på" en bekant på sta'n och fick höra att denne råkat ut för en stor tragedi inte långt innan. I det första fallet satt jag på tunnelbanan och bad, bad om ork och tålamod inför mötet. I det andra blev det till att "slänga iväg" en hastig bön:"Hjälp, Helig Ande! Hjälp mig att finna orden!". Och vid båda dessa tillfällen kände jag ett lugn som jag inte kunde minnas att jag tidigare hade erfarenhet av.

"Men det är väl klart! Du andades ut, koncentrerade dig, blev lugn och så gick det bra! Rena yogan." har någon sagt. Det går dock inte hem hos mig... De gånger jag hamnat i liknande situationer och inte bett har jag inte klarat av lika bra.

Visst kan man kanske hävda att det är något "hjärnspöke" som då får mig att tro att Gud handlar, att jag (och många andra!) suggererar mig själv. Och visst kan jag förstå att den som inte har någon tro resonerar så, men ofta tycker jag att det verkar bero på en hel del rädsla. En rädsla för att det skulle finnas någon, Gud, som faktiskt kan ingripa i våra liv, rent praktiskt genom att förse oss med förmågor eller annat (jag vet en man som gjorde ungefär som änkan - gav bort allt han hade - och sedan på de mest lustiga vägar fick hjälp med nya saker när han kom till den nya stad han flyttade till och dit han inte kunnat frakta sitt gamla bohag...). Och att helande är svårt att ta till sig har jag den allra största förståelse för, för jag förstår absolut inte heller varför vissa blir helade men inte alla. (Förstår bara att det inte handlar om hur stark eller "rätt" din tro är!)

Det som faktiskt ofta roar mig med att så många har så svårt att ta till sig det vi troende kan tala om som just "trons kraft" är just det att många ändå kan tro på och i mångt och mycket leva efter vad astrologer, kristllterapeuter, yogalärare och t.ex. Dalai Lama säger - men absolut inte vad Gud säger! Egentligen tror jag inte att det handlar om Gud, utan om vad människor genom historien gjort i Guds namn. Kyrkan har ju tyvärr många gånger använts för att "hålla folk i styr", men jag tror inte att det gjorts av dem som varit fyllda av trons kraft precis... Oftare har det nog handlat om egen makt, snarare än om Guds.

Jag hoppas så att fler ska kunna använda ett öppet sinne och lära om vad trons kraft kan medföra! Att våga "gå i tro" är inte lätt det vet jag av djup erfarenhet, men ett är säkert - den som du då vågar lita till sviker aldrig någonsin!

Allt gott!
Eva

lördag 15 oktober 2011

Rik inför Gud


"Rik inför Gud" - det är rubriken idag.

Och det passar så sällsynt bra i mitt huvud just nu!

Den senaste tiden har jag haft många och långa samtal med en människa som jag så gärna skulle vilja kunna övertala om att det är det som är det viktiga - att vara rik inför Gud...

Jag skulle också vilja höra någon slags "predikan" för vår statsminister om det! I veckans partiledardebatt stod han i talarstolen och prisade regeringens "arbetslinje". Den är bra, det tycker jag också, även om den slagit väldigt, väldigt fel i vissa fall. Men han står och säger att utan arbete har man ingen identitet!

Joel Halldorf skriver veckans betraktelse i Dagen. Där påpekar han så riktigt att det vore intressant om vi istället för att fråga varandra "vad är du?" frågade "vem är du?"

Den person jag haft de där samtalen med (vi kan kalla den "M") har talat mycket om det, och jag har egen erfarenhet av det mer smärtsamma slaget.

Visst är det en viktig del i att lära känna en person, det att veta vad den människan arbetar med. Det säger ofta en del om hur han/hon är, vad han/hon är intresserad av. Men om du "bara" sitter i kassan hos mataffären då? Eller i spärren på t-banan här i sta'n? Säger det automatiskt att du är en mindre intressant person?

Ms stora problem just nu är att t.o.m. familjen och släkten drar sig undan när det inte mås så bra. Och det där har jag varit med om...

Jag har varit med om att vara väldigt "populär" och alltid bli indragen i diskussioner på familjemidagar och så - när jag haft arbete. När jag varit sjukskriven eller arbetslös har jag insett att även mina närmaste verkat tro att hjärnan försvinner med arbetet.

Det skrämmer mig mycket, det att vi inte verkar kunna se varandra för de vi är, snarare än vad vi gör!

Själv har jag "landat" i det faktum att Gud älskar mig ändå, oavsett hur mycket jag tjänar, hur fina saker jag kan köpa eller vilka resor jag kan göra.

Jag fick ett mail efter förra inlägget. Ett mail som ifrågasatte hur jag kunde hamna i en diskussion där även en hemlös var med. "De är ju totalt misslyckade!" är ett rakt citat ur mailet. Nu kom det från en vän så jag ringde upp och tog ett samtal om detta. Om vi är vänner fortfarande vet jag inte...

Om du så är miljonär, nobelpristagare, dagisfröken, kassabiträde eller hemlös - du är värdefull! Alla människor är bra! En del av oss gör dumma saker, ja. En del av oss hamnar "på gatan" andra i slott (eller tjusiga villor...). Men inför Gud... Han som vet allt och ser in i ditt hjärta och verkligen vet vem du är... Inför honom är du rik för den du är!

Den man jag citerade i förra inlägget talade en period mycket om det att han såg som sitt stora misslyckande - att inte vara som "alla andra". Och han sa' många gånger att han var så glad och förvånad över att han satt och diskuterade med mig (då volontär i kyrkans café), en präst och andra "vanliga".

Att en enda människa ska behöva känna så!

Jag kommer att skriva mer om "M" och hur "dagens samhälle" påverkar även nära familj/släkt om någon mår sämre.

Just nu hoppas jag att ni ska tänka för egen del "Vad är viktigt inför Gud?". Är det hur mycket jag tjänar? Eller kanske hur jag behandlar grannen/mamman/systern/vännen?

Du tror inte på Gud? Ok - föreställ dig att du vet att du ska dö inom 2-3 månader: är du då  mest stolt över alla pengar du tjänat? Eller är vännen du stöttat "tillbaka till livet" mer värd?

Det är inte så att jag tycker illa om att några tjänar mycket! Jag missunnar inte människor att ha råd att göra det ena eller andra. Men när det verkar som om det är det enda viktiga - då protesterar jag! Att vara "rik inför Gud" och rik inför andra människor borde vara det viktiga!

Vem du är måste få bli viktigare än vad du är!

Gud har skapat dig, och Han älskar dig! (Om än inte alltid allt du gör....) Minns det! Och minns att det gäller alla du möter, även om de inte alltid är så "lyckade" som dagens samhälle kräver.

Allt gott!
Eva

söndag 9 oktober 2011

TACKSÄGELSEDAG


(Temat för dagen är "Lovsång", och det är inte svårt att brista ut när man ser sådant här!)

Tacksägelsedagen - förr, och på en hel del ställen även idag, en av kyrkans "större" dagar. Man firade och firar helt enkelt årets skörd. Tackar Herren för allt han låtit jorden ge, som ska försörja familj och bygd till nästa skörd.

Idag är kanske inte det med skörd känns helt aktuellt för många (men du som har trädgård? Några äpplen och så har du väl fått?)

Vad ska vi tacka för då? Har alla något att tacka för? Varför ska vi alls tacka?

När det gäller vad vi ska tacka för är det väl ändå en oändlighet att "gräva" ur? Att du är vid liv. Att du har mat på bordet och en säng att sova i. (Eller att du fick sova ifred i portuppgången i natt, som en hemlös bekant sa' vid en diskussion för några år sedan...) Din familj. Dina vänner. Dina djur. Att du såg den där underbara blomman eller hörde musiken som gav så mycket just då.

Min dag började med en djup känsla av tacksamhet när hundarna och jag kom ut strax efter 8 till en morgon med frost i gräset, hög klar luft och solsken över gångvägarna. Kanske inget att yvas så mycket över enligt alla, men det tycker jag.

I mångt och mycket kan jag nog i andras ögon ses som en som inte har så där väldigt mycket att vara tacksam över alltid. Ingen familj, dålig ekonomi, inget arbete mm mm. Men då ser de kanske väl mycket till det som numer verkar vara det enda som räknas för att man ska kunna vara "lycklig" och "lyckad": karriär, välartad familj, resor osv.

Och visst, det finns en hel del som väl saknas i mitt liv, men vad är det som därmed säger att det inte finns saker att vara tacksam för? Mannen jag nämnde ovan, som tackade för att han fått sova i fred i en port, påpekade även att: "Har man fåt en klunk av polarens flaska så är väl det nå't att vara tacksam för!"

Båda uttalandena kom han med när jag en gång hamnade i en pratstund om något biskop em Martin Lönnebo skrev om i en av sina böcker. Biskopen påpekade hur viktigt det kan vara att avsluta var dag med att faktiskt tacka för något. Att hur eländig och besviken på livet man än känner sig verkligen anstränga sig att hitta något man faktiskt är tacksam för. Och det finns alltid något! Biskop Martin menade att vi bör öva oss i att finna glädjen i det lilla, om jag förstod honom rätt, för det är ofta där den riktiga glädjen finns.

Jag vet inte vem som ska tillskrivas citatet, men någon har påpekat att "De bästa sakerna i livet är gratis!" och det är så sant. Jag tror faktiskt att man lever lyckligare (och i mångt och mycket bättre) om man kan gå ut en morgon och glädjas åt hur naturen ser ut, snarare än att hasta iväg för en förmiddags shopping av det senaste nya och inte se sin omvärld.

Gud ger så otroligt mycket, alldeles gratis, att vi egentligen borde gå genom hela livet med ständig lovsång på våra läppar. (Ok - sjung inombords då om du tycker din röst passar bättre för det:)) Naturligtvis kan vi vara tacksamma även för prylar och kläder och sådant, jag menar bara att det finns så mycket mer, utöver det rent materalistiska. Kanske att man snarare kan tacka för att man har möjlighet att skaffa sig det man vill ha, mer än själva saken?

Själv tackar jag idag alldeles särskilt för att jag gick till vårt grovsoprum precis när jag gjorde i fredags. Jag skulle bara slänga en kudde som djuren med gemensamma krafter tagit kål på. I rummet hittade jag en riktigt rejäl dunjacka! Hel (även blixtlås), rätt storlek, behöver bara några varv i tvättmaskinen. Jag har funderat en del på hur jag skulle få möjlighet att skaffa en riktigt varm jacka, helst av det mer praktiska slaget med många fickor och så, för vinterns hundpromenader. Och som min tro ser ut så har Gud naturligtvis hört mina tankar och skickade ner mig med kudden i alldeles rätt tid. (Precis som jag gick en tidigare "ogådd" stig i skogen förra hösten och hittade ett par allvädersstövlar...)

Jag tror att vi alla mår bra av att då och då vara lite ödmjuka och faktiskt tacka för det vi har! Att glädjas åt en vacker höstdag, även om ekonomi är usel eller annat är jobbigt. Jag tror att vi mår väldigt mycket bättre om vi, som biskop Martin föreslår, var dag ser åtminstone en enda sak att tacka för.

Så må det vara årets skörd, en upphittad jacka, en vacker blomma, möjligheten att köpa den senaste telefonen, eller en ostörd natt i en port...

Tacka Herren, ty Han är god!

Allt gott!
Eva

onsdag 21 september 2011

SKÄMS USA!

Med största sannolikhet kommer en man att avrättas i kväll. 42-årige Troy är dömd för att ha mördat en man 1989 och för det ska han nu dö.

Under rättegången vittnade 9 personer emot honom - idag har 7 av dessa tagit tillbaka sina vittnesmål. Om det bryr sig inte de som skulle kunna benåda.

Änkan till den mördade talar om att familjen är offer (vilket naturligtvis stämmer) och att "rättvisa nu ska skipas".

Och som vanligt tror jag att hon och resten av familjen kommer att bli väldigt, väldigt besvikna när de märker att de inte får tillbaka sin anhörige för att denne man dör... Eller är det så att de är så hämndlystna så att blotta tanken på att en annan familj mister en anhörig gör att de mår bättre? Hemskt i så fall.

Men det riktigt hemska är att detta kan ske i ett land som kallar sig både civiliserat och demokratiskt! Inget land där staten (staterna i USAs fall) har rätt att mörda sina medborgare kan kallas vare sig civiliserat eller demokratiskt! Och när rättsväsendet kan tillåtas bortse från ett faktum som det i detta fall att så många vittnen ändrar sin utsaga utan att ens bevilja en ny rättegång... (Jag hörde en uppgift tidigare idag att ett av de två vittnen som står fast vid sin berättelse av många anses vara den trolige gärningsmannen...)

En extra otäck del tillkommer i just detta ärende: staten detta sker i är Georgia i södern, gammalt välkänt fäste för rent "allmän" rasism och även Ku Klux Klan - och den dömde är svart...

Jag undrar mycket över vad som skett om det varit en vit man som nu kämpade för sitt liv.

Det här med dödsstraff i så många stater är verkligen en stor skamfläck för USA! Och det är en lika stor skamfläck att så många medborgare uppfostras och växer upp med att det är "rättvist" att staten mördar en mördare, och därmed uttalar sig som änkan tydligen gjort.

Ett krav på absolut livstidsstraff kan jag förstå, t.o.m. acceptera, däremot aldrig dödsstraff. Inte för något faktiskt. I huvudsak naturligtvis för att det i grunden alltid är fel att döda, men också för att man då helt mister chansen att rätta till ett fel om sådant begåtts. Och det finns fler än en i USA som fått släppas från livsstidsstraff och även dödsdom för att senare bevisning visat på oskuld...

Var gång USA, som så gärna vill framstå som så rättfärdiga och goda i så många sammanhang, mördar en till av sina medborgare så blir världen en lite sämre plats!

SKAM över USA för det som förmodligen sker i kväll!

Och en bön om att de ska ta sitt förnuft till fånga.

Eva

fredag 16 september 2011

Medmänniskan

Det är söndagens "titel"

Jag har varit lite dålig på att uppdatera här. Har inte följt det jag tänkte. Men jag har nu också tänkt att om jag inte kan koncentrera mig för att alltför mycket annat händer och kräver uppmärksamhet omkring - vore det då någon idé att jag skriver här? Ok - något mer eller mindre krampaktigt skulle jag förmodligen ha kunnat åstadkomma. Men ens i det minsta kallat "bra"... Nej.

Och det beror inte på brist på inspiration! Förra söndagens texter handlade om att följa Jesus, nog så intressant. Nu handlar texterna om något världigt näraliggande - att vara medmänniska.

Jag är väldigt förtjust i det faktum att tidningen Dagen var fredag publicerar en krönika skriven av någon teologiskt bevandrad som pekar på veckans texter. Denna vecka är texten skriven av Joakim Hagerius, pastor i Saronkyrkan i Göteborg och en av årets "söndagstextsskrivare".

Söndagens rubrik är alltså "Medmänniskan" och det borde väl vara så otroligt enkelt!

"Visst är vi alla medmänniskor! Vi vill ju alla väl och gör ingen illa! Vi har månadgiro till Röda Korset! Vi gör vad vi kan Så det är klart vi inte vill ha ett hem för hemlösa som granne - vi HAR ju trots allt jobbat oss bort från det! Vi betalar ju för att slippa se..."

Nej - det är inte medmänsklighet... Att  betala en summa till Röda Korset eller andra per månad men inte se att problemen finns i din egen närhet... (Så finns de som har svårt att göra det allra minsta. en helt annan sak.)

Joakim gör en jämförelse som jag inser är underbar, men inte har egen erfarenhet av(har inte fattat twitter...): han skriver att Jesus har levererat det absolut bästa "twittret" - Matteus evangelium, kapitel 7, vers 12. Han citerar inte hela, men det gör jag nu:

"Därför, allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen coh profeterna."
Matt.7:12

Och hur ofta vi än tänker att det är såååå superenkelt att leva efter det... Tänk efter!
Och tänk då att det gäller så mycket mer än inom familj eller så. Om du var flykting,utan det allra minsta  skulle du inte vara glad över att känna att någon brydde sig och sände kläder, mat, dricka?

Måste bara avsluta med att i samma nr av Dagen (nu fredag 16/9-2011) finns en artikel om hur forskare försökt mäta hur de som arbetar som volontärer eller handarbetar för andra eller liknande egentligen mår, i jämförelse med andra. (Även om "andra" ger perngar.)

Det är forskare vid universitetet i Michigan, USA, som undersökt. (Nu citerar jag tidningen o de anger inget namn universitet.). De har följt människor i kategorier av varför man bidrar och funnit att de som säger att det engagerat sig för "man mår ju så bra" inte alls får sin livslängd ökad på samma sätt som de som svarar "Det är härligt att kunna bidra!"

As usual - Jesus hade inte fel!

Allt gott!
Eva

söndag 28 augusti 2011

Nådens gåvor


Nåden som kommer från Gud. Gåvorna som utges av den helige Ande.

Det är något jag vet att många, kanske särskilt i Svenska Kyrkan (SvK) har svårt för, detta med "andliga gåvor". Det går bra så länge man nöjer sig med att tala om gåvor av glädje, frid och kärlek, men när man kommer till gåvor av kraft att hela och bota, tungotal, att profetera då blir många rent besvärade.

I 1:a Korintierbrevets kapitel 12 och 13 skriver Paulus särskilt om detta med Andens gåvor. De är många och väldigt olika! Ord av vishet, ord av kunskap, tro, att kunna bota sjuka, utföra kraftgärningar, att profetera, att skilja mellan andar, tala olika slags tungomål, att uttyda tungomål.

Paulus påpekar mycket noga att gåvorna må vara olika, liksom tjänsterna (apostel, lärjunge, lärare osv) är olika men att ingen ska lägga olika värde i detta eftersom alla gåvor och tjänster i grund och botten kommer från Gud och Han vet att de alla behövs för att mänskligheten ska kunna bli en helhet. Alltså varnar Paulus för avundsjuka och tanken att den ena gåvan eller tjänsten skulle vara "finare" än den andra. Något vi i vår tid verkligen skulle behöva fundera över... (Vad är det som säger att sopåkarens eller sjuksköterskans arbete inte är minst lika mycket värt som dens som tjänar betydligt mer?)

Hur får man då del av dessa gåvor? En förutsättning kan tänkas vara att du över huvudtaget tror på att de existerar... Men så enkelt tror jag inte att det är! Efter att ha sett en del av hur Anden kan "arbeta" förvånar det mig inte alls att läsa om någon som alltid tänkt och hört om tungotal som det fånigaste i denna värld, men som själv upptäcker sig ha fått just den gåvan en vacker dag...

Just tungotal är väl det som ofta blir en "stötesten" för många i detta med Andens gåvor. Och det är synd! I särskilt SvK har det talats om just det som "något som pingstkyrkorna sysslar med", ofta i en bra nedlåtande ton. (SvKs attityd mot pingströrelsen har ju ofta varit allt annat än "kristlig" kan jag tycka. Och tyvärr lever det kvar i mångt och mycket. Ganska skamligt faktiskt!) Istället har man i SvK gärna betonat gåvorna av kärlek, frid och glädje, som ju är bra mycket enklare att tala om och som väl alla kan ta till sig.

Dumt! För man missar väldigt mycket. Bl.a. gissar jag att man missar människor som skulle kunna göra väldigt mycket för Guds rike inom (och utom) kyrkan.

"Men hallå??? Är du en så'n där galning som står med armarna viftande i luften och talar i tungor och lägger händerna på folk så att de faller i golvet (och se'n reser sig och låtsas botade)? Slutar nog läsa här alltså... Det GÅR ju inte att bota folk med handpåläggning! Och profetera? Bara larv och blir bara fel!"

Nej, jag talar inte i tungor. Den gåvan har jag inte fått (och det har orsakat en del sorg en tid, och även att jag inte är lika mycket i S:ta Clara längre, pga en typ av "skism" om det med just tungotal bl.a.), däremot har jag varit med om annat rent personligen och också mött människor som bevisligen blivit helade. För att nämna någon t.ex. kvinnan som hade en svår tumör och som läkarna mer eller mindre gett upp om. Hon reser nu, 20 år senare, landet runt och berättar om sitt arbete med tjejerna "på gatan". Eller alla de som tagit sig ur missbruk, det är också ett helande

Det viktigaste med vilken gåva det än är är dock att ta den till vara på ett bra sätt! Om du talar i tungor mest för att andra ska höra att du kan - då blir det fel! Om du försöker hela folk "till höger och vänster" för att få fler anhängare - då blir det fel! Om du hör till dem som kan få "bilder" eller ord ska du noga begrunda om de ska delas (ens med den de kanske gäller) eller om du ska behålla det i ditt hjärta (det är ofta nog så klart faktiskt) - annars kan det bli fel.

"Ja ja! Spelar roll! Det här finns ju inte i alla fall! Helande är ju lika omöjligt som jungfrufödsel och uppståndelse från döden!"

Jo - jag vet att många tänker så! Och då tänker jag att det är synd att vi i "modern" tid har tappat förmågan, eller vad man ska kalla det, att inse att; Ok, VI kan inte! Men nu talar vi om vad GUD kan! Och där finns inte begränsningarna. (Jag har faktiskt några gånger frågat om den som säger liknande tror på "spöken" eller kristaller eller liknande. Svaret är förvånande ofta ja...)

Allra, allra viktigast är dock det Paulus skriver om i brevets 13 kapitel:kärleken! Du kan ha och använda hur många gåvor som helst (och detta gäller även det vi i vardagslag kallar "talang", för yrke, idrott, musik/teater, hem eller annat) men om du inte använder den/dem av kärlek så blir allt förvridet. Om gåvorna används för att förhärliga dig själv och inte Gud, för att mer hjälpa dig själv på något sätt än att hjälpa andra - då missbrukar du gåvan!

Så förmågan till kärlek (till Gud, till Jesus, till Anden men också till det vi ser omkring oss var dag) är väl egentligen den vi alla i första hand skulle be Anden att komma med!

Allt gott!
Eva
Ps
Om ni nu läser Korintierbreven (finns TVÅ, inte tre som Kulturnytt i P1 påstod i veckan...) så kanske ni precis som jag reagerar på en hel del besvärligt i Paulus text. Jag fick en stor hjälp när jag läste och hörde om staden Korint, där församlingen Paulus skriver till finns. Det var en stad som var lite likt det bl.a. England använde Australien till mycket senare - man forslade dit brottslingar, prostituerade och andra som man såg som "löst folk"! Därför har Paulus skrivit på ett lite speciellt sätt tror jag (och har jag fått det förklarat). I vissa delar kan det låta som om han är bra trött på denna församling som ibland verkar ha väldigt, väldigt svårt att höra på vad han säger och istället hitta på alla möjliga tokigheter på egen hand... Thomas Cahill skriver i boken "Historien om Jesus" (sid 128) att "Galaterna (till vilka Galaterbrevet riktas, min anm) kan få saker och ting om bakfoten ibland, men korintierna tycks aldrig kunna uppfatta någonting rätt. - - - "Er självbelåtenhet", skriver Paulus med åtskillig ironi, "är inte särskilt välgrundad.""

(Just Cahills bok har hjälpt en Paulus-tveksam som mig mycket!:) Han är väl värd, och dessutom rolig,  att läsa!)


tisdag 23 augusti 2011

Goda förvaltare


Så lyder rubriken, denna den 9:e söndagen efter trefaldighet. (Jo, jag vet allt att jag får in detta tisdag, men rubriken står sig hela veckan.)

Jag tänkte inte direkt på det, men jag skrev igår om förvaltarskap/förtroende på min andra blogg, Nålar, fyrfotingar och Gud . Där handlar det "bara" om djur, men det hör ändå ihop med veckans texter inser jag.

Där som sagt om djur, ffa hundar och katter, och om det förtroende de oftast visar oss och hur vi förvaltar det. Men hur hör det då ihop med denna blogg?

Väldigt mycket tycker jag!

För på samma sätt som djur visar sina ägare förtroende har Gud visat oss förtroende att förvalta den värld vi lever i. Det är inte alltid vi förtjänar det förtroendet, vare sig från djur eller från Gud, men vi har trots allt fått det.

Vad betyder det då att vara förvaltare?

Jag vet att det finns de som anser att i och med att vi är "högre stående" än djuren så kan vi bara använda dem snarare än förvalta. Andra anser att man i princip inte kan ha djur till något enda annat än att titta på och ev. kela med om man ska vara en god förvaltare. Själv tror jag att det finns en medelväg. Jag tror att det visst finns goda sätt att avla djur för mathållning t.ex. Däremot tror jag inte på något sådant som minkuppfödning enbart för pälsars skull. En god förvaltning innebär att du tar vara på så mycket du någonsin kan om du tar dig friheten att döda ett djur för att äta (därmed mycket bra att det finns torkade grisöron och annat att köpa till hundar numer, då förfars/slängs inte heller de.). Att däremot avla ett djur bara för att du vill gå i päls... Nej - där är jag inte med! (Att djuret ska ha ett gott liv medans det lever säger sig självt...)

Men detta vårt förvaltarskap gäller ju inte bara djur. Inte ens bara djur och natur. Det gäller även hur vi förvaltar varandra. Och där tycker jag ibland att det brister alldeles förskräckligt numer!

Jag hörde i morse på Ekonyheter att det blivit betydligt vanligare med våldtäkter utförda av någon som inte tidigare känner offret (annars är det ju inte ovanligt att det är en "kompis" eller i alla fall någon du mött på krogen och umgåtts med några timmar.). Det förklarades med att många får kontakt via internet, chattar någon/några gånger och så ses och så går det fel. En polis berättade att det ju ofta är så att den "Kalle, 27" som kvinnan fått kontakt med och bestämt träff med visar sig vara "Tommy, 54". (Inget ont om män i allmänhet i detta! Det var bara det exempel som gavs.)

Det är en klar brist på gott förvaltarskap att på sådant sätt lura en annan människa bara för sin egen vinnings skull!

Men lika väl tycker jag att det är ett dåligt förvaltarskap att inte "orka" ta hand om sina sopor på ett vettigt sätt. Eller att konstatera att det är så "jobbigt" att tänka mer miljömässigt när man går och handlar. (Se'n kan det finnas ekonomiska skäl till att man har svårt att alltid handla ekologiskt t.ex., det är en annan sak!)

Jag gör själv en hel del fel när det gäller denna förvaltning! Jag röker ju om inte annat - inte det bästa sätt att förvalta den kropp Gud gett... Och jag tror att väldigt få lever upp till det Gud menade när han satte oss till att ta hand om den värld Han skapat.

Dock - om vi alla var lite mer ödmjuka över vad vi faktiskt har (och då tänker jag väl inte på prylar i första hand, även om sådant också behöver komma in i tänkandet kring detta) och brydde oss lite mer om att få behålla det - djur, natur, människor - då skulle inte bara världen rent allmänt må bättre, utan definitivt vi själva också i förlängningen.

Jag tror att det handlar om att inte bara gå efter vad man själv vill för tillfället helt enkelt. Ingen vare sig konstig eller ny sanning det, men den tål att upprepas. Särskilt i denna tid tror jag... För det underbara är ju, att om du gör något bra för andra, tar ansvar för miljö nära och långt bort, tänker dig lite för när du är i affären eller ska slänga sopor - då känner du dig lite "duktig". Och därmed blir den smått egoistiska viljan att känna just så något gott även i "det stora hela"! En klassisk s.k. win-win-situation m.a.o:) DET är en egoism jag tror att Gud har bra stort fördrag med!

Allt gott!
Eva

söndag 14 augusti 2011

Andlig klarsyn


Lite "knepig" söndag det här... Eller rättare sagt, lite småknepigt med en del av texterna tycker jag.

T.ex. den från Matteus evangelium, kap.7 vers 13-14 där Jesus säger: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

Det är ju en text som många känner igen, i alla fall grundragen i. Och många använder den som något slags "bevis" för att kristna skulle vara sällsynt tråkiga människor som aldrig får ha det minsta kul. För den där "trånga" vägen måste väl betyda att man ska avstå från det mesta? Späka sig och så där? Leva "lutherskt"?

Jag tror att Luther i det stora hela vandrade på "den smala vägen" - men han var sannerligen inte den trista och livsförnekande typ som många av någon anledning vill göra honom till. Tvärtom i mångt och mycket om jag läst rätt.

Men hur får man ihop "andlig klarsyn" med just dessa verser?

Jag tror att det handlar mycket om det som också Bo Brander och Göran Skytte talar om i "Ett år med Jesus" denna söndag - om var vi söker lyckan och "meningen med livet" (som det brukar heta). Många stora teologer och kyrkofäder genom årtusendena har ju påpekat att vägen till lycka egentligen inte alls finns i alla prylar, karriärer, resor mm som vi människor gärna vill skaffa oss. Vägen till varaktig lycka är en helt annan...

Visst kan saker göra en glad/lycklig, men för hur lång tid? Snart är även det där som man tyckte att man absolut bara måste ha också gammalt och invant, vare sig det gäller ett ting eller t.ex. en arbetskarriär. Det ger inte så där alldeles mycket i längden.

Men visst ska man köpa sig vackra ting om man vill och kan! Visst ska man kämpa för ett bra arbete, ett hem man trivs med osv. Det är definitivt inte så att kristna på något sätt skulle vara "förbjudna" sådant. Vad det handlar om är ju vad som egentligen betyder något.

Det är i det som fallgroparna finns. Det är där man så lätt slinker in på den bredare vägen. Och det kan hända precis vem som helst.

Det händer t.o.m. i kristna kretsar... Den präst/pastor som ser mer till sin egen betydelse och gärna både solar sig i glans och tror sig kunna dirigera hur/vad andra ska tro/uppträda/klä sig mm - den är farligt ute. Då hamnar man lätt i ett sektförhållande som är så långt ifrån Gud du kan komma.

Jag tror att dessa verser mycket handlar om att det faktiskt lönar sig att anstränga sig lite ibland. Visst känns det säkert betydligt enklare att köpa sig saker eller upplevelser för att försöka finna lyckan snarare än att fundera på hur livet ser ut mer grundligt, det är lättare att gå in i affären än att gå in i sig själv. Kanske skulle det göra dig mycket lyckligare i längden att ge den där hundralappen du inte riktigt hade insett att du hade till något hjälparbete snarare än att köpa något extra gott till kvällen? Eller kanske skulle du må bättre om du gjorde något rent handfast för någon organisation, snarare än att "bara" (vilket är gott nog!) sände in pengar?

Jag tror att verserna talar om att man ibland kanske faktiskt måste anstränga sig lite! Inte bara rent fysiskt eller tidsmässigt för att hjälpa andra (inte alltid säkert sådant sker med ett helt "rent" syfte...) utan även för att ta hand om oss själva. Det kanske kräver en sorts ansträngning att hålla upp dörren för den efter dig - att bara släppa den är ju för all del lättare. Det kanske kräver lite ansträngning att vänta istället för att försöka tränga sig i kön - men har du så bråttom? Det kanske kräver någon sorts ansträngning att säga nej till ett möte, en fest eller annat roligt för att ta hand om dig själv och ge dig lite "tanketid" - men vilket är viktigast egentligen?

Jag tror att Jesus när han säger detta åter visar den oerhörda kärlek vi människor får ta emot. En kärlek som i detta vill säga att han vet vad som verkligen är viktigt, och att Gud gett oss en väldig massa goda råd på vägen. Om inte annat har Han gett oss Jesus själv - vägen, sanningen och livet.

Det är ingen lätt väg! Den är smal och det är väldigt lätt att "köra i diket". Men vi får hjälp upp igen. Och framför allt är det inte alls en särskilt tråkig väg!

Allt gott!
Eva

tisdag 9 augusti 2011

Kristi förklarings dag


Jesus förhärligad är underrubriken denna vecka.

Evangelietexterna handlar om hur Jesus tar med sig Petrus, Johannes och dennes bror Jakob upp på ett berg. Där verkar det som om de tre lärjungarna slumrar till (de är ganska bra på det! Men det är inte konstigt att de var trötta så mycket som de var med om.) och när de kvicknar till ser de Jesus i samtal med Mose och Elia.

Petrus (en av mina verkliga favoriter!) blir naturligtvis förstummad! Eller... Nej - som vanligt är han angelägen om att förstå och att göra det rätta så han utbrister att det ju är en väldig tur att han och de andra två är med, för borde de inte bygga lövhyddor åt dessa tre storheter som nu möts? (Lövhyddor... Judarna firar lövhyddohögtiden sedan Mose tid. Om jag förstått rätt som en kombination av att fira skörden och för att Herren lät dem bo i lövhyddor under den svåra tiden.)

Den käre Petrus! Jag tycker att det låter som om han blir så överväldigad att han inte riktigt vet vad han ska säga (Vem skulle ha kunnat säga något särskilt klokt i det läget? Inte jag!)  och då tar han till det han kan - att ordna det praktiska. Att det draget hos Petrus ganska ofta markeras tycker jag är så härligt! Han är den djupt tänkande mannen som gör vad han kan för att förstå Jesus och det han är med om, men samtidigt vill han gärna ta till sina händer. Han visar så väl på hur även en "enkel" människa som mest är van vid grovarbete har en hel del i huvudet.

Innan någon hinner sätta igång något bygge stannar dock ett moln över berget, och en röst hörs ur molnet: "Detta är min älskade Son! Lyssna till honom!", på samma sätt som vid Jesu dop.

Vadå? Tror inte Gud att de hört på första gången?

Jodå, det vet Han säkert att de som hörde då inte har glömt, men nu har de lärt lite mer om och av Jesus. De förstår lite mer även om mycket inte ska förstås förrän Jesus är död och uppstånden. Nu tillkommer dock en sak, något som jag tycker känns som ett än större allvar: Jesus ber dem att inte berätta något om vad de sett och hört denna dag, inte ens för de andra apostlarna.

Varför det? Är Jesus inte rättvis? Varför har han valt ut just dessa tre att få denna kunskap?

Jag tror inte att det på minsta sätt skulle ha att göra med att Jesus på något sätt sätter Petrus, Johannes och Jakob före de andra! Däremot tror jag att han visste att dessa tre skulle kunna förvalta denna upplevelse/kunskap för att senare kunna se den i ljuset av allt som skedde och då kunna berätta om även detta.

Ok - då blev Jesus förhärligad där på berget då! Han fick visa att han har anknytning till Mose och Elia. Herrens röst fick åter påpeka vems son han är. Då var det avklarat då!

Nej, se det håller jag inte riktigt med om! Jag tycker nämligen att Jesus blir förhärligad varenda dag, än idag!

Inte genom att vi ber, sjunger lovsånger, lyfter våra händer och tackar (även om det väl också är en sorts förhärligande) men genom alla de som varje dag sedan Jesu tid har mött honom. Varje dag, världen över, är det många, många människor som möter Jesus på olika sätt. En del för allra första gången, andra har varit med om det förut. Och nu menar jag inte möten i formen av att man "ser Jesus i andra människor" utan reella möten! De där mötena som många skulle kalla för något liknande psykisk obalans, men som för den som upplevt det är nog så verkligt. (Och kan "drabba" vem som helst - den framgångsrike och "kloka" likaväl som den fattige och helt outbildade...)

Det förhärligandet sker kanske inte med hjälp av en röst ur ett moln, men med en lika klar visshet: Jesus är Guds Son! Honom skall vi lyssna till! Och precis som Petrus, Johannes och Jakob upplevde så kan det vara något man inte ska berätta direkt, det kan behöva vila i hjärtat. (Men det kan ju också vara tvärtom, att det ska berättas för alla som vill lyssna, det brukar stå ganska klart för den berörda.)

Så i kyrkoåret är det en söndag per år som vi firar Jesu förhärligande, men i verkliga livet finns det var dag, året om, människor runt om i världen som firar just detta!

Allt gott!
Eva
PS Jag gissar att ingen som ev. läser detta har missat vad som pågår på Afrikas horn, med torka, missväxt, människor på flykt undan svält, flyktingläger som "svämmar över" av människor som behöver hjälp och de som försöker hjälpa? En bloggvän (Ulf med "Ordringen" som finns i listan) utmanade på sin hundblogg oss hundägare att hjälpa till. En mycket god idé som jag gärna för vidare, inte bara till hundägare. Gå gärna in på t.ex. http://www.lakareutangranser.se/timme Där finns all information du kan behöva!
Låt oss alla göra någon insats, stor eller liten, för dessa som behöver oss alla.