Nu, första söndagen efter påsken, är rubriken "Påskens vittnen". Den evangelietext som läses imorgon är den som handlar om aposteln Tomas möte med den uppståndne Kristus, Joh. 20:24-31.
Är han inte bra trösterik för tvivlare och skeptiker i alla tider, denne Tomas som ofta får tillnamnet tvivlaren?
Han har missat de två första tillfällena när Jesus visat sig för de andra apostlarna, varför vet vi inte. Han muttrar något om att det skulle ju vara lättare att tro om han fick sticka fingrarna i spikhålen och sin hand i hålet efter spjutet som stacks i Jesu sida.
Så kommer då Jesus och erbjuder honom detta... Tomas svarar:"Min Herre och min Gud!" och Jesus säger "Därför att du sett mig tror du. Saliga de som tror, fastän de inte ser." (Joh.20:28-29)
Numer sägs ofta att människor, åtminstone i västvärlden, inte tror på någonting (utom sig själva, verkar det ibland...). Att religionen skulle vara på väg att dö därför att det är "omodernt" och anses mer eller mindre idiotiskt att tro på sådant som inte kan bevisas med vetenskapliga metoder.
Det där roar mig ofta mycket! Hur många gånger har det inte visat sig att det som anses otroligt bra och närmast undergörande ena året nästa år visar sig farligt för att vetenskapen kommer med nya rön? (Nej då, inget ont om vetenskap i allmänhet! Mycket är bra, men ibland verkar det dras lite förhastade slutsatser i ivern efter nya upptäckter.) Och då har redan många, många människor "hoppat på" detta nya och litat helt på vad som sagts...
Jag är en sådan där människa som har väldigt svårt att förstå och "få in i skallen" det som inte rent konkret kan visas eller förklaras! Mina stackars kemilärare har slitit sitt hår när jag frågat "Varför det?" när de sagt att ämnet si och ämnet så slår sig ihop och blir ämnet det. "Det bara är så!" är inte en förklaring jag "köper" och lär mig av, jag vill ha en händelsekedja typ i historia eller liknande att hänga upp minnet på.
Men hur kan jag då tro?
Hur kan jag acceptera detta som inte riktigt går att bevisa? I alla fall inte bevisa i den mening vetenskapen, vare sig den är naturvetenskaplig eller t.ex historisk, menar.
Jag tror inte på en massa annat. Är djupt skeptisk mot "new age" för att ta ett exempel. Det är Gud jag tror på!
Men har jag då sett, som Tomas fick göra, är det därför? Nej, nog har jag erfarenheter som man kan fundera över vad det handlat om men inte har jag fått den sorts bevis som han fick.
När jag försökt tänka tillbaka på om jag upplevt någon slags "frälsning" i och med att jag ibland träffat många människor ur den tradition som betonar sådan kan jag aldrig hitta något sådant i mitt liv. Jag tror att min tro verkligen kommer sig av "födsel och ohejdad vana", även om jag inte alltid levt i den.
Är jag då en "bättre" kristen än Tomas? Jag som tror utan att ha fått chansen att sticka mina fingrar i spikhålen i Jesu händer? Nej, trots det Jesus säger om oss som inte sett tror jag inte det. Vi är kanske olika, men det är vi på så många andra sätt också.
Jag har den stora förmånen att alltid ha känt mig säker på Guds existens, innerst inne. För andra "krävs" att Gud övertygar dem genom något slags möte, som då ofta kallas "frälsningsögonblick". Kanske är det ett möte i en fängelsecell, kanske är det ett möte vid en nattvard i en konfirmationsgudstjänst, kanske är det ett möte i en ensam natt hemma i det egna sovrummet.
Det vi alla har gemensamt, från Tomas till alla oss som genom tiderna känt att Gud finns och att evangeliernas berättelser om Jesus är ett viktigt "meddelande" från Honom till oss, är att vi är påskens vittnen!
Vi är alla kallade att försöka leva så gott vi kan. Att försöka att ständigt ha i åtanke det som det t.o.m. finns armband som kan påminna om "What would Jesus do?" (Jag har ett på min nyckelknippa.)
Påsken är inte bara en helg en gång om året - påsken får vi leva var dag!
Allt gott!
Eva
lördag 30 april 2011
måndag 25 april 2011
Annandag
Annandag påsk och helgen är nästan över.
Händer det något denna dag? Jodå - Jesus visar sig för en hel del människor. Bl.a. för de två män som är på väg från Jerusalem till Emmaus. Jesus slår följe med dem, även om de först inte känner igen honom. Han förklarar bibeltexter och han äter med dem. Fortfarande denna omsorg om människor! Han var mån om att hjälpa till med förståelsen, Jesus, och mycket av tiden fram till himmelsfärden handlar i kyrkans texter om just detta - att visa på Jesu liv i belysning av Gamla Testamentet.
Kan man sammanfatta påskveckan på något sätt? Annat än att "den berättar om Jesu sista dagar och hans död"?
I år har jag särskilt fastnat i tankar kring alla känslor som "vimlar omkring" dessa dagar från Palmsöndagen fram till Annandag påsk. Det är verkligen en nästan total karta över det mänskliga känslolivet!
Med start i Palmsöndagens glädje - äntligen är Jesus i Jerusalem! Äntligen får han rida in och hyllas som en kung! Jag undrar om det kanske inte fanns en hel del stolthet där också? Visst kan man tänka att lärjungarna var stolta, både över Jesus och över att själva få vara med om detta?
Hos Jesus kanske man hade kunnat märka en viss frustration, rentav stress, över hur han nu skulle hinna med allt han ville innan veckan var slut.
Under veckans första dagar svämmar det ju över! Kärlek och omtanke från Jesus som predikar i templet och möter människor i olika situationer. Rädsla och oro och ilska hos präster och andra som inte vet hur de ska hantera denne besvärlige man som inte vill göra som de säger.
Så har vi frustration igen, nu hos Judas som har hoppats på att allt ska förändras och Jesus lyckas slänga ut ockupationsmakten fortare än kvickt. Det händer ju inget!!!
Torsdagen... Där finns ju verkligen känslor av alla typer! Glädje över att fira påsk i goda vänners sällskap. Glädje som förbyts i förvirring, misstro, rädsla, ilska, maktlöshet, förtvivlan och skam.
Förvirring när Jesus talar om vad som ska ske. Misstro när han säger att en av de 12 ska förråda honom. Rädsla när trupperna kommer. Ilska mot dessa och mot Judas. Maktlöshet - vad kan de göra? Förtvivlan när de ser sin vän och Mästare föras bort. Skam hos den som förnekar trots sina ivriga ord om att aldrig, aldrig - ALDRIG! - göra så.
Fredagen ger sorg, sorg och förtvivlan, det vet vi. Fredagen ger mer skam, hos Judas. Fredagen ger nog också en känsla av övergivenhet.
Den övergivenheten tror jag fortsätter och dominerar lördagen. Och tomhet. Jag har väl aldrig känt sådan tomhet, men gjorde en jämförelse med hur man ibland förbereder något viktigt, stort eller litet:, och när det är över, kalaset eller vad det nu är är överståndet, då brukar åtminstone jag tycka att en känsla av tomhet infinner sig.
Jag tror att lördagen kan ha surrat av både misstro, förvirring och förtvivlan också. Tänk om man fått vara "en fluga på väggen" där lärjungarna samlades denna lördag! Att få veta hur de diskuterade och funderade!
Så vaknar de till söndagen. En del av dem kanske rent av vaknar av just kvinnornas ord om att Jesus inte är i graven. Någon kanske väcks av Petrus och Johannes som kommer tillbaka från graven och säger: "Han har uppstått!"
Då är vi tillbaka i den glädje som dominerade förra söndagen.
Men jag vågar mig på en gissning att både söndagen och måndagen innehöll en del misstro också, eller jag kanske borde kalla det skepsis.
De vet vad Jesus sagt om att han ska uppstå. De misstror inte honom givetvis. De misstror nog inte heller dem som talar om den tomma graven, eller dem som möter Jesus på vägen till Emmaus. Men inte vore det väl konstigt om de är lite skeptiska? Man kan ju egentligen inte uppstå!
Jag menar inte att dessa människors tro skulle ha varit så svag att de inte kunde tro, inte alls. Den gåvan hade de sannerligen fått. Men jag tycker samtidigt att det är djupt mänskligt att som Tomas säga att om han inte får se, inte får sticka sitt finger i spikhålen och sin hand i hålet i Jesu sida - nä, då kan han inte tro!
Det ser jag också som djupt befriande för oss idag! Väldigt få av oss kan få sticka våra fingrar i de såren, så att vi kan ha svårt att tro ibland är inte så konstigt. (Sedan säger Jesus i och för sig till Tomas att: "Saliga är de som tror, fastän de inte ser." Joh.20:29)
Så är då påskhelgen snart till ända. Men vi får ändå leva vidare i påsken och dess budskap! Det som hände i Jerusalem för snart 2000 år sedan förändrade världen! Allt som följt i dess spår har inte varit gott, men vi kan vara säkra på att grunden är god.
Tack till er som läst!
Jag hade kunnat skriva detta bara för mig själv, men det har varit roligt så här. Det gör nog att tanken får skärpa sig lite... (Fast det var svårt första dagarna, med snuva/allergi i huvudet.) Och eftersom jag tycker så mycket om att fundera på dessa saker så kanske det blir någon sorts "funderingar inför helgen" eller så i fortsättningen.
Nu vill jag sluta med att citera från Göran Skyttes och Bo Branders "Ett år med Jesus". Bo avslutar som jag förstår det alla sina predikningar så och jag har varit med om många gånger att slutprocessioner i kyrkan slutar så. (Och tro nu inte att jag inbillar mig något om mig själv eller sätter mig på några "höga hästar"! Jag tycker bara att dessa ord är vackra och viktiga, och sanna!)
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara,
från evighet till evighet.
Amen.
Allt gott!
Eva
PS Jag har skrivit det förut men tar det en gång till; de böcker som legat här bredvid och bläddrats en del i under veckan är: Bibeln givetvis, i mitt fall mest Svensk studiebibel (Svensk Folkbibels översättning) men också den ovan nämda "Ett år med Jesus" (del 2) av Göran Skytte och Bo Brander. Så "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" av Anders Sjöberg och "Korsets mysterium" av Agne Nordlander.
(I Bibeln har jag mest vänt mig till Matteus evangelium, som är lite favorit, utom när någon av ovanstående böcker hänvisat annorlunda.)
Händer det något denna dag? Jodå - Jesus visar sig för en hel del människor. Bl.a. för de två män som är på väg från Jerusalem till Emmaus. Jesus slår följe med dem, även om de först inte känner igen honom. Han förklarar bibeltexter och han äter med dem. Fortfarande denna omsorg om människor! Han var mån om att hjälpa till med förståelsen, Jesus, och mycket av tiden fram till himmelsfärden handlar i kyrkans texter om just detta - att visa på Jesu liv i belysning av Gamla Testamentet.
Kan man sammanfatta påskveckan på något sätt? Annat än att "den berättar om Jesu sista dagar och hans död"?
I år har jag särskilt fastnat i tankar kring alla känslor som "vimlar omkring" dessa dagar från Palmsöndagen fram till Annandag påsk. Det är verkligen en nästan total karta över det mänskliga känslolivet!
Med start i Palmsöndagens glädje - äntligen är Jesus i Jerusalem! Äntligen får han rida in och hyllas som en kung! Jag undrar om det kanske inte fanns en hel del stolthet där också? Visst kan man tänka att lärjungarna var stolta, både över Jesus och över att själva få vara med om detta?
Hos Jesus kanske man hade kunnat märka en viss frustration, rentav stress, över hur han nu skulle hinna med allt han ville innan veckan var slut.
Under veckans första dagar svämmar det ju över! Kärlek och omtanke från Jesus som predikar i templet och möter människor i olika situationer. Rädsla och oro och ilska hos präster och andra som inte vet hur de ska hantera denne besvärlige man som inte vill göra som de säger.
Så har vi frustration igen, nu hos Judas som har hoppats på att allt ska förändras och Jesus lyckas slänga ut ockupationsmakten fortare än kvickt. Det händer ju inget!!!
Torsdagen... Där finns ju verkligen känslor av alla typer! Glädje över att fira påsk i goda vänners sällskap. Glädje som förbyts i förvirring, misstro, rädsla, ilska, maktlöshet, förtvivlan och skam.
Förvirring när Jesus talar om vad som ska ske. Misstro när han säger att en av de 12 ska förråda honom. Rädsla när trupperna kommer. Ilska mot dessa och mot Judas. Maktlöshet - vad kan de göra? Förtvivlan när de ser sin vän och Mästare föras bort. Skam hos den som förnekar trots sina ivriga ord om att aldrig, aldrig - ALDRIG! - göra så.
Fredagen ger sorg, sorg och förtvivlan, det vet vi. Fredagen ger mer skam, hos Judas. Fredagen ger nog också en känsla av övergivenhet.
Den övergivenheten tror jag fortsätter och dominerar lördagen. Och tomhet. Jag har väl aldrig känt sådan tomhet, men gjorde en jämförelse med hur man ibland förbereder något viktigt, stort eller litet:, och när det är över, kalaset eller vad det nu är är överståndet, då brukar åtminstone jag tycka att en känsla av tomhet infinner sig.
Jag tror att lördagen kan ha surrat av både misstro, förvirring och förtvivlan också. Tänk om man fått vara "en fluga på väggen" där lärjungarna samlades denna lördag! Att få veta hur de diskuterade och funderade!
Så vaknar de till söndagen. En del av dem kanske rent av vaknar av just kvinnornas ord om att Jesus inte är i graven. Någon kanske väcks av Petrus och Johannes som kommer tillbaka från graven och säger: "Han har uppstått!"
Då är vi tillbaka i den glädje som dominerade förra söndagen.
Men jag vågar mig på en gissning att både söndagen och måndagen innehöll en del misstro också, eller jag kanske borde kalla det skepsis.
De vet vad Jesus sagt om att han ska uppstå. De misstror inte honom givetvis. De misstror nog inte heller dem som talar om den tomma graven, eller dem som möter Jesus på vägen till Emmaus. Men inte vore det väl konstigt om de är lite skeptiska? Man kan ju egentligen inte uppstå!
Jag menar inte att dessa människors tro skulle ha varit så svag att de inte kunde tro, inte alls. Den gåvan hade de sannerligen fått. Men jag tycker samtidigt att det är djupt mänskligt att som Tomas säga att om han inte får se, inte får sticka sitt finger i spikhålen och sin hand i hålet i Jesu sida - nä, då kan han inte tro!
Det ser jag också som djupt befriande för oss idag! Väldigt få av oss kan få sticka våra fingrar i de såren, så att vi kan ha svårt att tro ibland är inte så konstigt. (Sedan säger Jesus i och för sig till Tomas att: "Saliga är de som tror, fastän de inte ser." Joh.20:29)
Så är då påskhelgen snart till ända. Men vi får ändå leva vidare i påsken och dess budskap! Det som hände i Jerusalem för snart 2000 år sedan förändrade världen! Allt som följt i dess spår har inte varit gott, men vi kan vara säkra på att grunden är god.
Tack till er som läst!
Jag hade kunnat skriva detta bara för mig själv, men det har varit roligt så här. Det gör nog att tanken får skärpa sig lite... (Fast det var svårt första dagarna, med snuva/allergi i huvudet.) Och eftersom jag tycker så mycket om att fundera på dessa saker så kanske det blir någon sorts "funderingar inför helgen" eller så i fortsättningen.
Nu vill jag sluta med att citera från Göran Skyttes och Bo Branders "Ett år med Jesus". Bo avslutar som jag förstår det alla sina predikningar så och jag har varit med om många gånger att slutprocessioner i kyrkan slutar så. (Och tro nu inte att jag inbillar mig något om mig själv eller sätter mig på några "höga hästar"! Jag tycker bara att dessa ord är vackra och viktiga, och sanna!)
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara,
från evighet till evighet.
Amen.
Allt gott!
Eva
PS Jag har skrivit det förut men tar det en gång till; de böcker som legat här bredvid och bläddrats en del i under veckan är: Bibeln givetvis, i mitt fall mest Svensk studiebibel (Svensk Folkbibels översättning) men också den ovan nämda "Ett år med Jesus" (del 2) av Göran Skytte och Bo Brander. Så "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" av Anders Sjöberg och "Korsets mysterium" av Agne Nordlander.
(I Bibeln har jag mest vänt mig till Matteus evangelium, som är lite favorit, utom när någon av ovanstående böcker hänvisat annorlunda.)
söndag 24 april 2011
Påskdag!
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Den hälsningen kommer att höras på så många olika språk i så många kyrkor i så många länder idag.
Präster kommer att läsa den första raden och församlingen svara med den andra. Och i många kyrkor är det så man hälsar varandra istället för "Hej!" eller "Godmorgon!"
Och en god morgon är detta verkligen!
Kvinnorna som följt Jesus har förmodligen suttit lite som på nålar under lördagen. Den är ju sabbatsdagen så de kan inte ordna det ordentligt för honom, med svepning av lindor, oljor och kryddor. Nu skyndar de till graven så snart de kan.
Men den är tom!!!
Utanför möter de en eller två (evangelierna skriver lite olika) som talar om för dem att den korsfäste Kristus inte finns kvar här i graven, han har uppstått.
Naturligtvis blir de bra förvirrade! Uppstått? Är det verkligen möjligt? Är det inte trots allt romarna som stulit kroppen i ett sista försök att förnedra Jesus och hans lärjungar?
Så snabbt de kan tar de sig till Petrus, Johannes och de andra för att berätta.
Men i Johannes evangelium berättas att en av kvinnorna blev kvar, kanske ville hon leta lite ikring för att se om någon bara flyttat Jesus. Då möter han henne, och hon blir därmed den första att få se den uppståndne.
När apostlarna fått höra så störtar Petrus och Johannes iväg. Johannes besinnar sig och stannar utanför och tittar in i graven, det räcker för att se att kroppen är borta men lindorna ligger kvar. Petrus, han "har fått upp farten och dundrar in" som Bo Brander säger i sin predikan ur boken "Ett år med Jesus". Kan de förstå?
Samme Bo Brander säger i samma predikan att Johannes kanske i alla fall hade lättare att förstå än Petrus. Inte för att han var smartare eller hade någon annan genväg till förståelsen. Men han var med vid korset. Där såg han hur det rann blod och vatten ur Jesu sida när soldaten stack honom för att försäkra sig om att han var död. Samtidigt rinner lammens blod blandat med det vatten som ska skölja av golvet i templet i floder! Det slaktas ju många, många offerlamm denna helg. Johannes kan mycket väl ha gjort den naturliga kopplingen att här på korset har vi ett offerlamm till, om än i en annan gestalt.
Så många tankar som måste ha rusat genom huvudet på alla som var med denna dag! Vad i hela fridens namn var det egentligen som hade hänt?
För prästerna blev det lite besvärligt igen...
Efter att Jesus hade lagts i graven hade de kommit att tänka på att han ju faktiskt sagt att han skulle uppstå. De gick till Pilatus och bad att få låna vakter som skulle bevaka graven. Pilatus sa, enligt Matt. 27:65, "Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan." Man kan fundera på vad han menade med det där "...så gott ni kan.", kanske med det jag tidigare funderade kring när det gäller Pilatus i tankarna.
Nu kommer vakterna och berättar för prästerna vad som hänt. Attans! Vad göra? Jo, återigen tar prästerna fram börsen och betalar någon för att ljuga. Vakterna tillsägs att vittna om att lärjungarna kommit om natten (när vakterna sov! Hur skulle de få ihop detta?) och stulit kroppen.
(I detta sammanhang vill jag kommentera det som sades bl.a. i en dokumentär om Pilatus i helgen, det att många, många genom tiderna tagit prästernas och en del andra judars beteende under dessa dagar till intäckt för att förfölja judar som "Jesu mördare". Jag tycker att det är mycket konstigt att resonera så! Ok - dessa präster och just dessa judar var medskyldiga till Jesu död - men vad är det som därmed säger att judar på 500-talet, 1400-talet, 1900-talet eller idag skulle vara skyldiga? Om det var möjligt kunde vi ställa dem personligen till ansvar, men vi kan inte skylla på alla judar i alla tider, lika lite som vi skulle skylla säg alla män i Örebro födda samma år som den nu våldtäktsdömde för våldtäkter överallt och alltid.)
Det finns något väldigt intressant i detta med att det är kvinnor som upptäcker den tomma graven. Eller kanske inte i att det är de som först får se, men att evangelisterna berättar att det är kvinnor som är där först. Att de skulle linda kroppen var nog inte konstigt, men att de får vittna om att där inte finns någon kropp att linda.
På denna tid var kvinnors vittnesmål nämligen inte lagligen giltigt. Kvinnor sågs inte som giltiga vittnen, något vi känner igen genom tiderna och ända fram i våra dagar (tänk på hur en del våldtäktsoffer behandlas!).
Och detta är väl väldigt betecknande för Guds handlande genom hela Jesu liv? Vid födelsen var det herdar som blev kallade att gå och se honom, nu i döden är det kvinnor. Två grupper som båda stod mycket lågt på den sociala rangskalan.
Detta går ju igen genom alla evangelierna, det att Jesus ofta lyfter fram kvinnor, fattiga, sjuka och rent allmänt de "lägre" människorna. Så talar han ju med de "höga" också, som den officer som ber om hjälp, högt uppsatta judar som söker honom och blir mer eller mindre "hemliga" följare m.fl. Jag tror att det ligger ett oerhört viktigt budskap i detta att han behandlar alla människor med samma respekt. Visst kan han vara bra tuff och verka i det närmaste oförsonlig mot vissa, men då är det människor som ansätter honom och inte vill lyssna. Den som kommer för att verkligen lyssna på Jesus, vare sig den sedan kan ta till sig svaret eller inte, den möter han med all kärlek och respekt.
Och som jag skrivit tidigare undrar jag om evangelisterna verkligen skulle ha betonat dessa grupper av människor så starkt om de fantiserat ihop alltihop. I den kontext de levde var det sannerligen inget som lockade läsare att berätta att det man såg vara den viktigaste händelsen i mänsklighetens historia, det bevittnades först av kvinnor!
Nu är han uppstånden! Den dag som hela kyrkan vilar på är här. Men samtidigt har jag fått lära mig att varje söndag är en "liten påskdag". Var söndag firas i kyrkor världen runt Jesu uppståndelse! Söndagen var ju länge även i Sverige veckans första dag, precis som den omnämns i evangelierna. Det var den dag när man hämtade extra kraft för veckan från Jesus, inte den sista dagen, den när man dråsar ihop i en hög efter veckans mödor. (I Sverige ändrades detta i almanackor 1973 om jag minns rätt.)
Han är uppstånden och vi får leva i den uppståndelsen! Han, som var menad från tidernas begynnelse, har äntligen fått starta sitt viktigaste arbete. För så är det ju, samtidigt som Jesu fysiska död från jordelivet är ett slut så börjar det verkliga livet. Ett slut som blev en början på något så oerhört mycket större än jag tror att någon som levde då (ja, utom Jesus själv då) i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig. Tänk om Petrus, Johannes, Andreas, Jakob, Judas och de andra fiskarna, tullindrivaren och andra hade kunnat ana att vi, ungefär 2000 år senare, fortfarande skulle tala om dem och diskutera dem och hylla dem! Tack Gud för att de inte visste! För då undrar jag vad de vågat säga och göra...
Idag vill jag avsluta med en text som för mig är en otrolig "sammanfattning" av Jesus. Det är Paulus som skriver, från sin fångenskap i Rom, i Kolosserbrevets första kapitel, vers 13-23. Texten kallas "I Sonens rike".
Vers 13. Han har frälst oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.
14. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.
15. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.
16. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom.
17. Han är till före allting, och allt består genom honom.
18. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.
19. Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom
20. och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors - frid genom honom både på jorden och i himlen.
21. Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender,
22. också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden. Han ville låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga,
23. om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.
------------------------------------------------------------------------------
Kristus är uppstånden!
JA, han är sannerligen uppstånden!
Allt gott!
Eva
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Den hälsningen kommer att höras på så många olika språk i så många kyrkor i så många länder idag.
Präster kommer att läsa den första raden och församlingen svara med den andra. Och i många kyrkor är det så man hälsar varandra istället för "Hej!" eller "Godmorgon!"
Och en god morgon är detta verkligen!
Kvinnorna som följt Jesus har förmodligen suttit lite som på nålar under lördagen. Den är ju sabbatsdagen så de kan inte ordna det ordentligt för honom, med svepning av lindor, oljor och kryddor. Nu skyndar de till graven så snart de kan.
Men den är tom!!!
Utanför möter de en eller två (evangelierna skriver lite olika) som talar om för dem att den korsfäste Kristus inte finns kvar här i graven, han har uppstått.
Naturligtvis blir de bra förvirrade! Uppstått? Är det verkligen möjligt? Är det inte trots allt romarna som stulit kroppen i ett sista försök att förnedra Jesus och hans lärjungar?
Så snabbt de kan tar de sig till Petrus, Johannes och de andra för att berätta.
Men i Johannes evangelium berättas att en av kvinnorna blev kvar, kanske ville hon leta lite ikring för att se om någon bara flyttat Jesus. Då möter han henne, och hon blir därmed den första att få se den uppståndne.
När apostlarna fått höra så störtar Petrus och Johannes iväg. Johannes besinnar sig och stannar utanför och tittar in i graven, det räcker för att se att kroppen är borta men lindorna ligger kvar. Petrus, han "har fått upp farten och dundrar in" som Bo Brander säger i sin predikan ur boken "Ett år med Jesus". Kan de förstå?
Samme Bo Brander säger i samma predikan att Johannes kanske i alla fall hade lättare att förstå än Petrus. Inte för att han var smartare eller hade någon annan genväg till förståelsen. Men han var med vid korset. Där såg han hur det rann blod och vatten ur Jesu sida när soldaten stack honom för att försäkra sig om att han var död. Samtidigt rinner lammens blod blandat med det vatten som ska skölja av golvet i templet i floder! Det slaktas ju många, många offerlamm denna helg. Johannes kan mycket väl ha gjort den naturliga kopplingen att här på korset har vi ett offerlamm till, om än i en annan gestalt.
Så många tankar som måste ha rusat genom huvudet på alla som var med denna dag! Vad i hela fridens namn var det egentligen som hade hänt?
För prästerna blev det lite besvärligt igen...
Efter att Jesus hade lagts i graven hade de kommit att tänka på att han ju faktiskt sagt att han skulle uppstå. De gick till Pilatus och bad att få låna vakter som skulle bevaka graven. Pilatus sa, enligt Matt. 27:65, "Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan." Man kan fundera på vad han menade med det där "...så gott ni kan.", kanske med det jag tidigare funderade kring när det gäller Pilatus i tankarna.
Nu kommer vakterna och berättar för prästerna vad som hänt. Attans! Vad göra? Jo, återigen tar prästerna fram börsen och betalar någon för att ljuga. Vakterna tillsägs att vittna om att lärjungarna kommit om natten (när vakterna sov! Hur skulle de få ihop detta?) och stulit kroppen.
(I detta sammanhang vill jag kommentera det som sades bl.a. i en dokumentär om Pilatus i helgen, det att många, många genom tiderna tagit prästernas och en del andra judars beteende under dessa dagar till intäckt för att förfölja judar som "Jesu mördare". Jag tycker att det är mycket konstigt att resonera så! Ok - dessa präster och just dessa judar var medskyldiga till Jesu död - men vad är det som därmed säger att judar på 500-talet, 1400-talet, 1900-talet eller idag skulle vara skyldiga? Om det var möjligt kunde vi ställa dem personligen till ansvar, men vi kan inte skylla på alla judar i alla tider, lika lite som vi skulle skylla säg alla män i Örebro födda samma år som den nu våldtäktsdömde för våldtäkter överallt och alltid.)
Det finns något väldigt intressant i detta med att det är kvinnor som upptäcker den tomma graven. Eller kanske inte i att det är de som först får se, men att evangelisterna berättar att det är kvinnor som är där först. Att de skulle linda kroppen var nog inte konstigt, men att de får vittna om att där inte finns någon kropp att linda.
På denna tid var kvinnors vittnesmål nämligen inte lagligen giltigt. Kvinnor sågs inte som giltiga vittnen, något vi känner igen genom tiderna och ända fram i våra dagar (tänk på hur en del våldtäktsoffer behandlas!).
Och detta är väl väldigt betecknande för Guds handlande genom hela Jesu liv? Vid födelsen var det herdar som blev kallade att gå och se honom, nu i döden är det kvinnor. Två grupper som båda stod mycket lågt på den sociala rangskalan.
Detta går ju igen genom alla evangelierna, det att Jesus ofta lyfter fram kvinnor, fattiga, sjuka och rent allmänt de "lägre" människorna. Så talar han ju med de "höga" också, som den officer som ber om hjälp, högt uppsatta judar som söker honom och blir mer eller mindre "hemliga" följare m.fl. Jag tror att det ligger ett oerhört viktigt budskap i detta att han behandlar alla människor med samma respekt. Visst kan han vara bra tuff och verka i det närmaste oförsonlig mot vissa, men då är det människor som ansätter honom och inte vill lyssna. Den som kommer för att verkligen lyssna på Jesus, vare sig den sedan kan ta till sig svaret eller inte, den möter han med all kärlek och respekt.
Och som jag skrivit tidigare undrar jag om evangelisterna verkligen skulle ha betonat dessa grupper av människor så starkt om de fantiserat ihop alltihop. I den kontext de levde var det sannerligen inget som lockade läsare att berätta att det man såg vara den viktigaste händelsen i mänsklighetens historia, det bevittnades först av kvinnor!
Nu är han uppstånden! Den dag som hela kyrkan vilar på är här. Men samtidigt har jag fått lära mig att varje söndag är en "liten påskdag". Var söndag firas i kyrkor världen runt Jesu uppståndelse! Söndagen var ju länge även i Sverige veckans första dag, precis som den omnämns i evangelierna. Det var den dag när man hämtade extra kraft för veckan från Jesus, inte den sista dagen, den när man dråsar ihop i en hög efter veckans mödor. (I Sverige ändrades detta i almanackor 1973 om jag minns rätt.)
Han är uppstånden och vi får leva i den uppståndelsen! Han, som var menad från tidernas begynnelse, har äntligen fått starta sitt viktigaste arbete. För så är det ju, samtidigt som Jesu fysiska död från jordelivet är ett slut så börjar det verkliga livet. Ett slut som blev en början på något så oerhört mycket större än jag tror att någon som levde då (ja, utom Jesus själv då) i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig. Tänk om Petrus, Johannes, Andreas, Jakob, Judas och de andra fiskarna, tullindrivaren och andra hade kunnat ana att vi, ungefär 2000 år senare, fortfarande skulle tala om dem och diskutera dem och hylla dem! Tack Gud för att de inte visste! För då undrar jag vad de vågat säga och göra...
Idag vill jag avsluta med en text som för mig är en otrolig "sammanfattning" av Jesus. Det är Paulus som skriver, från sin fångenskap i Rom, i Kolosserbrevets första kapitel, vers 13-23. Texten kallas "I Sonens rike".
Vers 13. Han har frälst oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.
14. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.
15. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.
16. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom.
17. Han är till före allting, och allt består genom honom.
18. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.
19. Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom
20. och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors - frid genom honom både på jorden och i himlen.
21. Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender,
22. också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden. Han ville låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga,
23. om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.
------------------------------------------------------------------------------
Kristus är uppstånden!
JA, han är sannerligen uppstånden!
Allt gott!
Eva
lördag 23 april 2011
Tidsinställd bomb i dödsriket!
(Jag bör nog ge en liten varning här... Denna text kan nog av en del ses som väl "häftig"!
Bakgrunden är en lektion i S:ta Claras bibelskola, med komminister Nils Lidskog som lärare. Han skrev ner rubriken som ovan på blädderblocket när lektionen startade. Och den rubriken fick min hjärna att "gå igång"... Texten nedan har lästs av både Nils och andra präster i just S:ta Clara och ingen har lämnat in några protester, så jag tycker nog att jag vågar publicera den här också. Att det blir idag beror på att det är lite "mellandag" idag, egentligen borde det kanske vara imorgon.Här följer alltså...)
Tidsinställd bomb i dödsriket
TT (Trons Telegrambyrå), Guds rike
Ja, så beskrevs faktiskt de senaste tre dagarnas händelser för TT's reporter. (Då hotelser uttalats har vi beslutat använda pseudonymen "Guds barn" för denne. Detta blev visst lite pinsamt för vissa...)
Detta är vår medarbetares rapport:
Det hela började alltså för tre dagar sedan, närmare bestämt strax efter kl 3 på eftermiddagen i fredags. Jag fick höra att fler än vanligt klagade på oljudet och den höga volymen nerifrån.
När jag själv undersökte saken fann jag (till min fasa, måste jag tillstå) att det inte bara var högre volym än normalt utan också i en ovanlig ton. Istället för det vanliga gnället och klagolåten fanns en ton av jubel i jämrandet.
Som alla läsare vet är nedgången dit inte en plats man gärna närmar sig, men vad ska en nyfiken reporter göra? Naturligtvis begav jag mig dit. Nu kom jag ju inte så väldigt nära innan jag stoppades av två vakter. Och trots att det mesta av deras vanliga avvisande och rent aggressiva attityd fanns där kunde de inte hejda sig, utan berättade ivrigt vad som hänt. Här har jag försökt att sammanfatta:
-Vi visste det! Vi visste det! Inte skulle han vara något undantag, Hur kunde han inbilla sig att han skulle kunna hålla sig utanför?
-Ursäkta, men vad visste ni? Och vem är "han"?
-Vet du väl! Han, fånen som gått omkring och sagt att han är "Guds son" och skulle gå till Fadern. Fattade vi väl att det bara var larv. Det är ju vi som har makten över döden!
-Jaha, han. Han som dog på korset idag. Men har han ändå inte visat sig ha stor makt? Och er ledare har han ju...
-Det var då det! Nu är han nog inte så morsk, ska du se! Kom imorgon så får du höra!
Med de orden drog de sig tillbaka till vaktkuren, förmodligen för att fortsätta det festande jag avbrutit (om man ska tyda deras utseende...)
Själv återvände jag hem med mycket att fundera över. Inte var han någon "fåne" - så mycket var jag klar över. Men det här om att "gå till Fadern"...? Jag somnade med viss oro i hjärtat.
Under lördagen var jag upptagen med ett annat reportage större delen av dagen. Men mot kvällen började det dock åter att talas om "de där nere", nu om att det var ovanligt tyst . Eftersom vakterna faktiskt inbjudit mig att återkomma gick jag tillbaka, inställd på att det helt enkelt var bakrus som förklarade lugnet.
Till min oerhörda förvåning var nu vakterna (samma som på fredagen) klart nervösa. Knappt ett spår av deras vanliga självsäkerhet och oförskämda attityd som alltid omtalats syntes.
-Hur är det? Lite för mycket fest? frågade jag i hopp om att vänlighet trots allt skulle påverka dem.
-Vi klarar allt mer fest än så! Här är det alltid fest!!! kom svaret buttert.
-Men ni verkar lite ledsna och oroliga...
-Klart vi är! Den där korsfjanten har ju svar på allting!
-Som jag hört, brukar väl er ledare kunna komma med en hel del också?
-Klart han kan! Han är ju bäst! Men...
-Ja? "Men" vad?
-Nu låter han faktiskt lite konstig. Verkar nästan som om han inte vet vad han ska hitta på alltså. Känns lite oroligt nästan. Fast han fixar det säkert. Säkert!
-Vad tror ni skulle hända annars? Om ni bara fantiserar, menar jag.
-Går ju inte att tänka! Att han skulle missa den här chansen... Nej FY! Då förlorar han ju all makt, fattar du väl? Går ju inte ens att tänka!
Så försvann de neråt igen. Själv gick jag hem och stupade i säng. För er, kära läsare, erkänner jag gärna att det varit oerhört tröttsamt, nervöst och skrämmande att ta denna kontakt. Sömnen var dock lugnare denna natt - deras oro ingav mig mod!
Söndagens uppvaknande blev, som ni alla vet, allt annat än lugnt och rofyllt... Har vi någonsin hört ett sådant ljud? En sådan volym? Eller hade vi kunnat ana att jorden kunde skaka så utan att helt förstöras?
Varifrån allt härstammade var ju alla på det klara med, så det vara bara för mig att rusa iväg och se om mina kontakter gick att finna. Och visst fann jag dem...
Närmast upplösta av ilska och förtvivlan sprang de emot mig.
-Han vann!!! Fånen vann!!!
-Hur då "vann"? Vad har hänt?
-HAN ÄR INTE KVAR!!! Ingen annan har någonsin gått härifrån! Och så kommer han... Och SNACKAR sig ut! Det är... Det är... Det är... Inte klokt alltså! Han har förstört ALLT!
-Ni menar att han...
-JA, det menar vi! Men stick nu! Du hör väl till det där äckliga "Gudsriket"? Akta dig du! DU snackar dig inte ut!
(Härefter följde en hel del otidigheter och hotelser som jag tänker bespara er.)
Ni förstår att jag gick hem med lätta steg? Ja, vi alla gick ju med lättare steg denna söndag. Och kommer att fortsätta att göra det. Nu har vi verkligen något att fira!
Han, vår egen Jesus, segrade verkligen över döden, i själva dödsriket! "De där nere" placerade själva "bomben" i sin mitt!
Här har jag fått berätta om en del av dessa 3 dagars händelser, andra kommer förhoppningsvis skriva om sina erfarenheter av Jesus. Kvar för mig, oss alla, är nu att glädjas och försöka förstå vidden av detta.
TT's utsände
"Guds barn"
Fotnot:
Jag har nu fått höra att alla hotelser, vare sig de uttalas nu eller i framtiden, efter Jesu seger är verkningslösa. Så oroa er inte för mig!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Med förhoppning att ni kunnat läsa detta för vad det är, en tanke som började "surra" i mitt huvud genom en rubrik på en lektion. Ev. återkommer jag senare idag med en mer "seriös" text, fortsätt annars gärna ner till fredagen så hoppas jag kunna visa att jag är nog så allvarlig i skrivandet. Även med det här ovan faktiskt...
Allt gott!
Eva
Bakgrunden är en lektion i S:ta Claras bibelskola, med komminister Nils Lidskog som lärare. Han skrev ner rubriken som ovan på blädderblocket när lektionen startade. Och den rubriken fick min hjärna att "gå igång"... Texten nedan har lästs av både Nils och andra präster i just S:ta Clara och ingen har lämnat in några protester, så jag tycker nog att jag vågar publicera den här också. Att det blir idag beror på att det är lite "mellandag" idag, egentligen borde det kanske vara imorgon.Här följer alltså...)
Tidsinställd bomb i dödsriket
TT (Trons Telegrambyrå), Guds rike
Ja, så beskrevs faktiskt de senaste tre dagarnas händelser för TT's reporter. (Då hotelser uttalats har vi beslutat använda pseudonymen "Guds barn" för denne. Detta blev visst lite pinsamt för vissa...)
Detta är vår medarbetares rapport:
Det hela började alltså för tre dagar sedan, närmare bestämt strax efter kl 3 på eftermiddagen i fredags. Jag fick höra att fler än vanligt klagade på oljudet och den höga volymen nerifrån.
När jag själv undersökte saken fann jag (till min fasa, måste jag tillstå) att det inte bara var högre volym än normalt utan också i en ovanlig ton. Istället för det vanliga gnället och klagolåten fanns en ton av jubel i jämrandet.
Som alla läsare vet är nedgången dit inte en plats man gärna närmar sig, men vad ska en nyfiken reporter göra? Naturligtvis begav jag mig dit. Nu kom jag ju inte så väldigt nära innan jag stoppades av två vakter. Och trots att det mesta av deras vanliga avvisande och rent aggressiva attityd fanns där kunde de inte hejda sig, utan berättade ivrigt vad som hänt. Här har jag försökt att sammanfatta:
-Vi visste det! Vi visste det! Inte skulle han vara något undantag, Hur kunde han inbilla sig att han skulle kunna hålla sig utanför?
-Ursäkta, men vad visste ni? Och vem är "han"?
-Vet du väl! Han, fånen som gått omkring och sagt att han är "Guds son" och skulle gå till Fadern. Fattade vi väl att det bara var larv. Det är ju vi som har makten över döden!
-Jaha, han. Han som dog på korset idag. Men har han ändå inte visat sig ha stor makt? Och er ledare har han ju...
-Det var då det! Nu är han nog inte så morsk, ska du se! Kom imorgon så får du höra!
Med de orden drog de sig tillbaka till vaktkuren, förmodligen för att fortsätta det festande jag avbrutit (om man ska tyda deras utseende...)
Själv återvände jag hem med mycket att fundera över. Inte var han någon "fåne" - så mycket var jag klar över. Men det här om att "gå till Fadern"...? Jag somnade med viss oro i hjärtat.
Under lördagen var jag upptagen med ett annat reportage större delen av dagen. Men mot kvällen började det dock åter att talas om "de där nere", nu om att det var ovanligt tyst . Eftersom vakterna faktiskt inbjudit mig att återkomma gick jag tillbaka, inställd på att det helt enkelt var bakrus som förklarade lugnet.
Till min oerhörda förvåning var nu vakterna (samma som på fredagen) klart nervösa. Knappt ett spår av deras vanliga självsäkerhet och oförskämda attityd som alltid omtalats syntes.
-Hur är det? Lite för mycket fest? frågade jag i hopp om att vänlighet trots allt skulle påverka dem.
-Vi klarar allt mer fest än så! Här är det alltid fest!!! kom svaret buttert.
-Men ni verkar lite ledsna och oroliga...
-Klart vi är! Den där korsfjanten har ju svar på allting!
-Som jag hört, brukar väl er ledare kunna komma med en hel del också?
-Klart han kan! Han är ju bäst! Men...
-Ja? "Men" vad?
-Nu låter han faktiskt lite konstig. Verkar nästan som om han inte vet vad han ska hitta på alltså. Känns lite oroligt nästan. Fast han fixar det säkert. Säkert!
-Vad tror ni skulle hända annars? Om ni bara fantiserar, menar jag.
-Går ju inte att tänka! Att han skulle missa den här chansen... Nej FY! Då förlorar han ju all makt, fattar du väl? Går ju inte ens att tänka!
Så försvann de neråt igen. Själv gick jag hem och stupade i säng. För er, kära läsare, erkänner jag gärna att det varit oerhört tröttsamt, nervöst och skrämmande att ta denna kontakt. Sömnen var dock lugnare denna natt - deras oro ingav mig mod!
Söndagens uppvaknande blev, som ni alla vet, allt annat än lugnt och rofyllt... Har vi någonsin hört ett sådant ljud? En sådan volym? Eller hade vi kunnat ana att jorden kunde skaka så utan att helt förstöras?
Varifrån allt härstammade var ju alla på det klara med, så det vara bara för mig att rusa iväg och se om mina kontakter gick att finna. Och visst fann jag dem...
Närmast upplösta av ilska och förtvivlan sprang de emot mig.
-Han vann!!! Fånen vann!!!
-Hur då "vann"? Vad har hänt?
-HAN ÄR INTE KVAR!!! Ingen annan har någonsin gått härifrån! Och så kommer han... Och SNACKAR sig ut! Det är... Det är... Det är... Inte klokt alltså! Han har förstört ALLT!
-Ni menar att han...
-JA, det menar vi! Men stick nu! Du hör väl till det där äckliga "Gudsriket"? Akta dig du! DU snackar dig inte ut!
(Härefter följde en hel del otidigheter och hotelser som jag tänker bespara er.)
Ni förstår att jag gick hem med lätta steg? Ja, vi alla gick ju med lättare steg denna söndag. Och kommer att fortsätta att göra det. Nu har vi verkligen något att fira!
Han, vår egen Jesus, segrade verkligen över döden, i själva dödsriket! "De där nere" placerade själva "bomben" i sin mitt!
Här har jag fått berätta om en del av dessa 3 dagars händelser, andra kommer förhoppningsvis skriva om sina erfarenheter av Jesus. Kvar för mig, oss alla, är nu att glädjas och försöka förstå vidden av detta.
TT's utsände
"Guds barn"
Fotnot:
Jag har nu fått höra att alla hotelser, vare sig de uttalas nu eller i framtiden, efter Jesu seger är verkningslösa. Så oroa er inte för mig!
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Med förhoppning att ni kunnat läsa detta för vad det är, en tanke som började "surra" i mitt huvud genom en rubrik på en lektion. Ev. återkommer jag senare idag med en mer "seriös" text, fortsätt annars gärna ner till fredagen så hoppas jag kunna visa att jag är nog så allvarlig i skrivandet. Även med det här ovan faktiskt...
Allt gott!
Eva
fredag 22 april 2011
Fredag kväll
Förvirring. Sorg. Rädsla. Skam. Uppgivenhet.
Vad kan det vara som rör sig i huvudet på lärjungarna och de andra som följt Jesus?
Den Mästare som de lyssnat till och trott på har blivit så fruktansvärt hånad, sargad och till sist dödad.
Visst - han har talat om att han skall dö. T.o.m. om att han skall dö för att förhärliga Gud. Men detta...
Det är väl ganska lätt för oss som sitter med "facit" att säga att visst borde de väl ha förstått? Men vem av oss, hur djupt kristna, hur bevandrade i teologin, hur mycket vi än älskar Jesus kan säga att vi själva inte skulle stått där i djupaste förtvivlan och trott att allt var slut?
För visst måste det väl ändå vara slut? Jesus har lagts i en grav. Han har dött på korset och Joseph från Arimatea har varit hos Pilatus och bett att få ta hand om kroppen. Soldaterna har kontrollerat att han verkligen är död genom att sticka ett spjut i hans sida.
Det är förberedelsedag inför lördagens sabbat och då kan ingen begravas, så det måste göras ikväll för att kroppen inte skall förstöras. (Där fick Jesus ändå en liten "ynnest", de flesta korsfästa lämnades att ruttna eller ätas av fåglar och vilda djur. Det ingick s.a.s. i straffet...)
Alltså lindar man honom lite provisoriskt, för att kunna återkomma på söndagen med de kryddor som ska ingå i en ordentlig begravning efter tidens sed.
Jag vet inte om det är direkt denna kväll eller senare som lärjungarna samlas igen, men det står att de höll sig undan, rädda naturligtvis för att drabbas av samma öde. Och fömodligen med väldigt många tankar. Skulle de ha ingripit mer handgripligen? Hade de kunnat rädda Jesus? Frita honom och fly ut i landet? Borde de inte åtminstone ha vågat vara med vid korset allihop? Följt honom ända in i det sista?
Jag tycker allt att de reagerade högst mänskligt...
Även för oss idag är väl detta en lite förvirrande och dubbelbottnad dag?
Det är oerhört sorgligt med Jesu död! Det är oerhört sorgligt att han behövde dö och ta på sig allt ont människor i alla tider hade och skulle göra! Att han behövde genomlida det han gjorde för att det nya förbundet skulle komma.
Men nu blev det så...
När Jesus dog, skriver evangelisterna, mörknade himlen, åskväder bröt ut, jorden skakade, döda reste sig ur sina gravar - och förlåten i templet brast.
Förlåten var den "ridå" som dolde det allra heligaste. Den plats i templet där bara utvalda präster fick gå in, för att ta emot budskap och tala med Gud. Det allra heligaste symboliserade också paradiset. Och eftersom det var först efter att förlåten brustit som Jesus säger "Det är fullbordat!" och dör blir givetvis tolkningen att det var en viktig del av hans uppdrag - att öppna vägen till paradiset för oss alla.
Och tack vare hans död på korset och den försoning och det förbund med Gud som den innebar så är vägen till paradiset fortfarande och alltid öppen för oss alla! Tack vare den möjlighet till förlåtelse i Jesu Kristi namn som vi alla fått del av så är vägen till paradiset och Gud alltid öppen.
För oss som har "facit" blir väl dagen alltså lite förvirrande; ska vi sörja Jesu död - eller ska vi jubla och sjunga "Oh, happy day!"?
Jag tycker nog att vi kan göra både ock! Vi kan sörja Jesu död, anledningen till den och sättet den skedde på. Men vi kan också jubla och sjunga och tacka för det han gjorde!
Tacka Jesus och tacka Gud för den oerhörda kärlek som gav oss detta!
Allt gott!
Eva
Vad kan det vara som rör sig i huvudet på lärjungarna och de andra som följt Jesus?
Den Mästare som de lyssnat till och trott på har blivit så fruktansvärt hånad, sargad och till sist dödad.
Visst - han har talat om att han skall dö. T.o.m. om att han skall dö för att förhärliga Gud. Men detta...
Det är väl ganska lätt för oss som sitter med "facit" att säga att visst borde de väl ha förstått? Men vem av oss, hur djupt kristna, hur bevandrade i teologin, hur mycket vi än älskar Jesus kan säga att vi själva inte skulle stått där i djupaste förtvivlan och trott att allt var slut?
För visst måste det väl ändå vara slut? Jesus har lagts i en grav. Han har dött på korset och Joseph från Arimatea har varit hos Pilatus och bett att få ta hand om kroppen. Soldaterna har kontrollerat att han verkligen är död genom att sticka ett spjut i hans sida.
Det är förberedelsedag inför lördagens sabbat och då kan ingen begravas, så det måste göras ikväll för att kroppen inte skall förstöras. (Där fick Jesus ändå en liten "ynnest", de flesta korsfästa lämnades att ruttna eller ätas av fåglar och vilda djur. Det ingick s.a.s. i straffet...)
Alltså lindar man honom lite provisoriskt, för att kunna återkomma på söndagen med de kryddor som ska ingå i en ordentlig begravning efter tidens sed.
Jag vet inte om det är direkt denna kväll eller senare som lärjungarna samlas igen, men det står att de höll sig undan, rädda naturligtvis för att drabbas av samma öde. Och fömodligen med väldigt många tankar. Skulle de ha ingripit mer handgripligen? Hade de kunnat rädda Jesus? Frita honom och fly ut i landet? Borde de inte åtminstone ha vågat vara med vid korset allihop? Följt honom ända in i det sista?
Jag tycker allt att de reagerade högst mänskligt...
Även för oss idag är väl detta en lite förvirrande och dubbelbottnad dag?
Det är oerhört sorgligt med Jesu död! Det är oerhört sorgligt att han behövde dö och ta på sig allt ont människor i alla tider hade och skulle göra! Att han behövde genomlida det han gjorde för att det nya förbundet skulle komma.
Men nu blev det så...
När Jesus dog, skriver evangelisterna, mörknade himlen, åskväder bröt ut, jorden skakade, döda reste sig ur sina gravar - och förlåten i templet brast.
Förlåten var den "ridå" som dolde det allra heligaste. Den plats i templet där bara utvalda präster fick gå in, för att ta emot budskap och tala med Gud. Det allra heligaste symboliserade också paradiset. Och eftersom det var först efter att förlåten brustit som Jesus säger "Det är fullbordat!" och dör blir givetvis tolkningen att det var en viktig del av hans uppdrag - att öppna vägen till paradiset för oss alla.
Och tack vare hans död på korset och den försoning och det förbund med Gud som den innebar så är vägen till paradiset fortfarande och alltid öppen för oss alla! Tack vare den möjlighet till förlåtelse i Jesu Kristi namn som vi alla fått del av så är vägen till paradiset och Gud alltid öppen.
För oss som har "facit" blir väl dagen alltså lite förvirrande; ska vi sörja Jesu död - eller ska vi jubla och sjunga "Oh, happy day!"?
Jag tycker nog att vi kan göra både ock! Vi kan sörja Jesu död, anledningen till den och sättet den skedde på. Men vi kan också jubla och sjunga och tacka för det han gjorde!
Tacka Jesus och tacka Gud för den oerhörda kärlek som gav oss detta!
Allt gott!
Eva
"Det är fullbordat!"
(Det enda "påsk" jag garanterat köper vart år, 5 röda rosor. Den symboliserar traditionellt Kristi 5 sår. Korset är inköpt i S:ta Clara, senare målat av mig.)
Han är död nu. Och jag läser en av de vackraste texterna jag, och många med mig, hittar i Bibeln. Jesaja 52:13-53:12. "Herrens lidande tjänare".
52:13 Se, min tjänare skall handla vist! Han skall bli hög och upphöjd, ja mycket hög.
14. Liksom många häpnade över dig, så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns och hans gestalt mer än andra människors.
15. Han skall bestänka (rena, min anm) många folk. Inför honom kommer kungar att förstummas, ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem och lära känna vad de aldrig har hört.
53:1. Vem trodde vår predikan, för vem var Herrens arm uppenbarad?
2. Som en späd planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken skönhet eller majestät. När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande.
3. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.
4. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.
5. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.
6. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom.
7. Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.
8. Genom våld och dom blev han borttagen. Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?
9. Bland de ogudaktiga fick han sin grav, men hos en rik var han i sin död, ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun.
10. Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och Herrens vilja skall ha framgång genom honom.
11. Genom den vedermöda hans själ har utstått får han se och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och deras skulder är det som han bär.
12. Därför skall jag ge honom de många som hans del, och de starka skall han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.
(Svenska Folkbibelns översättning)
Det blir nog en tredje text ikväll...
Allt gott!
Eva
Förnedringens fredag
Så är den här då - den svartaste och tyngsta dagen under kyrkoåret.
Efter att Jesus fängslades igår kväll har han som jag skrev då (lite vanvördigt tycker kanske någon, men är det något jag känner så är det just vördnad!) skyfflats runt mellan makthavarna i Jerusalem som något av en "het potatis".
De har nämligen flera rent praktiska bekymmer, Sanhedrin (det stora rådet). En rättegång som hålls nattetid är inte giltig. Men vågar de hålla den dagtid? Riskerar de då inte massiva protester från hans anhängare?
De har inte heller rätt att utdöma dödsstraff.
Vad göra?
Jesus förs först till översteprästen Hannas och senare till överstepräst Kajafas. (Hannas hade ersatts av de romerska makthavarna, men eftersom överstepräst var en livslång titel så ansågs han säkert fortfarande ha en giltigt ämbete av judarna.) Båda försöker snärja honom på olika sätt. Det kallas in falska vittnen. Jesus mest låter dem hållas, han inser att dessa falska anklagelser går det ändå inte att svara på.
Men så tillfrågas han om han är den utlovade Messias... Och BINGO! Han svarar: Du sade det själv.
Majestätsbrott!!! Han kan sändas till romarna för att dömas för har han begått det brottet...ett brott mot kejsaren! Så iväg med honom till Pilatus.
Men Pilatus är inte så pigg på det där med dödsstraff som det nog hade önskats av många...
Han är intressant den mannen, också! (Finns många sådana i Bibeln.) Han går mellan platsen framför sitt palats där människor samlats som ropar "KORSFÄST!" och rummet innanför där han samtalar med Jesus. Han blir väl inte riktigt klok på vad han ska tro. Dessutom har hans hustru skickat ett meddelande att hon haft en dröm där han varnas för att skada Jesus.
Jag läste någonstans (tror att det var i "Illustrerat Bibellexikon") att det är något underligt med Pilatus. De flesta så pass höga tjänstemän i Rom kan man följa mycket långt i livet, via deras karriärer. Men Pilatus tycks mest bara ha "försvunnit". Naturligtvis har det genom tiderna väckt tankar:vad hände mellan honom och Jesus i det där rummet? Blev Pilatus rent av kristen? Då sågs han kanske inte som den mest lyckade av de styrande i Rom...
Pilatus visar alltså Jesus respekt, även om han av rädsla för att förlora sin (och Roms) makt senare går med på att döma till korsfästelse. Herodes däremot...
Herodes finns bara beskriven i Lukas' evangelium (23:6-12), och där står att han hånade och förnedrade Jesus. I musikalen "Jesus Christ Superstar" har man gjort Herodes till en playboy som fnissande säger till Jesus att "Om du nu kan gå på vatten - varför inte ta en promenad på min swimmingpool?".
Inte heller Herodes vill döma så som prästerskapet önskar.
Tillbaka hos Pilatus. I ett, som jag förstår det, sista försök att slippa döma Jesus till döden ger Pilatus folket ett val:han ska släppa en fånge i respekt för den judiska påsken. Två fångar ställs framför dem:Jesus och Barabbas, dömd för upplopp och mord.
Och man kan inte säga att Pilatus inte försöker! Flera gånger talar han till folket (Luk. kap 23). Jag tror nog att han, oavsett vad han trodde om Jesus, på alla sätt ville undvika att frige Barabbas som han säkert såg som ett betydligt större hot mot Rom än vad han såg Jesus vara. (Han kunde ju inte gärna avkrävas att spå framtiden...) Men till slut får han ge med sig - Barabbas friges och Jesus utlämnas till att bli korsfäst.
Många är de sätt människor kommit på för att plåga varandra. Men jag undrar om inte just korsfästelse är det absolut vidrigaste! Mycket har gjorts för att fysiskt plåga, där kan det nog inte sägas att det ena är värre än det andra, men här handlade det dessutom att låta det dra ut på tiden.
Och det räckte ju inte med "bara" korsfästelsen... Det skulle gisslas först också. Med spö för fria män, käppar för soldater och gissel eller piska för slavar. På Jesus användes en piska av läderremmar som i ytterändarna var försedda med taggiga benbitar och/eller blyklumpar... Han dömdes att ta emot...
39 slag...
Och under tiden hånades han av de romerska soldaterna! Ibland är människan sannerligen underbar...
Efter dessa slag skulle den dömde själv bära tvärbjälken till korsfästningsplatsen! Orkade man inte så var väl piskan där igen, för att driva på. Om den Golgata-vandring Jesus genomled skriver evangelierna lite olika. Johannes säger att Jesus bar tvärbjälken själv hela vägen, på andra ställen står det att de romerska soldaterna tvingade en åskådare, Simon från Cyrene, att bära.
(En passus i det:just detta att evangelierna inte återger allt precis likadant, om än i olika ordalag, blir för mig ytterligare ett bevis för sanningshalten! För när, i vilket sammanhang, kan man plocka ut fyra vittnen och få exakt samma historia? Inte vid en olycka. Inte vid en fest. Inte vid en konsert eller teaterföreställning. Inte ens vid ett samtal mellan två personer oftast.)
Så fästs han vid korset... Man driver grova spikar genom handleder (har fått lära mig att det bör ha varit där och inte genom händerna, då dessa skulle gå sönder av tyngden. Men det är väl mer egalt.) och fötter. Hånandet fullbordas genom att en skylt med texten "Jesus från Nasaret, judarnas konung".
(Översteprästerna protesterar mot den skrivningen och vill att det ska stå att han sagt sig vara judarnas konung. Pilatus svarar: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit." Joh. 19:19-22. Åter något som får mig nyfiken på Pilatus.)
Samtidigt med Jesus korsfästs två rövare. Den ene hånar Jesus och säger ungefär att: "Om du nu är Gud - varför hjälper du inte dig själv ifrån detta?" Den andre försvarar Jesus: "Fruktar du inte Gud? Vi har fått en rättvis dom, han har inte gjort något ont!" Och vänd mot Jesus ber han:"När du kommer till din Fader - tänk på mig!"
Jesus svarar honom: "Amen säger jag dig; idag skall du vara med mig i paradiset."
Ständigt denna omsorg om människor!
Samma omsorg som visar sig när han ber:"Förlåt dem, för de vet inte vad de gör!" i en bön för sina plågoandar och de som hånar honom.
Nu är det gjort. Jesus är korsfäst. Han genomlider all den plåga han fruktade kvällen innan, när han bad till Fadern under stunden i Getsemane.
Vilken plåga är värst, den fysiska eller hånet och förnedringen? Det vet jag inte om det finns något svar på, men jag tror att Jesus kanske led allra mest av att folket i sin helhet inte hade velat lyssna, inte ville höra vad han sade.
Att dö genom korsfästelse tar tid! Evangelierna anger olika tid för själva uppspikandet, 9 på morgonen eller 12 mitt på dagen. Döden anges till kl 15, men om det gick tre eller sex timmar innan tror jag inte spelade någon som helst roll...
En sak till bara, innan jag slutar för nu. Lärjungarna? Vart tog de vägen? Om de flesta sägs väl inte så mycket, inte mer än det från gårdagen att de flydde. Johannes var vid korset tillsammans med Jesu moder och "den andra Maria".
Judas, den stora "boven i dramat", fick han kanske en chans att omvända sig? I Matt. 27:3-10 berättas hur han drabbas av djup ånger när han ser hur Jesus blir dömd. Han går till översteprästerna och vill lämna tillbaka de pengar han fått. Men han möts med orden, i modernt språkbruk, "Skyll dig själv! Det var ju vad du ville!". Då slänger han in pengarna till dem. Så går han och hänger sig... (Jo, självmord är en grov synd, men vad som "gjordes upp" mellan Gud och Judas... Det har vi faktiskt inte en minsta aning om!)
Nu blev detta väldigt långt, men ändå - jag lär återkomma senare idag.
Allt gott!
Eva
PS Om någon undrar, kan jag verkligen allt " i huvudet"? Givetvis inte! En del finns väl kvar efter genomgången bibelskola, en hel del avlyssnade predikningar, samtal och så, men jag har god hjälp ur bokhyllan också. Främst naturligtvis av Bibeln, och den jag helst använder är "Svensk studiebibel" som förutom den rena texten innehåller många fotnötter och en mycket bra uppslagsdel. Här bredvid ligger också Anders Sjöbergs "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem", Agne Nordlanders "Korsets mysterium" och Göran Skyttes och Bo Branders "Ett år med Jesus. predikningar och samtal" del 2
torsdag 21 april 2011
Torsdag kväll
Så är det väl påsk "på riktigt" då.
Många har jobbat halvdag idag, för att sedan fara runt och göra livsmedelshandlarna lyckliga (detta lär ju vara den största "mathelgen" under året för många). Många har rest iväg för att dela helgen med släkten, för att åka skidor eller annat.
Många har också varit eller ska till (midnattsmässa) kyrkor runt om i landet.
I många kyrkor plockar man då av altaret så att det blir lika tomt som på bilden ovan. För att påminna om allvaret i dagens och morgondagens texter, inget ska förvilla tanken från det som är viktigt.
Nu är så att säga "del 1" i påskens budskap fullbordad. Jesus har, under det att han och lärjungarna firar den traditionella judiska påskmåltiden till minne av flykten från Egypten, instiftat nattvarden som vi firar till hans åminnelse.
Han har tagit med sig några lärjungar, Petrus och Sebedaios söner Jakob och Johannes, en bit undan, för att be i Getsemane.
Han har fått se Judas komma med en stor skara människor, för att tillfångata honom. Känt Judas kyss på kinden, den kyssen som pekar ut honom.
Lärjungarna har förskräckta flytt åt olika håll.
Men låt oss gå tillbaka till Getsemane.Där kommer den nämligen åter fram, den där djupa mänskligheten som jag skrev om i morse.
Jesus ber alltså tre av sina följeslagare att föja med honom för att vaka. Han går undan en aning för sig själv och ber ungefär:"Fader - måste jag dricka denna bittra kalk? Om det är möjligt, befria mig från detta! Men ske Din vilja." Han går tillbaka till de tre, och de har somnat!
Han beklagar sig och ber dem åter att vaka med honom. Vad sker? De somnar igen...
Om nu evangelisten (i detta fall Matteus, 26:36-46) var mån om att få så många begeistrade som möjligt, skulle han ha beskrivit det så här?
Skulle han verkligen ha beskrivit Jesus som en som försöker "slippa undan"? Skulle han ha beskrivit de tre lärjungarna som ett gäng som inte ens kan hålla sig vakna för att göra sin vän sällskap i hans vånda? (Och skulle han ha avslöjat att de alla sprang iväg åt olika håll och inte gick bredvid sin Mästare när han blev fängslad?)
Jag tror inte det! Hade evangelisterna velat få maximalt med efterföljare till Jesus på minimalt med tid så hade de förmodligen skönmålat både det ena och det andra. I den tiden var det definitivt ingen "merit" att göra som de gjorde! (Kanske än mer som människor väl mindes Johannes Döparen, som fängslades men inte tog tillbaka sina ord.)
Den här stunden är också ett fint bevis på Jesus som "hel människa, hel Gud". Han våndas! Han har en aning om vad som kommer att ske när han fängslas och han ber att få slippa. Han har helt enkelt dödsångest. Men han flyr inte! Trots att han med all sannolikhet förstår att detta kommer att bli fruktansvärt så stannar han kvar och låter sig fängslas.
Jag var på "Getsemane-stund" i Högdalskyrkan ikväll. Och pastor Larz Lindqvist och jag kom att tala om detta med just kärleken i påsken. Och som Larz sa' så handlar kärleken ofta just om att stanna kvar, även i det jobbiga.
Jesus visste att det han skulle göra hade sin grund helt i Guds kärlek till människor, därför orkar han stanna kvar. Han stannar för att han vet att det han kommer att gå igenom är så oerhört viktigt för att visa Guds kärlek till sin skapelse.
Går det att förstå för oss idag? Jag vet inte, men det är något jag gärna funderar på under påsken.
Den natt som nu följer "skyfflas" Jesus omkring mellan det judiska prästerskapet och de romerska makthavarna. Han blir något av en "het potatis" som ingen riktigt vill ta i. Men det får jag nog återkomma till imorgon. Och då har jag kanske kommit på om jag vill sörja eller brista ut i "Oh, happy day!"...
Allt gott!
Eva
Skärtorsdag - en djupt mänsklig dag
Vadå? Är inte skärtorsdagen en väldigt sorglig dag?
Judas har förrådit, vilket väl måste ha gjort de 11 som var kvar kring Jesus djupt bedrövade och mycket upprörda - att en i den närmaste kretsen kunde bete sig så!
De styrande i templet, Sanhedrin "det Stora Rådet", har väl i mångas ögon visat sig vara grälsjuka och avundsjuka på hur Jesus samlar följare. Olika människor smider ränker och intrigerar så som bara människan kan.
Petrus förnekar sin Mästare... Inte bara EN gång, utan tre! HUR KAN HAN?
Petrus är en av favoriterna i Nya Testamentet för mig. Han är så otroligt underbart mänsklig!
Han beskrivs i flera böcker som jag läst som ganska "stor och bullrig". I evangelierna är han både ledaren och den som ibland gör och säger så tokiga saker.
Jag tycker att han är ett nog så gott "bevis" för att evangeliernas författare skrev ner sanningen. OM de efter Jesu död bara hade varit ute efter att fortsätta den "berömmelse" de upplevt när de följde Jesus - skulle de då ha beskrivit lärjungarna så som de gjorde?
Men om Jesus hade varit ute efter världslig makt, skulle han då ens ha valt dessa lärjungar? "Tullindrivare och horor" umgås han med, säger de som vill skada honom.
Simon var fiskare. Han och brodern Andreas kastade nät i sjön när Jesus kom förbi och kallade dem att följa honom, enligt Matteus evangelium. I Johannes evangelium säger Jesus till honom "Du är Simon, Johannes son, Du skall heta Kefas, det betyder Petrus.(av grekiska pètros, som betyder just klippa)" (Joh.1:42) Även senare talar Jesus till Petrus som den klippa som kyrkan ska byggas på.
Och då har denne man förnekat Mästaren tre gånger...
Petrus får tillrättavisningar flera gånger, Jesus säger t.o.m. att Satan talar genom honom när Petrus, kanske i något försök till tröst, säger att inte ska Jesus dö! När Jesus vid den sista måltiden talar om att de alla kommer att överge honom försäkrar Petrus att HAN ska minsann stå fast! HAN ska aldrig överge! (Matt.27:31-35) När Jesus säger att "Jodå - du kommer att förneka mig inte mindre än tre gånger" så svarar Petrus "Aldrig! Hellre dör jag!!!"
Och, förmodligen mindre än 12 timmar senare, förnekar han...
Vad är det för typer den där Jesus valt ut egentligen?!?
En tullindrivare? En som arbetar för ockupationsmakten, den så hatade, och säkert stoppar en del i egen ficka också - den äter han middag hos!
En äktenskapsbryterska (nej inte "lärjunge" så som vi tänker på de 12, men många kvinnor följde Jesus på annat sätt) - henne räddar han undan det rättmätiga straff som lagkloka män dömt ut! Kvinnor förresten... Han följer ju inte precis "tidens lag" när han respekterar, talar med och bryr sig om kvinnor i den mån han gör...
När Jesus precis har instiftat nattvarden, delat ut bröd och vin, och talar om att en av dem ska förråda honom... En allvarets stund kan man tycka, men det uppstår genast en som det verkar ganska "häftig" diskussion om vem. Så mycket för att lyssna till det allvaret!
Och vid tidigare tillfällen har de tjafsat om vem som ska få sitta närmast Jesus i himlen. Som dagisbarn som kivas om att få vara den som går främst och håller fröken i handen.
Men för mig är det i väldigt hög grad detta som gör evangelierna så trovärdiga!
Jag tycker att det visar på vilken djup respekt Gud har för sin skapelse! Även om vi bråkar och stökar och grälar med både varandra och Honom, även om vi begår äktenskapsbrott, även om vi lurar andra på pengar om så genom dåtidens tullindrivning eller på andra sätt idag, t.o.m. om vi förnekar eller förföljer (tänker på Paulus) så är vi i grunden älskade som Hans barn! Vi får en chans till!
(Sedan är det väl en annan sak om du förnekar Guds och Jesu existens! Det gjorde inte Petrus, han sa' bara att han inte kände "den mannen".)
Att få följa Petrus genom evangelierna tycker jag ger en god bild av Guds kärlek till människan. Han är lite tafflig, den där klippan, ibland. Inte alltid verkar han vara det stadigaste att bygga en kyrka på precis. Men det är just vad som händer! Petrus blir ledande i den första församlingen i Jerusalem. Han reser en hel del och predikar och hjälper nya församlingar att komma igång. Han kommer till Rom och blir där dödad (korsfäst med huvudet nedåt), men där byggs också en storslagen kyrka som bär hans namn.
Och det är han som först får säga "Du är Messias, den levande Gudens Son." på Jesu fråga om vem lärjungarna tror att han är. (Matt. 16:16)!
Inte illa för en fiskare från Genesarets sjö!
Visst ger det hopp för oss alla? Hopp att kunna se att vi nog inte är så tokiga i alla fall? Så kanske förstår ni lite nu varför Simon Petrus, klippan, är en av mina favoriter! (En är, som ni nog inser, alltid uträknad ur sådana jämförelser och står helt för sig själv, men det är ju givet:))
Jag lär återkomma senare, denna dag är inte slut än.
Allt gott!
Eva
Judas har förrådit, vilket väl måste ha gjort de 11 som var kvar kring Jesus djupt bedrövade och mycket upprörda - att en i den närmaste kretsen kunde bete sig så!
De styrande i templet, Sanhedrin "det Stora Rådet", har väl i mångas ögon visat sig vara grälsjuka och avundsjuka på hur Jesus samlar följare. Olika människor smider ränker och intrigerar så som bara människan kan.
Petrus förnekar sin Mästare... Inte bara EN gång, utan tre! HUR KAN HAN?
Petrus är en av favoriterna i Nya Testamentet för mig. Han är så otroligt underbart mänsklig!
Han beskrivs i flera böcker som jag läst som ganska "stor och bullrig". I evangelierna är han både ledaren och den som ibland gör och säger så tokiga saker.
Jag tycker att han är ett nog så gott "bevis" för att evangeliernas författare skrev ner sanningen. OM de efter Jesu död bara hade varit ute efter att fortsätta den "berömmelse" de upplevt när de följde Jesus - skulle de då ha beskrivit lärjungarna så som de gjorde?
Men om Jesus hade varit ute efter världslig makt, skulle han då ens ha valt dessa lärjungar? "Tullindrivare och horor" umgås han med, säger de som vill skada honom.
Simon var fiskare. Han och brodern Andreas kastade nät i sjön när Jesus kom förbi och kallade dem att följa honom, enligt Matteus evangelium. I Johannes evangelium säger Jesus till honom "Du är Simon, Johannes son, Du skall heta Kefas, det betyder Petrus.(av grekiska pètros, som betyder just klippa)" (Joh.1:42) Även senare talar Jesus till Petrus som den klippa som kyrkan ska byggas på.
Och då har denne man förnekat Mästaren tre gånger...
Petrus får tillrättavisningar flera gånger, Jesus säger t.o.m. att Satan talar genom honom när Petrus, kanske i något försök till tröst, säger att inte ska Jesus dö! När Jesus vid den sista måltiden talar om att de alla kommer att överge honom försäkrar Petrus att HAN ska minsann stå fast! HAN ska aldrig överge! (Matt.27:31-35) När Jesus säger att "Jodå - du kommer att förneka mig inte mindre än tre gånger" så svarar Petrus "Aldrig! Hellre dör jag!!!"
Och, förmodligen mindre än 12 timmar senare, förnekar han...
Vad är det för typer den där Jesus valt ut egentligen?!?
En tullindrivare? En som arbetar för ockupationsmakten, den så hatade, och säkert stoppar en del i egen ficka också - den äter han middag hos!
En äktenskapsbryterska (nej inte "lärjunge" så som vi tänker på de 12, men många kvinnor följde Jesus på annat sätt) - henne räddar han undan det rättmätiga straff som lagkloka män dömt ut! Kvinnor förresten... Han följer ju inte precis "tidens lag" när han respekterar, talar med och bryr sig om kvinnor i den mån han gör...
När Jesus precis har instiftat nattvarden, delat ut bröd och vin, och talar om att en av dem ska förråda honom... En allvarets stund kan man tycka, men det uppstår genast en som det verkar ganska "häftig" diskussion om vem. Så mycket för att lyssna till det allvaret!
Och vid tidigare tillfällen har de tjafsat om vem som ska få sitta närmast Jesus i himlen. Som dagisbarn som kivas om att få vara den som går främst och håller fröken i handen.
Men för mig är det i väldigt hög grad detta som gör evangelierna så trovärdiga!
Jag tycker att det visar på vilken djup respekt Gud har för sin skapelse! Även om vi bråkar och stökar och grälar med både varandra och Honom, även om vi begår äktenskapsbrott, även om vi lurar andra på pengar om så genom dåtidens tullindrivning eller på andra sätt idag, t.o.m. om vi förnekar eller förföljer (tänker på Paulus) så är vi i grunden älskade som Hans barn! Vi får en chans till!
(Sedan är det väl en annan sak om du förnekar Guds och Jesu existens! Det gjorde inte Petrus, han sa' bara att han inte kände "den mannen".)
Att få följa Petrus genom evangelierna tycker jag ger en god bild av Guds kärlek till människan. Han är lite tafflig, den där klippan, ibland. Inte alltid verkar han vara det stadigaste att bygga en kyrka på precis. Men det är just vad som händer! Petrus blir ledande i den första församlingen i Jerusalem. Han reser en hel del och predikar och hjälper nya församlingar att komma igång. Han kommer till Rom och blir där dödad (korsfäst med huvudet nedåt), men där byggs också en storslagen kyrka som bär hans namn.
Och det är han som först får säga "Du är Messias, den levande Gudens Son." på Jesu fråga om vem lärjungarna tror att han är. (Matt. 16:16)!
Inte illa för en fiskare från Genesarets sjö!
Visst ger det hopp för oss alla? Hopp att kunna se att vi nog inte är så tokiga i alla fall? Så kanske förstår ni lite nu varför Simon Petrus, klippan, är en av mina favoriter! (En är, som ni nog inser, alltid uträknad ur sådana jämförelser och står helt för sig själv, men det är ju givet:))
Jag lär återkomma senare, denna dag är inte slut än.
Allt gott!
Eva
onsdag 20 april 2011
Onsdag med onda rådslag
Jag läser, för 3-4 året i rad, en hel del i Anders Sjöbergs bok "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem." nu under Påskveckan. Och hans rubrik för onsdagen är just "Onda rådslag". (Anders är tidigare missionsföreståndare för EFS och lärare på Johannelunds Teologiska högskola samt författare till många böcker. En oerhört pedagogisk och härlig föreläsare dessutom!)
Nu framhåller Anders i och för sig att man av evangelierna inte helt kan utläsa om det "stora förräderiet" sker på tisdagskvällen eller onsdagsmorgonen. Och då tänker jag givetvis på hur Judas går till prästerskapet och lovar att visa dem till den plats där Jesus uppehåller sig.
Judas är väl egentligen en väldigt intressant person? I både Lukas' och Johannes evangelium talas om att "Satan for in i honom" och fick honom att agera som han gjorde. Men friskriver det honom från ansvar? Inte helt väl? Det underbara Gud gjort med att ge oss egen vilja, är ju att därmed också ge oss möjlighet att välja. (Och där kommer syndafallet in, men det får allt vänta...)
Det anses väl också klarlagt att Judas hörde till en del av folket som förespråkade väpnad kamp mot den romerska ockupationsmakten. Var det helt enkelt så att han ville driva Jesus till handling? Att han hoppades kunna driva fram en strid? Hade han förstått så lite av vad Jesus talade om? Eller är det vi som nu tycker att han verkligen borde förstått bättre?
Vad gör Jesus denna dag? Han fortsätter att predika, samtala och be i templet. Han var säkert väl medveten om en hel del av det som pågick "bakom kulisserna", och många tycker säkert att han var en komplett idiot som inte lämnade Jerusalem fort som ögat. Men hans omsorg om folket, att de skulle få höra det han hade att säga, var större än oron för den egna säkerheten.
En fundering dessa dagar är vad Jesus tänkte om Judas? Är det inte väldigt dubbelbottnat - det med Judas' roll?
Visst - han förråder sin Mästare. Han säljer ut en man som han följt och hört under flera år. Han kan verkligen ses som en otrolig svikare! Men samtidigt... Det var ju meningen att Jesus skulle dö! Utan hans försoningsdöd på korset vore väl Jesu livsgärning inte värd det den är?
Jag gissar att detta är något kristna funderat på i alla tider. Jag förväntar mig definitivt inte att finna något svar. Förmodligen är det så "enkelt" som att om inte Judas hade gjort detta så hade det skett på annat sätt.
Det som är lite extra intressant (och som blir lite "röd tråd" från tidigare inlägg) är det Anders Sjöberg skriver i slutet på onsdagens kapitel, under rubriken "I stillhet och meditation" :"Vi vet inte hur Judas tänkte. Men vi vet att han inte lät Jesus vara den han var. Han ville förändra Jesus i stället för att bli förändrad av Jesus. Hur är det med dig och mig? Önskar vi förändra Jesus eller låter vi Jesus förändra oss?"
Det är inte lätt! Och även om "tröst" nu väl blir fel ord, så hittar jag inget bättre för att säga att det kanske kan vara något sådant - lite av en tröst att t.o.m. en av de som följde Herren allra närmast kunde förstå och göra fel. (Jo det hände ju minst en till... Favoriten Petrus, men vi återkommer nog till honom.)
Allt gott!
Eva
Nu framhåller Anders i och för sig att man av evangelierna inte helt kan utläsa om det "stora förräderiet" sker på tisdagskvällen eller onsdagsmorgonen. Och då tänker jag givetvis på hur Judas går till prästerskapet och lovar att visa dem till den plats där Jesus uppehåller sig.
Judas är väl egentligen en väldigt intressant person? I både Lukas' och Johannes evangelium talas om att "Satan for in i honom" och fick honom att agera som han gjorde. Men friskriver det honom från ansvar? Inte helt väl? Det underbara Gud gjort med att ge oss egen vilja, är ju att därmed också ge oss möjlighet att välja. (Och där kommer syndafallet in, men det får allt vänta...)
Det anses väl också klarlagt att Judas hörde till en del av folket som förespråkade väpnad kamp mot den romerska ockupationsmakten. Var det helt enkelt så att han ville driva Jesus till handling? Att han hoppades kunna driva fram en strid? Hade han förstått så lite av vad Jesus talade om? Eller är det vi som nu tycker att han verkligen borde förstått bättre?
Vad gör Jesus denna dag? Han fortsätter att predika, samtala och be i templet. Han var säkert väl medveten om en hel del av det som pågick "bakom kulisserna", och många tycker säkert att han var en komplett idiot som inte lämnade Jerusalem fort som ögat. Men hans omsorg om folket, att de skulle få höra det han hade att säga, var större än oron för den egna säkerheten.
En fundering dessa dagar är vad Jesus tänkte om Judas? Är det inte väldigt dubbelbottnat - det med Judas' roll?
Visst - han förråder sin Mästare. Han säljer ut en man som han följt och hört under flera år. Han kan verkligen ses som en otrolig svikare! Men samtidigt... Det var ju meningen att Jesus skulle dö! Utan hans försoningsdöd på korset vore väl Jesu livsgärning inte värd det den är?
Jag gissar att detta är något kristna funderat på i alla tider. Jag förväntar mig definitivt inte att finna något svar. Förmodligen är det så "enkelt" som att om inte Judas hade gjort detta så hade det skett på annat sätt.
Det som är lite extra intressant (och som blir lite "röd tråd" från tidigare inlägg) är det Anders Sjöberg skriver i slutet på onsdagens kapitel, under rubriken "I stillhet och meditation" :"Vi vet inte hur Judas tänkte. Men vi vet att han inte lät Jesus vara den han var. Han ville förändra Jesus i stället för att bli förändrad av Jesus. Hur är det med dig och mig? Önskar vi förändra Jesus eller låter vi Jesus förändra oss?"
Det är inte lätt! Och även om "tröst" nu väl blir fel ord, så hittar jag inget bättre för att säga att det kanske kan vara något sådant - lite av en tröst att t.o.m. en av de som följde Herren allra närmast kunde förstå och göra fel. (Jo det hände ju minst en till... Favoriten Petrus, men vi återkommer nog till honom.)
Allt gott!
Eva
tisdag 19 april 2011
Fortsatta tisdagstankar
Nästan som en fortsättning på mina tankar från morgonen hittade jag för en stund sedan en gammal krönika, samt läste om en gästkrönika från fredagens tidning.
Krönikan var införd i Dagen den 9/9-09 och är skriven av Owe Wikström, professor i religionspsykologi, gästkrönikan av Göran Skytte, författare, programledare, debattör - jag tror att ni känner igen namnet ganska väl.
Båda skriver om ungefär det jag ville framföra - Svenska kyrkans rädsla (eller kanske "försiktighet" är ett bättre ord?) när det gäller vem Jesus är, vem Gud är och vad kyrkan har till uppgift att föra fram.
Owe Wikström skriver i sin text om en kyrka som blivit mer och mer en social institution för deppade, en angelägenhet för kulturbevarare och en god konsertlokal för musikintresserade. Han skriver ungefär: Vart tog den provocerande Jesus vägen? Den som helt fräckt talade om omvändelse, bot, bättring, att vända andra sidan till, att motstå makten och glansens och som sa' :Ve er om världen talar väl om er!"
Göran Skytte å sin sida tar upp en nyhet som Dagen hade den 29/3 nu i år. Då upptogs hela förstasidan av rubriken "Juholt:Jag tror inte på Gud, men jag tror på kyrkan." Göran förundras över att det tydligen inte blivit en proteststorm av kommentarer i webbtidningen. (Jag måste gå in senare och se hur läget är nu, efter hans krönika.)
Men han skriver också om hur (S) har resonerat kring kyrkan i historisk tid. Hur Arthur Engberg, ecklesiastikminister på 30-talet ville "befria Sverige från kristendomen" och hur kyrkan skulle användas för att sprida "en ateistisk allmän religiositet". (Citat ur krönikan i fredags.)
Och med dessa 2 krönikor som bakgrund kanske det inte är så svårt att förstå hur ett sådant uttalande som Håkan Juholts kan passera mer eller mindre obemärkt även i en kristen tidning? Vi har här i Sverige så länge blivit "uppfostrade" i andan att kristendomen ska "hålla sig på mattan" och bara leva så som politikerna, med det politiskt tillsatta Kyrkomötet i första ledet, vill.
Men då vill jag fråga med Owe Wikström:vart tar Jesus vägen i detta?
Jag har alltid förvånats över att så många vill gå i kyrkan vid 1:a advent, Julotta och nu på Påskdagen. Även om man ser det som "tradition" och "trevligt" och "fin musik" så har jag väldigt svårt att förstå att man kommer. Naturligtvis vill jag att människor ska vilja gå i kyrkan, det är inte det! Men genom åren har jag många gånger mött människor som rent av föraktar den som kallar sig kristen - ändå går de i kyrkan!
Med den bakgrund Göran Skytte ger är det kanske inte så konstigt. Politikerna har genom åren lyckats ganska väl i att decimera tron till något gulligt, oförargligt och enbart "fint", något allmänmänskligt "trevligt" med människor som bryr sig om varandra och gör andra gott. Vem kan inte skriva under på det goda i det?
Men då är vi tillbaka i det jag skrev om i morse:varför kan inte Jesus få vara hel?
Jag tycker att vi gör något hemskt när vi, faktiskt, förminskar Honom till en mysig kille som gillade barn och dessutom var juste mot kvinnor i en tid när långt ifrån alla män var det, enligt vår syn att se saken i alla fall. Jag vill ha även den obändige, bråkige, opponerande Jesus som Owe Wikström skriver om! Den Jesus som dundrar och rasar och slänger ut månglarna ur templet. Den Jesus som skäller ut präster och skriftlärda efter noter (om än i nog så verserade ordalag!). Den Jesus som får en större grupp män att avstå från att stena en kvinna som straff för otrohet, bara genom att ifrågasätta männens egen moral och förment syndfria leverna.
Slutet på Owe Wikströms krönika säger mycket tycker jag: (Och här citerar jag ordagrant.)
"En gång läste man "Helig, Helig, Helig är Herren Gud allsmäktig" i början av gudstjänsterna. Jag hörde nå'n som sa' att det verkar vara ersatt av "Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Gud allsmäktig". Men det är väl bara en skröna."
Jag hoppas så också - men jag undrar ibland...
Allt gott!
Eva
Krönikan var införd i Dagen den 9/9-09 och är skriven av Owe Wikström, professor i religionspsykologi, gästkrönikan av Göran Skytte, författare, programledare, debattör - jag tror att ni känner igen namnet ganska väl.
Båda skriver om ungefär det jag ville framföra - Svenska kyrkans rädsla (eller kanske "försiktighet" är ett bättre ord?) när det gäller vem Jesus är, vem Gud är och vad kyrkan har till uppgift att föra fram.
Owe Wikström skriver i sin text om en kyrka som blivit mer och mer en social institution för deppade, en angelägenhet för kulturbevarare och en god konsertlokal för musikintresserade. Han skriver ungefär: Vart tog den provocerande Jesus vägen? Den som helt fräckt talade om omvändelse, bot, bättring, att vända andra sidan till, att motstå makten och glansens och som sa' :Ve er om världen talar väl om er!"
Göran Skytte å sin sida tar upp en nyhet som Dagen hade den 29/3 nu i år. Då upptogs hela förstasidan av rubriken "Juholt:Jag tror inte på Gud, men jag tror på kyrkan." Göran förundras över att det tydligen inte blivit en proteststorm av kommentarer i webbtidningen. (Jag måste gå in senare och se hur läget är nu, efter hans krönika.)
Men han skriver också om hur (S) har resonerat kring kyrkan i historisk tid. Hur Arthur Engberg, ecklesiastikminister på 30-talet ville "befria Sverige från kristendomen" och hur kyrkan skulle användas för att sprida "en ateistisk allmän religiositet". (Citat ur krönikan i fredags.)
Och med dessa 2 krönikor som bakgrund kanske det inte är så svårt att förstå hur ett sådant uttalande som Håkan Juholts kan passera mer eller mindre obemärkt även i en kristen tidning? Vi har här i Sverige så länge blivit "uppfostrade" i andan att kristendomen ska "hålla sig på mattan" och bara leva så som politikerna, med det politiskt tillsatta Kyrkomötet i första ledet, vill.
Men då vill jag fråga med Owe Wikström:vart tar Jesus vägen i detta?
Jag har alltid förvånats över att så många vill gå i kyrkan vid 1:a advent, Julotta och nu på Påskdagen. Även om man ser det som "tradition" och "trevligt" och "fin musik" så har jag väldigt svårt att förstå att man kommer. Naturligtvis vill jag att människor ska vilja gå i kyrkan, det är inte det! Men genom åren har jag många gånger mött människor som rent av föraktar den som kallar sig kristen - ändå går de i kyrkan!
Med den bakgrund Göran Skytte ger är det kanske inte så konstigt. Politikerna har genom åren lyckats ganska väl i att decimera tron till något gulligt, oförargligt och enbart "fint", något allmänmänskligt "trevligt" med människor som bryr sig om varandra och gör andra gott. Vem kan inte skriva under på det goda i det?
Men då är vi tillbaka i det jag skrev om i morse:varför kan inte Jesus få vara hel?
Jag tycker att vi gör något hemskt när vi, faktiskt, förminskar Honom till en mysig kille som gillade barn och dessutom var juste mot kvinnor i en tid när långt ifrån alla män var det, enligt vår syn att se saken i alla fall. Jag vill ha även den obändige, bråkige, opponerande Jesus som Owe Wikström skriver om! Den Jesus som dundrar och rasar och slänger ut månglarna ur templet. Den Jesus som skäller ut präster och skriftlärda efter noter (om än i nog så verserade ordalag!). Den Jesus som får en större grupp män att avstå från att stena en kvinna som straff för otrohet, bara genom att ifrågasätta männens egen moral och förment syndfria leverna.
Slutet på Owe Wikströms krönika säger mycket tycker jag: (Och här citerar jag ordagrant.)
"En gång läste man "Helig, Helig, Helig är Herren Gud allsmäktig" i början av gudstjänsterna. Jag hörde nå'n som sa' att det verkar vara ersatt av "Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Gud allsmäktig". Men det är väl bara en skröna."
Jag hoppas så också - men jag undrar ibland...
Allt gott!
Eva
Tisdag
Tillsammans med måndag och onsdag en lite "undanskymd" dag i påskveckan. Så vad händer? HÄNDER det överhuvudtaget något?
Jo det gör det helt klart, för i evangelierna är det denna dag som får allra mest uppmärksamhet. 11 av evangeliernas 89 kapitel handlar om just tisdagen i påskveckan.
Jesus är i templet. Han talar till folket, han debatterar med präster och skriftlärda, Han "sätter ner foten" i en hel del frågor.
Mycket av det som sägs kanske kan sammafattas i frågan om templet är till för människorna eller människorna för templet. Som jag förstår det tyckte Jesus att det fanns de som tjänade i templet snarare för egen vinnings och berömmelses skull än för Guds skull och folkets. (Ett problem som väl funnits här i landet också i olika tider...)
I dagens svenska kyrka kan jag tycka att det snarast blivit väl mycket av att låta kyrkan vara för människor. Man har dragit det så långt, det att alla ska känna sig bekväma i kyrkan att man då och då gör avkall på alldeles för mycket av den tro man ändå ska stå för.
Låt mig ge ett exempel som jag tycker visar detta:
För ett antal år sedan gjordes en broschyr för att presentera kandidaterna till kyrkovalet i en Stockholmsförsamling. Bl.a. ställdes frågan om ett favoritställe i Bibeln, och flera svarade "Bergspredikan!". (Matteus evangelium kapitel 5-7) Jag frågade en av dem om han hade läst hela Bergspredikan nyligen? Jag var nämligen väldans nyfiken på om han förstått hela och stod fast vid att det var favoritstället i hela Bibeln.
Det dessa människor tänkte på var givetvis "Den gyllene regeln" i Matteus 7:12. "Du ska göra mot människor vad du vill att de ska göra mot dig." Och det är ett underbart avsnitt, men det är mycket långt ifrån allt som sägs i den predikan!
I Bergspredikan finns mycket som är långt ifrån enkelt! Det är där Jesus säger att vi ska älska våra fiender t.ex. Hur många av oss orkar leva upp till det?
Nu är det inte så att jag vill göra Jesus till någon dyster "kravmaskin" som hindrar oss från att leva livet! (Undrar hur många fester Han är på enligt evangelierna...) Men jag tycker ändå mycket illa om de försök som ständigt görs att göra Honom bara "gullig"!
Missförstå mig inte nu - Jesus är det mest kärleksfulla man kan tänka sig! MEN - Han har en hel del krav på oss! Krav att leva som Gud har tänkt sig, för att Han vet att det är det bästa. Att säga att Jesus ju älskar alla människor och därmed mena att det inte spelar någon roll hur vi lever blir helt enkelt inte rätt. Jag tycker och tror t.ex. inte att du kan "buffla" dig fram i livet och "köra över" andra människor till höger och vänster och samtidigt hävda att du är kristen. (Om inte annat vill du nog inte att andra behandlar dig så...)
Jesus ÄR kärlek! Men en kärlek som också kräver sitt. Och jag förstår egentligen inte varför det idag är så kontroversiellt i många delar av t.ex. Svenska Kyrkan att säga det! Är det egentligen så mycket konstigare att anpassa sig till Jesu ord än att anpassa sig till, bara som ett exempel, ett partiprogram?
Om många verkligen tycker att Bergspredikan är favoritdelen i Bibeln blir jag jätteglad! För då skulle de förmodligen kunna förklara en hel del för mig.... Jag har hört predikningar och lektioner i Bibelskolan om både dessa kapitel och andra där Jesus är allt annat än gullig, och det är faktiskt det jag älskar mest med Honom! Han älskar oss så att han vill ställa till rätta det som blivit fel, hjälpa oss att se Guds vilja och mening med våra liv. Och precis som en förälder kanske inte alltid uppfattas som "snäll" av barnet som får bannor när något gått snett kan man ändå vara säker på att Jesus lika väl som föräldern älskar barnet av allt sitt hjärta.
Jag önskar att Jesus i alla lägen kunde få vara mer "hel". Att man inte, som ofta sker idag, bekänner sig till den "gullige" eller den revolutionäre "stränge" Jesus.
Naturligtvis ska kyrkan vara till för alla människor! Men när det som idag ofta verkar innebära att kyrkan ändrar sin lära efter "tidens tand" så att man inte alltid känner igen den... Nej - då vill jag inte riktigt hänga med längre! (Jo, jag är med i Svenska Kyrkan, men i EFS som är dess väckelsegren och av många ses som alltför "fundamentalistisk"... "Fundament" betyder egentligen "grund" och används väl ofta väldigt fel numer.)
Utan någon som helst annan jämförelse kan man ju fråga sig om människor skulle gå in i t.ex. en politisk förening och kräva att de skulle ändra sitt program åt totalt motsatt håll? Eller skulle du gå med i en förening för fågelskådande och kräva att ni började leta efter kräldjur istället? Underliga jämförelser? Kanske, men åt det hållet tycker jag att det ibland blir i kyrkan.
Därför gläds jag åt uppropen för papperslösa flyktingar och för sjuka. Inte för att jag kanske alltid håller med, men för att kyrkan där går i de spår Jesus också trampade upp - de där makten ifrågasätts och utmanas.
Hade Han varit bara den gullige hade vi inte brytt oss det minsta om denna vecka! För då hade Han inte retat upp och skrämt de styrande i templet så till den milda grad att de kände sig tvungna att döda Honom...
Så låt Jesus vara "hel"! Låt Honom vara både gullig och förskräckligt besvärlig!
Allt gott!
Eva
Jo det gör det helt klart, för i evangelierna är det denna dag som får allra mest uppmärksamhet. 11 av evangeliernas 89 kapitel handlar om just tisdagen i påskveckan.
Jesus är i templet. Han talar till folket, han debatterar med präster och skriftlärda, Han "sätter ner foten" i en hel del frågor.
Mycket av det som sägs kanske kan sammafattas i frågan om templet är till för människorna eller människorna för templet. Som jag förstår det tyckte Jesus att det fanns de som tjänade i templet snarare för egen vinnings och berömmelses skull än för Guds skull och folkets. (Ett problem som väl funnits här i landet också i olika tider...)
I dagens svenska kyrka kan jag tycka att det snarast blivit väl mycket av att låta kyrkan vara för människor. Man har dragit det så långt, det att alla ska känna sig bekväma i kyrkan att man då och då gör avkall på alldeles för mycket av den tro man ändå ska stå för.
Låt mig ge ett exempel som jag tycker visar detta:
För ett antal år sedan gjordes en broschyr för att presentera kandidaterna till kyrkovalet i en Stockholmsförsamling. Bl.a. ställdes frågan om ett favoritställe i Bibeln, och flera svarade "Bergspredikan!". (Matteus evangelium kapitel 5-7) Jag frågade en av dem om han hade läst hela Bergspredikan nyligen? Jag var nämligen väldans nyfiken på om han förstått hela och stod fast vid att det var favoritstället i hela Bibeln.
Det dessa människor tänkte på var givetvis "Den gyllene regeln" i Matteus 7:12. "Du ska göra mot människor vad du vill att de ska göra mot dig." Och det är ett underbart avsnitt, men det är mycket långt ifrån allt som sägs i den predikan!
I Bergspredikan finns mycket som är långt ifrån enkelt! Det är där Jesus säger att vi ska älska våra fiender t.ex. Hur många av oss orkar leva upp till det?
Nu är det inte så att jag vill göra Jesus till någon dyster "kravmaskin" som hindrar oss från att leva livet! (Undrar hur många fester Han är på enligt evangelierna...) Men jag tycker ändå mycket illa om de försök som ständigt görs att göra Honom bara "gullig"!
Missförstå mig inte nu - Jesus är det mest kärleksfulla man kan tänka sig! MEN - Han har en hel del krav på oss! Krav att leva som Gud har tänkt sig, för att Han vet att det är det bästa. Att säga att Jesus ju älskar alla människor och därmed mena att det inte spelar någon roll hur vi lever blir helt enkelt inte rätt. Jag tycker och tror t.ex. inte att du kan "buffla" dig fram i livet och "köra över" andra människor till höger och vänster och samtidigt hävda att du är kristen. (Om inte annat vill du nog inte att andra behandlar dig så...)
Jesus ÄR kärlek! Men en kärlek som också kräver sitt. Och jag förstår egentligen inte varför det idag är så kontroversiellt i många delar av t.ex. Svenska Kyrkan att säga det! Är det egentligen så mycket konstigare att anpassa sig till Jesu ord än att anpassa sig till, bara som ett exempel, ett partiprogram?
Om många verkligen tycker att Bergspredikan är favoritdelen i Bibeln blir jag jätteglad! För då skulle de förmodligen kunna förklara en hel del för mig.... Jag har hört predikningar och lektioner i Bibelskolan om både dessa kapitel och andra där Jesus är allt annat än gullig, och det är faktiskt det jag älskar mest med Honom! Han älskar oss så att han vill ställa till rätta det som blivit fel, hjälpa oss att se Guds vilja och mening med våra liv. Och precis som en förälder kanske inte alltid uppfattas som "snäll" av barnet som får bannor när något gått snett kan man ändå vara säker på att Jesus lika väl som föräldern älskar barnet av allt sitt hjärta.
Jag önskar att Jesus i alla lägen kunde få vara mer "hel". Att man inte, som ofta sker idag, bekänner sig till den "gullige" eller den revolutionäre "stränge" Jesus.
Naturligtvis ska kyrkan vara till för alla människor! Men när det som idag ofta verkar innebära att kyrkan ändrar sin lära efter "tidens tand" så att man inte alltid känner igen den... Nej - då vill jag inte riktigt hänga med längre! (Jo, jag är med i Svenska Kyrkan, men i EFS som är dess väckelsegren och av många ses som alltför "fundamentalistisk"... "Fundament" betyder egentligen "grund" och används väl ofta väldigt fel numer.)
Utan någon som helst annan jämförelse kan man ju fråga sig om människor skulle gå in i t.ex. en politisk förening och kräva att de skulle ändra sitt program åt totalt motsatt håll? Eller skulle du gå med i en förening för fågelskådande och kräva att ni började leta efter kräldjur istället? Underliga jämförelser? Kanske, men åt det hållet tycker jag att det ibland blir i kyrkan.
Därför gläds jag åt uppropen för papperslösa flyktingar och för sjuka. Inte för att jag kanske alltid håller med, men för att kyrkan där går i de spår Jesus också trampade upp - de där makten ifrågasätts och utmanas.
Hade Han varit bara den gullige hade vi inte brytt oss det minsta om denna vecka! För då hade Han inte retat upp och skrämt de styrande i templet så till den milda grad att de kände sig tvungna att döda Honom...
Så låt Jesus vara "hel"! Låt Honom vara både gullig och förskräckligt besvärlig!
Allt gott!
Eva
måndag 18 april 2011
Måndag plus...
Det där förra inlägget... Skulle ha publicerats nu, men ibland får jag nååågot brått:)
NU har jag i alla fall börjat spela det som för mi i mycket är Påskens musik: "Jesus Christ Superstar"!
Jag är verkligen en "sucker" när det gäller sådan musik! Opera, hårdrock, jazz... Älskar det!
Och i just denna musikal, JCS alltså, finns flera underbara partier.
Nu tänker jag på en del som vi i dagens samhälle verkligen borde ta till oss - när Jesus rensar templet. När han slänger ut månglarna och påminner oss om vad templet (idag kyrkan) faktiskt är till för.
Det väcker en hel del tankar hos mig om detta med den svenska "folkkyrkan". Hur den nye (s)-ledaren går in i kyrkan men säger "Jag tror inte på Gud, men på kyrkan."
Jag erkänner gärna att jag hellre ser en kyrka som går mer åt sidan "Släng ut månglarna!" än "Det är så gulligt!"
OM kyrkan ska vara just kyrka och följa Jesus... Då blir den inte särskilt bekväm! Herren var allt annat än "bekväm"! Han bråkade och stökade och var en otrolig revolutionär! Han var en revolutionär som stred för det som är viktigt i livet.
Och det ÄR inte att kunna handla så mycket du orkar...
BRY dig!
Allt gott!
Eva
NU har jag i alla fall börjat spela det som för mi i mycket är Påskens musik: "Jesus Christ Superstar"!
Jag är verkligen en "sucker" när det gäller sådan musik! Opera, hårdrock, jazz... Älskar det!
Och i just denna musikal, JCS alltså, finns flera underbara partier.
Nu tänker jag på en del som vi i dagens samhälle verkligen borde ta till oss - när Jesus rensar templet. När han slänger ut månglarna och påminner oss om vad templet (idag kyrkan) faktiskt är till för.
Det väcker en hel del tankar hos mig om detta med den svenska "folkkyrkan". Hur den nye (s)-ledaren går in i kyrkan men säger "Jag tror inte på Gud, men på kyrkan."
Jag erkänner gärna att jag hellre ser en kyrka som går mer åt sidan "Släng ut månglarna!" än "Det är så gulligt!"
OM kyrkan ska vara just kyrka och följa Jesus... Då blir den inte särskilt bekväm! Herren var allt annat än "bekväm"! Han bråkade och stökade och var en otrolig revolutionär! Han var en revolutionär som stred för det som är viktigt i livet.
Och det ÄR inte att kunna handla så mycket du orkar...
BRY dig!
Allt gott!
Eva
söndag 17 april 2011
Måndag...
Vid händer en måndag?
Inte mycket kanske.
Jesus och följesslagarna är kanske lite euforiska efter vad som hänt: Hallå!!! De la' palmblad framför VÅRA fötter!!!
Och...? sa' Jesus.
Eller Yessuah eller något liknande som vi ,hade en otroligt intressant diskussion om nan med en svenskt namn... (ÄR Jasme eller Yasmine) familj. Vem vet vad? Josef/Ysussuf...? Född i Sverige??????
Vad gör Jesus?
Allt han kan! Försöker lära i Templet. Förmodligen försöker han tänka på vad so ska sle också. Hur man nu gör det...
Men är man Gud och människa...
Han VISSTE ju!!!!
Och gick in i det ändå!!! Varför i hela... Vad kunde han inte gjort...? Halåååååååååååå.....!!!
Denna vecka är inte enkel som sagt...
Allt gott!
Eva
PS
Gå in på YT och kolla Bengt Johanson! Behöver inte vara kristen ( hjälper dock :)) Mycket god musik!
Inte mycket kanske.
Jesus och följesslagarna är kanske lite euforiska efter vad som hänt: Hallå!!! De la' palmblad framför VÅRA fötter!!!
Och...? sa' Jesus.
Eller Yessuah eller något liknande som vi ,hade en otroligt intressant diskussion om nan med en svenskt namn... (ÄR Jasme eller Yasmine) familj. Vem vet vad? Josef/Ysussuf...? Född i Sverige??????
Vad gör Jesus?
Allt han kan! Försöker lära i Templet. Förmodligen försöker han tänka på vad so ska sle också. Hur man nu gör det...
Men är man Gud och människa...
Han VISSTE ju!!!!
Och gick in i det ändå!!! Varför i hela... Vad kunde han inte gjort...? Halåååååååååååå.....!!!
Denna vecka är inte enkel som sagt...
Allt gott!
Eva
PS
Gå in på YT och kolla Bengt Johanson! Behöver inte vara kristen ( hjälper dock :)) Mycket god musik!
lördag 16 april 2011
Palmsöndag
Veckan som kommer lär inte bli "för all andra" på denna blogg! Så har du svårt att läsa "kristet" (men det har jag ju sagt!) så logga ut direkt!
För er andra; här startar vi "dymmelveckan"!
Den vecka som jag ser som den absolut värstaste JUBEL-tiden!
OK - Jesus dog! Men om inte???? Var hade vi varit idag då?!?
Idag firar vi Herrens intåg i Jerusalem. Han kom som en segrare. Som en konung. Ridande på en åsna efter profetiorna,
Han hyllades av samma folk som några dagar senare skulle håna och kräva straff...
Idag sker samma sak i samma trakter....
Han visste vad som skulle ske. Han gick dit för ändå. För han ville oss det. Han ville oss den kärlek som visas av det offer som egentligen är otänkbart. Vem offrar sitt liv?
VEM riskerar sitt liv genom att gå rakt in i ett så'nt getingbo"? Finns vara en...
HALÅÅÅÅÅ!!! Jag som går i kyrkan och är döpt och så men... "Hosianna" är ju1:a advent!!!
Jo.... Ja...
Jag fick en förklaring från en av mina lärare i Bibelskolan. En f.d kyrkoherde ( JA Elsmarie, Einar...). Han förklarade varför man sjunger Hosanna (Näpp - ej felstavat!) vid första advent. Fattade noll. Föt det är ju NU!!!!
NUUUUUUUU!!!!
NU! NUUUU!
Kan vi i dagen samhälle acceptera att allting inte ÄR nu? Att vi kan vila i något?
NU kommer den abolut undebaraste helg du kan tänka!
NU börjar veckan som var den jobbigaste, värsta, "hemskaste" vår Herre fasade för.
MEN - det är också vår JUBELvecka!
Ni kommer kanske att bli förvånade äver en del tankar som kommer att dyka upp här under veckan.
Men då får det väl bli så! Det är min blogg och jag får vara hur "kristen" jag vill!
En tanke idag bara - om du inte gör något enda annat under fasta eller påskveckan, lyssna ändå på Bengt Johansson! Visor, rock, blues - allt du vill, med krisrtna texter! Men det står du ut med om du hör t.ex Dolly, Plura mm annars
All gottt!
Eva
Ps
B J hittar du på youtube! Massor!
För er andra; här startar vi "dymmelveckan"!
Den vecka som jag ser som den absolut värstaste JUBEL-tiden!
OK - Jesus dog! Men om inte???? Var hade vi varit idag då?!?
Idag firar vi Herrens intåg i Jerusalem. Han kom som en segrare. Som en konung. Ridande på en åsna efter profetiorna,
Han hyllades av samma folk som några dagar senare skulle håna och kräva straff...
Idag sker samma sak i samma trakter....
Han visste vad som skulle ske. Han gick dit för ändå. För han ville oss det. Han ville oss den kärlek som visas av det offer som egentligen är otänkbart. Vem offrar sitt liv?
VEM riskerar sitt liv genom att gå rakt in i ett så'nt getingbo"? Finns vara en...
HALÅÅÅÅÅ!!! Jag som går i kyrkan och är döpt och så men... "Hosianna" är ju1:a advent!!!
Jo.... Ja...
Jag fick en förklaring från en av mina lärare i Bibelskolan. En f.d kyrkoherde ( JA Elsmarie, Einar...). Han förklarade varför man sjunger Hosanna (Näpp - ej felstavat!) vid första advent. Fattade noll. Föt det är ju NU!!!!
NUUUUUUUU!!!!
NU! NUUUU!
Kan vi i dagen samhälle acceptera att allting inte ÄR nu? Att vi kan vila i något?
NU kommer den abolut undebaraste helg du kan tänka!
NU börjar veckan som var den jobbigaste, värsta, "hemskaste" vår Herre fasade för.
MEN - det är också vår JUBELvecka!
Ni kommer kanske att bli förvånade äver en del tankar som kommer att dyka upp här under veckan.
Men då får det väl bli så! Det är min blogg och jag får vara hur "kristen" jag vill!
En tanke idag bara - om du inte gör något enda annat under fasta eller påskveckan, lyssna ändå på Bengt Johansson! Visor, rock, blues - allt du vill, med krisrtna texter! Men det står du ut med om du hör t.ex Dolly, Plura mm annars
All gottt!
Eva
Ps
B J hittar du på youtube! Massor!
söndag 10 april 2011
Utrotningshotade människor
Jo ni läste rätt! Och jo - de finns tyvärr!
Det handlar om människor med Downs syndrom och liknande intellektuella funktionsnedsättningar.
Jag har funderat en hel del på det "sorteringssamhälle" som vi allt mer glider in i vartefter vetenskapen kommer på nya saker. Så läste jag en mycket bra ledare i DAGEN den 25 mars, skriven av Elisabeth Sandlund.
Hon konstaterar att det är ett bra underligt faktum att samtidigt som dessa människor väcker nyfikenhet via TV-serier och reklamframträdanden, bejublade teaterföreställningar mm så talas det också mer och mer om hur "naturligt" det är att deras blivande föräldrar ska kunna välja bort dem.
Ju mer vetenskapen "utvecklas" ju fler sjukdomar och "avvikelser" kommer man att kunna diagnosticera redan långt innan en ny människa ser dagens ljus.
Det sägs inte högt, men visst finns det tankar om att dessa människor från det de föds och hela livet igenom kommer att kosta samhället mer och andra resurser än "normala" människor gör. De blir, i de allra flesta fall, aldrig lika produktiva skattebetalande arbetare som många andra. De behöver kanske hjälp t.o.m. med så enkla saker som att gå på toaletten eller att äta.
Jag har ofta hört och läst att det sägs att tanken med att erbjuda blivande föräldrar dessa tester inte alls är att de ska ha chansen att välja bort barnet genom abort. Men jag har också hört föräldrar (som valt att föda barnet) berätta att det varit betydligt enklare att få information om närmaste abortklinik än om närmaste förening för föräldrar med sådana speciella barn. Ofta sägs också att det inte alls är säkert att föräldrar "väljer bort" dessa barn, men siffrorna från våra grannländer förskräcker: I Norge väljer 85% abort, i Danmark ännu fler. (källa: Elisabeths ledarartikel)
Det här reser många undringar tycker jag. Vad kommer härnäst? Syn-/hörselhandikapp? Jag minns en man som jag gick tillsammans med på KomVux för länge sedan. Han hade ett synhandikapp (något med regnbågshinnan om jag minns rätt). En morgon hade vi en diskussion om någon nyhet om forskning som sagt sig finna genen som styrde hans handikapp och att man i framtiden skulle kunna se detta i fostervattenprov (detta var före 1986 så idag kan man väl). Han var mycket upprörd och undrade om det då var meningen att han inte skulle ha fått födas.
Och jag tror att det är just där vi måste börja fråga! Vad vill vi med dessa "framsteg" inom forskningen? Vill vi att alla människor ska vara "perfekta"? Och om svaret blir ja, ens i den minsta betydelse, vad gäller då för andra skador? Vad gör vi med de barn som skadas vid förlossningen? Vad skulle ha gjorts med en sådan som Jesper Odelberg (hoppas sannerligen jag minns namnet rätt nu! Stå-upparen ni vet.) när han skadades i samband med födseln?
Visst ska vi forska om sjukdomar och möjligheter att minska lidande! Men när det kommer till att sortera människor i "bra" och "dåliga" redan före födseln då är åtminstone inte jag med längre!
Jag har inte känt så där väldigt många intellektuellt funktionsnedsatta. Men jag minns de 2 killarna som var med på mitt konfirmationsläger med värme. Jag minns de som då och då var med i scoutgruppen. Jag lekte när jag var liten med jämna mellanrum med en tjej med en något lättare CP-skada. Och jag har träffat Elisabeth Sandlunds dotter Ulrika, som är en jättego', varm och härlig tjej. Den glädje och kärlek t.ex. hon sprider omkring sig tror jag inte att någon som mött henne vill vara utan!
Ingen av dessa kan kanske sägas ha ett "normalt" liv (vad nu det är?). De har säkert sina bekymmer precis som alla vi andra, ibland bara lite annorlunda och kanske lite mer svårlösta. Men vem av oss "normalstörda" (älskar det uttrycket!) kan säga att deras liv inte är värda att levas och därmed inte ens skulle ha påbörjats?
(Föräldrarna då? Har de inte rätt att välja? Tänk om de inte orkar? Jo - visst finns de i mina tankar också! Men jag har hört många berättelser av föräldrar som sagt att de innan deras barn föddes säkert skulle sagt att de inte skulle klara av situationen med ett speciellt barn - ingen av dem har tänkt så senare.)
Jag hoppas verkligen att detta kommer att diskuteras mer i samhället i stort, inte bara i forskarvärlden eller bland dem som i alla lägen lovordar genteknikens landvinningar! Det handlar om hur vi ser på varandra och vad vi tänker om människovärde och är en mycket, mycket större fråga än vad som kan lösas i ett laboratorium eller genom politiska beslut.
Allt gott!
Eva
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)