söndag 29 maj 2011

Bönsöndagen


Fader vår som är i himmelen.
Helgat varde Ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske Din vilja, såsom i himmelen
så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra synder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten
i evighet.
Amen

(Jo, det finns en senare översättning, men detta är den som "sitter i ryggmärgen" på mig.)

Denna är väl "Bönernas bön"? Det är den bön som Jesus själv lär sina lärjungar när de ber honom "Lär oss be!" (Matt. 6:9 ff). (Utom de sista raderna "Ty riket..." som inte finns med i Bibeln.)

Och jag tycker att man måste lägga märke till en sak väldigt noga; den handlar mycket tydligt om både Gud och människan.

Jag har då och då hört människor som tycker att Gud är "en gnällig typ som bara vill bli hyllad och beundrad". Men det motsägs väl i allra högsta grad av denna bön? Där visas ju hur vårt förhållande till Gud präglas av att både människa och Gud är viktiga.

En annan sak som Jesus flera gånger påpekar i olika liknelser är enträgenhet. Att det inte är det minsta fel att "tjata". I en liknelse bankar en granne på dörren mitt i natten. Besök har anlänt och brödet räcker inte - går det att låna? Först ignoreras knackningen. Sedan fräses det inifrån att "Gå din väg! Du väcker hela huset!" (Vilket sannerligen inte var någon liten sak då hela familjen plus djur ofta sov i samma rum - tänk vilket liv med väckta barn, tupp, hönor mm!) Men till slut lämnas ändå brödet ut...

I liknelsen med kvinnan som försöker få rätt i domstolen vill domaren först inte ens höra henne, men när hon påminner honom om hans åtaganden och löften gör han som hon vill.

Vad menas med det där? Att vi måste tjata? Att vi ständigt måste påminna Gud om att "Hallå där! Du har faktiskt lovat!!!" ?

Jag tror snarare att det är exempel på att "Det här uppförandet är också ok!".

Naturligtvis skall vi i all bön minnas vem det är vi riktar vår bön till! Gud är värd vår vördnad och vår hyllning, i bön likväl som annars! Men bön kan se så väldigt olika ut. Det enda Jesus opponerar sig emot är de som "står i gathörnen" och ropar ut sin bön för att alla ikring ska tycka att de är så "fromma och fina". (Att be ute på sta'n är dock inte fel! Men det får inte vara för att förhärliga dig själv.)

Det är synd att många verkar tänka att "Be - det gör man i kyrkan!" och i det också verkar lägga att det ska vara så väldigt märkvärdigt att be. Så behöver det ju inte alls vara! Jag ber nog bra ofta. "Slänger iväg" en bön när jag ser någon ledsen eller så på T-banan. "Herre förbarma dig över denna människa lite extra idag!". På hundarnas och min morgonpromenad hörde jag en bofink (tror jag att det var i alla fall!) som fullkomligt sprudlade av sångglädje i långa, långa tonövningar i en fason jag aldrig hört tidigare. Då tackar jag Gud för att vi kom förbi just när denna fågel fått för sig att testa denna melodi för att imponera på fågeldamerna.

Men jag kan också be betydligt mer "organiserat". Som deltagare i gudstjänster har jag varit med i djupt allvarliga förböner. I lovsånger med lyfta händer. I de mest koncentrerade böner för det ena eller andra. Jag tackar för maten och ber om Guds välsignelse över den och alla som arbetat för att den ska komma till mitt bord.

Jag tror helt enkelt att bön kan se ut på så oerhört många olika sätt. Jag kan periodvis vara bra irriterad på mig själv för att jag hamnar i en viss rutin och bara ber de allra vanligaste bönerna som bordsbön t.ex. Men egentligen tror jag inte att det betyder så väldigt mycket. Jag tror att man skulle kunna be samma bön, förslagsvis då just Fader vår, massor av gånger per dag i många år utan att Gud skulle bli irriterad.

Det viktiga är nog inte så mycket bönens ord som varför och med vilket hjärta du ber. Om du ber i tro på Gud, så spelar det inte så stor roll om du använder "fina" ord eller inte, om du är i kyrkan eller på bussen. Det viktiga är att ditt hjärta är med!

Sedan kan det räcka med ett "Gode Gud!" när något händer!
(Och tänk hur många som utbrister det, trots att de kanske skulle fnysa åt att be...:))

Allt gott!
Eva

lördag 21 maj 2011

Att växa i tro

Hmmm.........

Inte lika enkelt längre.

Så enkelt att skriva om påskens glädjebudskap, men nu då? "Att växa i tro".  Vad gör/hur gör man då?

Hur blir man "vuxen" i tro?

Jag tror att jag fick en i alla fall delförklaring nyligen. Men innan jag återger den måste jag tala om den som nu framträder mer och mer i Jesu tal; "Hjälparen"!

Så kallar Jesus honom, den Helige Ande. Och så vill jag helst kalla honom också. Men han är här hemma också kallad "retstickan", "Guds clown-sida" och "galenpannan"...

Jag vet att många skyggar för kristendom delvis pga detta med "3-delad" Gud (och så går de till buddism, men 1000-tals "gudar"...). En präst som arbetat mycker med flyktingar (inte för att konvertera, bara förklara!) sa' att han använt vatten som förklaring. Vatten kan vara flytande, strömmande, stilla eller farligt hotande. Det kan vara is eller snö, Det kan vara regn eller dimma.

På samma sätt kan naturligtvis Gud anta olika skepnader!

"Den där" Helige Ande...

Ofta kallad "DHA"... Har han nå't att göra med detta att "växa i tro"?? Joooo - jag tror det! Alldeles väldigt mycket t.o.m.!

Jesus äger "Jag ska sända hjälparen!" Och hjälparen, det är Anden det!

Och här vi beviset på att Gud har humor!!! Och att han gillar att överraska...

Själv var jag på en releasekonsert för ett kristet band... Det var under första tiden i Bibelskolan och jag var fortfarande... ska vi säga "skeptisk", till en del i denna del av svenska kyrkan.

Jag minns idag inte vem predikanten var. Men jag minns väldigt väl att denna pastor ville att alla som hade något som tyngde skulle ta ett kliv ut i gången för gemensam förbön.

Skulle jag? Nähä!!! Inte jag inte! Skulle det va' bra för??? ALDRIG I LIVET!!!

Och så stod jag där.....

Det var inte en frälsning. Gud för det Han är och Jesus trodde jag ju redan på. De var redan i mittt hjärta. Men den där Anden...

Jag tror att han kanske ville bevisa sin existens lite extra. Det må låta konstigt i många sekulära öron, men att ta hjälp av den Hjälpare som Jesus talar om idag är faktiskt alldeles väldigt bra! Särskilt här i Sverige sägs det ibland att man har "Luther på axeln" när man tvekar att göra något som egentligen inte är helt ok.

Det är inte Luther! Det är den där gulliga, ibland stränge, den ständige vännen som tröstar dig, skrattar med dig. gråter din gråt...och retas! (Jo V - jag kommer ihåg SLkortet som var borta och se'n där... )

Den helige Ande är, som Jesus säger, ffa "hjälparen". Han översätter alla våra taffliga böner till för Gud begripliga ord. Han är den som "svirrar runt" och tar sig in i människors hjärtan och leder till Jesus och Gud.

"Samvete"   jo. jag har tänkt så också. Men som jag beskrev ovan finns det fler anledningar till att jag ser DHA som en av min bästa vänner.

Attans besvärlig! Håller på med "practical jokes" som jag hatar !!! Och retas med det ena och det andra.

Vad han framför allt gör är att peka på Gud och vara just Hjälparen i våra kontakter med Fadern och Sonen. Han kan nog kännas lite "vag" för många, men jag vet att jag inte är ensam om att verkligen ha fått erfara honom som varande till stor hjälp.

Allt gott!
Eva

lördag 14 maj 2011

Vägen till livet

Så lyder rubriken på fjärde dagen i påsktiden.

"Vägens folk" - så kallade de första kristna sig. Och så kallar sig kristna i t.ex. Kina idag. De har mycket gemensamt, de människorna, trots alla århundraden som skiljer dem åt.

I romarriket var det inte lättare att vara kristen än det är i Kina idag. Frågan är om det är så mycket lättare att vara verkligt kristen i Sverige?

Jesus säger, i en av texterna för dagen, "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Johannes evangelium kapitel 14 vers 6)

Jag måste erkänna att jag ibland undrar om alla präster i Svenska kyrkan läst detta?

Det pågår en debatt just nu, bl.a. i Kyrkans Tidning, om Jesus som "offer". En präst startade den genom en insändare där hon tyckte att hela tanken om Jesu offerdöd, nattvarden och synden vi människor bär på är "motbjudande" och borde plockas bort ur kyrkans bekännelse. Nattvarden ser hon som kannibalism och talet om synd bara som betungande och ett sätt att skrämma bort människor...

Göran Skytte frågar i en gästkrönika i fredagens Dagen "Gammalmodigt att prästen ska vara kristen?" och jag undrar detsamma.

Jesus säger "Jag är vägen och sanningen och livet." och jag kan, helt ärligt, inte förstå vad som är så svårt med det? Vi som är bekännande kristna kan faktiskt inte bara välja ut "lätta" delar ur Bibeln och strunta i de som känns "svåra". Vi förstår aldrig allt i detta livet, men vi har baske mig ett ansvar att försöka!

Ska vi då "svälja" allt och göra oss så "dumma" som många redan anklagar oss för att vara, att vi låter oss ledas av en bok och en historia som många idag anser förlegad? Nej, det tycker jag inte. Jag tror att Gud är ganska förtjust i vårt ifrågasättande och "testande" av Honom och Jesus. Men ...

För att kunna kalla oss kristna finns det ju ändå en grund som vi bara måste stå på! Vi bara måste erkänna Jesus som Guds son! Vi måste erkänna Jesus som den enda vägen till Gud! Vi måste erkänna att det är Jesus som har sanningen! Och vi måste erkänna att Jesus är livet!

Vi kan inte, som jag fått berättat av en av lärarna i Bibelskolan ( kykoherde emeritus Einar Bäfverfeldt) i en predikan han hört göra om orden till "Jag är sanningen om vägen till livet."  Vi kan inte, som man tyvärr hör en del som säger sig kristna, säga att "Alla blir saliga på sin tro!" Vi kan inte låta en buddist, muslim eller asatroende predika för att "De sätter ju också kärleken högt."

För mig är det fullkomligt självklart att jag som kristen tror på Jesu ord om att han är vägen, sanningen och livet! Jag ber i hans namn. Jag försöker att ha i åtanke vad han skulle gjort, t.ex. när jag blir superirriterad på människor ikring mig. (Testa själv! När du blir riktigt, riktigt vansinnigt sur på någon - tänk på att även denna människa är Guds skapelse och älskad av Honom! Inte alldeles enkelt, jag vet, men nyttigt...)

Läs det här kapitlet i Johannes evangelium! Där säger Jesus också, till Tomas tror jag, att genom honom ser vi Gud. "Och varför skulle vi bekymra oss om vad en, eventuell, Gud vill?" säger en del. Men för oss som bekänner oss till den kristna tron, till tron på en Gud som skapat oss och vill oss väl, borde det väl vara lite viktigt?

Jesus är vägen, sanningen och livet! Han är den lättaste vägen, inte för att han är enkel att följa men för att han ger oss sanningen om det liv som Gud vill att vi ska leva. Det liv som faktiskt, vad andra än säger, är det bästa för oss.

Väldigt apologetiskt detta blev... Men "varav hjärtat är fullt...."

Allt gott!
Eva

söndag 8 maj 2011

Den gode herden

En psalm av David.
Herren är min herde, mig skall intet fattas.

Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.

Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.

Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.

(Psaltaren, psalm 23. Sv Folkbibelns översättning)

Idag, på 3:e söndagen i påsktiden, är rubriken i kyrkans gudstjänst just "Den gode herden". Jesus har gått från att vara ett "offerlamm" till att bli herden, även om båda bilderna fortfarande är lika sanna.

Nu, när apostlar och andra, börjar förstå att Jesus verkligen gjort det han sagt att han skulle och uppstått för att vara med alltid - då blir han mer av herden att följa.

Jag har genom åren hört ett antal människor som glatt fnissat åt den här liknelsen om en herde och hans fårflock. De har sagt ungefär "Ja, det visar ju hur knäppa kristna är! Följa sin ledare som en flock korkade får!" Själv har jag väldigt svårt att se något "korkat" i ett får som följer sin herde...

Men för oss idag är det kanske svårt att se det goda i detta? Vi som, de flesta av oss, har så lite kontakt med lantbruk att vi inte kan se något gott alls i att leva i en fårflock.

På Jesu tid (och givetvis även Davids ett antal hundra år tidigare) så visste alla precis vad han talade om när han refererade till får. Alla , även den högste präst i templet, visste precis hur det var att vara herde. (En liten "lustig" passus: När man översatte Bibeln till ett inuitspråk hade man svårt att finna ord för "får", det är ju inte ett djur man har så stor erfarenhet av i isrika trakter... Man lär ha översatt det med "säl" för att förklara. Sälar lever ju, åtminstone på land, också gärna i stora flockar, för skydd och värme.)

Man visste att fåren är beroende av sin herde för att hitta vatten och bra bete. Man visste att herden skyddar dem genom att smörja in dem med medel mot ohyra som kan skada dem mycket svårt (t.o.m. ta sig in i hjärnan). Man visste att herden var viktig som skydd mot vilda djur. Och man visste att de allra, allra flesta herdar skulle göra allt för att hitta ett bortsprunget får, men tanke på hur viktiga djuren var för familjens försörjning. (Så är det ju även här, och framför allt i många fattigare länder, än idag.)

Alltså är den liknelsen mellan sig själv och herden naturligtvis den allra bästa, när Jesus vill förklara hur Guds omsorg om människan ser ut.

Men vänta nu, kanske någon tänker, hur är det med kyrkoherdar då? Är det inte de som menas?

Nej, "den gode herden" kan aldrig vara någon annan än Jesus! Däremot kan en kyrkoherde eller annan präst naturligtvis vara en god herde. ("Präst" kommer ju av "pastor" som fortfarande används. Och "pastor" betyder herde. Tänk på "pastoral idyll":))

Prästen kan man väl nästan likna vid en sorts "hjälppojke/flicka" till den gode herden Jesus? Jesus är den "store" herden som styr flocken och tar det stora ansvaret, präster/patorer är hans medhjälpare som i sin gärning ska hjälpa flocken att hitta rätt väg. Men då måste ju dessa medhjälpare givetvis inse att det gäller att hela tiden hålla ögonen mot den gode herden, den som vet vad som är rätt, och inte kaxigt börja säga att "Jag vet minsann hur det ska vara!" Inte konstigare det än att låt säga en träslöjdslärare kräver att eleven gör som han sagt vid svarven - läraren liksom herden liksom Jesus vet att det finns faror i att tro för mycket på sig själv!

När man talar om detta med just "flock" är det som sagt många som börjar opponera sig. Och detta är något som faktiskt brukar roa mig mycket! Samma människor som närmast hånar kristendomen för att det skulle finnas för många regler och nej - vad gör de i andra sammanhang? Har kvällstidningarna tillräckligt stora rubriker på sina löpsedlar, om något gott eller dåligt, så följer otroligt många de råden. Sätter media igång ett s.k. drev mot någon/något så är det väldigt många som "springer med" och gärna sprider rykten vidare. Och kommer, som nu nyligen, en person som Dalai Lama hit är det många som är beredda att nästan trampa ner andra för att komma och lyssna! (Med honom är det verkligen lustigt! Jag undrar hur många av de som är så förtjusta i honom som  fnyser åt många kristnas syn på abort och samkönade äktenskap? Har de en aning om hur hårt han fördömer sådant? Gissar att svaret är nej...)

I jämförelse med annat förstår jag inte varför inte Jesus flock kan ses som det goda alternativet! Jag vet att många tror mycket om just detta med regler och förbud, men jag har då aldrig uppfattat att Jesus vill begränsa livet särskilt mycket.

En begränsning kan jag dock förstå att många i dagens samhälle har svårt med - som kristen kan du inte leva helt i den individualistiska och ofta rent egoistiska stil som är så "inne"! Precis som fåren i herdens flock behöver varandra för värme och skydd behöver vi människor varandra. Det får som vandrar iväg i en egennyttig tanke att själv äta det frodigaste gräset letas upp och hämtas hem av herden. Inte för att herden missunnar fåret det där extra smaskiga gräset det har hittat utan för att herden vet att ett ensamt får inte klarar sig.

Något att tänka på i vår tid av "Me, Myself and I" kanske?

Allt gott!
Eva

måndag 2 maj 2011

Barnkonventionen


Jag trodde, enfaldigt kanske, att det faktum att Sverige skrivit under FNs barnkonvention och därmed lovat
att dess skrivning om "barnets bästa" ska genomsyra svensk lagstiftning och myndighetsutövning skulle visa sig stämma med verkligheten. Men efter att ha hört nyheter och reportage idag undrar jag...

En familj, mamma, pappa och två söner 2 och 4 år gamla, ska utvisas ur Sverige. Mamman och barnen till ett land, pappan till ett annat. Det kan synas illa nog att splittra en familj på detta sätt, men tyvärr har jag förstått att det händer då och då. (Borde kanske varna nyanlända att för allt i världen inte förälska sig i någon som inte är landsman...) I just detta fall finns dock en hel del mer...

Mamman blev, under första graviditeten om jag förstod rätt, psykotisk. Hon fick en vanföreställning som gick ut på att barnet är en inkräktare som kan vilja henne illa. Kvinnan har sedan dess mått mycket dåligt, både av sjukdomen och av att själv vara medveten om att hon t.o.m. haft och har tankar på att döda barnen.

Socialtjänsten har utrett. De kom fram till att hon absolut inte får lämnas ensam med barnen. Så pappan, som redan fått besked om att han inte får uppehållstillstånd och gömt sig, måste hela tiden vara i närheten. Gömt sig har han flera gånger gjort i ett minimalt utrymme under diskbänken för där skulle nog polisen inte leta eftersom det egentligen är för litet för honom att få plats i...

Och om nu inte socialtjänstens utredning skulle räcka så har psykologer intygat mammans sjukdom. Och barnen har undersökts av barnpsykolog och befunnits lida av posttraumatiskt stressyndrom.

Men Migrationsverket ser inget hinder för "verkställighet", alltså att sända ut barnen med mamman. Migrationsdomstolens domare i detta fall har försökt förklara sig i radions nyheter och reportage. Hon säger att de visst beaktat barnkonventionen och att barnen ju måste må bäst av att vara med föräldrarna och att "de reser ju till hemlandet". Att föräldrarna inte ska utvisas till samma land glömde de visst... Och "hemland"? Båda pojkarna är födda här och har aldrig varit i vare sig mammans eller pappans hemland.

Om dessa beslut från Migrationsverket och Migrationsdomstolen kan sägas ta hänsyn till "barnets bästa" som det heter i den konvention som vi alltså ratificerat då undrar jag vad som skulle anses vara illa för barn?

Det är en oerhörd skam för Sverige om detta beslut inte ändras och denna familj inte får stanna!

Jag inser fuller väl att inte alla kan få det, men detta fall är, just i ljuset av barnkonventionen, ett av dem där jag tycker att det är så självklart att människor ska få uppehållstillstånd. Jag vill inte tro att det har varit politikers mening att vi som land ska ta risken att dessa barn mår än sämre! Inte heller att vi ska ta risken att mamman till slut mår så dåligt och blir så frustrerad att hon gör det hon talat om - tar livet av sina barn. Och jag vill inte att vi ska sända iväg en man utan sin familj till en tillvaro där han var dag måste oroa sig för de barn som socialtjänsten här sagt att han inte får lämna ensamma med mamman ens för att gå till affären.

Mina böner handlar nu mycket om denna familj! Och om de tjänstemän som har makten att ändra detta beslut om utvisning! Måtte de kunna släppa prestigen och göra det enda rätta - låta denna familj få i alla fall ett hopp om en bättre framtid, här i Sverige!

Allt gott!
Eva