lördag 25 juni 2011

Midsommar - Johannes döparens dag


"Han som ropar i öknen" - ni vet.

Jag är väldigt förtjust i honom!

Enligt den bibliska traditionen var han född just 6 månader före Jesus. Deras mödrar, Maria Jesu moder och Elisabeth, var släkt. När Maria just fått veta att hon skulle föda Guds son fick hon veta att även Elisabeth var gravid. Och det var sannerligen en stor nyhet! Elisabeth och hennes man Sackarias var gamla, alltför gamla för att få barn egentligen, och hade inga barn sedan tidigare. Men nu skulle det ske!

När Maria kom till Elisabeth, står det, så spratt barnet i Elisabeth av glädje.

Johannes var en "förelöpare" till Jesus, en som banade väg.

Många vet nog att det var han som bodde i öknen, klädd i kamelskinn och ätandes gräshoppor och honung. Han är också den som väl ofta får stå modell för "domedagsprofet".

Johannes predikade omvändelse. Han grälade på prästerskapet som mer levde för regler och lagar än för att hjälpa folket till Gud. Han talade om att låta döpa sig för att himmelriket var nära, och han döpte också många där i Jordanfloden. Så även Jesus. Fast då försökte han vägra! Det var Johannes som sa' att han ju inte ens var värd att knyta upp remmarna på Jesus sandaler - skulle han döpa Guds son? Jodå, det skulle han, för att allt skulle bli som förutsagt.

Det är också Johannes som får sitt huvud serverat på ett fat...

Han hade anklagat härskaren för äktenskapsbrott, då denne levde med sin brors hustru. Och det var naturligtvis inte populärt att påtala att en så mäktig man levde omoraliskt...

Han kommer väl ofta lite i skymundan, den gode Johannes, kanske för att han är en ganska obekväm typ - nu lika väl som då tror jag. Härskare tycker inte bättre om sanningssägare idag än de gjorde då.

Nu är det inte så att jag vill jämställa någon nu levande med Johannes döparen, han hade sitt alldeles speciella uppdrag, däremot tycker jag att man kan jämföra en del.

Se t.ex. på de som påtalar missförhållanden på äldreboenden, inte får de väl sina huvuden serverade på fat i så påtaglig mening som Johannes, men bra ofta får de betala ett högt pris. Eller de som vågat avslöja en mutbar chef. Senast såg vi nu i Göteborg hur en kvinnlig konsult inom byggbranschen kände sig tvungen att gå till SvT's "Uppdrag granskning" för att hennes upptäckter tystades ner. Nu pågår rättegångar mot många. Eller ta dem som skrev en debattartikel om hur nära varandra gränserna för en sen abort och när ett barn kan räddas om det föds för tidigt ligger numer. De fick höra mycket väldigt otrevligt. För det vore ju alltför jobbigt om vi blev tvungna att fundera "ett varv till" på vad vi gör när vi godkänner dessa sena aborter. (Och nej, jag är fortfarande inte emot aborter! Men man måste kunna tala om vad det innebär - ett liv i vardande som "avbryts". I alla andra lägen skulle vi kalla det dödande.)

Och tyvärr finns det ju exempel även inom kristenheten. De inom katolska kyrkan som försökt att få igång undersökningar om sexuella övergrepp på barn, begågna av präster som sannerligen borde stå för något helt annat. Jag gissar att en hel del präster sett sig förflyttade till någon tjänst "långt bort i obygden"  (inget fel med så'na trakter! Ni förstår vad jag menar.).

Naturligtvis finns det även i Svenska kyrkan. Och där är vi kanske ofta närmare Johannes än vad man kan tro. För i Svenska kyrkan är det ofta de som talar ungefär som han, de som vill visa på Jesus så som han framställs i Bibeln som "kommer i kläm". Givetvis gäller det inte alla, men det finns dock en hel del inom SvK som mer eller mindre ser ner på de som verkligen tror på Bibeln som Guds ord och tror mer på att försöka ta till sig dess ord än att ständigt tolka och tolka om så att det blir "enklare".

Kanske är det därför Johannes döparen inte nämns så ofta? För sådana där människor som säger det de tror på och inte alltid ser till vad andra tycker och tänker och känner, de är ju så besvärliga... (Lite lättare med Jesus, för där kan man ju nästan låtsas "glömma" det jobbiga Han säger och bara referera till kärleken...)

Jag tror dock att vi behöver "Johannesar"! Vi behöver de där människorna som vågar stå upp och säga "Detta är fel!" Naturligtvis har inte alla människor samma moral, det inser jag med, men det finns sådant som jag tror är universellt. De allra, allra flesta tycker att sexuella övergrepp på barn, dåligt omhändertagande av äldre, att sko sig på andras bekostnad, ljuga och bedra är fel.

För att människor ska våga säga ifrån skulle jag nog önska att vi talade mer om Johannes, lyfte fram honom mer som det goda exemplet. Och att vi såg upp med risken att även vi "hugger huvudet av" den som talar, vare sig vi håller med eller inte.

Allt gott!
Eva

söndag 19 juni 2011

GUD - Fader, Son och Ande


Heliga Trefaldighets dag är det idag. Och just detta med treenigheten är väl för många en stötesten i den kristna tron. Hur kan Gud vara en och ändå tre?

Jag tycker faktiskt inte att det är så svårt. Tänk på en så enkel sak som vem du är själv! Nu har ju jag tyvärr inte familj, så jag kan inte kalla mig maka eller mor, men ändå är jag ett antal olika saker; jag är hundägare, vän, granne, handarbetare, kristen, dotter, syster, faster mm mm. Varför skulle då Gud inte kunna manifestera sig på en 3 olika sätt beroende på situationen?

Bildvalet idag är mycket medvetet i denna anda. En blommande buske som också har knoppar. Men nog kallar vi busken en även om den inte ser likadan ut överallt?

Jag har hört av en man som varit mycket ute i världen som missionär att han fick lära sig att förklara detta med treenigheten i en jämförelse med vatten. Vatten kan vara flytande, det kan vara i fast form som is eller snö, det kan vara väldigt svårfångat i form av dimma. Det flytande vattnet är väl att anse som "grundformen" alltså det vi kallar Gud/Fadern, is eller snö är lättare att ta på - Jesus, dimman är som sagt mer svårfångad och mer "överallt och ingenstans" - så som många uppfattar Anden. En god förklaring tycker jag!

Den man som berättade detta hade alltså rest som missionär. Och förr handlade denna söndag om just mission. Texterna handlar delvis om hur Jesus sänder apostlarna ut för att berätta om det nya rike han kommer med.

"Mission" och "missionärer" har väl ibland fått ett lite tråkigt anslag. Många har sett framför sig människor som mer eller mindre tvingar sin tro på andra, och tyvärr har väl sådant hänt i historien "Ni får hjälp med läkarvård och skolor och annat om ni blir kristna!". Idag är det nog mer tillbaka till grunden, tycker jag mig se. Att gå ut i världen, berätta om Jesus givetvis, men ffa via sin livsstil visa på Jesus. Han visade själv hur viktigt det är att inte hjälpa bara de människor som du kan identifiera dig med helt och hållet. En av de kanske mest kända, även utanför kristna kretsar, liknelserna handlar ju om detta.

Den om "Den barmhärtige samariern". Ni vet, den där en man blivit liggande svårt skadad på vägen. Två män går förbi men hjälper honom inte. Så kommer samariern... Hans folk var föraktat och illa sett hos många. Men det är just han som tar hand om den skadade mannen, för honom till ett säkert ställe där han kan bli omskött och även lovar att komma och betala på återresan från det han är på väg till. Den visar på flera sätt hur Gud vill att vi ska bete oss mot varandra: naturligtvis ska vi hjälpa varandra i en nödsituation, men vi ska heller inte se ner på andra folk för de är precis lika mycket människor som vi och kan mycket väl visa sig vara de som gör det rätta.

Jag vill gärna se dagens mission och missionärer i det ljuset! Givetvis ska de berätta om Jesus och vad de tror på, men lika viktigt är att med sitt liv visa på Jesus. Det görs ju t.ex. i att PMU som kristen organisation stöttar Panzisjukhuset som jag skrev om i ett inlägg nedan. (Läs!) Inte kräver de att personalen ska vara kristna för att sända pengar! Inte kräver de att kvinnorna som får hjälp ska låta döpa sig! Men jag tror att just den hållningen kan vara nog så missionerande som att "pracka på" folk sin egen tro. Vem blir inte nyfiken på en människa eller en organisation som förbehållslöst vill hjälpa andra till ett bättre liv? (Och då menar jag alltså bättre fysiskt och psykiskt, inte trosmässigt.)

Sedan ska vi också tala om Jesus! Berätta om den Gud och Fader som vill oss så väl att Han sände sin ende Son för att visa på det goda livet. Och som i den Helige Ande gav oss den Hjälpare vi så väl behöver.

För även om jag kan ha respekt för andra så är min fasta förvissning att Jesus är vägen, sanningen och livet och den enda vägen till Fadern.

Allt gott!
Eva

lördag 18 juni 2011

Liv eller död?


De senaste veckorna har det talats mycket om detta. I alla fall i mitt älskade P1.

Först kom det faktiskt upp en diskussion om abort, det ämne som ofta brukar avfärdas tämligen omedelbart med att de som ens tar upp det till debatt kallas kvinnofientliga.

Så kom också debatten kring Socialstyrelsens riktlinjer kring döende. Hur ska man som läkare/annan sjukvårdspersonal hantera detta med svår sjukdom, döende och alla tankar som naturligtvis dyker upp i det sammanhanget.

Man talar om "rätten till sin död" men skyggar ofta för "rätten till sitt liv" vilket jag tycker är mycket förunderligt.

Om vi nu börjar med det att "få" dö när man själv vill. Jag kan förstå tanken när det gäller svårt cancersjuka, de med t.ex. ALS eller andra sjukdomar som inte har något annat "mål" än döden. MEN...

Jag har i mitt arbete som begravningsrådgivare mött så många som kommit in och t.ex. velat skriva "arkiv" och så sagt att "Jo... Jag vill ju gärna ha en grav, men det blir jobbigt för barnen så minneslund blir ju bra."

Detta är fakta! Det är inget jag hittar på för att förstärka det jag vill ha fram. Jag är helt övertygad om att dessa människor skulle tänka på samma sätt när det gäller att ligga "oproduktiv" och mindre trevlig. "Ska jag ändå dö så kan jag väl göra det tidigare! Så behöver de inte ta sig tid att komma hit o.s.v."

Är då anhöriga. barn, barnbarn och andra så hemska så att de "kräver" detta? Nej, naturligtvis inte. Men vi har tillsammans skapat ett samhälle som gör att dessa barn och barnbarn tror att arbetet och "samhällsnyttan" är viktigare än gamla mormor/farmor/farfar/morfar som avslutar livet.

På väldigt liknande sätt tycker jag att man resonerar när det gäller aborter. Jag är inte total motståndare till sådana!
Men jag anser att det är ett liv man inte ger chansen, när man gör abort. Kan ni förstå detta? Jag inser alltså att det finns situationer när man inte ser någon annan möjlighet - MEN... Det ÄR ett liv man inte tillåter bli till! Att barnet inte kan överleva utanför livmodern i det skedet? Nej, det kan det inte, men det gör det inte mindre till en människa "på g".

Jag hörde en debatt där RFSUs ordförande Åsa Regnér var med i veckan. Hon tyckte att det var självklart med abort om ultraljud visade gomspalt! "Det kräver ju operationer och blir jobbigt."

Vart är vi på väg? Jag kan inte låta bli att i förlängningen undra vad vi ska göra med de barn som drabbas av förlossningsskador?

Alla ni som skrattar åt underbare Odelberg - han har en förlossningsskada men OM hans skada kunnat ses vid ultraljud...? Hade han levt och roat och fått oss att fundera idag då?

Livet är inte perfekt! Barn är inte perfekta! Den döende gör inte alltid det så som är mest "praktiskt" för dig. Men alla dessa "bökiga" ger oss så mycket!

Allt gott!
Eva
Ps Missa inte det om Panzisjukhuset nedan!

torsdag 16 juni 2011

Värma små på Panzisjukhuset


Ibland sammanfaller saker verkligen på de mest förunderliga sätt!

I morse läste jag i DN om var i världen det är farligast att vara kvinna. Thomson Reuters Foundation, som jag tyvärr inte vet något om, har frågat 213 experter på kvinnofrågor i alla världsdelar och kommit fram till att Afghanistan är farligast, tätt följt av Kongo med Pakistan på tredje plats.

Senare under dagen gick jag in på Dagen, dagens tidning som jag får via e-prenumeration. Jag brukar vara ganska dålig på att läsa tidningen, så dålig faktiskt att jag efter att ha haft den mer miljövänliga e-tidningen nu bett att åter få den i pappersversion. Jag passar nog bättre för bladvändande på "vanligt", gammeldags manér... Nåväl, idag läste jag den alltså, och fick syn på att feature-chefen Ann jonsson skrivit en blogg vars rubrik innehöll ordet "sticka". Som den totala handarbetsnörd jag är måste jag givetvis läsa!

Det visade sig att Dagen tillsammans med bokförlaget Libris och PMU som är pingstkyrkornas utlandshjälp har startat en insamling till förmån för Panzisjukhuset i Kongo - av små stickade/virkade barnmössor!

Panzisjukhuset har jag läst om då och då under ett antal år nu. Ett ställe som man faktiskt önskar knappt skulle behöva finnas men som i Kongo är otroligt viktigt och gör ett fantastiskt arbete i en ofta till synes hopplös situation.

Kongo har ju under bra många år nu plågats av oroligheter. Och som så ofta är det givetvis barn och kvinnor som råkar allra, allra värst ut. Särskilt kvinnor i detta fall...

FN har kallat landet för "våldtäkternas huvudstad i världen". Enligt just FN begås 400.000 våldtäkter i landet vart år! Kan ni tänka er det... Fyrahundratusen våldtäkter...

Det är gängvåldtäkter. Våldtäkter med bajonetter. Våldtäkter med vapen som avlossas inne i kvinnan. (Vilket inte nödvändigtvis är dödligt, men tänkt er skadorna...)

Förutom den förödmjukelse, skam, rädsla och i övrigt psykiska påfrestning som en våldtäkt innebär drabbas alltså dessa kvinnor av mycket svåra fysiska skador. Och där kommer Panzisjukhuset in.

Nu minns jag inte exakt hur det började, men jag vet att det var en doktor vid namn Denis Mukwege som mer började uppmärksamma och försöka hjälpa kvinnorna. Han och hans team blev mer och mer specialiserade på att försöka att "laga" underliv. (Jag har läst om kvinnor som haft så svåra skador att det krävs både 4 och 5 operationer för att de ska fungera någorlunda normalt.)

Förutom att många kvinnor kommer till sjukhuset för att söka hjälp för sina skador så kommer naturligtvis också många för att få hjälp att föda de barn som blivit resultatet av våldtäkten. (Jag gissar att det blir en del kejsarsnitt, med tanke på omständigheterna.)

Och nu är det dessa barn som kan behöva lite extra värme! Även i Afrika blir nätterna kalla och särskilt små huvuden kan behöva hjälp att inte frysa. (Men man tar gärna emot även kläder och filtar.)

Ok - många barn i Afrika (och på andra ställen i världen) har föräldrar som kan ha svårt att sörja för kläder. Men här tillkommer så många andra saker! Att föda ett barn som blivit till när du blivit brutalt våldtagen, kanske av ett helt gäng, det kan aldrig vara lätt. Att du dessutom i många fall inte kan återvända till ditt hem, din hemby, för att dig familj inte vill veta av dig pga våldtäkten... Kanske är du t.o.m. gift, men din man förskjuter dig för att du "dragit skam" över honom och han inte vill ha ett "oäkta" barn i sitt hus...

Nu har jag läst att man på sjukhuset givetvis försöker att hjälpa kvinnorna vidare. Man försöker att ge dem möjligheter till egen försörjning om det inte går att hjälpa dem så att deras familjer/byar välkomnar dem och stöttar istället för att stöta ut. Men jag inbillar mig att en för oss i rikare och tryggare länder så självklar sak som att kunna hålla sitt barn varmt också kan vara ett steg, om än inte det största, till en bättre självkänsla och en liten gnutta framtidstro.

Kan du sticka så kan och vill du kanske bidra. Kan du inte så kan du kanske gå in och kika på PMU t.ex. och bidra till detta underbara sjukhus' arbete. Gå om inte annat in och läs på http://kyrkkaffe.libris.se/ eller http://dagen.se/blogg.du_jag-bloggen#8296 .

Och så bed med mig för den 5-barnsmor jag hörde om på lokalnyheterna här i Stockholm idag. Hon har lämnat sin man sedan han misshandlat ett av barnen. Problemet är bara att hon inte bott ihop med honom den tid som Migrationsverket anser behövs för att bevisa att hon och barnen har anknytning här. Men hade hon stannat hos honom hade socialförvaltningen omhändertagit barnen... Hon ska tillsammans med sina döttrar (och söner) utvisas till Kongo... Det näst farligaste landet för vilken kvinna som helst, och kanske än mer för en som lämnat sin man. Jag hoppas evigt att hon och hennes döttrar aldrig ska behöva riskera att hamna på Panzisjuhuset!

Jag ber om Guds välsignelse över dessa kvinnor och barn, över Panzisjuhuset och deras fantastiska personal, över alla dem i Kongo och runt om i världen som arbetar för att få ett slut på detta med våldtäkter som en del i krigföring. Och jag ber om välsignelse över den insamling som satts igång.

Allt gott!
Eva

söndag 12 juni 2011

Pingstdagen - den Helige Ande


50 dagar efter påsk. 40 dagar efter att Jesus återvänt till Fadern. Apostlarna, de 11 som är kvar, har väl använt tiden till en hel del funderande och diskuterande gissar jag. De har åter blivit 12, efter att Mattias genom bön och lott blivit utvald. (Apostlagärningarna 1:26). De har suttit mycket i den övre sal där Jesu sista måltid åts, ensamma eller tillsammans med de människor som nu börjar forma den första församlingen. (Den dag Mattias utses är där visst uppåt 115, skriver Lukas i Apg. 1:15.) Där finns också Maria, Jesu moder, och hennes andra söner, Jesu bröder.

Men det är dock apostlarna som fått det största uppdraget av Jesus, och nu på pingstdagen när många människor är samlade i Jerusalem för att fira den första skörden känner de sig tydligen lite "redo" att gå ut.

Då kommer den Helige Ande över dem! Det står att tungor "som av eld" fanns över deras huvuden "Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allt eftersom Anden ingav dem att tala." (Apg.2:4) De fick helt enkelt Andens hjälp att göra sig förstådda av alla människor som var samlade, trots att dessa kom från så många olika delar av det romerska riket och talade så många olika språk. Petrus och de andra predikade och talade så att alla förstod! Människor förundrades över att höra sitt eget språk. Människor kom till tro, omvände sig och lät sig döpas. (Och en del trodde att apostlarna tullat på något vinförråd...)

Och här någonstans vet jag att många som är tveksamma börjar protestera vilt! (Och även en hel del inom svenska kyrkan som fräser "Frikyrkligt larv!" ungefär...) "Talade de i tungor??? Det bevisar ju bara att kristna varit tokiga redan från starten!"

Nu vet i inte om apostlarna talade i tungor vid just detta tillfälle, det står i Folkbibelns översättning som ovan "...främmande språk...", i 1917 och 2000 översättning står "...andra tungomål...". Jag tycker ändå att den här totala... ja närmast skräcken för tungotal som finns hos en stor, stor del av kristenheten i Sverige är ganska roande.

Andens gåvor är ju många! Paulus skriver i 1:a Korintierbrevets 12:e kapitel om dem. Om ord av vishet, ord av kunskap, tro, gåvor att bota sjuka, att utföra kraftgärningar, profetera, skilja mellan andar, tala olika slags tungomål, uttyda olika tungomål. Som Paulus skriver är alla delar av kroppen (församlingen) viktiga och helt nögvändiga såväl för vår fysiska överlevnad som för församlingens (Jesu kropps) utveckling och andliga levnad. Och hur många skulle protestera på samma sätt om man talar om att Anden ger kunskapens/vishetens gåva? (Snarare tvärtom tror jag, eftersom dessa människor ofta vill se sig som mycket belästa och kunniga...)

Och nej - jag talar inte själv i tungor, så detta är inte något sorts försvarstal i egen sak! (Jag har fått höra av en pastor som jag har stor respekt för att jag verkar ha en gåva att "skilja på andar", alltså se lite "bakom orden" ibland. Tror på honom, som sannerligen har Andens ledning i sitt liv, men tycker inte alltid att det stämmer...)

Vad jag väl egentligen vill ha fram är att jag tycker att det är synd och skam att många försöker att nästan glömma bort den Helige Ande! Han får liksom vara med lite på ett hörn i trosbekännelsen och så, men det här med gåvor, påverkan på vårt dagliga liv och så det blir allt lite för mycket! Och Anden förresten...? Är det inte det "frikyrkan" sysslar med? Tungotal, lyfta händer, en massa lovsång, helandeböner och så'nt där? Låt dem fira pingst och Andens tillkomst och det där!

Men Anden dök inte upp ur tomma intet den där första pingstdagen! I 1:a Moseboks första kapitel, vers 2,  står i andra delen "Och Guds Ande svävade över vattnet."! (Man ska också uppmärksamma att det i vers 26 står "Gud sade: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. ")

Anden har varit med hela vägen, genom hela historien! Han har öst sina gåvor och sin vägledning över människor i alla tider. Och han gör det fortfarande. Visst kan han ge tungotal till dem han vet att det skulle passa, men jag tror att han också ger en "variant" av det - förmågan att hitta rätt ord på ett alldeles vanligt "normalt" språk. När du behöver vittna om din egen tro för att hjälpa någon annan att se  - då är Anden där och hjälper dig. När du står inför någon som sörjer - då hjälper han dig att finna de rätta orden (eller vara tyst om det passar bäst!). När en präst eller pastor predikar så att församlingen verkligen förstår och växer i tro - då är Anden där och hjälper till både att finna orden och att öppna öron, hjärna och hjärtan hos de som lyssnar.

Det är synd när så många fastnar i det "konstiga" med tungotal och därmed missar så mycket annat med den Helige Ande! Det är synd när han hamnar lite i skymundan, denne den mest underbare Hjälpare och "sambandscentral" (se tidigare inlägg!) vi har mellan Gud och oss!

Låt oss istället säga som komminister Carl-Erik Sahlberg i S:ta Clara brukar göra: "Vi är alla julvänner och påskvänner och pingstvänner! Det har ingenting med våra kyrkors olika namn att göra."

Allt gott!
Eva

söndag 5 juni 2011

Hjälparen kommer


"Hjälparen" - det är den Helige Ande det.

Svår att beskriva, tycker jag. Visserligen har jag en hel del egna erfarenheter av vad den i treenigheten som ofta kallas DHA kan göra ( "ställa till med" känns det som ibland ska erkännas...) men det är inte alltid sådant som ska eller kan berättas hur som helst... Kanske kommer en del exempel vid något tillfälle, men det måste funderas och ffa bes över först.

"Bes över"... Det är vad jag gör innan jag skriver alls här. Och då är det DHAs ledning och hjälp med orden jag ber om. Det har hänt betydligt fler gånger än en att jag tycker att jag får ut alldeles för lite av dagens texter för att skriva något eget. Det är "bara" Bibeltexternas ord eller de jag läst i krönikor inför helgen eller i den bok av Bo Brander och Göran Skytte som jag nämnt förut som surrar i huvudet. Så jag ber om DHAs ledning... Och så skriver jag! Kanske inte alltid så att jag blir helt nöjd, men ofta med en infallssvinkel som jag alls inte tänkt innan. (Det var t.ex. mycket tydligt när jag skrev om samarbete nyss.)

Och som jag uppfattat det är det just så den Helige Ande "arbetar". Han är sänd av Fadern för att hjälpa oss att förstå, för att hjälpa oss att ta till oss det vi läser i Bibeln och hör i goda predikningar. Och då är vi tillbaka i det där med samarbete som jag skrev om i förra inlägget.

Jag ser DHA som något av Guds "förlängda arm". Det är han som hjälper oss med orden i bön, kanske t.o.m. "översätter" våra böner så att Gud ska få fram det väsentliga när vi virrar iväg och mest pladdrar på ibland. Men det är också han som förklarar för oss vad Gud menar när våra hjärnor inte riktigt hänger med.

Det är också DHA som får oss att göra rätt mot varandra. Det där vi ofta kalla samvete - jag kallar det DHAs inverkan. När jag skyndar iväg och inte hjälper den äldre människan som kämpar med affärsdörr och rullator, men vänder och håller i dörren - då tror jag att det är DHA som hejdar mig och säger "Du har VISST tid!"

Det är helt "enkelt" den Helige Ande som visar på Gud och Jesus och på ett gott mänskligt liv!

(Naturligtvis kan mycket av det jag säger är hans påverkan hänvisas till just samvete/moral och liknande. Men jag har erfarenheter som inte riktigt stämmer med det. "Idiotiskt och förvirrat!" skulle många säga, vilket jag givetvis inte håller med om. Ska försöka förklara vid senare tillfälle.)

Han är en väldigt bra och viktig "förbindelselänk" mellan oss och Gud! En "tvåvägskanal" som gör mycket gott. En vi ska vara rädda om och lyssna till. Idag och nästa söndag, pingstdagen, uppmärksammas han lite extra. Det gläder mig mycket, för det är han sannerligen värd - den Helige Ande, hjälparen!

Allt gott!
Eva

torsdag 2 juni 2011

Kristi Himmelfärds dag


En dag som kanske är lite extra svår att förstå, kan jag tycka.

Vad skulle nu detta vara bra för? Jesus hade inte levt mer än dryga 30 år (det finns ju lite olika teorier om ifall "år 0" är rätt uträknat eller om han kanske snarare var född år 4 före Kristus. Eller år 7? Själv tycker jag snarast att det är ett Herrens mirakel om det inte blivit mer fel!). Han hade predikat och lärt ut i ungefär 3 år. Och så sticker han!!! Vad är det för stil egentligen?

Jag tror att ett nyckelord i detta är samarbete.

Jesus har för det första lovat att vara med oss alla alltid. Det kan han bara genom att återvända till Fadern. Han har dessutom lovat att sända Hjälparen, den Helige Ande som vi firar lite extra nästa söndag, pingstdagen. Dessutom tror jag att han på detta sätt vill betona vikten av just samarbete. Samarbete mellan Gud och människor.

Jesus sänder ut de första apostlarna att berätta för alla folk. Hade han stannat och fortsatt göra "grovjobbet" själv så hade ju faktiskt inte så mycket blivit gjort... Som människa levde ju Jesus med samma begränsningar som vi gör. Han kunde inte på nå't sience fiction-vis förflytta sig hur som helst t.ex. Hade det varit idag, med internet, hade han givetvis haft andra möjligheter, men nu valde Gud den tid som då var.

Än idag gäller ju detta samarbete. När S:ta Clara står på "Plattan" (idag dock flyttat närmare kyrkan) och delar ut kaffe och mackor till de som behöver pågår samarbetet. När ungdomar ordnar "Pannkakskyrkor" och gräddar pannkakor så att laggarna ryker på ställen där många samlas en helgkväll pågår samarbetet. När nunnorna i Alsike tar hand om flyktingar - då pågår samarbetet. När du hjälper grannen med de tunga kassarna eller håller upp en dörr åt den bakom - då pågår samarbetet.

Hade Jesus stannat kvar, så tror jag att vi människor i väldigt hög grad lagt det tunga ansvaret helt på honom, även när han som 2030-åring borde ha fått ta det lite lungt... Han hade fått flänga världen runt i en evig flygplansturné, säkert samlande stora, stora lyssnarskaror. Nu får vi istället chansen att själva fundera på hur vi ska visa på Guds rike. Vi får själva ta ansvar för vad vi gör/inte gör för att livet ska bli så gott som möjligt för så många som möjligt. 

Och kanske viktigast av allt - Jesu himmelsfärd, det att han inte stannade kvar för att vandra rent fysiskt bland oss är en myndighetsförklaring!

Gud ser oss människor som kloka och förståndiga nog att själva ta en stor del av ansvaret för det samarbete Han vill ha med oss! Han  tycker att vi har de "verktyg" vi behöver i det Jesus sagt och visat under sin tid här, tillsammans med det som finns i Gamla Testamentet. Trots alla tokigheter människan hittat på genom historien, trots alla gånger människan gjort närmast exakt tvärt emot det Gud ville så är Han fortfarande beredd att lita på att vi ska göra det rätta utan att ha Jesus som "dadda" hela tiden. Givetvis finns han hela tiden med oss, men "hålla handen"-tiden var över i och med denna helg

Gud litar på oss! Han litar på att vi ska försöka så gott vi kan. Han vet att vi kommer att snubbla och trassla till det för oss, men Han litar faktiskt på att vi är kloka nog att ta till oss det vi fått och att vi vill gott.

Så Kristi Himmelfärds dag blir också lite "människans myndighetsdag". Inte så tokigt väl? Att ha en Gud som litar på oss och som vill samarbete? Låt oss alla försöka leva upp till det förtroendet!

Allt gott!
Eva