måndag 25 juli 2011

Eftertanke


Det är väl det vi ägnar oss åt dessa dagar, efter det som hände i Norge i fredags.

I snart sagt alla kanaler debatteras, diskuteras och görs försök till förklaringar, försök till att förstå vad som ligger bakom att en man kan göra det denne norrman gjorde.

Jag tycker det är bra! Jag tror nämligen att just detta att vi talar och talar och talar också är ett sätt att bearbeta. (Och jag erkänner gärna att jag igår blev bra irriterad på den person som sade att "Nu kan de väl sluta? Prata om något roligare istället, det här har vi ju redan hört.)

Fanns det den allra minsta möjlighet att göra detta ogjort så skulle vi väl alla se till att det blev så, men nu går inte det. Istället tycker jag att vi måste försöka se bakgrunder och orsaker, för att i framtiden förhoppningsvis kunna avstyra att något liknande händer igen.

Jag gick med i en grupp på FB som vill att medierna ska låta bli att publicera denne mans tankar och ideologi, men med viss tvekan som jag skrev i en kommentar. Jag tror att vi kanske måste få veta en del, för att känna igen dessa tankegångar.

Vi kan göra en hel del just nu för att hedra de som föll offer:tända ljus, lägga blommor, delta i tysta minuter, hissa flaggor på halv stång, men vi kan också göra en hel del framöver.

Framförallt tror jag att vi måste försöka se lite närmare på just hur vi själva och vår omgivning resonerar. Jag blir lite ledsen när jag hör Fremskrittspartiets företrädare slå ifrån sig så tvärt som de nu gjort när det påtalats att denne man tidigare varit medlem där. Inte för att jag vill skylla på dem, absolut inte! Men jag tror att även de måste tänka igenom vilket klimat de kanske är med och skapar. Jimmie Åkesson (SD) säger i dagens DN att det så länge varit förbjudet, mer eller mindre, att tala om problem med invandring och att det är det som föder dessa tankar som norrmannen ger uttryck för. Att Danmark inte har samma problem med extremism för där har debatten förts mer öppet. På ett sätt kan jag tro att han har rätt, men samtidigt har just Fremskrittspartiet i Norge funnits länge och är relativt stort (tror jag hörde en siffra på drygt 20% igår) och där hände ändå detta.

Jag tror att vi alla, vilka politiska eller religiösa eller andra åsikter vi än har, måste vara mer varsamma och vaksamma på hur vi talar om varandra! Visst ska vi kunna fördöma "heders"-kultur som leder till att kvinnor mer eller mindre förlorar sina mänskliga rättigheter på samma sätt som vi fördömer kvinnomisshandel som sker i annan miljö. Visst kan vi protestera hej vilt mot sharialagstiftningen som finns i en del länder, precis som många av oss protesterar mot dödsstraff i helt sekulära stater som USA och Kina.

Men... Då ska våra protester komma utifrån ett rent mänskligt perspektiv, att ingen människa ska/FÅR behandlas på sådant sätt. Inte utifrån perspektivet att det är "de där" som sysslar med sådant.

Och jag tror att vi måste vara mer vaksamma på hur vi talar om andra människor. Hur många av oss har inte stillatigande hört någon som ständigt talar om "utisar" eller "de där"? Kanske måste vi börja våga att protestera, vi som inte ser sådana otroliga skillnader människor emellan?

Är jag naiv? Bryr jag mig inte om ifall Sverige skulle "tas över" av muslimer? Varken eller vågar jag påstå. Jag vill allt helst att Sverige fortsätter att vara den sekulära stat med full (i alla fall nästan) religionsfrihet som vi har idag. Men jag kan och kommer inte någonsin att kunna acceptera att man rent automatiskt dömer ut en annan människa bara p.g.a. hudfärg, religion, nationalitet eller annat!

En önskedröm vore att vi talar om människor, inget annat.

Det tänker jag är ett sätt att hedra de som mördades i Oslo och på Utöy. Att deras död åtminstone ska ha det med sig att vi får ett annat samtalsklimat.

Och, om ni orkar för detta är mycket tungt att läsa, gå in på http://prableen.origo.no/ . Hon har skrivit en oerhört tuff text om sina upplevelser på ön! Jobbig att läsa, men viktig tänker jag för att en liten, liten aning få ett hum om vad som skedde och därmed kanske en än större vilja att försöka förhindra liknande i framtiden.

TILLÄGG
Jag hörde nu kl 12 i SvT/NRK rapporteringen från den tysta minut som hölls. I Oslo utanför Domkyrkan hade den svenska reportern mött på en ung man från Göteborg, som åkt till Oslo "bara" för att dela ut kramar till de som behövde. Han bor i Sverige sedan 12 år, varifrån han kommit framkom inte och spelar ingen roll. En anledning till hans beslut att åka var det en arbetskamrat sagt igår: "Det är sådana som du som gör att sådana som han (attentatsmannen) alls finns!" I ett sådant läge hoppas jag verkligen att jag, om jag också hört, vågat säga ifrån! För det är snarare sådana som uttalar något sådant som ställer till det!

Allt gott!
Eva

2 kommentarer:

Floridatjej sa...

Oj så många tänkvärda ord ok mycket kloka du skrivit. Jag är visserligen ateist, men respkterar de som har och lever som sin tro.
Vad som hänt i Norge är så ofattbart det går inte att sluta prata om. Nu läste jag visserligen att killen hellre ville vara hatad än bortglömd, så vad ska vi göra då ?
ha det gott ..kramar
PS. Downs syndrom människor är kramiga och goa och i total avsaknad av hat..........kanske vi andra "normala"skulle lära oss av dom ?

Johanna Stålros sa...

Ja det gör vi verkligen...Kram J