Vad säger man en sådan här dag? Egentligen finns väl inga ord som kan beskriva känslorna. Sorg, givetvis. Chock. Ilska. Förtvivlan.
Jag skrev igår att jag undrade hur man kan anse sig ha någon sorts rätt att göra något sådant här, och det undrar jag fortfarande.
Nu verkar det ju som om det är en man som beskrivs som "nationalist" och högerextrem som står bakom. Åtminstone ser det ju ut att vara bra säkerställt att det är just han som sköt minst 84 ungdomar på Utöya, och eftersom han tydligen tog sig dit genom att säga att han skulle informera om bomben i Oslo, utklädd till polis, får man väl anta att han åtminstone är inblandad även i bomben i Oslo centrum.
Som det ser ut nu är denne man orsaken till minst 91 döda...
Vad får en människa att begå en handling så fruktansvärd? Vad får en man att inte bara döda utan även skrämma människor så att de kanske aldrig helt kommer igenom denna mardröm? Vad föder ett så otroligt hat att man kan jaga unga människor som gläds på ett sommarläger med gevär och helt kallt skjuta ner dem?
Jag förmodar att det kommer att publiceras och visas en hel del intervjuer med psykologer och andra som är kompetenta att våga sig på en förklaring. Jag hoppas faktiskt på det, för jag tror att vi alla kan behöva lära mycket, mycket mer om vad som kan göra att någon känner sig sådan att ett dåd likt detta ses som en utväg.
Det sägs att han är starkt anti-islamistisk och emot det mångkulturella samhälle som även Norge blivit. Att han är konservativ och helst vill ha Norge åter till "gamla goda tider".
Så må vara. Han har givetvis rätt till sina åsikter (om än inte i formen "hets mot folkgrupp", jag gissar att Norge har lagar liknande våra vad gäller det.). Men ingen, absolut ingen, har rätt att försöka ta makten över ett helt land på detta sätt! Att inte riktigt trivas med det politiska landskap/styre man lever med upplever vi alla då och då. Att därifrån gå vidare till att döda meningsmotståndare på detta sätt är rent omänskligt.
Och då menar jag inte den reella makten, regeringsmakten, utan den makt över människors sinnen som denne man försökt skaffa sig. Jag har nu under morgonen sett några intervjuer med unga som var på ön. (Smart av SvT att sända NRK direkt!) Allra mest fastnar väl den unge man som berättar hur han och vännen, som står bredvid, flydde ner i vattnet och framför sig på gräset såg en ung kvinna död. Och den unga kvinna som blivit vittne till hur denne attentatsman bara gick fram till en flicka som låg ner och fortsatte att skjuta mot henne. Det är skönt att veta att Norge är ett land som har möjligheter att hjälpa dessa ungdomar och alla andra, genom en utbyggd sjukvård. Jag ber för att de ska kunna komma vidare i sina liv, trots och med det de utsatts för.
Men jag har också sett, eller rättare sagt hört, en man som har blivit lite "hjälte" för mig. En man som uppenbarligen ganska snart efter explosionen inne i Oslo springer rakt in bland glassplitter och elände. Han filmar förödelsen samtidigt som han ropar och frågar om någon behöver hjälp. Skulle jag klara det? Jag vet inte.
Mina tankar går idag till alla som drabbats på ett eller annat sätt. Men de går också till alla de fantastiska människor som arbetar för att hjälpa, via operationer, psykologiskt omhändertagande, att vidarbefordra nyheter till allmänhet, eller bara finnas där för oroliga människor.
Jag var in på Dagen och läste lite (bland annat en bra ledarblogg) och den tidningen har var dag ett bibelord tryckt högst upp. Jag har förstått det som att de är bestämda i förväg, efter de kyrkotexter som är aktuella. Dagens ord passar sällsynt väl en dag som i dag: "Frukta inte för dem, ty jag är med dig för att rädda dig, säger HERREN." Jeremia 1:8.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar