söndag 28 augusti 2011

Nådens gåvor


Nåden som kommer från Gud. Gåvorna som utges av den helige Ande.

Det är något jag vet att många, kanske särskilt i Svenska Kyrkan (SvK) har svårt för, detta med "andliga gåvor". Det går bra så länge man nöjer sig med att tala om gåvor av glädje, frid och kärlek, men när man kommer till gåvor av kraft att hela och bota, tungotal, att profetera då blir många rent besvärade.

I 1:a Korintierbrevets kapitel 12 och 13 skriver Paulus särskilt om detta med Andens gåvor. De är många och väldigt olika! Ord av vishet, ord av kunskap, tro, att kunna bota sjuka, utföra kraftgärningar, att profetera, att skilja mellan andar, tala olika slags tungomål, att uttyda tungomål.

Paulus påpekar mycket noga att gåvorna må vara olika, liksom tjänsterna (apostel, lärjunge, lärare osv) är olika men att ingen ska lägga olika värde i detta eftersom alla gåvor och tjänster i grund och botten kommer från Gud och Han vet att de alla behövs för att mänskligheten ska kunna bli en helhet. Alltså varnar Paulus för avundsjuka och tanken att den ena gåvan eller tjänsten skulle vara "finare" än den andra. Något vi i vår tid verkligen skulle behöva fundera över... (Vad är det som säger att sopåkarens eller sjuksköterskans arbete inte är minst lika mycket värt som dens som tjänar betydligt mer?)

Hur får man då del av dessa gåvor? En förutsättning kan tänkas vara att du över huvudtaget tror på att de existerar... Men så enkelt tror jag inte att det är! Efter att ha sett en del av hur Anden kan "arbeta" förvånar det mig inte alls att läsa om någon som alltid tänkt och hört om tungotal som det fånigaste i denna värld, men som själv upptäcker sig ha fått just den gåvan en vacker dag...

Just tungotal är väl det som ofta blir en "stötesten" för många i detta med Andens gåvor. Och det är synd! I särskilt SvK har det talats om just det som "något som pingstkyrkorna sysslar med", ofta i en bra nedlåtande ton. (SvKs attityd mot pingströrelsen har ju ofta varit allt annat än "kristlig" kan jag tycka. Och tyvärr lever det kvar i mångt och mycket. Ganska skamligt faktiskt!) Istället har man i SvK gärna betonat gåvorna av kärlek, frid och glädje, som ju är bra mycket enklare att tala om och som väl alla kan ta till sig.

Dumt! För man missar väldigt mycket. Bl.a. gissar jag att man missar människor som skulle kunna göra väldigt mycket för Guds rike inom (och utom) kyrkan.

"Men hallå??? Är du en så'n där galning som står med armarna viftande i luften och talar i tungor och lägger händerna på folk så att de faller i golvet (och se'n reser sig och låtsas botade)? Slutar nog läsa här alltså... Det GÅR ju inte att bota folk med handpåläggning! Och profetera? Bara larv och blir bara fel!"

Nej, jag talar inte i tungor. Den gåvan har jag inte fått (och det har orsakat en del sorg en tid, och även att jag inte är lika mycket i S:ta Clara längre, pga en typ av "skism" om det med just tungotal bl.a.), däremot har jag varit med om annat rent personligen och också mött människor som bevisligen blivit helade. För att nämna någon t.ex. kvinnan som hade en svår tumör och som läkarna mer eller mindre gett upp om. Hon reser nu, 20 år senare, landet runt och berättar om sitt arbete med tjejerna "på gatan". Eller alla de som tagit sig ur missbruk, det är också ett helande

Det viktigaste med vilken gåva det än är är dock att ta den till vara på ett bra sätt! Om du talar i tungor mest för att andra ska höra att du kan - då blir det fel! Om du försöker hela folk "till höger och vänster" för att få fler anhängare - då blir det fel! Om du hör till dem som kan få "bilder" eller ord ska du noga begrunda om de ska delas (ens med den de kanske gäller) eller om du ska behålla det i ditt hjärta (det är ofta nog så klart faktiskt) - annars kan det bli fel.

"Ja ja! Spelar roll! Det här finns ju inte i alla fall! Helande är ju lika omöjligt som jungfrufödsel och uppståndelse från döden!"

Jo - jag vet att många tänker så! Och då tänker jag att det är synd att vi i "modern" tid har tappat förmågan, eller vad man ska kalla det, att inse att; Ok, VI kan inte! Men nu talar vi om vad GUD kan! Och där finns inte begränsningarna. (Jag har faktiskt några gånger frågat om den som säger liknande tror på "spöken" eller kristaller eller liknande. Svaret är förvånande ofta ja...)

Allra, allra viktigast är dock det Paulus skriver om i brevets 13 kapitel:kärleken! Du kan ha och använda hur många gåvor som helst (och detta gäller även det vi i vardagslag kallar "talang", för yrke, idrott, musik/teater, hem eller annat) men om du inte använder den/dem av kärlek så blir allt förvridet. Om gåvorna används för att förhärliga dig själv och inte Gud, för att mer hjälpa dig själv på något sätt än att hjälpa andra - då missbrukar du gåvan!

Så förmågan till kärlek (till Gud, till Jesus, till Anden men också till det vi ser omkring oss var dag) är väl egentligen den vi alla i första hand skulle be Anden att komma med!

Allt gott!
Eva
Ps
Om ni nu läser Korintierbreven (finns TVÅ, inte tre som Kulturnytt i P1 påstod i veckan...) så kanske ni precis som jag reagerar på en hel del besvärligt i Paulus text. Jag fick en stor hjälp när jag läste och hörde om staden Korint, där församlingen Paulus skriver till finns. Det var en stad som var lite likt det bl.a. England använde Australien till mycket senare - man forslade dit brottslingar, prostituerade och andra som man såg som "löst folk"! Därför har Paulus skrivit på ett lite speciellt sätt tror jag (och har jag fått det förklarat). I vissa delar kan det låta som om han är bra trött på denna församling som ibland verkar ha väldigt, väldigt svårt att höra på vad han säger och istället hitta på alla möjliga tokigheter på egen hand... Thomas Cahill skriver i boken "Historien om Jesus" (sid 128) att "Galaterna (till vilka Galaterbrevet riktas, min anm) kan få saker och ting om bakfoten ibland, men korintierna tycks aldrig kunna uppfatta någonting rätt. - - - "Er självbelåtenhet", skriver Paulus med åtskillig ironi, "är inte särskilt välgrundad.""

(Just Cahills bok har hjälpt en Paulus-tveksam som mig mycket!:) Han är väl värd, och dessutom rolig,  att läsa!)


tisdag 23 augusti 2011

Goda förvaltare


Så lyder rubriken, denna den 9:e söndagen efter trefaldighet. (Jo, jag vet allt att jag får in detta tisdag, men rubriken står sig hela veckan.)

Jag tänkte inte direkt på det, men jag skrev igår om förvaltarskap/förtroende på min andra blogg, Nålar, fyrfotingar och Gud . Där handlar det "bara" om djur, men det hör ändå ihop med veckans texter inser jag.

Där som sagt om djur, ffa hundar och katter, och om det förtroende de oftast visar oss och hur vi förvaltar det. Men hur hör det då ihop med denna blogg?

Väldigt mycket tycker jag!

För på samma sätt som djur visar sina ägare förtroende har Gud visat oss förtroende att förvalta den värld vi lever i. Det är inte alltid vi förtjänar det förtroendet, vare sig från djur eller från Gud, men vi har trots allt fått det.

Vad betyder det då att vara förvaltare?

Jag vet att det finns de som anser att i och med att vi är "högre stående" än djuren så kan vi bara använda dem snarare än förvalta. Andra anser att man i princip inte kan ha djur till något enda annat än att titta på och ev. kela med om man ska vara en god förvaltare. Själv tror jag att det finns en medelväg. Jag tror att det visst finns goda sätt att avla djur för mathållning t.ex. Däremot tror jag inte på något sådant som minkuppfödning enbart för pälsars skull. En god förvaltning innebär att du tar vara på så mycket du någonsin kan om du tar dig friheten att döda ett djur för att äta (därmed mycket bra att det finns torkade grisöron och annat att köpa till hundar numer, då förfars/slängs inte heller de.). Att däremot avla ett djur bara för att du vill gå i päls... Nej - där är jag inte med! (Att djuret ska ha ett gott liv medans det lever säger sig självt...)

Men detta vårt förvaltarskap gäller ju inte bara djur. Inte ens bara djur och natur. Det gäller även hur vi förvaltar varandra. Och där tycker jag ibland att det brister alldeles förskräckligt numer!

Jag hörde i morse på Ekonyheter att det blivit betydligt vanligare med våldtäkter utförda av någon som inte tidigare känner offret (annars är det ju inte ovanligt att det är en "kompis" eller i alla fall någon du mött på krogen och umgåtts med några timmar.). Det förklarades med att många får kontakt via internet, chattar någon/några gånger och så ses och så går det fel. En polis berättade att det ju ofta är så att den "Kalle, 27" som kvinnan fått kontakt med och bestämt träff med visar sig vara "Tommy, 54". (Inget ont om män i allmänhet i detta! Det var bara det exempel som gavs.)

Det är en klar brist på gott förvaltarskap att på sådant sätt lura en annan människa bara för sin egen vinnings skull!

Men lika väl tycker jag att det är ett dåligt förvaltarskap att inte "orka" ta hand om sina sopor på ett vettigt sätt. Eller att konstatera att det är så "jobbigt" att tänka mer miljömässigt när man går och handlar. (Se'n kan det finnas ekonomiska skäl till att man har svårt att alltid handla ekologiskt t.ex., det är en annan sak!)

Jag gör själv en hel del fel när det gäller denna förvaltning! Jag röker ju om inte annat - inte det bästa sätt att förvalta den kropp Gud gett... Och jag tror att väldigt få lever upp till det Gud menade när han satte oss till att ta hand om den värld Han skapat.

Dock - om vi alla var lite mer ödmjuka över vad vi faktiskt har (och då tänker jag väl inte på prylar i första hand, även om sådant också behöver komma in i tänkandet kring detta) och brydde oss lite mer om att få behålla det - djur, natur, människor - då skulle inte bara världen rent allmänt må bättre, utan definitivt vi själva också i förlängningen.

Jag tror att det handlar om att inte bara gå efter vad man själv vill för tillfället helt enkelt. Ingen vare sig konstig eller ny sanning det, men den tål att upprepas. Särskilt i denna tid tror jag... För det underbara är ju, att om du gör något bra för andra, tar ansvar för miljö nära och långt bort, tänker dig lite för när du är i affären eller ska slänga sopor - då känner du dig lite "duktig". Och därmed blir den smått egoistiska viljan att känna just så något gott även i "det stora hela"! En klassisk s.k. win-win-situation m.a.o:) DET är en egoism jag tror att Gud har bra stort fördrag med!

Allt gott!
Eva

söndag 14 augusti 2011

Andlig klarsyn


Lite "knepig" söndag det här... Eller rättare sagt, lite småknepigt med en del av texterna tycker jag.

T.ex. den från Matteus evangelium, kap.7 vers 13-14 där Jesus säger: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

Det är ju en text som många känner igen, i alla fall grundragen i. Och många använder den som något slags "bevis" för att kristna skulle vara sällsynt tråkiga människor som aldrig får ha det minsta kul. För den där "trånga" vägen måste väl betyda att man ska avstå från det mesta? Späka sig och så där? Leva "lutherskt"?

Jag tror att Luther i det stora hela vandrade på "den smala vägen" - men han var sannerligen inte den trista och livsförnekande typ som många av någon anledning vill göra honom till. Tvärtom i mångt och mycket om jag läst rätt.

Men hur får man ihop "andlig klarsyn" med just dessa verser?

Jag tror att det handlar mycket om det som också Bo Brander och Göran Skytte talar om i "Ett år med Jesus" denna söndag - om var vi söker lyckan och "meningen med livet" (som det brukar heta). Många stora teologer och kyrkofäder genom årtusendena har ju påpekat att vägen till lycka egentligen inte alls finns i alla prylar, karriärer, resor mm som vi människor gärna vill skaffa oss. Vägen till varaktig lycka är en helt annan...

Visst kan saker göra en glad/lycklig, men för hur lång tid? Snart är även det där som man tyckte att man absolut bara måste ha också gammalt och invant, vare sig det gäller ett ting eller t.ex. en arbetskarriär. Det ger inte så där alldeles mycket i längden.

Men visst ska man köpa sig vackra ting om man vill och kan! Visst ska man kämpa för ett bra arbete, ett hem man trivs med osv. Det är definitivt inte så att kristna på något sätt skulle vara "förbjudna" sådant. Vad det handlar om är ju vad som egentligen betyder något.

Det är i det som fallgroparna finns. Det är där man så lätt slinker in på den bredare vägen. Och det kan hända precis vem som helst.

Det händer t.o.m. i kristna kretsar... Den präst/pastor som ser mer till sin egen betydelse och gärna både solar sig i glans och tror sig kunna dirigera hur/vad andra ska tro/uppträda/klä sig mm - den är farligt ute. Då hamnar man lätt i ett sektförhållande som är så långt ifrån Gud du kan komma.

Jag tror att dessa verser mycket handlar om att det faktiskt lönar sig att anstränga sig lite ibland. Visst känns det säkert betydligt enklare att köpa sig saker eller upplevelser för att försöka finna lyckan snarare än att fundera på hur livet ser ut mer grundligt, det är lättare att gå in i affären än att gå in i sig själv. Kanske skulle det göra dig mycket lyckligare i längden att ge den där hundralappen du inte riktigt hade insett att du hade till något hjälparbete snarare än att köpa något extra gott till kvällen? Eller kanske skulle du må bättre om du gjorde något rent handfast för någon organisation, snarare än att "bara" (vilket är gott nog!) sände in pengar?

Jag tror att verserna talar om att man ibland kanske faktiskt måste anstränga sig lite! Inte bara rent fysiskt eller tidsmässigt för att hjälpa andra (inte alltid säkert sådant sker med ett helt "rent" syfte...) utan även för att ta hand om oss själva. Det kanske kräver en sorts ansträngning att hålla upp dörren för den efter dig - att bara släppa den är ju för all del lättare. Det kanske kräver lite ansträngning att vänta istället för att försöka tränga sig i kön - men har du så bråttom? Det kanske kräver någon sorts ansträngning att säga nej till ett möte, en fest eller annat roligt för att ta hand om dig själv och ge dig lite "tanketid" - men vilket är viktigast egentligen?

Jag tror att Jesus när han säger detta åter visar den oerhörda kärlek vi människor får ta emot. En kärlek som i detta vill säga att han vet vad som verkligen är viktigt, och att Gud gett oss en väldig massa goda råd på vägen. Om inte annat har Han gett oss Jesus själv - vägen, sanningen och livet.

Det är ingen lätt väg! Den är smal och det är väldigt lätt att "köra i diket". Men vi får hjälp upp igen. Och framför allt är det inte alls en särskilt tråkig väg!

Allt gott!
Eva

tisdag 9 augusti 2011

Kristi förklarings dag


Jesus förhärligad är underrubriken denna vecka.

Evangelietexterna handlar om hur Jesus tar med sig Petrus, Johannes och dennes bror Jakob upp på ett berg. Där verkar det som om de tre lärjungarna slumrar till (de är ganska bra på det! Men det är inte konstigt att de var trötta så mycket som de var med om.) och när de kvicknar till ser de Jesus i samtal med Mose och Elia.

Petrus (en av mina verkliga favoriter!) blir naturligtvis förstummad! Eller... Nej - som vanligt är han angelägen om att förstå och att göra det rätta så han utbrister att det ju är en väldig tur att han och de andra två är med, för borde de inte bygga lövhyddor åt dessa tre storheter som nu möts? (Lövhyddor... Judarna firar lövhyddohögtiden sedan Mose tid. Om jag förstått rätt som en kombination av att fira skörden och för att Herren lät dem bo i lövhyddor under den svåra tiden.)

Den käre Petrus! Jag tycker att det låter som om han blir så överväldigad att han inte riktigt vet vad han ska säga (Vem skulle ha kunnat säga något särskilt klokt i det läget? Inte jag!)  och då tar han till det han kan - att ordna det praktiska. Att det draget hos Petrus ganska ofta markeras tycker jag är så härligt! Han är den djupt tänkande mannen som gör vad han kan för att förstå Jesus och det han är med om, men samtidigt vill han gärna ta till sina händer. Han visar så väl på hur även en "enkel" människa som mest är van vid grovarbete har en hel del i huvudet.

Innan någon hinner sätta igång något bygge stannar dock ett moln över berget, och en röst hörs ur molnet: "Detta är min älskade Son! Lyssna till honom!", på samma sätt som vid Jesu dop.

Vadå? Tror inte Gud att de hört på första gången?

Jodå, det vet Han säkert att de som hörde då inte har glömt, men nu har de lärt lite mer om och av Jesus. De förstår lite mer även om mycket inte ska förstås förrän Jesus är död och uppstånden. Nu tillkommer dock en sak, något som jag tycker känns som ett än större allvar: Jesus ber dem att inte berätta något om vad de sett och hört denna dag, inte ens för de andra apostlarna.

Varför det? Är Jesus inte rättvis? Varför har han valt ut just dessa tre att få denna kunskap?

Jag tror inte att det på minsta sätt skulle ha att göra med att Jesus på något sätt sätter Petrus, Johannes och Jakob före de andra! Däremot tror jag att han visste att dessa tre skulle kunna förvalta denna upplevelse/kunskap för att senare kunna se den i ljuset av allt som skedde och då kunna berätta om även detta.

Ok - då blev Jesus förhärligad där på berget då! Han fick visa att han har anknytning till Mose och Elia. Herrens röst fick åter påpeka vems son han är. Då var det avklarat då!

Nej, se det håller jag inte riktigt med om! Jag tycker nämligen att Jesus blir förhärligad varenda dag, än idag!

Inte genom att vi ber, sjunger lovsånger, lyfter våra händer och tackar (även om det väl också är en sorts förhärligande) men genom alla de som varje dag sedan Jesu tid har mött honom. Varje dag, världen över, är det många, många människor som möter Jesus på olika sätt. En del för allra första gången, andra har varit med om det förut. Och nu menar jag inte möten i formen av att man "ser Jesus i andra människor" utan reella möten! De där mötena som många skulle kalla för något liknande psykisk obalans, men som för den som upplevt det är nog så verkligt. (Och kan "drabba" vem som helst - den framgångsrike och "kloka" likaväl som den fattige och helt outbildade...)

Det förhärligandet sker kanske inte med hjälp av en röst ur ett moln, men med en lika klar visshet: Jesus är Guds Son! Honom skall vi lyssna till! Och precis som Petrus, Johannes och Jakob upplevde så kan det vara något man inte ska berätta direkt, det kan behöva vila i hjärtat. (Men det kan ju också vara tvärtom, att det ska berättas för alla som vill lyssna, det brukar stå ganska klart för den berörda.)

Så i kyrkoåret är det en söndag per år som vi firar Jesu förhärligande, men i verkliga livet finns det var dag, året om, människor runt om i världen som firar just detta!

Allt gott!
Eva
PS Jag gissar att ingen som ev. läser detta har missat vad som pågår på Afrikas horn, med torka, missväxt, människor på flykt undan svält, flyktingläger som "svämmar över" av människor som behöver hjälp och de som försöker hjälpa? En bloggvän (Ulf med "Ordringen" som finns i listan) utmanade på sin hundblogg oss hundägare att hjälpa till. En mycket god idé som jag gärna för vidare, inte bara till hundägare. Gå gärna in på t.ex. http://www.lakareutangranser.se/timme Där finns all information du kan behöva!
Låt oss alla göra någon insats, stor eller liten, för dessa som behöver oss alla.