söndag 30 oktober 2011

Trons kraft


Dagens texter handlar på sätt och vis om s.k. "storord"; att "gå i tro" och helandets verklighet.

Där är berättelsen om hur Noa får veta av Gud att Han tänker utplåna alla människor pga av allt våld de ägnar sig åt. Noa går i tro och bygger den ark han fått "order" om. (1:a Mos. 6:13-22)

Där är berättelsen om den blinde mannen som får sin syn åter av Jesus. (Joh.9:1-7, 24-39)

Man läser om änkan som lämnar av sina sista slantar i tempelkistan (Mark. 12:41-44) och förlitar sig på att Gud ska hjälpa henne att klara tillvaron.

Och i årets evangelietext, Mark. 2:1-12, berättas om de 4 män som bär sin lame vän på en bår till det hus som Jesus gästar i Kafarnaum. De kan inte komma in genom dörren för huset är proppfullt med folk som vill se och höra Mästaren. Vänder de? Går hem igen och tänker att "Ja ja, han är ju van att leva så här!"

Nej - så stark är deras tros kraft att de tar sig upp på taket och firar ner honom därifrån, säkra på att Jesus kan bota vännen. Och det sker ju också: det är ur den berättelsen vi har orden "Tag din bädd och gå!"

Jag vet att många tycker att Noa när han bygger arken, Mose när han för sitt folk rakt ut mellan vattenmassorna för att komma undan förföljarna, änkan när hon ger bort sina sista slantar... för att inte tala om Maria när hon får veta att hon ska föda Jesus... är fullkomligt galna människor. Att lita så på någon, ens om det är Gud!

Det är kanske inte svårt att förstå att människor tycker att det är tokigt? I dagens samhälle har vi ju i mångt och mycket fått lära oss att allt blir bättre om vi bestämmer själva! Sedan länge har man, kanske i än högre grad i Sverige än på många andra ställen, fått lära att ett visst uppror mot "överheten" enbart är av godo.

Och när det gällde att kasta av sig ok av att vara statare eller underbetald med hårt utnyttjad arbetare var det ju alldeles rätt! Men vad säger därmed att det alltid är det rätta? Vad är det i den bakgrunden som gör det så skrämmande för många att någon kan tänka sig att "lyda Gud"?

Exemplen ovan borde ju åtminstone inte vara avskräckande - Noa räddade sig själv, sin familj och alla djuren, Mose räddade hela sitt folk.

Samtidigt kan många människor tänka sig att tala med astrologer eller "sierskor" och rätta sitt liv helt efter vad dessa säger...

När det gäller helande är det väl samma sak? Man kan ju inte bara tro på att Gud skulle hela människor! Eller hur? När det ändå sker försöker man förklara det med att något hänt som läkarna missat eller bara inte kan förklara än. Samma människor som säger det kan tänka sig att gå till någon som lägger kristaller här och var över kroppen och förvänta sig att bli botade...

Jag har någon gång berättat hur jag fått hjälp av något man väl kan kalla trons kraft i svåra situationer. Då har jag tänkt ffa på två tillfällen: en gång när jag var uppkallad till en chef som var känd för att terrorisera och närmast mobba de av sina underlydande som inte helt gick i hennes ledband, och en gång när jag "sprang på" en bekant på sta'n och fick höra att denne råkat ut för en stor tragedi inte långt innan. I det första fallet satt jag på tunnelbanan och bad, bad om ork och tålamod inför mötet. I det andra blev det till att "slänga iväg" en hastig bön:"Hjälp, Helig Ande! Hjälp mig att finna orden!". Och vid båda dessa tillfällen kände jag ett lugn som jag inte kunde minnas att jag tidigare hade erfarenhet av.

"Men det är väl klart! Du andades ut, koncentrerade dig, blev lugn och så gick det bra! Rena yogan." har någon sagt. Det går dock inte hem hos mig... De gånger jag hamnat i liknande situationer och inte bett har jag inte klarat av lika bra.

Visst kan man kanske hävda att det är något "hjärnspöke" som då får mig att tro att Gud handlar, att jag (och många andra!) suggererar mig själv. Och visst kan jag förstå att den som inte har någon tro resonerar så, men ofta tycker jag att det verkar bero på en hel del rädsla. En rädsla för att det skulle finnas någon, Gud, som faktiskt kan ingripa i våra liv, rent praktiskt genom att förse oss med förmågor eller annat (jag vet en man som gjorde ungefär som änkan - gav bort allt han hade - och sedan på de mest lustiga vägar fick hjälp med nya saker när han kom till den nya stad han flyttade till och dit han inte kunnat frakta sitt gamla bohag...). Och att helande är svårt att ta till sig har jag den allra största förståelse för, för jag förstår absolut inte heller varför vissa blir helade men inte alla. (Förstår bara att det inte handlar om hur stark eller "rätt" din tro är!)

Det som faktiskt ofta roar mig med att så många har så svårt att ta till sig det vi troende kan tala om som just "trons kraft" är just det att många ändå kan tro på och i mångt och mycket leva efter vad astrologer, kristllterapeuter, yogalärare och t.ex. Dalai Lama säger - men absolut inte vad Gud säger! Egentligen tror jag inte att det handlar om Gud, utan om vad människor genom historien gjort i Guds namn. Kyrkan har ju tyvärr många gånger använts för att "hålla folk i styr", men jag tror inte att det gjorts av dem som varit fyllda av trons kraft precis... Oftare har det nog handlat om egen makt, snarare än om Guds.

Jag hoppas så att fler ska kunna använda ett öppet sinne och lära om vad trons kraft kan medföra! Att våga "gå i tro" är inte lätt det vet jag av djup erfarenhet, men ett är säkert - den som du då vågar lita till sviker aldrig någonsin!

Allt gott!
Eva

lördag 15 oktober 2011

Rik inför Gud


"Rik inför Gud" - det är rubriken idag.

Och det passar så sällsynt bra i mitt huvud just nu!

Den senaste tiden har jag haft många och långa samtal med en människa som jag så gärna skulle vilja kunna övertala om att det är det som är det viktiga - att vara rik inför Gud...

Jag skulle också vilja höra någon slags "predikan" för vår statsminister om det! I veckans partiledardebatt stod han i talarstolen och prisade regeringens "arbetslinje". Den är bra, det tycker jag också, även om den slagit väldigt, väldigt fel i vissa fall. Men han står och säger att utan arbete har man ingen identitet!

Joel Halldorf skriver veckans betraktelse i Dagen. Där påpekar han så riktigt att det vore intressant om vi istället för att fråga varandra "vad är du?" frågade "vem är du?"

Den person jag haft de där samtalen med (vi kan kalla den "M") har talat mycket om det, och jag har egen erfarenhet av det mer smärtsamma slaget.

Visst är det en viktig del i att lära känna en person, det att veta vad den människan arbetar med. Det säger ofta en del om hur han/hon är, vad han/hon är intresserad av. Men om du "bara" sitter i kassan hos mataffären då? Eller i spärren på t-banan här i sta'n? Säger det automatiskt att du är en mindre intressant person?

Ms stora problem just nu är att t.o.m. familjen och släkten drar sig undan när det inte mås så bra. Och det där har jag varit med om...

Jag har varit med om att vara väldigt "populär" och alltid bli indragen i diskussioner på familjemidagar och så - när jag haft arbete. När jag varit sjukskriven eller arbetslös har jag insett att även mina närmaste verkat tro att hjärnan försvinner med arbetet.

Det skrämmer mig mycket, det att vi inte verkar kunna se varandra för de vi är, snarare än vad vi gör!

Själv har jag "landat" i det faktum att Gud älskar mig ändå, oavsett hur mycket jag tjänar, hur fina saker jag kan köpa eller vilka resor jag kan göra.

Jag fick ett mail efter förra inlägget. Ett mail som ifrågasatte hur jag kunde hamna i en diskussion där även en hemlös var med. "De är ju totalt misslyckade!" är ett rakt citat ur mailet. Nu kom det från en vän så jag ringde upp och tog ett samtal om detta. Om vi är vänner fortfarande vet jag inte...

Om du så är miljonär, nobelpristagare, dagisfröken, kassabiträde eller hemlös - du är värdefull! Alla människor är bra! En del av oss gör dumma saker, ja. En del av oss hamnar "på gatan" andra i slott (eller tjusiga villor...). Men inför Gud... Han som vet allt och ser in i ditt hjärta och verkligen vet vem du är... Inför honom är du rik för den du är!

Den man jag citerade i förra inlägget talade en period mycket om det att han såg som sitt stora misslyckande - att inte vara som "alla andra". Och han sa' många gånger att han var så glad och förvånad över att han satt och diskuterade med mig (då volontär i kyrkans café), en präst och andra "vanliga".

Att en enda människa ska behöva känna så!

Jag kommer att skriva mer om "M" och hur "dagens samhälle" påverkar även nära familj/släkt om någon mår sämre.

Just nu hoppas jag att ni ska tänka för egen del "Vad är viktigt inför Gud?". Är det hur mycket jag tjänar? Eller kanske hur jag behandlar grannen/mamman/systern/vännen?

Du tror inte på Gud? Ok - föreställ dig att du vet att du ska dö inom 2-3 månader: är du då  mest stolt över alla pengar du tjänat? Eller är vännen du stöttat "tillbaka till livet" mer värd?

Det är inte så att jag tycker illa om att några tjänar mycket! Jag missunnar inte människor att ha råd att göra det ena eller andra. Men när det verkar som om det är det enda viktiga - då protesterar jag! Att vara "rik inför Gud" och rik inför andra människor borde vara det viktiga!

Vem du är måste få bli viktigare än vad du är!

Gud har skapat dig, och Han älskar dig! (Om än inte alltid allt du gör....) Minns det! Och minns att det gäller alla du möter, även om de inte alltid är så "lyckade" som dagens samhälle kräver.

Allt gott!
Eva

söndag 9 oktober 2011

TACKSÄGELSEDAG


(Temat för dagen är "Lovsång", och det är inte svårt att brista ut när man ser sådant här!)

Tacksägelsedagen - förr, och på en hel del ställen även idag, en av kyrkans "större" dagar. Man firade och firar helt enkelt årets skörd. Tackar Herren för allt han låtit jorden ge, som ska försörja familj och bygd till nästa skörd.

Idag är kanske inte det med skörd känns helt aktuellt för många (men du som har trädgård? Några äpplen och så har du väl fått?)

Vad ska vi tacka för då? Har alla något att tacka för? Varför ska vi alls tacka?

När det gäller vad vi ska tacka för är det väl ändå en oändlighet att "gräva" ur? Att du är vid liv. Att du har mat på bordet och en säng att sova i. (Eller att du fick sova ifred i portuppgången i natt, som en hemlös bekant sa' vid en diskussion för några år sedan...) Din familj. Dina vänner. Dina djur. Att du såg den där underbara blomman eller hörde musiken som gav så mycket just då.

Min dag började med en djup känsla av tacksamhet när hundarna och jag kom ut strax efter 8 till en morgon med frost i gräset, hög klar luft och solsken över gångvägarna. Kanske inget att yvas så mycket över enligt alla, men det tycker jag.

I mångt och mycket kan jag nog i andras ögon ses som en som inte har så där väldigt mycket att vara tacksam över alltid. Ingen familj, dålig ekonomi, inget arbete mm mm. Men då ser de kanske väl mycket till det som numer verkar vara det enda som räknas för att man ska kunna vara "lycklig" och "lyckad": karriär, välartad familj, resor osv.

Och visst, det finns en hel del som väl saknas i mitt liv, men vad är det som därmed säger att det inte finns saker att vara tacksam för? Mannen jag nämnde ovan, som tackade för att han fått sova i fred i en port, påpekade även att: "Har man fåt en klunk av polarens flaska så är väl det nå't att vara tacksam för!"

Båda uttalandena kom han med när jag en gång hamnade i en pratstund om något biskop em Martin Lönnebo skrev om i en av sina böcker. Biskopen påpekade hur viktigt det kan vara att avsluta var dag med att faktiskt tacka för något. Att hur eländig och besviken på livet man än känner sig verkligen anstränga sig att hitta något man faktiskt är tacksam för. Och det finns alltid något! Biskop Martin menade att vi bör öva oss i att finna glädjen i det lilla, om jag förstod honom rätt, för det är ofta där den riktiga glädjen finns.

Jag vet inte vem som ska tillskrivas citatet, men någon har påpekat att "De bästa sakerna i livet är gratis!" och det är så sant. Jag tror faktiskt att man lever lyckligare (och i mångt och mycket bättre) om man kan gå ut en morgon och glädjas åt hur naturen ser ut, snarare än att hasta iväg för en förmiddags shopping av det senaste nya och inte se sin omvärld.

Gud ger så otroligt mycket, alldeles gratis, att vi egentligen borde gå genom hela livet med ständig lovsång på våra läppar. (Ok - sjung inombords då om du tycker din röst passar bättre för det:)) Naturligtvis kan vi vara tacksamma även för prylar och kläder och sådant, jag menar bara att det finns så mycket mer, utöver det rent materalistiska. Kanske att man snarare kan tacka för att man har möjlighet att skaffa sig det man vill ha, mer än själva saken?

Själv tackar jag idag alldeles särskilt för att jag gick till vårt grovsoprum precis när jag gjorde i fredags. Jag skulle bara slänga en kudde som djuren med gemensamma krafter tagit kål på. I rummet hittade jag en riktigt rejäl dunjacka! Hel (även blixtlås), rätt storlek, behöver bara några varv i tvättmaskinen. Jag har funderat en del på hur jag skulle få möjlighet att skaffa en riktigt varm jacka, helst av det mer praktiska slaget med många fickor och så, för vinterns hundpromenader. Och som min tro ser ut så har Gud naturligtvis hört mina tankar och skickade ner mig med kudden i alldeles rätt tid. (Precis som jag gick en tidigare "ogådd" stig i skogen förra hösten och hittade ett par allvädersstövlar...)

Jag tror att vi alla mår bra av att då och då vara lite ödmjuka och faktiskt tacka för det vi har! Att glädjas åt en vacker höstdag, även om ekonomi är usel eller annat är jobbigt. Jag tror att vi mår väldigt mycket bättre om vi, som biskop Martin föreslår, var dag ser åtminstone en enda sak att tacka för.

Så må det vara årets skörd, en upphittad jacka, en vacker blomma, möjligheten att köpa den senaste telefonen, eller en ostörd natt i en port...

Tacka Herren, ty Han är god!

Allt gott!
Eva