söndag 30 oktober 2011

Trons kraft


Dagens texter handlar på sätt och vis om s.k. "storord"; att "gå i tro" och helandets verklighet.

Där är berättelsen om hur Noa får veta av Gud att Han tänker utplåna alla människor pga av allt våld de ägnar sig åt. Noa går i tro och bygger den ark han fått "order" om. (1:a Mos. 6:13-22)

Där är berättelsen om den blinde mannen som får sin syn åter av Jesus. (Joh.9:1-7, 24-39)

Man läser om änkan som lämnar av sina sista slantar i tempelkistan (Mark. 12:41-44) och förlitar sig på att Gud ska hjälpa henne att klara tillvaron.

Och i årets evangelietext, Mark. 2:1-12, berättas om de 4 män som bär sin lame vän på en bår till det hus som Jesus gästar i Kafarnaum. De kan inte komma in genom dörren för huset är proppfullt med folk som vill se och höra Mästaren. Vänder de? Går hem igen och tänker att "Ja ja, han är ju van att leva så här!"

Nej - så stark är deras tros kraft att de tar sig upp på taket och firar ner honom därifrån, säkra på att Jesus kan bota vännen. Och det sker ju också: det är ur den berättelsen vi har orden "Tag din bädd och gå!"

Jag vet att många tycker att Noa när han bygger arken, Mose när han för sitt folk rakt ut mellan vattenmassorna för att komma undan förföljarna, änkan när hon ger bort sina sista slantar... för att inte tala om Maria när hon får veta att hon ska föda Jesus... är fullkomligt galna människor. Att lita så på någon, ens om det är Gud!

Det är kanske inte svårt att förstå att människor tycker att det är tokigt? I dagens samhälle har vi ju i mångt och mycket fått lära oss att allt blir bättre om vi bestämmer själva! Sedan länge har man, kanske i än högre grad i Sverige än på många andra ställen, fått lära att ett visst uppror mot "överheten" enbart är av godo.

Och när det gällde att kasta av sig ok av att vara statare eller underbetald med hårt utnyttjad arbetare var det ju alldeles rätt! Men vad säger därmed att det alltid är det rätta? Vad är det i den bakgrunden som gör det så skrämmande för många att någon kan tänka sig att "lyda Gud"?

Exemplen ovan borde ju åtminstone inte vara avskräckande - Noa räddade sig själv, sin familj och alla djuren, Mose räddade hela sitt folk.

Samtidigt kan många människor tänka sig att tala med astrologer eller "sierskor" och rätta sitt liv helt efter vad dessa säger...

När det gäller helande är det väl samma sak? Man kan ju inte bara tro på att Gud skulle hela människor! Eller hur? När det ändå sker försöker man förklara det med att något hänt som läkarna missat eller bara inte kan förklara än. Samma människor som säger det kan tänka sig att gå till någon som lägger kristaller här och var över kroppen och förvänta sig att bli botade...

Jag har någon gång berättat hur jag fått hjälp av något man väl kan kalla trons kraft i svåra situationer. Då har jag tänkt ffa på två tillfällen: en gång när jag var uppkallad till en chef som var känd för att terrorisera och närmast mobba de av sina underlydande som inte helt gick i hennes ledband, och en gång när jag "sprang på" en bekant på sta'n och fick höra att denne råkat ut för en stor tragedi inte långt innan. I det första fallet satt jag på tunnelbanan och bad, bad om ork och tålamod inför mötet. I det andra blev det till att "slänga iväg" en hastig bön:"Hjälp, Helig Ande! Hjälp mig att finna orden!". Och vid båda dessa tillfällen kände jag ett lugn som jag inte kunde minnas att jag tidigare hade erfarenhet av.

"Men det är väl klart! Du andades ut, koncentrerade dig, blev lugn och så gick det bra! Rena yogan." har någon sagt. Det går dock inte hem hos mig... De gånger jag hamnat i liknande situationer och inte bett har jag inte klarat av lika bra.

Visst kan man kanske hävda att det är något "hjärnspöke" som då får mig att tro att Gud handlar, att jag (och många andra!) suggererar mig själv. Och visst kan jag förstå att den som inte har någon tro resonerar så, men ofta tycker jag att det verkar bero på en hel del rädsla. En rädsla för att det skulle finnas någon, Gud, som faktiskt kan ingripa i våra liv, rent praktiskt genom att förse oss med förmågor eller annat (jag vet en man som gjorde ungefär som änkan - gav bort allt han hade - och sedan på de mest lustiga vägar fick hjälp med nya saker när han kom till den nya stad han flyttade till och dit han inte kunnat frakta sitt gamla bohag...). Och att helande är svårt att ta till sig har jag den allra största förståelse för, för jag förstår absolut inte heller varför vissa blir helade men inte alla. (Förstår bara att det inte handlar om hur stark eller "rätt" din tro är!)

Det som faktiskt ofta roar mig med att så många har så svårt att ta till sig det vi troende kan tala om som just "trons kraft" är just det att många ändå kan tro på och i mångt och mycket leva efter vad astrologer, kristllterapeuter, yogalärare och t.ex. Dalai Lama säger - men absolut inte vad Gud säger! Egentligen tror jag inte att det handlar om Gud, utan om vad människor genom historien gjort i Guds namn. Kyrkan har ju tyvärr många gånger använts för att "hålla folk i styr", men jag tror inte att det gjorts av dem som varit fyllda av trons kraft precis... Oftare har det nog handlat om egen makt, snarare än om Guds.

Jag hoppas så att fler ska kunna använda ett öppet sinne och lära om vad trons kraft kan medföra! Att våga "gå i tro" är inte lätt det vet jag av djup erfarenhet, men ett är säkert - den som du då vågar lita till sviker aldrig någonsin!

Allt gott!
Eva

Inga kommentarer: