Den här helgen är ju egentligen "dubbel": på lördagen firas helgonen och på söndagen handlar det om vårt evighetshopp och minnet av de som gått före oss.
Om vi börjar med helgonen så måste jag erkänna att jag som protestant har en hel del svårigheter med det "fenomenet", även om t.ex. Paulus talar om dem. Jag har i och för sig inte problem med att vissa människor lyfts fram lite extra som goda exempel, även om det med alla människors absoluta lika värde är väldigt centralt i min tro, men när det kommer till helgondyrkan då hänger jag inte med längre. När människor säger att de ber helgonen att be för dem inför Gud t.ex. då går det emot den uppfattning jag har om hur förlåten i templet rämnade när Jesus dog för att visa på att vägen till Gud nu var öppen och rak för oss alla. Då kan jag tycka att om man ber "via" ett helgon så bygger man upp den där muren igen.
Men det åsido: vad är egentligen ett helgon? Finns det helgon idag?
Jag uppfattar ett helgon ungefär som en människa som kommit lite längre än vi andra när det gäller andlig utveckling. En människa som förstått lite mer av Gud kanske. Någon som har kommit längre på vägen att utforska den intuition som behövs för att höra Guds röst. Alltså inte nödvändigtvis någon som utför mirakel som efter vad jag förstått är ett av "måstena" för att bli helgonförklarad inom den katolska kyrkan.
Därmed finns det givetvis nutida helgon och jag tänker väl närmast på människor som Nelson Mandela och Desmond Tutu i Sydafrika, som fann styrkan inom sig själva att förlåta trots allt de utsatts för. Men jag tänker också på den amerikanske man jag läste om i DNs serie om hat, han vars dotter dödades i det fruktansvärda bombdådet i Oklahoma. Han berättade hur han först nästan förtärts av hat mot gärningsmannen, men så insett att det hatet bara förstörde hans eget liv, och därmed "lagt det åt sidan" och nu istället föreläser om en mer konstruktiv väg än hatets.
Eller den man vars dotter blev mördad här i Sverige för nu ganska många år sedan. Det var uppåt landet (Haparanda?). Dottern hade alltid arbetat mycket för integration av "nysvenskar" och mot rasism. Den pappan startade "5-i-12"-rörelsen för att hedra dottern. Och om jag minns rätt har jag läst att han träffat och talat med mördaren och talat om att han inte längre hyser agg.
Jag tror att det finns en väldig massa "vardagshelgon" ikring oss, oftast utan att vi "ser" dem. Alla de som inte låter hat och bitterhet styra sina liv, alla de som utan någon som helst egennytta ställer upp för andra i olika lägen - helt enkelt alla de som kan tjäna som moraliska/etiska föredömen för oss andra.
För just det att vara ett föredöme är för mig den viktigaste definitionen av ett helgon.
Den andra delen av helgen då? Det där med att minnas de som gått före oss.
Jag tänkte faktiskt en hel del på det igår när jag var på Syfestivalen här i sta'n. Och hur får jag ihop det?
Jo, jag tycker faktiskt att ett sådant arrangemang som Syfestivalen i mångt och mycket kan ses som en hyllning till de som gått före oss. Där hyllas glädjen i det som ofta kallas "handens arbete" i form av stickning och virkning, sömnad och broderi mm. Och därmed tycker jag att man hyllar alla de kvinnor (jo, män också, men kvinnor är ju här i absolut majoritet) som under årtusenden utvecklat de olika teknikerna.
Tänk på alla de kvinnor som genom tiderna skött får, klippt och kardat och spunnit ull som de sedan stickat sockor, tröjor, mössor och annat av. Eller de kvinnor som lagt ner många, många arbetstimmar (ofta i dåligt ljus och med dåligt med tid) på att skapa vackra dukar, folkdräkter och annat för att pryda tillvaron och lysa upp en ofta grå vardag.
Jag tycker t.o.m. att man kan kombinera detta med helgon och dessa handarbetande människors verk! För det finns något mycket gott i det arbete som resulterat i att barn och vuxna sluppit och slipper frysa eller får nnågot "bara" vackert att vila ögonen på.
Precis som jag tycker att det föredöme som lämnas av t.ex. Desmond Tutus förmåga till förlåtelse och försoning är viktigt och "helgonlikt" så tycker jag att det arbete som görs för att andra ska må bra rent fysiskt är viktigt och värt att uppmärksammas. Jag tror nämligen dels att båda delar är lika viktiga för vårt välbefinnande, både själ och kropp, dels att båda dessa saker hör till det som vi inte kan leva utan.
Vi kan ju leva utan datorer, bilar, telefoner - ja t.o.m. utan något så självklart för många som el så överlever vi. Men jag tror inte att vi kan överleva i längden utan förlåtelse och försoning! Och att åtminstone vi här i norr inte kan överleva utan kläder, det vet vi ju...
Det är väldigt fint att denna helg ofta används till att särskilt minnas de som dött ifrån oss, men jag kan ibland önska att man skulle tänka lite mer även på "helgondelen" av helgen och samtala mer om vad dessa människor kan lära oss. Förhoppningsvis är det så att vi åtminstone tänker extra på de goda saker våra egna avlidna haft, och kan inspireras av dem.
Allt gott!
Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar