I Jesu namn

(Korset har nog varit på bild här förut. Snidat av flyktingar bosatta hos prästparet Sahlberg, inköpt i S:ta Clara och sedan målat av mig. Jag älskar det!)

Det är rubriken över nyårsdagens texter, i år 4:e Mos.6:22-27, Rom. 1+:9-13 och Luk.2:21.

Vi vilar där. I Jesu namn.

Jag missförstod nog en hel del länge. Jag minns att jag skrev till min konfirmationspräst (är "scoutkonfirmerad" under 4 härliga veckor på Kjesäter 1977, av Eilertz Fryland) och undrade hur det var med "den där Jesus" egentligen? Jag hade mycket lättare att be till Gud tyckte jag. Eilertz svarade något klokt och tålmodigt, som var hans vana, om att han väl hade mer att göra med Jesus, men trodde att Gud nog förstod min tanke ändå...

Jag hade länge lite "svårt" för den där Jesus! Inte så att jag misstrodde honom, inte alls. Inte så att jag inte trodde på det som stod om honom. Jag tvivlade inte ens på att han var Guds son tror jag. (Det här var mycket under den period jag skrivit om förut, när jag visst trodde men kanske inte alltid skulle ha erkänt det ens för mig själv...)

Men - typiskt mig! - jag ville hellre gå "direkt på chefen"!

Jag har förstått annorlunda nu....

Precis som den ansvariga för Lärjungaskolan, Viveca Bratt, berättade en gång att hon blivit närmast lite förskräckt och nyfiken och förtjust när hon första gången hörde någon bredvid sig i kyrkbänken viska "Jesus! Jesus! Jesus!" så blev jag nära på skrämd av det. Och jag hade ändå en ganska stor kyrkvana... (Ingen aning om Viveca hade det eller ej, tycker bara att jag skulle reagerat mindre.) Men den kyrka jag kom ifrån när jag först kom i kontakt med Clara...

Jo, det är Svenska kyrkan i båda fallen, men skillnaderna är enorma! Jag minns väldigt väl en gång när jag, faktiskt helt omedvetet först, höjde mina händer i en lovsång i den församling där jag var kyrkvärd och som också, enligt skatteverket och kyrkomötet (politiskt), är min "hemförsamling". Det ifrågasattes, är väl en väldigt snäll historieskrivning...

Jag har lärt mig att "I Jesu namn" verkligen är något att vila i! Och det är ett oerhört enkelt, snabbt och effektivt sätt att be! Jag är inte alltid så bra på långa och invecklade förböner tyvärr, även om jag ofta har massor av saker i huvudet som jag vill be för. Men jag glömmer. Däremot så tror jag mig ibland vara lite bra på att "skicka en påminnelse" till Jesus. Hans namn och ingenting annat tror jag nämligen är den starkaste böenen vi kan be!

Jag ser en man på en perrong när jag åker förbi med tunnelbanan. Han vacklar och mår helt klart inte bra av allt han hällt i sig. Jag tänker: Jesus - SE honom! Välsigna honom!  Jag hör om mannen som blev misshandlad till döds strax före jul, han sägs vara "tvåbarnsfar" - jag tänker "Jesus HJÄLP! och vet att Jesus vet vad jag hör, och svarar på bön.

Namnet Jesus.... Det är en stötesten för många, men för oss som vågar tro att vi lite, lite, liiiiiiite har lärt känna honom är det ett namn som vi faktiskt alltid kan "ta till". Här används det då coh då vid uppvak ur otäcka drömmar t.ex: att be Jesus sitta strax bredvid huvudkudden gör underverk! Att se'n en del tycker att sådant ger en direkt transport till sjukhus... Jag kan bara hoppas de kan få se, för jag må vara smått tokig och konstig och "onormal", men att jag inte är "knäpp" har jag faktiskt papper på;)

Det finns en text till som är viktig idag, Psaltarpsalmen (finns en sådan utvald för var söndag) Idag nr 121.
Den börjar: Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren, som gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.

Där är faktiskt namnet Jesus igen! Många, många år före hans födelse. "Hjälpen kommer från Herren..."

Japp! Vi har just firat "hjälpens" födelsedag (ok - inte alla! Meeeeeen...... Vi får väl prata mer, vi som vet!)

Han var, långt före vår tideräkning och långt, låååångt före någon tid vi vet något om. Han är. Här och nu kan vi alla som erkänner Jesus som Guds son, vår herre och den som uppstod för vår frälsning räkna med honom i alla lägen i alla tillfällen! Han kommer alltid att vara . Vi kan försöka, men vi kommer aldrig ifrån att Jesus var, är och därmed finns.

Du kan tro eller inte. Du kan säga "Jeeeeeesus!" när du tycker något är häftigt, men mena inget alls med det. Eller du kan säga "JESUS!" när du sitter vid ditt döda barns sida.

EN sak är säker:Jesus kommer att höra i båda fallen! I det första glads han med dig, i det andra kommer hans tårar att blandas med dina.

"I Jesu namn" är det tyngsta, värsta, häftigaste, tuffaste, säkraste du kan använda! Gör det! Och gör det ofta! Car gång du ser någon som ser ledsen ut, ser ensam ut, du vet är nere - vad som än skett, om det är en person du känner och bryr dig nära om eller ej, någon du högaktar eller skyr - säg eller tänk bara "Jesus! HJÄLP denna människa!"

Blev lite längre än vanligt nu... Det beror väl på att jag har för lite att göra på nyårsaftnar:) Hoppas du läst ända hit, för nu ska du få något du kanske inte ens visste fanns!

Den sista versen i Alfred Tennysons dikt, den som aldrig fått läsas i svensk radio eller TV. Så här låter den, och varför den aldrig läses får du gissa själv...

"Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!"

Gott nytt år!
Jag är SÅ glad för er som läser och hoppas att ni vill fortsätta med det, och att kommerntera!

Allt gott!
Eva

Värnlösa barns dag

(Bilden är avfotograferad ur dagens DN, "namn och Nytt"-sidan. Titta på blicken hos lejonhonan! Den lille ungen behöver sannerligen inte känna sig "värnlös".)

Nu är ju detta inte en av de kristna högtidsdagarna, men ändå.

Minns ni att det förr hette "menlösa barns dag"? Jag antar att man då i huvudsak tänkte på barn i fattiga familjer. Men "menlös" har väl lite ändrat sin betydelse, till att betyda "mindre begåvad" eller så - kanske var det därför man bytte.

Jag har tänkt en hel del på de barn som väl kan kallas just värnlösa nu i juldagarna. De barn som har fått sin oro bekräftad när mamma och/eller pappa eller andra i deras närhet druckit för mycket, blivit osams, slagits och grälat. Alla de barn som inte haft en "riktig" jul och redan nu oroar sig för vad de ska berätta för klasskamraterna när skolan börjar om.

Naturligtvis finns det många, många barn runt om i världen som är värnlösa och far väldigt illa på andra sätt, men just nu tänker jag ändå mest på dem som bor i rika länder. För jag tror att vi ibland är bra dåliga på att ta hand om dem som far illa här hemma.

Många av de barn som lever i familjer där någon missbrukar får aldrig någon hjälp. De vågar inte ta hem kompisar, ifall någon är full hemma. De vågar inte berätta för någon endaste att den enda ordentliga mat de får är den i skolan. De gör allt för att dölja när de har blåmärken efter misshandel, och använder hela sin fanttasi för att skydda den som slår. Och många får inte ens ordentlig hjälp när de blir vittne till hur en förälder misshandlas.

Vad beror detta på? Tror vi att vårt samhälle är så perfekt att vi bara inte "ser"? En diakon berättade för några år sedan att det inte är helt ovanligt att han hittar barn i 8-12 års åldern i kyrkan som dröjer sig kvar vid stängning. De "driver omkring" på sta'n där de kan råka ut för det mesta, för de vågar inte gå hem!

Det finns säkert fog för en del av de klagomål som hörts över sociala myndigheter genom åren, för att de flyttat barn från föräldrarna. Men tyvärr tror jag att det också kan vara så att man tar väl stor hänsyn till föräldrar och inte i första hand ser barnet. Föräldrars rätt till sina barn verkar ibland väga tyngre än barnens rätt till trygghet och sådana basala saker som mat och kläder. (Naturligtvis behöver föräldrarna också hjälp!)

Givetvis ska vi försöka hjälpa barn världen runt! I den mån vi kan ska vi skänka till organisationer som arbetar för vaccinationer, mat, rent vatten, kläder. Eller bidra som så många gjorde i somras under "Värma Liten"-kampanjen, med stickade mössor mm.

Men vi måste också våga se de barn som har det jobbigt här hemma! Den som arbetar i skolan kanske, kanske kan se och hjälpa den där grabben som aldrig berättar om julklappar. Grannen som hör ett barn fara illa kanske måste ta mod till sig och ringa socialen. Kompisens mamma som har misstankar kanske kan erbjuda övernattning då och då.

Jag vet att det redan finns många, många som gör fantastiska insatser! Men så här i jultid landar tankarna ändå ofta hos de barn som inte möter någon "bra" vuxen. Be med mig för dem!

Allt gott!
Eva

JULDAG

(Detta är min mormor och morfars från början. Om jag minns rätt är den inköpt ganska tidigt i deras äktenskap, som började med vigseln den 3 juli 1938.)

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall föra detta.
                                                      Jesaja 9:2 och 6-7    Svenska Folkbibelns övers.

I natt händer det...

Eller rättare sagt kanske - i natt firar vi det som hände. Vi firar profetians uppfyllelse. Vi firar och gläds över Jesu födelse. Vi firar och gläds över att Gud kommer till jorden, till oss.

Visst är det fantastiskt? Visst är det otroligt! Gud kommer till oss!

För några år sedan hörde jag en beskrivning av kristendomen jämförd med många andra religioner som fastnat i mitt huvud. Jag är lite osäker på vem det var som berättade, men jag tror att det var Olof Edsinger. (Var och när minns jag dock:en torsdag med pannkakslunch i S:ta Claras "smörgåskök" med den vanliga blandningen av präster, volontärer och "olycksbarn" runt bordet. De luncherna var underbara.)

Jämförelsen gick ut på att man kan säga att de flesta religioner har som en stege upp mot himlen (eller vad man nu kallar det, det skiftar ju). Och i de flesta fall så förväntas de troende att via gärningar, böner och så vidare klättra upp och möjligen bli mötta när de nått översta stegpinnen. Men i kristendomen...

Jesus kommer ner och möter oss!

Vi behöver inte "bevisa" oss för Gud, vi blir mötta i vilket fall. Visst finns det sådant som förväntas av oss, men "gärningskristendom" är snarast något fult.

Det lilla barn vars födelse vi firar lite extra inatt och under juldagen (sedan fortsätter vi ju att fira...) är just den som kommer nerför stegen och möter oss.

Han möter oss i julens texter som det lilla barnet som väl alla kan ta till sig. Han möter oss i sin gärning som vuxen, ibland med ord som många har svårt för. Och han möter oss i sin död på korset, där han tar med sig allt det som går fel för oss alla in i mörkret, för att så komma tillbaka och låta ljuset stråla över allt och alla.

Därför ska vi jubla och sjunga "Dagen är kommen! Kärlek triumferar!" (En av mina absoluta favoritpsalmer, som ni kanske minns från förra året. (nr 122 i psalmboken) Eller "Lyss till änglasångens ord: Gud är kommen till vår jord!" (nr 123).

Och därför står korset tilsammans med krubban. Kanske tycker ni att det är underligt, men vi som är kristna idag vet ju "hur det slutade" och även om jag försöker "leva i dagen/nuet" som det så vackert heter, så kan jag faktiskt inte låta bli att glädjas över korset lika väl som krubban, inte ens nu i jultid.

Jag firar inte jul med familjen/släkten längre, av skäl som jag inte tänker ta upp nu. Men även när jag gjort det har jag varit glad att vi aldrig haft några "bindande" traditioner på just juldagen. Även när jag inte "tänkt kristet" på samma sätt som jag gör numer. (Kristen tror jag att jag är sedan födsel, även om jag inte alltid insett det.) Juldagen har för mig alltid varit en dag av lugn och kanske lite eftertanke. Jag skulle aldrig, som de jag skrev om i förra inlägget, köa för en rea då. (Inte annars heller faktiskt.)

Min förhoppning är att alla, vare sig troende kristen eller ej, låter juldagen vara en dag där man unnar sig ro. Kanske en lång promenad, som min moster och morbror hade som tradition. Eller att pyssla med sina julklappar, läsa boken, lyssna på musiken, leka med nya sakerna.

Och naturligtvis hoppas jag att vi alla ska glädjas, förundras, jubla och värmas av att Gud kommer till oss! I ett litet barn. Som det mest värnlösa och beroende kommer Han. Född av en ung flicka under allt annat än ideala förhållanden kommer Han. Han väljer omständigheter som ingen annan skulle välja om de hade möjligheten.

Det är kärlek det!

En välsignad jul önskar jag er!
Eva

Stress, stress, stress!

Det är väl ordet för dagen för många gissar jag.

Många har ju ledigt idag och rusar runt för att fixa allt det där "sista" (se'n kommer man på något mer imorgon...) Och visst - jag håller också på med en del, trots att jag är ensam med djuren över helgerna. Jag skriver också detta lite "i hast"...

Men jag försöker att andas lite också!

Det gör mig ganska sorgsen och bedrövad när jag hör alla människor som tycker att de har så många "måsten" till jul. Visst förstår jag (och har till en del levt med) att man vill att allt ska bli så väldigt, väldigt bra. Maten ska vara perfekt. Hemmet ska vara tipptopp. Klapparna ska vara precis det som var och en önskar allra mest - om så kreditkortsräkningarna ska förfölja en till nästa jul.

Och detta uppmuntras ju av hela samhället!

Svenska kyrkan skrev en artikel nyligen om att kommersen "kidnappat" julen, och det är ju så rätt! För vad handlar julen om egentligen? Vad ligger bakom att vi alls firar jul?

Jo, jag är väl medveten om att även asatroende vikingar hade någon sorts midvinterfest och att den i mångt och mycket togs över av kyrkan. (Men det är ju då lite lustigt att hela världen firar jul vid samma tid... Vi svenskar kan nog knappast ta åt oss äran för att även andra valt december för detta.) Men trots allt så kommer ju t.ex. julklapparna från det faktum att de tre vise männen lär ha kommit med guld, rökelse och myrra till den nyfödde Jesus. "Fick han presenter så ska vi också ha!" ungefär...

I Dagens Nyheter igår skriver deras korrespondent i London om brittiska matseder under julen, och då ffa om kalkon och gås. Och så skriver han med, med ganska stor förvåning verkar det, att det ju är på juldagen som det större firandet pågår i England... (Liksom i väldigt många andra länder, skulle jag vilja påpeka om han kunde höra mig genom tidningssidorna.)

Jag undrar om det är hans allmänbildning som falerar eller om han faktiskt tror att det är vi här i Sverige som har rätt när vi betonar julafton...

Nu tycker jag att det är rätt att göra julafton så "stor" för väldigt många. Är man inte troende så bryr man sig väl i alla fall inte om juldagen så det är helt ok.

Men det som bedrövar är att dagens människor inte ens förmår att ta med sig lite av julfriden in i det "moderna" samhället. Jag kommer nog aldrig att glömma de människor jag hörde i ett reportage på Ekot för nu säkert 10 år sedan. Det var tidig juldagsmorgon och reportern var ute bland människor som stod och köade utanför en av de större sportaffärerna som skulle öppna sin julrea kl 07.00! "Men det är ju så tråååkigt med dessa dagar när inget händer!" sa de tillfrågade.

Käre tid! säger jag. Inte en enda dag kan människor slappna av och "bara vara"!

Jag skulle så gärna vilja att man kunde släppa på många av dessa "måsten"! Till er som firar med familj, släkt, vänner skulle jag vilja säga att ni ska ta er tid att bara titta ut över sällskapet och glädjas åt att ni är tillsammans!

Sedan må den sill du tycker allra bäst om ha varit omöjlig att få tag på. Skinkan kanske inte är perfekt. Du har inte hunnit tvätta alla fönster. Och lille Albin blir väl besviken när han inte får klappen som stod högst på listan just imorgon för den var slut till efter jul.

Skänk en tanke till de som oroar sig mer för att farbror Kalle ska bli stupfull igen. Eller de barn som är rädda för att mamma och pappa ska bli osams om granen i år igen och hela helgen förstörd. Eller den som inte har vare sig hem eller mat att gå till.

Men låt absolut inte sådana tankar göra ditt julfirande det allra minsta dystert! Bara hjälpa till att glädjas åt allt du faktiskt har (och har hunnit)!

Och sskänk gärna en tanke till varför vi alls firar jul... Jesu födelsedag. En man som definitivt inte brydde sig om hur mycket du hunnit göra. En man som förmodligen snarare skulle sagt åt dig att sitta ner och njuta ett tag. Som skulle försäkrat dig att gemenskapen är väldigt, väldigt mycket viktigare är den alldeles perfekta kolan.

Det blir jul! Även utan alla våra "måsten" och stressade förberedelser. Det blir jul bara av omtanken om varandra, kända eller okända.

(I det sammanhanget måste jag berätta att jag fått en ny liten hjälte idag. DN skriver om 11-årige Kevin Andersson. Han är född med ett fel på bukspottskörteln och har tillbringat en hel del tid på sjukhus. Så kom han på att julen ju är den allra värsta tiden för sådana vistelser. Sedan i somras har han pantat burkar och på andra sätt samlat in pengar och så köpt leksaker, filmer och annat som han nu gett som julklapp till en avdelning han varit på på sjukhuset i Hudiksvall. Jag får lika många tårar i ögonen när jag skriver detta som när jag först läste om den goe' grabben!)

Allt gott
Eva

Herrens moder

Denna den fjärde advent är det Herrens moder Maria som uppmärksammas lite extra.

Vilken märkvärdig och fantastisk kvinna! Eller flicka egentligen, för enligt traditionen var hon inte mer än kanske 14-15 år när hon födde Jesus.

Jag har hört en del som verkar ha som allra svårast för just Maria, i hela kristendomen. Det är naturligtvis det här med jungfrufödsel... Var det inte så att hon hade varit ute på fel plats och blivit våldtagen av en romersk soldat? Och så inte vågade berätta. Eller var hon förälskad i någon annan än Josef som hon var trolovad med, och så gick det lite "för långt". Och så vågade hon inte berätta. Eller hade hon och Josef... Jag vet inte hur det tänktes där och då, men hade de varit just trolovade i Sverige de senaste århundradena så hade det inte varit en total katastrof. Men kanske vågade hon där och då inte berätta.

För jungfrufödsel ... Det GÅR  ju inte! Varenda 5-åring vet ju hur barn blir till, och inte är det genom vare sig storkar eller helig Ande inte!

Men nu var det ju inte vilket barn som helst som Maria fick i uppdrag att föda och fostra - det var Gud som skulle komma till världen som hel människa och hel Gud.

Maria är verkligen en "tuff brud"! Som hon kan ha våndats över vad Josef skulle säga när han får veta att hon är gravid utan hans medverkan! Ska han komma att överge henne? Och vad händer då? Hur kommer omgivningen att behandla henne? Ensamstående mammor stod ju inte precis så högt i kurs...

(Förresten är Josef bra underbar han också! Han får besked en natt att Maria inte svikit honom utan att hon ska föda Jesus. Han stannar och tar hand om henne och barnet på allra bästa sätt.)

Något av det mest underbara med Maria är väl i alla fall hennes lydnad mot Gud? Hur många är vi inte som ber "...men inte efter min vilja, Herre, utan efter Din." och känner hjärtat lite i halsgropen och nerver i magen. "Tänk om Gud nu ber mig om något som jag inte alls känner att jag orkar/vill/är beredd för?"

Jag gissar att Maria hade sina funderingar också, men hon väljer att bara lyda.

Jag tror att hon visste något som vi alla kan vara säkra på - Gud ber oss aldrig om något som vi inte klarar och egentligen inte vill! Om du ber "...men efter Din vilja... men samtidigt tänker "Bara inte det eller det!" så respekterar Gud det. Han vill inte att du ska misslyckas, så det du kan få dig förelagt är sådant du klarar, vare sig du i förstone tror det eller ej.

Vi kan inte veta, men jag undrar om Maria innerst inne trodde att hon skulle klara detta uppdrag? Att uppfostra Gud??? Jag undrar hur många gånger under Jesu uppväxt Maria tittade på sin son och undrade om hon verkligen var rätt person för detta? Hon som redan när Jesus bars fram i templet straxt efter sin födelse fick veta att han skulle bli "stor" men också att det "genom ditt hjärta skall gå ett svärd". (Läs början av Lukas evangelium!)

Men hon löd! Hon gjorde så gott hon kunde. Hon är en fantastisk förebild för oss alla! Och hon har många efterföljare: alla de som lytt Gud på olika sätt, och  alla de mödrar som trotsat omgivningens "tyckande" och fött sina barn, alla de mödrar som blivit flyktingar för sina barns skull liksom hon blev, alla mödrar som stått vid sina barns dödsbädd vare sig den är "lugn" eller våldsam.

Hon var en underbar kvinna som verkligen förtjänar att bli uppmärksammad!

Allt gott!
Eva

Tredje advent

Tredje advent och dagens rubrik är "Bana väg för Herren".

Och alla de 3 olika årgångarnas evangelietexter handlar om en av mina favoriter, Johannes döparen. Han är ju den som, som profeterna sagt, får just bana väg för Herren.

Johannes, den där "underlige" mannen som lever i öknen, sägs leva i kamelhårskläder och äta bara insekter och honung. Mannen som ska sluta sina dagar för att en hämndlysten kvinna som inte tålt att höra sanningen om sitt leverna tar tillfället i akt att få honom avrättad.

Johannes är den som jublar i sin mors livmoder när hon möter Maria, Jesu mor. Johannes är också den som döper Jesus. Han försöker i och för sig protestera och säger att "Jag är inte ens värdig att knyta upp dina sandalremmar" men han döper.

Men Johannes är också den som, från fängelset, via sina lärjungar frågar Jesus: "ÄR du den som ska komma? Eller ska vi vänta på någon annan?"

Egentligen skulle jag nu vilja be er att bara läsa Joakim Hagerius under rubrik "Inför helgen" i fredagens Dagen. Han har där skrivit mycket bra under rubrik "Lite osäker i hängivenheten". Men jag vill nog skriva lite själv också...

Det är bra härligt det här med att just Johannes, som från före han var född verkar ha haft en aning om Jesus, ändå kan ställa frågan "ÅR du den som ska komma?"

Johannes, om någon, borde man väl kunna förvänta sig skulle vara tvärsäker? Han som är sänd för att bana väg för Herren t.o.m.

Men att just han kan visa sin osäkerhet, sitt tvivel om du så vill, tycker jag är trösterikt om något.

Med jämna mellanrum dyker det upp människor som förmodligen själva ser sig som fantastiska "vägbanare" för Herren - mig gör de ofta alldeles förskräckt! Jag kan tro att t.ex. dessa som då och då ger tvärsäkra datum för jordens undergång snarare stänger vägen in i människors hjärtan för Herren än öppnar den.

Dessa människor, och även andra, är ofta väldigt säkra på både det ena och andra som de läser i Bibeln, säkra på ett otäckt sätt. (Lite lustigt faktiskt i fallen med "domedagsprofeterna" eftersom det står att endast Gud vet, inte ens Jesus säger han själv, men de tror sig ändå kunna räkna ut saken. Förmätet och självrättfärdigt kallar man väl sådant...)

Visst finns det saker som jag tycker att man definitivt inte kan bortse från, men som Joakim skriver så kan man mycket väl leva i total hängivenhet till Jesus utan att vara tvärsäker på allt. Finns det egentligen någon av oss som kan säga att vi vet hur det gick till när Maria blev havande med Jesus? Eller hur det faktiskt gick till när Jesus gick på vattnet? Eller när han botade sjuka? Eller när människor blir frälsta eller helade idag?

Nej - vi vet inte! Men för oss som tror så spelar ju just sådant ingen roll. När människor säger att "Jesus kan inte ha uppstått, för människor kan inte det!" svarar jag "Men det var ju faktiskt inte 'bara' en människa! Det var Jesus."

"Utan tvivel är man inte riktigt klok!" har någon mycket klok sagt. Johannes tvivlar inte på Gud vad jag förstår. Jag är inte säker på om han egentligen tvivlar på Jesus heller, men han frågar för att få en extra vetskap, få höra det från Jesus själv.

Det är trösterikt! Kan Johannes fråga så måste det ju vara ok även för oss. Vi kan visst vara med och bana väg för Herren även om vi inte har alla svaren, även om vi ställer frågor både till närmaste präst/teologiskt kunnig eller till Gud.

Allt kommer vi inte att få svar på i detta livet. Men Johannes' fråga har ju blivit besvarad - han vars födelsedag vi snart får fira var verkligen den som skulle komma! Förhoppningsvis kan vi alla vara med att bana väg för honom fram till alla människor.

Allt gott!
Eva

Guds rike är nära

Sy lyder rubriker för andra advent. Och i evangelietexterna talar Jesus om hur det ska bli när riket kommer. Han säger också att "detta släkte skall inte förgås..." förrän detta sker (Luk21:25-36).

Just de orden, och liknande, har väl många kristna fått mer eller mindre slängda i ansiktet? Andra har tyckt att det "släktet" Jesus talar om måste väl vara utdött för länge sedan? Och inte har något hänt inte!

Men - tack och lov, tycker jag - vi vet inte vilket släkte han menar. Är det deras släkt som lyssnar till honom? Är det det judiska folket, som han ju tillhör? Är det människans släkte?

Själv tycker jag att det är väldigt skönt att ingen utom Herren själv vet dagen och stunden, som det står. Inte ens Jesus, och sannerligen inte de "domedagsprofeter" som då och då uttalar sig tvärsäkert om datum och sedan får försöka förklara sitt misstag när livet fortsätter sin gilla gång.

Men jag har gått med en annan tanke i huvudet de senaste dagarna, när jag funderat på dagens tema:

I 2:a årgångens evangelietext finns den välkända liknelsen om senapskornet, Matt 13:31-32.

Han framställde också en annan liknelse för dem: Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tar och sår i sin åker.
Det är minst av alla frön, men när det har växt upp är det störst bland alla köksväxter och blir som ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo i grenarna.

Jag fick en tanke om Jesus, hans ord och gärningar, som det lilla senapsfröet. (Och haka nu inte upp er på "lilla"! Jag tror ni förstår vad jag menar.) och växten, det som gör fröet till ett träd är vi alla och framför allt våra "göranden och låtanden".

Jag tror att Guds rike både växer och kommer närmare när vi:

Gläds åt något vackert i naturen

Hjälper den äldre grannen att sätta upp julgardinerna

Besöker en gammal släkting som ofta sitter ensam

Ler tillbaka till det lilla barnet i vagnen som prövar det "sociala samspelet"

Kramar om dem vi älskar

Delar med oss av pengar eller tid till de som behöver vår omtanke

Gör vad vi kan för att hjälpa vår natur att må så bra som möjligt

Umgås och gläds åt de djur vi lever med

Njuter av vacker musik och gläds åt att det finns människor som kan komponera och framföra den

När vi, som är aktuellt nu, slår in klappar och av hela vårt hjärta hoppas att de ska "gå hem"

Exemplen kan naturligtvis bli i det närmaste oändligt många! Jag tror att alla sådana här saker är som bladen på växten - blad behövs för alla växters välbefinnande, för att ta emot solljus och syre som så väl behövs. Vårt "frö" Jesus lever av kärlek. Av omtanke människor emellan. Av den kärlek vi visar Guds skapelse. Och genom att vi som "löv" kan bidra med detta till växten blir den starkare.

Kort sagt: när vi gör alla möjliga små saker som kan göra livet något lite, lite (eller mycket förvisso) bättre för en eller flera andra, då tror jag att Guds rike blir lite större och kommer lite närmare. Växer precis som senapsfröet gror och växer upp, för att till sist bli det största av allt.

Allt gott!
Eva