lördag 22 december 2012

Jul igen...






Ja, så var det jul igen...

Och jag blir sentimental och känner mig för en gångs skull verkligen ensam...

Jul så som det "ska" vara, som många tänker sig har jag ju nu inte haft på 10 år. Det blir lite jobbigt faktiskt, med de här "måste-helgerna".

Men så tänker jag.....

Jag är verkligen glad för alla som nu i helgdagarna får en extra chans att umgås med familj och vänner. Det är en nåd att vi har en tid när vi mer eller mindre "tvingas" att tänks lite extra på varandra. Men det är också en "onåd"....

Jag läste på facebook om ett initiativ att ge hemlösa lite julkänsla... Visst... Toppen! Men... Var är ni resten av året?

Visst är helger typ jul säkert jobbigare än andra tider, man påminns kanske om barndomens jular och så. Men de där dagarna finns året om! Omtanken behövs året om!

Jag minns en av "samhällets olycksbarn" som var särskilt ledsen (och alldeles särskilt påverkad...) en av luncherna i S:ta Clara. Jag gick ut och rökte (ja, tyvärr...) och han kom med. Då kom historian. Han fyllde 40 just den dagen och ingen hade uppmärksammat det. Hans föräldrar och syskon kunde inte - han hade ju ingen adress. Hans nuvarande "kompisar" visste inte. Han berättade att det värsta inte var att ingen uppvaktade, men att han "slarvat bort" sitt liv så att ingen kunde/ville/visste.

Jag vill verkligen inte vara en glädjedödare! Kanske borde jag inte skriva alls... Jag vill gärna fira jul, i mitt fall då fira Jesu födelse, men i år verkar det inte riktigt fungera...

Jag önskar alla en riktigt, riktigt god jul! Av hela mitt hjärta. Och egentligen önskar jag nog att ingen läser detta före julafton...:)

Vad jag egentligen vill säga är väl att: BRY ER OM! Även andra tider på året. Att vara välkommen i familj även om livet är lite jobbigt även andra dagar. Kanske är det just det som räddar från missbruk och ett "bortslarvat" liv? (Fast inga liv är ju så egentligen!)

Ta hand om varandra! Se den där "tilltufsade" människan vid centrum som just en medmänniska. Nu i jul när livet är extra jobbigt för många, men också andra dagar. Ditt sätt att bemöta, din respekt för att livet kan bli besvärligt för en del av oss, kan betyda så oerhört mycket!

Helt enkelt - gör som Jesus! Var nyfiken på varje ny människa du möter! Enkelt? Nej, det sa' jag inte! Lever alltid som jag lär? Näpp - det sa' jag inte heller! Men jag försöker....

Allt gott!
Eva

fredag 7 december 2012

Samma värde!






En artikelserie i Dagens Nyheter har gett många funderingar den senaste tiden.

Det har handlat om att arbetsgivare mer och mer ser till hur mycket tilltänkta nyanställda eller sedan tidigare anställda tränar.

Från att det för ett antal år sedan lanserades tanken (skattemässigt bra? Vet ej.) att ge sina anställda hjälp till träninsskor så väl som gymkort verkar det ha blivit ett krav. Tränar du inte är du inte intressant som arbetstagare!

En mycket intressant artikel avslutade serien. En intervju med den tyska författarinnana Julie Zeh. I den artikeln berättas bl.a. om reaktionerna när tyska försäkringsbolag ville höja premierna för människor som inte "tar hand om sig" på optimalt sätt. En av reaktionerna var "Vi i Tyskland har provat den vägen tidigare...."

Det skrämmer mig oerhört hur vi idag förutsätts se på varandra!

Jag röstar borgerligt, men jag funderar... Jag ser mer och mer anledning till att tänka över det som något proggband (Var det Nationalteatern?) sa' för många år sedan: Är du lönsam lille vän?" 

För mig är det fullkomligt självklart att alla människor har samma värde, samma rätt till liv.

Naturligtvis fördömer jag det en pedofil, en mördare, en kvinnomisshandlare, en knarklangare eller annan gör! Men det avgör inte den personens människovärde!

Kungen är inte mer värd än uteliggaren som tar sig in i porten för att få sova lite skyddad.

Kvinnan som säljer sig på Malmskillnadsgatan är inte mindre värd än bloggtjejen som omhuldas av alla andra medier.

Städerskan är inte mindre värd än VD:n vars kontor hon putsar.

OK - vissa drar in mer pengar. Vissa, forskare, läkare mm, gör mer "nytta". Men...

När man tänker på rent värde som människor är ingen mer  värd än någon annan!

Därför är jag total motståndare till dödsstraff. Även för sådana som Adolf Hitler t.ex. Vi har aldrig rätt att ta en annan människas liv!  Fördöma det människor gör - JA! Fördöma människan - nej!

Så, nu i jultider - du är inte en bättre människa för att du köper dyrare julklappar! :) Du är världens bästa DU! Och du är värd oändligt mycket.

Allt gott!
Eva

söndag 2 december 2012

Gott Nytt År!






Om nu några läsare är kvar här, trots att det varit väldigt dåligt med uppdateringar ett tag, så tror jag ni känner igen det att jag önskar gott nytt år första advent. Det är ju nämligen då det nya kyrkoåret inleds.

Den som läst en del på min andra blogg kanske minns inlägg om att jag tycker det är ganska så fånigt med det vi vanligen kallar nyårslöften? Jag tror att de flesta sådana säkert är ärligt menade men ändå ofta avges i någon sorts övermod och överges senast i februari eller så. Inget fel med att lova/tänka och sedan misslyckas givetvis! Det måste man få göra. Men jag tycker ändå ofta det blir bra överdrivet.

Så då låter det väl alldeles tokigt att jag ser denna dag som starten på en sorts löfte...?

Jag har tidigare skrivit om det jag kallade "köpminimering" här, att jag skulle försöka tänka mig för lite extra innan jag köper de där sakerna som jag egentligen "bara vill ha" och inte egentligen behöver. Nu har jag läst en del intervjuer och så om människor som verkligen gjort så på mer allvar under ett år. Så jag ska göra ett försök tänker jag...

Vad jag förstår har de som lyckats bra haft ganska klara regler för vad som kan handlas eller ej. Det kan ju faktiskt inte gå till överdrift heller. Det finns saker man absolut behöver, även utanför kategorierna mat och förbrukning. Jag behöver t.ex. fler frottéstrumpor om jag bara hittar bra.

Men allt det andra? Det där man bara "vill" ha men som kanske t.o.m. bra snart hamnar undanlagt någonstans och glöms bort?

Och när det gäller mat... Sådana enkla saker som att kanske baka mer, både matbröd och kaffedito. Laga mat är inget jag är jätteintresserad av, men jag är faktiskt ganska bra på att göra storkok och stoppa i frys. (Bra för en ointresserad - bara att tina och värma...)

Varför göra så här då? Är det någon sorts "kristen nit" eller kyrkligt påfund? Nej, bara mitt alldeles egna påhitt! Fast visst ligger det en tanke bakom, om bortskämdhet kanske. Även den som inte har möjlighet att handla så väldigt mycket har det ju faktiskt bra i vår del av världen. (Och missförstå nu inte! Jag vet att det finns många som råkar illa ut i konjunkturer som råder nu. Men de finns också som gnäller när de inte kan åka precis dit de vill när de vill, byta bil när de vill, köpa så dyra kläder som de vill... )

Jag har i princip allting jag behöver! Men jag undrar ibland hur jag egentligen tänker kring det? Även om min ekonomi är närmast urusel o.s.v. så har jag det rent materiellt bra! I och för sig äger jag ingen laptop, ingen "smart" telefon, ingen riktig dunjacka för vintern eller så. Men jag överlever alldeles utmärkt ändå!

Jag skulle helt enkelt vilja inse det lite mer och faktiskt glädjas åt det jag har!

Om jag kommer att ångra mig? Det gör jag säkert... En liten "ventil" har jag lovat mig...: OM det skulle trilla in några pengar till jul (kan hända) eller till den "stora" födelsedagen om några månader så får de användas annorlunda, men de pengar som är så att säga egna ska detta gälla för.

Ja, det var ju också en text för första advent..... Men föresatser för ett nytt år ska väl komma just då så det passar kanske ändå...

Hoppas att ni haft en fin söndag, ni som kanske hittar hit. Och andra också förstås.

Allt gott!
Eva

fredag 26 oktober 2012

Mordförsök på dr Denis Mukwege






När jag nu i morse kom in på Facbook fick jag nästan genast syn på en uppdatering från Värma Liten som meddelade att doktorn och den drivande kraften på Panzisjukhuset i Kongo, Denis Mukwege utsatts för ett mordförsök.

Flera män hade brutit sig in i hans hus, skjutit ihjäl en säkerhetsvakt samt tagit doktorns döttrar och en vän till dem som gisslan! Förutom den tragiskt dödade vakten har vad jag förstår de andra klarat sig utan fysiska skador.

Där ser man vad vissa är beredda att ta sig till för att kunna fortsätta förnedra, plåga, terrorisera kvinnor!

Det blir kanske lite besvärligt när det finns en man som outtröttligt hjälper kvinnor tillbaka till livet (tillsammans med många fantastiska medarbetare givetvis!) efter de fullkomligt vedervärdiga våldtäkter de utsätts för. Att han nu dessutom har blivit så pass känd "ute i världen" och får tala t.o.m. i FN gillas givetvis inte av alla...

(Samtidigt är det ju, nästan, lite "kul" att se att de inser att han är så viktig att han bör mördas...)

Jag återkommer kanske till detta när mer nyheter kommit. Undrar ni mer just nu så gå t.ex. in på Kyrkkaffebloggen eller PMUs hemsida .

Och så - givetvis - BE för dr Denis Mukwege med familj och personal! Be för säkerhetsvaktens familj. Be för Panzisjukhuset och dess arbete.

Allt gott!
Eva

söndag 7 oktober 2012

Ondska



Nu börjar det bli länge sedan jag skrev här igen, men denna blogg bygger väldigt mycket på inspiration, vad jag läser och hör o.s.v. så då blir det så ibland.

Ondska - vad tänker man på då? Jag vet att väldigt många förnekar att den rena ondskan ens finns. Man talar om att alla människor är födda goda och det "bara" är omständigheter som mer eller mindre tvingar människor till onda handlingar. Jag håller inte riktigt med där...

Jag tror i och för sig att vi alla föds i grunden goda, men också med potentialen till ondska inom oss. Att vara/bli god eller ond tror jag är ett val.

Jag tror dessutom på ondskan som en reell kraft, en motsats till Gud och Hans kärlek. (I många samfund kallas ondska ofta "fienden" och det är sannerligen ett rättvisande namn...)

Vad ÄR ondska?

Självklart tänker man på t.ex. det systematiska och rent industriella mördandet av judar, romer, homosexuella och politiska motståndare m.fl. under andra världskriget. Men måste det vara så "stort"?

För en tid sedan såg jag en dokumentär på SvT kallad "Bully". Den handlade om barn/tonåringar i USA som mobbats så svårt att de tagit livet av sig, eller fortfarande levde men var mycket svårt utsatta. En ung grabb som fastnat i mitt sinne hade filmats i skolbussen när "kamraterna" gav sig på honom, bl.a. genom att sticka pennor i honom. Han satt i en scen och talade med sin mamma och hon frågade varför han ändå umgicks med de som plågade honom så och han svarade: "Men om inte de är mina vänner - vilka är det då?" Han hade inga andra... Så han stod ut.

Nu måste jag säga att jag inte tänker kalla någon människa "ond", men däremot finns det alltför många som tillåter sig, "går med på" kan jag också uttrycka det, att begå onda handlingar. Jag tror inte att den här killens kompisar är onda alltså, men de var i 15-17 års åldern och alltså definitivt gamla nog att välja att göra det goda eller det onda.

Den som gjorde mig mest upprörd och arg i detta var dock en ur skolpersonalen... En kvinna som i samtal med grabbens föräldrar sitter och säger att hon vet att de har fel, det förekommer ingen mobbning på skolbussen för hon har minsann åkt med och ungarna var då "good as gold"! Och sedan började hon prata om sitt barnbarn och visa bild på detsamma! (Vilka ungar skulle inte vara snälla och uppföra sig perfekt om en lärare är med på bussen???)

Jodå, jag inser att hon förmodligen blev illa berörd, att hon kanske inte vet hur hon ska hantera situationen, att hon ser framför sig hur mobbarnas föräldrar ska reagera om hon tar itu med dem. MEN - det är hennes arbete att ta tag i sådana saker, att skydda de barn som behöver det. Jag tycker att det är ondska att på det sätt hon gör hellre skydda sig själv än en osäker tonåring.

Värsta beviset för att ondska sannerligen existerar läser jag dock om just nu. I boken "De glömda kvinnornas röst" av Birger Thureson (Libris förlag, 2009, ISBN 978-91-7387-040-5).

Birger som är journalist och författare har varit på Panzisjukhuset i Kongo och mött både dr Denis Mukwege och ett antal av de kvinnor som behandlas på sjukhuset. Kvinnornas berättelser återges i korta avsnitt, vilket kanske är tur för jag vet inte om jag skulle orka läsa annars...

Där finns berättelser om kvinnor som blivit våldtagna av 6 män när de varit på åkern och arbetat. Om kvinnor som fått sina underliv sönderskurna med kniv efter att ha blivit våldtagna, inte av en man utan av uppåt 10 stycken. Kvinnor som fått en gevärspipa uppstucken i sitt inre och hört skotten innan hon svimmat. Kvinnor som...

Vad annat än ren ondska får "män" (de är svåra att beskriva så... Den stora majoriteten av riktiga män skulle ju aldrig bete sig så.) att bete sig på det viset? Väl medvetna dessutom om att dessa kvinnor ofta stöts bort av sin man om de är gifta, av sina föräldrar (en 13-årig flicka berättar att pappan slängt ut henne, deras enda barn, efter våldtäkten och hon drömmer bara om att bli accepterad igen...), uteslutna ur byar och andra sociala sammanhang.

Jo, jag kan "höra" alla de vanliga förklaringarna! Att det är fattiga och outbildade unga män som blir soldater och senare hetsas av både befäl och resten av gruppen att begå dessa övergrepp. Att de är drogade o.s.v. Och jag menar alltså inte att dessa män skulle vara onda "av naturen" men de tillåter sig att lockas av det onda och också att utföra onda handligar! "Men annars skulle de säkert bli dödade själva! Det kan ju ingen begära!" Kanske inte, men jag undrar... Kan man i längden leva med att ha begått sådana här handlingar?

Nu vill jag också påpeka att jag med "ondskan/onda handlingar" inte bara tänker på större saker som Förintelsen eller det som idag sker t.ex. i Kongo. Det finns gott om exempel på närmare håll...

Alla de "män" som åker till Thailand eller andra länder (hörde att problemen i Kenya växer lavinartat) för att ha sex med barn... Visst finns de som själva varit utsatta som barn och som helt enkelt inte förstår hur ont de gör, men det finns gott om andra också...

De som misshandlar, fysiskt eller psykiskt, någon närstående fast de mycket väl vet att det är fel, sårar och gör illa...

De som mobbar och utesluter någon på en arbetsplats, trots att de ser vad det för med sig...

Vi gör alla fel! Vi sårar med ord och handlingar av rent misstag, eller för att vi just då inte tänkte oss för. Men det är absolut inte det jag menar! Hos de allra flesta utlöser sådant, om vi får reda på det, dåligt samvete, eftertanke och ett "Förlåt!" om det är möjligt. Och så försöker vi att bättra oss och inte göra om samma sak. De som "släppt in" och låter sig styras av ondskan däremot... Det vet och förstår att de gör illa, kanske förstör hela liv, men de gör ändå om det igen och igen och igen... För att det är "enklare" för dem själva.

(Naturligtvis finns också de som slutar! Jag har haft förmånen att möta några, och mer rofyllda människor än de som släppt sitt onda beteende tror jag aldrig att jag mött!)

Jag tror att vi alla måste vara observanta på ondskan. Jag är övertygad om att människan i huvudsak är och vill gott, men det gäller att välja. Kanske är det därför dagens egoistiska "ideal" skrämmer så mycket? Allt detta tänkande bara på sig själv och de sina som syns i många situationer? Jag är orolig för vad det för med sig.

Det finns också många, stora och goda bevis på att godheten är bra på att stå emot och till och med segrar i många fall! Återkommer till det...

Allt gott!
Eva

onsdag 29 augusti 2012

De största hjältarna på plats!



Jag tycker faktiskt så - att det är nu de verkliga hjältarna är på plats på idrottsplanerna och i hallarna i London!

Fantastiska prestationer gjordes av många, många under OS, men nu startar Paralympics och där finns så många som får kämpa på så många fler sätt än att "bara" träna sin idrott 7 dagar i veckan.

Det borde vara så självklart att även en psykiskt funktionshandikappad, en benamputerad, en synskadad eller någon annan med funktionsnedsättning på ett eller annat sätt också får hålla på med idrott om det är det som intresserar mest. Men vi alla vet ju att så inte alls är fallet.

I Sverige och i många andra länder fungerar det säkert förhållandevis bra, även om det säkert kan bli bättre på många sätt. Dock antar jag att fler än jag minns t.ex. de rumänska barnhemsbarnen som visades mycket i TV för ett antal år sedan. Och i många länder är ju situationen inte så långt därifrån idag.

Jag blir otroligt glad när jag ser vissa länder paradera in under invigningen! Länder varifrån man då och då hör om hur svårt det är för den som fötts med, eller senare fått, ett handikapp! Det finns ju fortfarande en hel del länder där föräldrar gömmer undan ett barn som inte "är som andra", skäms och tänker att det är ett straff att de fått detta barn.

David Lega, som kommenterar, berättade nyss att han tävlat i länder där människor ute på gatorna undvikit att se på honom, för man "ska" inte titta på en funktionshindrad... Men samtidigt berättar han hur mycket framsteg som kan göras i de länderna i och med att t.ex. Paralympics blir omnämnt.

Det gläder oerhört att se en del länder som är relativt fattiga komma in med relativt sett stora trupper! Att man numer även i dessa länder ser det viktiga i detta.

Vad jag förstår är Sverige, tillsammans med en hel del andra länder givetvis, något av ett föregångsland där mycket fungerar ganska bra, men säkert har även vi mycket som kan bli bättre. (Numer om inte annat hur assistansersättning beräknas... Kan du möjligen föra en gaffel/sked till munnen så kan du ju äta själv... Om du inte kan få maten ur kylen, tillaga eller skära? So what? ÄTA kan du ju...)

Att se alla dessa idrottare, som övervinner inte bara de vanliga kroppsliga begränsningarna som alla toppidrottsmän har att kämpa med utan så mycket mer... Det värmer hjärtat till max!

Allt gott!
Eva

fredag 10 augusti 2012

Tusen miljoner tistlar!

Ja, nu är jag alltså tillbaka! Blir väldigt intressant att se om det finns några läsare kvar... Tack för ert tålamod i så fall!

Vem ska då ha tistlarna? (Utan de vackra lila blommorna.)

Så här är det; jag läste för någon vecka sedan en sådan där extra sorglig dödsannons i DN. En endast 23 år gammal kvinna hade dött hastigt. Av gammal "yrkesskada" läser jag i princip alltid "undertexten" där man skriver om var och när begravning äger rum och så. Och där var denna lite ovanlig, för där tackades polis, anbulans, brandkår och andra som hjälpt till.

Sedan tänkte jag väl inte mer på detta, det var ju ingen som jag kände och så. Men så nu för några dagar får jag syn på en insändare i samma tidning. Den var undertecknad "Emmas föräldrar" och jag inser att det gäller just detta dödsfall. Det den avhandlar förskräcker - MYCKET!

Det är alltså hennes föräldrar som berättar. Det som hänt var att de fått ett förtvivlat telefonsamtal från dotterns pojkvän - Emma hade fallit ihop på en parkeringsplats utanför en mataffär i ett akut hjärtstopp. Och medan ambulanspersonal och andra försöker rädda hennes liv, pojkvännen står panikslagen bredvid så TAR NÅGON UPP EN MOBIL OCH BÖRJAR FILMA!!!!!!

HUR är man "funtad" då?

Jag undrar som föräldrarna vad denna person tänkte sig att ha filmen till? Lägga upp på Youtube? Sprida bland vänner och bekanta?

Vad är det som har gjort oss så fruktansvärt känslokalla att sådant sker? Hur kan det komma sig att en för de inblandade helt okänd privatperson kan anse sig ha rätt att så "lägga sig i" ett så oerhört privat och skyddslöst skeende i denna unga kvinnas liv?

Tyvärr tror jag att denna avtrubbning beror just på det faktum att så många alltid har mobil med kamera eller lös kamera med sig. Många har helt slutat tänka på sådant som personlig integritet, hänsyn, medmänsklighet. (Jo, integritet tänker förstås många på... Om det gäller att de själva ska få göra precis vad de vill på nätet...)

I det här minns jag också vad jag läste för något år sedan. En stor intervju, också i DN, med ett par som chockats av vad de sett kring en svår trafikolycka. Minns jag rätt hade de själva hamnat i kö förbi och det var ju inget ovanligt. MEN - vartefter så insåg de att kön inte primärt uppstått för att det var svårt att komma förbi olycksbilen och räddningspersonalen utan för att folk saktade farten för att hinna filma!

Sådant här skrämmer mig, rejält! Att många har så otroligt svårt att tänka lite längre. Att tänka "Vad skulle jag vilja att folk ikring gjorde om det var jag själv eller mina närmaste som råkat illa ut?" Etik är ju inte särskilt "modernt" just nu, men jag tror att det på en hel del områden skulle behöva diskuteras betydligt mer.

(Dock, med detta inte sagt att jag ogillar filmande i alla lägen! Självklart kan det vara bra vid pågående brott t.ex. Men lite urskillning behövs nog...)

Just denna historia slutade tack och lov med ett bevis för att det finns människor som tänker lite längre:en för familjen lika okänd person slog till mobilen/kameran så den föll i backen och splittrades. Heder åt den människan!

Allt gott!
Eva
(Bild saknas? Har inte fått in kameran i "nya" datorn och inte heller kunnat föra över bilder från gamla burken eftersom den vägrar starta...Nära 4 mån utan el kanske har gjort den lite putt.)

onsdag 13 juni 2012

Kort förklaring

OM det är någon som undrar så är det alls inte så att jag övergett denna blogg.
Men jag lever sedan den 16 april utan el, i en tvist med Fortum, så jag kan bara skriva kort på lånad dator.
Och särskilt sådant som jag skriver här kräver koncentration och lugn i eget hem för mig. (Undrar ni något om vad som hänt så läs på http://fyrfotingar.blogspot.se/ )

Jag hoppas dock kunna återkomma snart!

Allt gott!
Eva

söndag 1 april 2012

Palmsöndagen


Nu börjar den vecka som av många, många tagits, och fortfarande tas, som intäckt för mobbning, trakasserier, förstörelse, misshandel, "vanliga" mord och de mest förskräckliga massmord.

För det är ju så, att det faktum att judar var med i den administration som dömde Jesus till korsfästelse har varit en stor del av grunden till den antisemitism som funnits i princip ända sedan det skedde. En del har t.o.m. sett det faktum att lärjungen som förådde Jesus hette Judas som ett ytterligare skäl...

För att först kommentera just dessa skäl: Vilka skulle annars ha dömt? Judarna hade viss bestämmanderätt över det juridiska, trots att de levde under romersk ockupation. Och att Judas förrådde? Det går högt, högt över min teologiska kunskap att ens försöka mig på den allra minsta förklaring, men något som jag ofta funderar över är tanken om att det ju var "meningen" att Jesus skulle dö...

Och glöm aldrig att Jesus själv var jude! Han var inte kristen. Han blev Kristus - men det är en annan sak.

Nåväl, det som får mig att skriva som jag gör här i början är den nyhetsrapportering som tyvärr har varit nödvändig den senaste tiden. Båda mina dagstidningar, DAGEN och DN, har rapporterat om den senaste "grodan" från Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu. Krönikor har skrivits och kultursidor har haft artiklar. Om hans uttalanden och om det som hände på den judiska skolan i Toulouse, Frankrike.

Det som skedde i Frankrike visade sig ju vara utfört av en man som kallade sig islamist. Hans grund för sitt handlande verkar vara ett allmänt hat mot allt som inte är muslimskt. Han tyckte tydligen att det var legitimt att skjuta judiska barn pga situationen i Mellanöstern (det faktum att den isrealiska staten alls existerar ses ju inte alltid med blida ögon). Och de soldater som sköts har han efter vad jag förstått velat straffa som "förrädare" eftersom de, trots att de var (uppfattades av honom som?) muslimer, arbetade för den franska staten.

Tyvärr är det ju inte helt ovanligt att unga män intalas/indoktrineras till dessa åsikter som en del omsätter i handling. Mycket otäckt och obehagligt, men inte helt oförståeligt när det gäller människor med låg eller obefintlig utbildning. (Jag hörde en kvinna på radion för inte så länge sedan, som berättade att när hon kom till Sverige som vuxen blev hon mycket förvånad när hon fick höra talas om bakgrunden till bildandet av staten Israel. Hon hade utbildning, hade gått i skolan ungefär som en svensk gymnasieelev, men aldrig fått höra något enda om Förintelsen, bara negativa saker om judar hade lärts ut.)

Ett svenskt kommunalråd däremot... Han (eller hon för den delen) måste förutsättas ha kunskap om historien... Och han/hon måste förutsättas att tänka sig för samt kontrollera en del fakta innan han/hon sprider vilseledande uppgifter av en typ som kan vålla stor skada för den som omtalas!

Det kan man nog knappast säga att Ilmar Reepalu gjort. Han har i en intervju bl.a. uttalat att Sverigedemokraterna ska ha infiltrerat den judiska församlingen i Malmö för att därifrån sprida sitt hat mot muslimer. Han uttalar i samma intervju att en av de ledande i församligen är nära släkt med en av de ledande inom  SD och att denne politiker ska ha deltagit i en av församlingen anordnad demonstration.

Båda dessa saker har visat sig vara fel, och kommunalrådet har fått "göra en pudel". Men intervjun är publicerad och skadan till stor del redan skedd. Tanken är "planterad" i de hjärnor som gärna tar till sig sådant här. Vissa kan säkert tänka att :"Ja ja, han får backa för att det inte är politiskt korrekt att säga sådana sanningar!" Tyvärr - det finns ju faktiskt människor som resonerar så!

Ilmar Reepalu har även tidigare utmärkt sig. 2010 uttalade han i en intervju med Skånska Dagbladet att judar till viss del fick "skylla sig själva" att de utsattes för trakasserier när de inte tydligt tog avstånd från Gazakriget. Samtidigt sa' han att "Vi accepterar varken sionism eller antisemitism." Nu är det ju bara det att sionism handlar om den politiskt idéen om det rätta med en judisk stat... Är det lika förskräckligt som antisemitism verkligen? (Fakta om intervjun i Skånska Dagbladet från ledarkrönika av Martin Liby Alonso, DN 120323)

Jag tycker att dessa uttalanden är rent otäcka! Både i vad de står för och för vilken syn de sprider.

Men det finns något som, nästan i alla fall, är ännu otäckare:den relativa tystnaden från andra politiker och, åtminstone i början och jämförelsevis, från pressen.

Efter en del påtryckningar så har andra s-politiker i Malmö gått ut och talat om "olyckligt uttalande", att "Reepalu är ju en klok och bra person, men här har han väl förivrat sig lite". Och det behövdes ett bra skarpt formulerat brev från Judiska församlingen i Malmö till Socialdemokraterna för att de skulle reagera ordentligt och bjuda in till ett möte. (Det skulle säkert ha kunnat gå till liknande i andra partier, jag tror inte att detta är något som skulle vara specifikt för (S).)

Jag tror inte att Ilmar Reepalu är antisemit! Däremot tror jag att detta visar på en farlig tendens i samhället. Kanske är det typiskt för Sverige och svensk debatt, det kan jag inte avgöra, men vi verkar ibland bara kunna ha en sak i huvudet/ett ämne i debatten åt gången. Numer är många så koncentrerade (med all rätt!) på det utanförskap, de trakasserier och fördomsfulla uttalanden som möter muslimer och t.ex. homosexuella så man verkar ha "släppt" att det kan hända även en grupp som den judiska.

Är man så säker på att alla fortfarande ryser av fasa när man tänker på vad som hände under tiden kring Andra Världskriget att man tror att vi är "vaccinerade" mot antisemitism? Då är vi illa ute!

Gör ett litet tankeexperiment: Tänk er att någon krävt att alla muslimer skulle ta avstånd från det som skedde 11 september 2001 - annars får de mer eller mindre skylla sig själva. Hur tror ni debattens vågor skulle sett ut då? Jag tror att den politiker som gjort ett sådant uttalande skulle ha fått göra mycket mer än en "pudel" - det hade förmodligen blivit stora rubriker, krav på avgång, allmänt "gatlopp".

Och det hade varit rätt!

Jag läste i torsdags (29/3) en mycket bra krönika i DN, av Dilsa Demirbag-Sten. Rubriken är "Antisemitismen tycks överleva det mesta." och hon resonerar bl.a. kring det faktum att antisemitismen åter breder ut sig mer och mer t.ex. i en del forna östeuropeiska länder (vilken nästan, men bara nästan, är lite skrattretande, med tanke på hur få judar där finns efter Förintelsen...). Hon tar upp en del otäcka exempel, men de otäckaste meningarna handlar om Ilmar Reepalu och lyder: "Det är en gåta hur han lyckats klara sig efter de upprepade turerna i medierna. Hur kommer det sig?"

Och det är just det - hur kommer det sig att inte fler reagerar direkt?

Något av det räddaste jag är för är just det som jag tycker denna tystnad tyder på och som någon tänkare (minns tyvärr ej vem som brukar tillskrivas detta) sagt: ung. "Det farligaste är inte de ondas göranden, utan de godas tystnad."

Jag skulle önska att det som nu hänt skulle slås upp till en stor debatt! Det behöver alls inte handla bara om det som judar faktiskt utsätts för fortfarande, i Malmö och på andra håll, det kan vara en mer "vid" debatt om rasism i dess olika skepnader. Vi kan nog alla behöva påminnelser om hur våra uttalanden kan påverka, vare sig vi är kommunalråd, journalister eller bara "vanligt folk". (Själv börjar jag lära mig att våga säga till när en del grannar här envisas med att tala om "ytisar", och menar utlänningar. Ett ord som får det att knottra sig faktiskt.)

Jag skulle i fortsättningen vilja fira påsk helt utan tankar på vad denna vecka fått vissa människor att tänka!

Allt gott!
Eva
PS Förra året skrev jag var dag i påskveckan, med start 16 april som då var Palmsöndag. Det kommer jag inte att göra i år...

onsdag 21 mars 2012

Perfekta människor


Finns det något sådant? Alltså något sådant som perfekta människor?

Det verkar i alla fall finnas människor som tror att vi kan komma dithän att vi kan skapa sådana.

Idag är det Världsdagen för Downs syndrom, proklamerad av FN, och den är viktig!

Mer och mer diskuteras idag hur man kan undvika att det föds barn med skador av olika slag, och just när det gäller Downs syndrom är forskningen långt kommen. Jag fick ett tips och såg på SVTplay en dokumentär som sändes i förra veckan, "Det rätta barnet" gjord av mammorna Kristina Ahlinder och Mia Wright som båda har barn födda med Downs. I den diskuterades mycket, men det som fastnade mest i huvudet på mig var när den ena av dem åkte till Danmark för att tala med en läkare på Rigshospitalet i Köpenhamn om hur denna ställde sig till att det just i hennes land numer är så att 9 av 10 foster som kan misstänkas komma att födas med Downs aborteras. Läkaren förstod inte frågan verkade det som...

Hon talade om att dessa barn kostar pengar, mycket pengar, bland annat för de operationer de kan behöva, för den extra hjälp de behöver på dagis och i skolan, för det stöd de kan behöva under hela livet. "Och vilken förälder vill ha ett barn som inte är fullt funktionsdugligt?"

"Fullt funktionsdugligt".....

Naturligtvis är det så att alla blivande föräldrar önskar att barnet ska vara friskt, klara sig bra både socialt och i skolan, få ett så bra liv som det någonsin är möjligt! Men ändå...

Några dagar innan jag såg detta, den 14 mars, läste jag i DAGEN en krönika av författaren, stå upp-komikern mm Jonas Helgesson. Han lever ju själv med en cp-skada och skriver om sina svårigheter att sova efter att han hört ett radioreportage om att det även i Sverige börjar bli normalt att välja bort foster som kan utveckla en utvecklingsstörning. Så tar han det vidare: vad kommer vi att kunna upptäcka och välja bort i framtiden? "Räcker det i framtiden att man är pollenallergiker och har ett anlag för countrymusik för att man ska få sin existens ifrågasatt?" Hårddraget,ja, men var går gränsen?

Hanne Kjöller skriver på DNs ledarsida (16 mars) under rubriken "I doktor Mengeles fotspår" om det program och den danska läkare jag nämnde ovan. Och hennes sista meningar säger precis vad det handlar om: "...valet i förlängningen handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ett för alla. Eller ett för vissa."

Och där kommer vi till det som skrämmer mig allra mest!

När många nu mer eller mindre okritiskt (och oreflekterat verkar det) tycker att det är ok att välja bort ett foster som ev. kommer att utveckla t.ex. Downs syndrom - hur tänker de/vi då om andra med funktionshinder?

Jonas Helgesson har alltså en cp-skada, och vad jag har förstått så uppstår dessa i samband med förlossning. Vad ska vi göra med de barnen? För några år sedan hade jag ett samtal med en kvinna som väntade barn och var i den ålder när tester automatiskt erbjuds. Hon berättade att hon "givetvis" skulle göra en fosterdiagnostik och lika självklart abort om något var fel. Jag kunde inte låta bli (vi känner varandra väl) utan frågade vad hon skulle göra om något hände under födseln... Det hade hon inte tänkt på. Inget test gjordes och hon födde ett alldeles "normalt" barn.

Jag tror det faktum att det anses normalt och självklart att "sortera bort" vissa foster, av vilket skäl/vilken sjukdom det än må vara, ger ett väldigt hårt och omänskligt samhälle mer allmänt. Hur kommer vi att se på dem som skadas i olyckor och hamnar i rullstol med stora hjälpbehov t.ex.? Redan idag talas det om att samhället hårdnat, att arbetslivet är så mycket mer krävande, att kraven från omgivningen på att vara "lyckad" är så stora att de som inte riktigt orkar med blir någon slags andra klassens medborgare som många ser ner på. (Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara så.)

Jag önskar ingen att födas med vare sig Downs eller andra funktionshinder! Jag önskar inte en enda människa att råka ut för en olycka som orsakar handikapp senare i livet! Lika lite önskar jag någon det som jag önskar någon att få en psykisk sjukdom, bli missbrukare, få reumatism, drabbas av cancer. Men det innebär inte att jag skulle vilja se ett samhälle där vi har hittat generna som kan påverka detta, testar i moderlivet och tar bort det vi anser "icke önskvärt"!

Jag håller nämligen så innerligt med Jonas Helgessons mamma! Han berättar i sin krönika att hon, på hans fråga om hon skulle ha valt bort honom om hon vetat om hans skada helt enkelt svarade: "Gud gör inga måndagsexemplar!" och så var den diskussionen över. Och i morse var det en man som i P1s "Ring P1" talade om Downs-barn som "De som har den där extra lycko-genen!" Jag hann tyvärr inte höra helt, men han hade egen erfarenhet och sa' något om att dessa barn ofta är glada, utåtriktade och goa' på ett sätt inte alla orkar vara.

Framför allt vill jag nog påpeka att vi måste diskutera detta med medicinska möjligheter till att välja eller välja bort mer. Och djupare! Det handlar inte bara om ifall ett barn kostar mer eller mindre i rena pengar under livet. Det handlar om hur vi ser på människan och människovärdet.

Allt gott!
Eva

torsdag 8 mars 2012

Internationella kvinnodagen

(Filtar som syddes och skänktes till DAGENs och PMUs insamling till barnen på Panzisjuhuset, sommaren 2012.)

Det börjar bli skamligt länge sedan jag skrev något nytt här, men ibland händer för mycket annat och inspirationen tryter.

Men idag finns den där!

Jag har gått och tänkt kring ffa två frågor så här på kvinnodagen, men kanske inte sådana saker som man allmänt tänker på, med jämställdhet i fråga om löner, föräldraledighet och så. Nej, mina tankar har kretsat kring konst och kring hur många kvinnor runt om i världen behandlas på ett i mitt tycke djupare plan än vi kanske oftast diskuterar likabehandling här i Sverige.

Konsten först. Jag läste nyligen om hur konstpriser skjuter i höjden, trots att världsekonomin är i gungning, ofta upp på nivåer som jag ärligt talat tycker är helt vansinniga och faktiskt rent löjliga. Samtidigt firas i år 100-års jubileum för den svenska hemslöjdsrörelsen. Den tilldragelsen kom jag att tala med några människor om för någon månad sedan, och fick nära på fnysningar som reaktion. "Ska det vara viktigt?"

"Förspilld kvinnokraft" heter det ju ibland, när man talar om broderade dukar, vackert mönsterstickade tröjor, mattor vävda i otroliga mönster. Och jag undrar så varför inte även detta ses som konst? (Jo, det händer ju. Märta Måås mattor är berömda, liksom en svenska som jag tyvärr tappat namnet på som gör otroliga vävar.) När textil omtalas i mer "konstiga" sammanhang så är det ofta t.ex. kungliga textilier som sytts av manliga skräddare. Där skulle jag verkligen vilja ha en ändring, så att även den mer "tradionellt kvinnliga" konsten syntes och fick den uppskattning den faktiskt är värd!

Det andra som snurrat i huvudet är hur kvinnor ofta närmast självklart trakasseras och misshandlas sexuellt i många länder.

Jag hörde ett radioreportage för en tid sedan. Det handlade om hur kvinnor i ett arabiskt land skulle få egna vagnar i T-banan, eftersom männen inte kunde hålla fingrarna borta.

Många har säkert hört om hur kvinnorna som var med och demonstrerade på Tahrirtorget i Kairo ofta råkade illa ut, även inne bland folket och inte bara av polis och militär. Och även efter att regimen fallit och de demonstranter (manliga) som talat så mycket om ett gott samhälle för alla var i klar majoritet där.

Och naturligtvis går mina tankar till kvinnorna på Panzisjukhuset i Kongo! De kvinnor som ofta våldtagits på det mest brutala sätt och behöver kirurgi. De kvinnor som blivit gravida alltför unga och behöver kirurgi i smaband med eller efter atr de fött sina barn.

Det gladde mig mycket att DAGEN idag publicerar en stor debattartikel skriven av dr Denis Mukwege (chef på sjukhuset) och ett antal afrikanska och svenska pingströrelseaktiva! I tidningen finns dessutom en artikel om hur kvinnor i Kambodja utnyttjas på alla möjliga sätt i klädfabriker. Gå gärna in och läs!

Panzisjukhuset ligger mig varmt om hjärtat! Jag vet inte riktigt varför det blev så från början för jag har aldrig haft någon önskan att arbeta som missionär eller volontär eller så. Men det arbete de gör där har liksom aldrig lämnat mig någon ro, att det alls ska behövas! Artikeln behandlar det faktum att dessa kvinnors öde ju egentligen inte är en ren kvinnofråga, utan en fråga för hela samhället. De skriver om hur män faktiskt måste vara riktiga män och själva protestera mot detta.

Nu hörde jag på EKOt i morse att svensk polis ska sända kvinnliga poliser till Kongo för att utbilda kvinnliga poliser där. Dr Mukwege intervjuades och gladde sig mycket åt detta. Kvinnliga poliser/förhörsledare behövs verkligen för att de kvinnor som blir våldtagna ska våga berätta! Jag tror inte att vi här i Sverige riktigt kan föreställa oss hur det kan vara. Att först råka ut för något så vidrigt som att bli våldtagen (ofta av flera män och på det grymmaste sätt), kanske bli gravid, bli utesluten ur familj och bygemenskap för det "måste" ju vara kvinnans fel att hon blev våldtagen... Och så inte ens kunna gå till polisen även om du kanske vet vem/vilka de skyldiga är, för att det är för skamligt att berätta om vad du blivit utsatt för! Gå gärna in på Panzisjukhusets hemsida eller hos svenska PMU och läs mer om arbetet.

Jag kan ibland tycka att vår svenska debatt om jämställdhet blir rent "larvig". Visst finns det en hel del här som inte är så bra som vi skulle vilja, men i det stora hela är det mycket som fungerar. Jag menar alltså inte att vi ska "sitta nöjda" när vi ser att kvinnor/flickor behandlas ojämlikt, men ibland kan jag tycka att man driver saken in absurdum. Att allt ska vara exakt lika till varje pris, utan ens tanke på att kvinnor och män till dels faktiskt är olika. (Men missförstå mig inte, självklart ska kvinnor och män behandlas som absolut lika värda osv.)

Ibland skulle jag önska att kvinnodagen här i Sverige kunde innebära även ett större mått av firande av det som uppnåtts (även om det borde varit självklart alltid...) och vi också kunde diskutera vad vi kan göra för att hjälpa kvinnor ute i de av världens länder som knappt kommit någonstans alls. Och det borde även vara i männens intresse, för överallt där kvinnor får mer utbildning, mer ansvar för familjernas ekonomi osv så visar det sig att samhället utvecklas och går framåt...

Allt gott!
Eva

fredag 27 januari 2012

Förintelsens minnesdag


Till den dagen har vi kommit igen.

En dag som inte borde behöva finnas, men som är så viktig!

Jag skrev om den förra året också, om alla de människor som mördades på det mest bestialiska sätt; judar mest, men även romer, psykiskt och fysiskt handikappade, politiska motståndare mm mm. Nazisterna var ju bra på att hitta skäl till att döda...

Nu hade jag möjlighet igår att se ett program i SVT kallat "Hoppets hamn". Det handlar om hur många, många fångar som räddats från koncentrationsläger och andra uppsamlingsplatser av de "vita bussarna" från Svenska Röda Korset kom till Malmö under våren/sommaren 1945. Filmmakarnra hade funnit några av de som kom men också några av de Malmöbor som minns, bl.a. en man som då 15 år gammal var med som volontär i hamnen.

Att se dessa människor! Många av dem inte mer än benrangel när de bars av båtarna... (Lite underligt, som också en recensent påpekade, att se hur ogenerat man filmade och visade upp kvinnornas nakna kroppar dock. Inte helt trevligt att se, med tanke på den behandling de fått tidigare. Inte så stor skillnad som jag hade önskat...)

Inte alla de som kom hit överlevde. En del hade ju så svåra skador och sjukdomar, fysiska eller psykiska, att de tyvärr inte gick att rädda. Men där gjorde i alla fall Sverige något rätt, efter att ha gjort en hel del tveksamma val under själva kriget. Det var härligt att höra en del reaktioner från när dessa misshandlade människor när de fick se en stad som var hel, en stad som var full av liv och ljus!

Men flera saker slog mig, delvis med tanke på att detta handlade om just Malmö, delvis rent allmänt om dagens situation mer allmänt.

Malmö först. Där man så sent som 1945 tog emot alla dessa flyktingar från ett av mänsklighetens svartaste brott - där var det någon som sköt invandrare nyligen... Och där, där judar togs emot och fick sjukvård och annan hjälp till att fortsätta leva sitt liv - där tycker många judar idag att det är så jobbigt att leva idag att de lämnar staden...

Och så läste jag alldeles nyss om hur Sverige behandlar en del romer. Sedan fler länder från det forna östeuropa har kommit med i EU och gränserna därmed öppnats även för deras medborgare in i de andra EU-länderna så kommer även hit till Sverige en del av de ländernas romska minoritet. Nu lärde jag mig att väldigt många, en klar majoritet, av dessa sänds tillbaka "med vändande post". De får inte ens juridiskt ombud utan man förutsätter att de inte har tillräckliga skäl för asyl så de kan kastas ut direkt!

Dessa människor kan ha utsatts för mordförsök (mordbränder är inte ovanligt i flera länder), trakasserats på olika sätt, vara utestängda från skolgång, sjukvård, andra sociala förmåner. Då säger svenska myndigheter att de ska gå till polisen i sitt hemland för skydd - den polis som inte sällan är direkt inblandad i förföljelse eller åtminstone blundar för vad som sker för det är ju "bara romer"... (Tänk på att även ett "civiliserat" land som Frankrike rev ett läger för inte länge sedan.)

Nu menar jag inte att Sverige skulle kunna ta emot alla romer som far illa! Inte ens alla de som ofta har det förskräckande illa i just östra Europa. Men mer än idag måste vi göra! Visserligen finns inte något motsvarande nazisternas läger men trakasserierna mot romer idag liknar i mycket det som judarna råkade ut för innan kriget bröt ut. Jag skulle önska att Sverige i EU-parlamentet tog tag i detta i betydligt högre grad än vad som verkar ske nu, så att Europa inte ska behöva stå där med skammen igen och be ännu ett folk om ursäkt för att vi inget gjorde.

Dessutom måste vi faktiskt överhuvudtaget våga se det som sker! Vi måste våga erkänna att de judar som flyttar från Malmö idag faktiskt har skäl att göra så. När judiska barn inte vågar ha en Davids-stjärna i en kedja om halsen ute på sta'n är något fel!

Tyvärr har jag läst och hört att det ofta är invandrare från Mellanösterns länder som står för en del av mobbningen. Och när det gäller det hörde jag något mycket intressant i radions RingP1 i morse. Det var en man som själv kommit hit som flykting från Irak. Han berättade om sin oerhörda förvåning när han fick höra talas om Förintelsen. Under sin skoltid i Irak hade han i och för sig lärt något om Andra Världskriget, men inte fått höra ett enda ord om nazisternas förintelseläger eller deras politik mot judarna. Han berättade hur hans syn på hela konflikten mellan Isreal och dess grannar förändrades. Förmodligen inte så att han började älska alla judar och allt Israel gör, men han påpekade att hans förståelse blev en helt annan. Hans förslag var att alla som kommer hit som flyktingar från framför allt muslimska länder borde få höra om detta i samband med allt annat de lär inom SFI. Klok idé tycker jag! Och intressant att höra den från en man med den bakgrunden.

Om det slår igenom i det svenska undervisningssystemet är väl en annan sak... Nu under eftermiddagen rapporterade Ekot i P1 lite från den samling som varit vid monumentet över Raoul Wallenberg här i Stockholm idag, med tal bl.a. av FNs förre generalsekreterare Kofi Annan. Reportern intervjuade två flickor som lät som om de var i gymnasieåldern och de var förtjusta och talade om hur intressant det varit - för de hade aldrig tidigare hört talas om Raoul Wallenberg...

Så även om nog fler än jag kanske önskar att en minnesdag som idag inte skulle behövas, så lär den vara mycket nödvändig under lång tid framöver! Kanske mer nu om jag tänker rätt på saken, än den var på säg 1970-talet.

För det som hände under nazisternas regeringstid, och senare under kriget i forna Jugoslavien, kriget i Rwanda, det som händer i en del länder idag, där människor tvingas flytta för att de är "fel" på ett eller annat sätt - det får aldrig glömmas!

Allt gott!
Eva

måndag 16 januari 2012

SOPP-DAGS!

(Bild från nätet. Väldigt bra ställe när bildförrådet sinar...)

Ja, nu är det verkligen sopp-dags!

Jag hade tänkt skriva igår när rubriken för söndagen är "Livets källa", men tyvärr ville min uppkoppling inte som jag ville...

Med "Livets källa" menas ju i och för sig i detta fall Jesus, givetvis, men jag hade i tankarna att koppla ihop det med det fantastiska faktum att vi i den rikare världen så väldigt enkelt har tillgång till rent vatten. Och det otroligt orättvisa i att inte alla människor har det så!

Jag är absolut inte en sådan där fantastisk människa som i alla lägen tänker på andra, MEN... Bra ofta när jag skruvar på en kran tänker jag på alla dem i världen som antingen inte alls kan få tag på rent, smittfritt vatten eller åtminstone inte utan mycket stora ansträngningar.

Att många, många små barn dör av orent vatten tror jag att de flesta är medvetna om. Den situationen blir ju inte heller bättre av den ofta bra "aggressiva" marknadsföringen av bröstmjölksersättning i områden där vattnet inte går att lita på. (Ofta är ju dessutom bränsle en bristvara, så att koka vatten är svårt.) Man har sagt till mödrarna att ersättningen är SÅ bra för barnet, men sedan tynar det bort i magsjukdomar pga vattnet pulvret blandas ut med... Cynism i sin värsta skepnad!

Nåväl, vi har rent vatten! Lätt åtkomligt genom kranar lite varstans. Och nu kan vi använda det till att hjälpa andra!

Hur? Alldeles väldigt enkelt. Och det ger även oss själva någoting!

Jag läste nämligen i DAGEN i förra veckan att Frälsningsarmén har ett samarbete med Blå Band nu under de första 10 veckorna i år. För varje portion soppa från Blå Band som säljs så kommer de att skänka en soppa till Frälsningsarmén!

Visst är det bra? Jag, du och alla andra som köper soppa får med oss mat hem och samtidigt ser vi till att några som har svårt att köpa soppan själv får i sig!

Jag är alltför dålig på att äta soppa egentligen, trots att jag inte har det minsta emot det. Konstigt verkligen, för för mig som inte är särskilt road av att laga mat är det ju ett perfekt val. Och en soppa med en god smörgås till...

Dessutom håller ju dessa pulversoppor nära på hur länge som helst i skåpet!

Inköpslistan blir kort denna månad... För här ska laddas upp med soppor för det närmaste året eller så!

Reklam är jag inte mycket för egentligen, men nu vill jag verkligen skicka en eloge till Blå Band som gått in i detta! Visst inser jag att de vinner "godwill" på det och kanske inte skulle gjort det annars, men i sådana här fall bryr jag mig inte det minsta om det! Det viktiga är att du och jag och alla andra som köper och äter soppa på så enkelt sätt kan se till att även de som är tvungna att söka sig till Frälsningsarmén får något värmande och mättande i magen.

Att hjälpa en medmänniska att få mat är dessutom helt klart "arbete för Guds rike"! Så detta är verkligen ett "alla vinner"-projekt.

(Målet är om jag förstod rätt att Frälsningsarmén ska kunna få in de 130.000 portioner de använder vart år. Låter allt annat än orimligt tycker jag.)

Allt gott!
Eva

onsdag 11 januari 2012

Köpminimering

(Gallerian i Stockholm. Bild från nätet.)

Har ni som jag läst ibland om människor som under ett år eller så minimerat sina inköp till bara det de verkligen behövt ? Det har skrivits och talats några gånger om både enskilda och familjer som gjort så och det har snurrat lite i huvudet på mig.

Och nu har jag nog bestämt mig för ungefär hur det skulle kunna gå till för mig.

Jag har nog nämnt/antytt både här och på den andra bloggen ( Nålar, fyrfotingar och Gud ) att jag inte har ekonomi för att höra till dem som av affärsidkare och andra skulle kallas för "bra konsumenter", alltså de som handlar en hel del. Så skulle det alls spela någon roll för mig med en "köpminimering"?

Jag tror det! Jag skulle vilja, under detta år, överhuvudtaget tänka lite mer på vad jag köper. För visst kommer även jag hem med saker som jag inte alls behöver egentligen.

Så nu tänker jag faktiskt göra en liten lista på sådant som jag faktiskt har behov av: nya hundpromenadsskor börjar bli av nöden, min rundsticka nr 4 är "på rymmen" så det behövs en ny, en regnjacka måste faktiskt till.  Blir nog både en och två turer till någon second hand. Men alla de där småsakerna som man "bara får syn på" - en kul burk till köket, en mugg som ändå är så billig, en tröja som kanske är väl lik en som finns hemma men priset... (Sedan skulle jag sannerligen behöva nya glasögon, men det är en senare dröm.)

Förhoppningen är att jag ska tänka ungefär likadant i mataffären, för där är det ju otroligt lätt egentligen att köpa med sig en hel del som man inte tänkt! Och den där varmkorven som äts på hemvägen ibland? Kexchokladen som känns som ett "måste"?

Späka mig? Inte unna mig något kul/gott/roligt alls? Nej då, det är inte alls så jag tänker! Men jag skulle vilja just tänka lite mer på vad som är behov och vad som bara är slentrian.

Vadå? Är det någon slags "anti-kapitalist" aktion av en som hatar all handel? Nej, inte det heller! Men jag tror att förutom att klara ekonomin bättre, även om jag inte slösar idag heller, så kan detta ge både tid och kraft till annat. Även om jag inte är den som "springer i affärer" särskilt mycket så är det ju lätt att gå iväg och handla bara för att man får för sig att det eller det bara måste köpas direkt. (Visst är det ganska ofta onödigheter?)

Jag vill inte heller göra detta för att jag inbillar mig att det gör mig "bättre" än andra, för det tycker jag inte. Men jag tror att det med tiden kan ge en god känsla, så det är då snarare egoistiskt. Kanske ska jag under i alla fall någon månad lägga undan pengar motsvarande det jag avstått och se vad det kan bli, det kan bli intressant:)

Jag inser visst att det behövs att människor handlar för att "hjulen ska gå runt", men jag tror att de skulle göra det väl så bra om man tänker lite på vad man handlar. Till viss del handlar det för mig kanske mest om att försöka förändra en del av mina köpmönster - handla klokare, kanske nyttigare, bättre för miljö och människa - inte att sluta handla. (Det är ju faktiskt inte möjligt!)

Ska bli kul att se hur jag lyckas, jag har inte alltid världens bästa karaktär... Men nu finns det ju i skrift så...
Inte lär det göra någon skillnad i det stora, vare sig hit eller dit, men jag är bra nyfiken på det positiva de jag läst/hört om har talat om.

Allt gott!
Eva

måndag 2 januari 2012

Brutna förbindelser

(Denna stora gran som fälldes av "Dagmar" under julhelgen är väl en bild så god som någon av just "brutna förbindelser".)

Jag fick ett samtal idag, frå en bekant som jag funderat en del på över helgerna. Han gjorde nämligen det som jag kanske "borde" gjort många gånger: struntade i vad "alla andra" tänkte och tycker och reste bort över de helger som nu varit.

Liksom jag är han ensamstående utan barn. Liksom jag har han länge känt sig utanför även i sin egen familj/släkt. Liksom jag har han då och då känt sig behandlad som något "nödvändigt ont" som man för syns skull måste uppföra sig i alla fall något sånär artigt emot.

Han ringde mig i början av december och undrade om jag tyckte att han var riktigt klok som ville åka iväg just över jul och nyår. Då hade hans släkt nyligen firat en födelsedag och för "femitelfte" gången i ordningen kände han sig bjuden med armbågen. Den som skulle firas hade ringt runt och bjudit in, dock inte till honom utan han fick veta från ett av sina syskon. När han frågade den bjudande om hon inte fått tag på honom fick han svaret att "Jag sa' ju till din mor att meddela dig.".  Känner igen det där...

Han var ändå med på den födelsedagen, men kände sig utanför. De andra, som alltså har barn, hade diskuterat skola och sådant mycket och hans bror t.o.m. sagt något i stil med "Du har ju inte lyckats skaffa dig några, så detta intresserar väl inte dig." (Känner igen liknande...) Varför det skulle vara självklart förstår jag inte...

Så han bestämde sig för att inte ställa upp på en jul till som han på förhand visste att han egentligen bara skulle må sämre av efteråt. Bokade rum på ett litet hotell inte så värst långt hemifrån. Talade om för sina föräldrar att han inte skulle vara med under helgen.

blev det fart på släkten... Redan dagen efter hade hans tre syskon hunnit höra av sig, plus två svägerskor. HUR kunde han göra så mot dem??? Vem skulle vara tomte? Vem skulle göra senapssillen? Tänkte han inte leverera julklappar till barnen heller?

Ser ni frågan som fattas? "Varför?"

Den delen känner jag igen alldeles särskilt...

Nu finns det naturligtvis inget som säger att människor inom en släkt måste tycka om varandra, det är inte så jag menar. Men nog kan man allt kräva lite mer respekt?

När han nu haft dessa dagar för sig själv har naturligtvis tankarna hunnit komma och gå. Han ringde idag delvis för att höra hur jag klarat att inte ha någon kontakt närmare med min släkt på ganska många år. Men han hade redan kommit till den slutsats jag drog - det finns gränser för vad man orkar med. Att inte ens bli respekterad så mycket att man får frågan varför man tar ett så drastiskt beslut som att inte vara med under jul eller andra familjehögtider (som det var i mitt "fall")... Faktiskt inser man då att beslutet var rätt.

Visst kan det vara så att vissa människor bara blir för "jobbiga" att ha med i olika sammanhang. Det kan ju handla om att ta avstånd från en missbrukare som man försökt och försökt och försökt att hjälpa. Eller någon som inte är snäll. Eller den som inte kan hålla fingrarna borta från det/den ena eller andra. Men så är inte fallet vare sig vad gäller mig eller denne man. Visst har vi haft våra problem med sjukdom. Och vi har båda gått igenom liknande rehabutredningar som Försäkringskassan beställt. Båda råkade då också ut för att någon i släkten sa' att vi skulle tala tyst om att även möten med psykolog ingick i utredningen. Det var ju så pinsamt att de skulle känna någon som behövde psykolog...

Hur kan det komma sig att vi människor inte kan behandla varandra bättre? Hur kan det komma sig att vi inte mer kan respektera varandras olikheter? Att man ses som "onormal" och får hela sitt liv ifrågasatt om man inte har barn t.ex. Det har jag själv mött i kyrkans värld ett antal gånger. "Du som inte fött barn..." sades så många gånger att jag till slut frågade hur de visste det:kanske har jag förlorat en hel familj i en bilolycka eller så?

Egentligen vet vi ju bra lite om varandra, ofta även inom en familj/släkt. När då någon tar ett sådant beslut som att inte bara "hänga på" längre borde det väl vara intressant att fråga varför åtminstone?

Eller har vi fått ett så hårt samhälle att alla som inte kan ses som "lyckade" vad gäller karriärer, pengar, familj mm bara kan skyfflas åt sidan och struntas i? Ibland är jag rädd för det. Man ser numer inte alls på samma sätt de som i min barndom kallades för original t.ex. De som ansågs lite underliga, men oftast respekterades ändå. Däremot ser man oftare illa dold avsky om någon "annorlunda" sätter sig i samma sektion i T-banan.

Jag blir ledsen av sådant här! Jag blir ledsen av att denne man ansåg sig tvungen att ta det steg han gjorde. Jag blir ledsen av minnet av varför jag tog steget att bryta. Och jag blir ledsen över hur de människor egentligen mår som inte tänker lite, lite mer på sina medvandrare här på jorden.

Gör det, är du snäll! Nästa gång du har tillfälle, så fundera på varför den där släktingen sitter så mycket tyst på middagarna, eller går ut och röker så ofta, eller skyller på förkylning och inte ens kommer. Nu hoppas jag givetvis i första hand att det inte finns någon sådan i din krets, men om...

Mannen som ringde mig idag lät härligt lugn och trygg, mycket mer än när vi talades vid för några veckor sedan. (Och han vet naturligtvis att jag skriver detta, har läst och godkänt före publicering.) Det tackar jag för! Och så hoppas jag att hans släkt funderat lite, så att det inte behöver bli så här fler jular. Ja om han inte bestämmer det helt och hållet av egen vilja då.

Ta hand om varandra och ha det bra!
Eva