fredag 27 januari 2012

Förintelsens minnesdag


Till den dagen har vi kommit igen.

En dag som inte borde behöva finnas, men som är så viktig!

Jag skrev om den förra året också, om alla de människor som mördades på det mest bestialiska sätt; judar mest, men även romer, psykiskt och fysiskt handikappade, politiska motståndare mm mm. Nazisterna var ju bra på att hitta skäl till att döda...

Nu hade jag möjlighet igår att se ett program i SVT kallat "Hoppets hamn". Det handlar om hur många, många fångar som räddats från koncentrationsläger och andra uppsamlingsplatser av de "vita bussarna" från Svenska Röda Korset kom till Malmö under våren/sommaren 1945. Filmmakarnra hade funnit några av de som kom men också några av de Malmöbor som minns, bl.a. en man som då 15 år gammal var med som volontär i hamnen.

Att se dessa människor! Många av dem inte mer än benrangel när de bars av båtarna... (Lite underligt, som också en recensent påpekade, att se hur ogenerat man filmade och visade upp kvinnornas nakna kroppar dock. Inte helt trevligt att se, med tanke på den behandling de fått tidigare. Inte så stor skillnad som jag hade önskat...)

Inte alla de som kom hit överlevde. En del hade ju så svåra skador och sjukdomar, fysiska eller psykiska, att de tyvärr inte gick att rädda. Men där gjorde i alla fall Sverige något rätt, efter att ha gjort en hel del tveksamma val under själva kriget. Det var härligt att höra en del reaktioner från när dessa misshandlade människor när de fick se en stad som var hel, en stad som var full av liv och ljus!

Men flera saker slog mig, delvis med tanke på att detta handlade om just Malmö, delvis rent allmänt om dagens situation mer allmänt.

Malmö först. Där man så sent som 1945 tog emot alla dessa flyktingar från ett av mänsklighetens svartaste brott - där var det någon som sköt invandrare nyligen... Och där, där judar togs emot och fick sjukvård och annan hjälp till att fortsätta leva sitt liv - där tycker många judar idag att det är så jobbigt att leva idag att de lämnar staden...

Och så läste jag alldeles nyss om hur Sverige behandlar en del romer. Sedan fler länder från det forna östeuropa har kommit med i EU och gränserna därmed öppnats även för deras medborgare in i de andra EU-länderna så kommer även hit till Sverige en del av de ländernas romska minoritet. Nu lärde jag mig att väldigt många, en klar majoritet, av dessa sänds tillbaka "med vändande post". De får inte ens juridiskt ombud utan man förutsätter att de inte har tillräckliga skäl för asyl så de kan kastas ut direkt!

Dessa människor kan ha utsatts för mordförsök (mordbränder är inte ovanligt i flera länder), trakasserats på olika sätt, vara utestängda från skolgång, sjukvård, andra sociala förmåner. Då säger svenska myndigheter att de ska gå till polisen i sitt hemland för skydd - den polis som inte sällan är direkt inblandad i förföljelse eller åtminstone blundar för vad som sker för det är ju "bara romer"... (Tänk på att även ett "civiliserat" land som Frankrike rev ett läger för inte länge sedan.)

Nu menar jag inte att Sverige skulle kunna ta emot alla romer som far illa! Inte ens alla de som ofta har det förskräckande illa i just östra Europa. Men mer än idag måste vi göra! Visserligen finns inte något motsvarande nazisternas läger men trakasserierna mot romer idag liknar i mycket det som judarna råkade ut för innan kriget bröt ut. Jag skulle önska att Sverige i EU-parlamentet tog tag i detta i betydligt högre grad än vad som verkar ske nu, så att Europa inte ska behöva stå där med skammen igen och be ännu ett folk om ursäkt för att vi inget gjorde.

Dessutom måste vi faktiskt överhuvudtaget våga se det som sker! Vi måste våga erkänna att de judar som flyttar från Malmö idag faktiskt har skäl att göra så. När judiska barn inte vågar ha en Davids-stjärna i en kedja om halsen ute på sta'n är något fel!

Tyvärr har jag läst och hört att det ofta är invandrare från Mellanösterns länder som står för en del av mobbningen. Och när det gäller det hörde jag något mycket intressant i radions RingP1 i morse. Det var en man som själv kommit hit som flykting från Irak. Han berättade om sin oerhörda förvåning när han fick höra talas om Förintelsen. Under sin skoltid i Irak hade han i och för sig lärt något om Andra Världskriget, men inte fått höra ett enda ord om nazisternas förintelseläger eller deras politik mot judarna. Han berättade hur hans syn på hela konflikten mellan Isreal och dess grannar förändrades. Förmodligen inte så att han började älska alla judar och allt Israel gör, men han påpekade att hans förståelse blev en helt annan. Hans förslag var att alla som kommer hit som flyktingar från framför allt muslimska länder borde få höra om detta i samband med allt annat de lär inom SFI. Klok idé tycker jag! Och intressant att höra den från en man med den bakgrunden.

Om det slår igenom i det svenska undervisningssystemet är väl en annan sak... Nu under eftermiddagen rapporterade Ekot i P1 lite från den samling som varit vid monumentet över Raoul Wallenberg här i Stockholm idag, med tal bl.a. av FNs förre generalsekreterare Kofi Annan. Reportern intervjuade två flickor som lät som om de var i gymnasieåldern och de var förtjusta och talade om hur intressant det varit - för de hade aldrig tidigare hört talas om Raoul Wallenberg...

Så även om nog fler än jag kanske önskar att en minnesdag som idag inte skulle behövas, så lär den vara mycket nödvändig under lång tid framöver! Kanske mer nu om jag tänker rätt på saken, än den var på säg 1970-talet.

För det som hände under nazisternas regeringstid, och senare under kriget i forna Jugoslavien, kriget i Rwanda, det som händer i en del länder idag, där människor tvingas flytta för att de är "fel" på ett eller annat sätt - det får aldrig glömmas!

Allt gott!
Eva

måndag 16 januari 2012

SOPP-DAGS!

(Bild från nätet. Väldigt bra ställe när bildförrådet sinar...)

Ja, nu är det verkligen sopp-dags!

Jag hade tänkt skriva igår när rubriken för söndagen är "Livets källa", men tyvärr ville min uppkoppling inte som jag ville...

Med "Livets källa" menas ju i och för sig i detta fall Jesus, givetvis, men jag hade i tankarna att koppla ihop det med det fantastiska faktum att vi i den rikare världen så väldigt enkelt har tillgång till rent vatten. Och det otroligt orättvisa i att inte alla människor har det så!

Jag är absolut inte en sådan där fantastisk människa som i alla lägen tänker på andra, MEN... Bra ofta när jag skruvar på en kran tänker jag på alla dem i världen som antingen inte alls kan få tag på rent, smittfritt vatten eller åtminstone inte utan mycket stora ansträngningar.

Att många, många små barn dör av orent vatten tror jag att de flesta är medvetna om. Den situationen blir ju inte heller bättre av den ofta bra "aggressiva" marknadsföringen av bröstmjölksersättning i områden där vattnet inte går att lita på. (Ofta är ju dessutom bränsle en bristvara, så att koka vatten är svårt.) Man har sagt till mödrarna att ersättningen är SÅ bra för barnet, men sedan tynar det bort i magsjukdomar pga vattnet pulvret blandas ut med... Cynism i sin värsta skepnad!

Nåväl, vi har rent vatten! Lätt åtkomligt genom kranar lite varstans. Och nu kan vi använda det till att hjälpa andra!

Hur? Alldeles väldigt enkelt. Och det ger även oss själva någoting!

Jag läste nämligen i DAGEN i förra veckan att Frälsningsarmén har ett samarbete med Blå Band nu under de första 10 veckorna i år. För varje portion soppa från Blå Band som säljs så kommer de att skänka en soppa till Frälsningsarmén!

Visst är det bra? Jag, du och alla andra som köper soppa får med oss mat hem och samtidigt ser vi till att några som har svårt att köpa soppan själv får i sig!

Jag är alltför dålig på att äta soppa egentligen, trots att jag inte har det minsta emot det. Konstigt verkligen, för för mig som inte är särskilt road av att laga mat är det ju ett perfekt val. Och en soppa med en god smörgås till...

Dessutom håller ju dessa pulversoppor nära på hur länge som helst i skåpet!

Inköpslistan blir kort denna månad... För här ska laddas upp med soppor för det närmaste året eller så!

Reklam är jag inte mycket för egentligen, men nu vill jag verkligen skicka en eloge till Blå Band som gått in i detta! Visst inser jag att de vinner "godwill" på det och kanske inte skulle gjort det annars, men i sådana här fall bryr jag mig inte det minsta om det! Det viktiga är att du och jag och alla andra som köper och äter soppa på så enkelt sätt kan se till att även de som är tvungna att söka sig till Frälsningsarmén får något värmande och mättande i magen.

Att hjälpa en medmänniska att få mat är dessutom helt klart "arbete för Guds rike"! Så detta är verkligen ett "alla vinner"-projekt.

(Målet är om jag förstod rätt att Frälsningsarmén ska kunna få in de 130.000 portioner de använder vart år. Låter allt annat än orimligt tycker jag.)

Allt gott!
Eva

onsdag 11 januari 2012

Köpminimering

(Gallerian i Stockholm. Bild från nätet.)

Har ni som jag läst ibland om människor som under ett år eller så minimerat sina inköp till bara det de verkligen behövt ? Det har skrivits och talats några gånger om både enskilda och familjer som gjort så och det har snurrat lite i huvudet på mig.

Och nu har jag nog bestämt mig för ungefär hur det skulle kunna gå till för mig.

Jag har nog nämnt/antytt både här och på den andra bloggen ( Nålar, fyrfotingar och Gud ) att jag inte har ekonomi för att höra till dem som av affärsidkare och andra skulle kallas för "bra konsumenter", alltså de som handlar en hel del. Så skulle det alls spela någon roll för mig med en "köpminimering"?

Jag tror det! Jag skulle vilja, under detta år, överhuvudtaget tänka lite mer på vad jag köper. För visst kommer även jag hem med saker som jag inte alls behöver egentligen.

Så nu tänker jag faktiskt göra en liten lista på sådant som jag faktiskt har behov av: nya hundpromenadsskor börjar bli av nöden, min rundsticka nr 4 är "på rymmen" så det behövs en ny, en regnjacka måste faktiskt till.  Blir nog både en och två turer till någon second hand. Men alla de där småsakerna som man "bara får syn på" - en kul burk till köket, en mugg som ändå är så billig, en tröja som kanske är väl lik en som finns hemma men priset... (Sedan skulle jag sannerligen behöva nya glasögon, men det är en senare dröm.)

Förhoppningen är att jag ska tänka ungefär likadant i mataffären, för där är det ju otroligt lätt egentligen att köpa med sig en hel del som man inte tänkt! Och den där varmkorven som äts på hemvägen ibland? Kexchokladen som känns som ett "måste"?

Späka mig? Inte unna mig något kul/gott/roligt alls? Nej då, det är inte alls så jag tänker! Men jag skulle vilja just tänka lite mer på vad som är behov och vad som bara är slentrian.

Vadå? Är det någon slags "anti-kapitalist" aktion av en som hatar all handel? Nej, inte det heller! Men jag tror att förutom att klara ekonomin bättre, även om jag inte slösar idag heller, så kan detta ge både tid och kraft till annat. Även om jag inte är den som "springer i affärer" särskilt mycket så är det ju lätt att gå iväg och handla bara för att man får för sig att det eller det bara måste köpas direkt. (Visst är det ganska ofta onödigheter?)

Jag vill inte heller göra detta för att jag inbillar mig att det gör mig "bättre" än andra, för det tycker jag inte. Men jag tror att det med tiden kan ge en god känsla, så det är då snarare egoistiskt. Kanske ska jag under i alla fall någon månad lägga undan pengar motsvarande det jag avstått och se vad det kan bli, det kan bli intressant:)

Jag inser visst att det behövs att människor handlar för att "hjulen ska gå runt", men jag tror att de skulle göra det väl så bra om man tänker lite på vad man handlar. Till viss del handlar det för mig kanske mest om att försöka förändra en del av mina köpmönster - handla klokare, kanske nyttigare, bättre för miljö och människa - inte att sluta handla. (Det är ju faktiskt inte möjligt!)

Ska bli kul att se hur jag lyckas, jag har inte alltid världens bästa karaktär... Men nu finns det ju i skrift så...
Inte lär det göra någon skillnad i det stora, vare sig hit eller dit, men jag är bra nyfiken på det positiva de jag läst/hört om har talat om.

Allt gott!
Eva

måndag 2 januari 2012

Brutna förbindelser

(Denna stora gran som fälldes av "Dagmar" under julhelgen är väl en bild så god som någon av just "brutna förbindelser".)

Jag fick ett samtal idag, frå en bekant som jag funderat en del på över helgerna. Han gjorde nämligen det som jag kanske "borde" gjort många gånger: struntade i vad "alla andra" tänkte och tycker och reste bort över de helger som nu varit.

Liksom jag är han ensamstående utan barn. Liksom jag har han länge känt sig utanför även i sin egen familj/släkt. Liksom jag har han då och då känt sig behandlad som något "nödvändigt ont" som man för syns skull måste uppföra sig i alla fall något sånär artigt emot.

Han ringde mig i början av december och undrade om jag tyckte att han var riktigt klok som ville åka iväg just över jul och nyår. Då hade hans släkt nyligen firat en födelsedag och för "femitelfte" gången i ordningen kände han sig bjuden med armbågen. Den som skulle firas hade ringt runt och bjudit in, dock inte till honom utan han fick veta från ett av sina syskon. När han frågade den bjudande om hon inte fått tag på honom fick han svaret att "Jag sa' ju till din mor att meddela dig.".  Känner igen det där...

Han var ändå med på den födelsedagen, men kände sig utanför. De andra, som alltså har barn, hade diskuterat skola och sådant mycket och hans bror t.o.m. sagt något i stil med "Du har ju inte lyckats skaffa dig några, så detta intresserar väl inte dig." (Känner igen liknande...) Varför det skulle vara självklart förstår jag inte...

Så han bestämde sig för att inte ställa upp på en jul till som han på förhand visste att han egentligen bara skulle må sämre av efteråt. Bokade rum på ett litet hotell inte så värst långt hemifrån. Talade om för sina föräldrar att han inte skulle vara med under helgen.

blev det fart på släkten... Redan dagen efter hade hans tre syskon hunnit höra av sig, plus två svägerskor. HUR kunde han göra så mot dem??? Vem skulle vara tomte? Vem skulle göra senapssillen? Tänkte han inte leverera julklappar till barnen heller?

Ser ni frågan som fattas? "Varför?"

Den delen känner jag igen alldeles särskilt...

Nu finns det naturligtvis inget som säger att människor inom en släkt måste tycka om varandra, det är inte så jag menar. Men nog kan man allt kräva lite mer respekt?

När han nu haft dessa dagar för sig själv har naturligtvis tankarna hunnit komma och gå. Han ringde idag delvis för att höra hur jag klarat att inte ha någon kontakt närmare med min släkt på ganska många år. Men han hade redan kommit till den slutsats jag drog - det finns gränser för vad man orkar med. Att inte ens bli respekterad så mycket att man får frågan varför man tar ett så drastiskt beslut som att inte vara med under jul eller andra familjehögtider (som det var i mitt "fall")... Faktiskt inser man då att beslutet var rätt.

Visst kan det vara så att vissa människor bara blir för "jobbiga" att ha med i olika sammanhang. Det kan ju handla om att ta avstånd från en missbrukare som man försökt och försökt och försökt att hjälpa. Eller någon som inte är snäll. Eller den som inte kan hålla fingrarna borta från det/den ena eller andra. Men så är inte fallet vare sig vad gäller mig eller denne man. Visst har vi haft våra problem med sjukdom. Och vi har båda gått igenom liknande rehabutredningar som Försäkringskassan beställt. Båda råkade då också ut för att någon i släkten sa' att vi skulle tala tyst om att även möten med psykolog ingick i utredningen. Det var ju så pinsamt att de skulle känna någon som behövde psykolog...

Hur kan det komma sig att vi människor inte kan behandla varandra bättre? Hur kan det komma sig att vi inte mer kan respektera varandras olikheter? Att man ses som "onormal" och får hela sitt liv ifrågasatt om man inte har barn t.ex. Det har jag själv mött i kyrkans värld ett antal gånger. "Du som inte fött barn..." sades så många gånger att jag till slut frågade hur de visste det:kanske har jag förlorat en hel familj i en bilolycka eller så?

Egentligen vet vi ju bra lite om varandra, ofta även inom en familj/släkt. När då någon tar ett sådant beslut som att inte bara "hänga på" längre borde det väl vara intressant att fråga varför åtminstone?

Eller har vi fått ett så hårt samhälle att alla som inte kan ses som "lyckade" vad gäller karriärer, pengar, familj mm bara kan skyfflas åt sidan och struntas i? Ibland är jag rädd för det. Man ser numer inte alls på samma sätt de som i min barndom kallades för original t.ex. De som ansågs lite underliga, men oftast respekterades ändå. Däremot ser man oftare illa dold avsky om någon "annorlunda" sätter sig i samma sektion i T-banan.

Jag blir ledsen av sådant här! Jag blir ledsen av att denne man ansåg sig tvungen att ta det steg han gjorde. Jag blir ledsen av minnet av varför jag tog steget att bryta. Och jag blir ledsen över hur de människor egentligen mår som inte tänker lite, lite mer på sina medvandrare här på jorden.

Gör det, är du snäll! Nästa gång du har tillfälle, så fundera på varför den där släktingen sitter så mycket tyst på middagarna, eller går ut och röker så ofta, eller skyller på förkylning och inte ens kommer. Nu hoppas jag givetvis i första hand att det inte finns någon sådan i din krets, men om...

Mannen som ringde mig idag lät härligt lugn och trygg, mycket mer än när vi talades vid för några veckor sedan. (Och han vet naturligtvis att jag skriver detta, har läst och godkänt före publicering.) Det tackar jag för! Och så hoppas jag att hans släkt funderat lite, så att det inte behöver bli så här fler jular. Ja om han inte bestämmer det helt och hållet av egen vilja då.

Ta hand om varandra och ha det bra!
Eva