onsdag 21 mars 2012

Perfekta människor


Finns det något sådant? Alltså något sådant som perfekta människor?

Det verkar i alla fall finnas människor som tror att vi kan komma dithän att vi kan skapa sådana.

Idag är det Världsdagen för Downs syndrom, proklamerad av FN, och den är viktig!

Mer och mer diskuteras idag hur man kan undvika att det föds barn med skador av olika slag, och just när det gäller Downs syndrom är forskningen långt kommen. Jag fick ett tips och såg på SVTplay en dokumentär som sändes i förra veckan, "Det rätta barnet" gjord av mammorna Kristina Ahlinder och Mia Wright som båda har barn födda med Downs. I den diskuterades mycket, men det som fastnade mest i huvudet på mig var när den ena av dem åkte till Danmark för att tala med en läkare på Rigshospitalet i Köpenhamn om hur denna ställde sig till att det just i hennes land numer är så att 9 av 10 foster som kan misstänkas komma att födas med Downs aborteras. Läkaren förstod inte frågan verkade det som...

Hon talade om att dessa barn kostar pengar, mycket pengar, bland annat för de operationer de kan behöva, för den extra hjälp de behöver på dagis och i skolan, för det stöd de kan behöva under hela livet. "Och vilken förälder vill ha ett barn som inte är fullt funktionsdugligt?"

"Fullt funktionsdugligt".....

Naturligtvis är det så att alla blivande föräldrar önskar att barnet ska vara friskt, klara sig bra både socialt och i skolan, få ett så bra liv som det någonsin är möjligt! Men ändå...

Några dagar innan jag såg detta, den 14 mars, läste jag i DAGEN en krönika av författaren, stå upp-komikern mm Jonas Helgesson. Han lever ju själv med en cp-skada och skriver om sina svårigheter att sova efter att han hört ett radioreportage om att det även i Sverige börjar bli normalt att välja bort foster som kan utveckla en utvecklingsstörning. Så tar han det vidare: vad kommer vi att kunna upptäcka och välja bort i framtiden? "Räcker det i framtiden att man är pollenallergiker och har ett anlag för countrymusik för att man ska få sin existens ifrågasatt?" Hårddraget,ja, men var går gränsen?

Hanne Kjöller skriver på DNs ledarsida (16 mars) under rubriken "I doktor Mengeles fotspår" om det program och den danska läkare jag nämnde ovan. Och hennes sista meningar säger precis vad det handlar om: "...valet i förlängningen handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ett för alla. Eller ett för vissa."

Och där kommer vi till det som skrämmer mig allra mest!

När många nu mer eller mindre okritiskt (och oreflekterat verkar det) tycker att det är ok att välja bort ett foster som ev. kommer att utveckla t.ex. Downs syndrom - hur tänker de/vi då om andra med funktionshinder?

Jonas Helgesson har alltså en cp-skada, och vad jag har förstått så uppstår dessa i samband med förlossning. Vad ska vi göra med de barnen? För några år sedan hade jag ett samtal med en kvinna som väntade barn och var i den ålder när tester automatiskt erbjuds. Hon berättade att hon "givetvis" skulle göra en fosterdiagnostik och lika självklart abort om något var fel. Jag kunde inte låta bli (vi känner varandra väl) utan frågade vad hon skulle göra om något hände under födseln... Det hade hon inte tänkt på. Inget test gjordes och hon födde ett alldeles "normalt" barn.

Jag tror det faktum att det anses normalt och självklart att "sortera bort" vissa foster, av vilket skäl/vilken sjukdom det än må vara, ger ett väldigt hårt och omänskligt samhälle mer allmänt. Hur kommer vi att se på dem som skadas i olyckor och hamnar i rullstol med stora hjälpbehov t.ex.? Redan idag talas det om att samhället hårdnat, att arbetslivet är så mycket mer krävande, att kraven från omgivningen på att vara "lyckad" är så stora att de som inte riktigt orkar med blir någon slags andra klassens medborgare som många ser ner på. (Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara så.)

Jag önskar ingen att födas med vare sig Downs eller andra funktionshinder! Jag önskar inte en enda människa att råka ut för en olycka som orsakar handikapp senare i livet! Lika lite önskar jag någon det som jag önskar någon att få en psykisk sjukdom, bli missbrukare, få reumatism, drabbas av cancer. Men det innebär inte att jag skulle vilja se ett samhälle där vi har hittat generna som kan påverka detta, testar i moderlivet och tar bort det vi anser "icke önskvärt"!

Jag håller nämligen så innerligt med Jonas Helgessons mamma! Han berättar i sin krönika att hon, på hans fråga om hon skulle ha valt bort honom om hon vetat om hans skada helt enkelt svarade: "Gud gör inga måndagsexemplar!" och så var den diskussionen över. Och i morse var det en man som i P1s "Ring P1" talade om Downs-barn som "De som har den där extra lycko-genen!" Jag hann tyvärr inte höra helt, men han hade egen erfarenhet och sa' något om att dessa barn ofta är glada, utåtriktade och goa' på ett sätt inte alla orkar vara.

Framför allt vill jag nog påpeka att vi måste diskutera detta med medicinska möjligheter till att välja eller välja bort mer. Och djupare! Det handlar inte bara om ifall ett barn kostar mer eller mindre i rena pengar under livet. Det handlar om hur vi ser på människan och människovärdet.

Allt gott!
Eva

torsdag 8 mars 2012

Internationella kvinnodagen

(Filtar som syddes och skänktes till DAGENs och PMUs insamling till barnen på Panzisjuhuset, sommaren 2012.)

Det börjar bli skamligt länge sedan jag skrev något nytt här, men ibland händer för mycket annat och inspirationen tryter.

Men idag finns den där!

Jag har gått och tänkt kring ffa två frågor så här på kvinnodagen, men kanske inte sådana saker som man allmänt tänker på, med jämställdhet i fråga om löner, föräldraledighet och så. Nej, mina tankar har kretsat kring konst och kring hur många kvinnor runt om i världen behandlas på ett i mitt tycke djupare plan än vi kanske oftast diskuterar likabehandling här i Sverige.

Konsten först. Jag läste nyligen om hur konstpriser skjuter i höjden, trots att världsekonomin är i gungning, ofta upp på nivåer som jag ärligt talat tycker är helt vansinniga och faktiskt rent löjliga. Samtidigt firas i år 100-års jubileum för den svenska hemslöjdsrörelsen. Den tilldragelsen kom jag att tala med några människor om för någon månad sedan, och fick nära på fnysningar som reaktion. "Ska det vara viktigt?"

"Förspilld kvinnokraft" heter det ju ibland, när man talar om broderade dukar, vackert mönsterstickade tröjor, mattor vävda i otroliga mönster. Och jag undrar så varför inte även detta ses som konst? (Jo, det händer ju. Märta Måås mattor är berömda, liksom en svenska som jag tyvärr tappat namnet på som gör otroliga vävar.) När textil omtalas i mer "konstiga" sammanhang så är det ofta t.ex. kungliga textilier som sytts av manliga skräddare. Där skulle jag verkligen vilja ha en ändring, så att även den mer "tradionellt kvinnliga" konsten syntes och fick den uppskattning den faktiskt är värd!

Det andra som snurrat i huvudet är hur kvinnor ofta närmast självklart trakasseras och misshandlas sexuellt i många länder.

Jag hörde ett radioreportage för en tid sedan. Det handlade om hur kvinnor i ett arabiskt land skulle få egna vagnar i T-banan, eftersom männen inte kunde hålla fingrarna borta.

Många har säkert hört om hur kvinnorna som var med och demonstrerade på Tahrirtorget i Kairo ofta råkade illa ut, även inne bland folket och inte bara av polis och militär. Och även efter att regimen fallit och de demonstranter (manliga) som talat så mycket om ett gott samhälle för alla var i klar majoritet där.

Och naturligtvis går mina tankar till kvinnorna på Panzisjukhuset i Kongo! De kvinnor som ofta våldtagits på det mest brutala sätt och behöver kirurgi. De kvinnor som blivit gravida alltför unga och behöver kirurgi i smaband med eller efter atr de fött sina barn.

Det gladde mig mycket att DAGEN idag publicerar en stor debattartikel skriven av dr Denis Mukwege (chef på sjukhuset) och ett antal afrikanska och svenska pingströrelseaktiva! I tidningen finns dessutom en artikel om hur kvinnor i Kambodja utnyttjas på alla möjliga sätt i klädfabriker. Gå gärna in och läs!

Panzisjukhuset ligger mig varmt om hjärtat! Jag vet inte riktigt varför det blev så från början för jag har aldrig haft någon önskan att arbeta som missionär eller volontär eller så. Men det arbete de gör där har liksom aldrig lämnat mig någon ro, att det alls ska behövas! Artikeln behandlar det faktum att dessa kvinnors öde ju egentligen inte är en ren kvinnofråga, utan en fråga för hela samhället. De skriver om hur män faktiskt måste vara riktiga män och själva protestera mot detta.

Nu hörde jag på EKOt i morse att svensk polis ska sända kvinnliga poliser till Kongo för att utbilda kvinnliga poliser där. Dr Mukwege intervjuades och gladde sig mycket åt detta. Kvinnliga poliser/förhörsledare behövs verkligen för att de kvinnor som blir våldtagna ska våga berätta! Jag tror inte att vi här i Sverige riktigt kan föreställa oss hur det kan vara. Att först råka ut för något så vidrigt som att bli våldtagen (ofta av flera män och på det grymmaste sätt), kanske bli gravid, bli utesluten ur familj och bygemenskap för det "måste" ju vara kvinnans fel att hon blev våldtagen... Och så inte ens kunna gå till polisen även om du kanske vet vem/vilka de skyldiga är, för att det är för skamligt att berätta om vad du blivit utsatt för! Gå gärna in på Panzisjukhusets hemsida eller hos svenska PMU och läs mer om arbetet.

Jag kan ibland tycka att vår svenska debatt om jämställdhet blir rent "larvig". Visst finns det en hel del här som inte är så bra som vi skulle vilja, men i det stora hela är det mycket som fungerar. Jag menar alltså inte att vi ska "sitta nöjda" när vi ser att kvinnor/flickor behandlas ojämlikt, men ibland kan jag tycka att man driver saken in absurdum. Att allt ska vara exakt lika till varje pris, utan ens tanke på att kvinnor och män till dels faktiskt är olika. (Men missförstå mig inte, självklart ska kvinnor och män behandlas som absolut lika värda osv.)

Ibland skulle jag önska att kvinnodagen här i Sverige kunde innebära även ett större mått av firande av det som uppnåtts (även om det borde varit självklart alltid...) och vi också kunde diskutera vad vi kan göra för att hjälpa kvinnor ute i de av världens länder som knappt kommit någonstans alls. Och det borde även vara i männens intresse, för överallt där kvinnor får mer utbildning, mer ansvar för familjernas ekonomi osv så visar det sig att samhället utvecklas och går framåt...

Allt gott!
Eva