Tusen miljoner tistlar!

Ja, nu är jag alltså tillbaka! Blir väldigt intressant att se om det finns några läsare kvar... Tack för ert tålamod i så fall!

Vem ska då ha tistlarna? (Utan de vackra lila blommorna.)

Så här är det; jag läste för någon vecka sedan en sådan där extra sorglig dödsannons i DN. En endast 23 år gammal kvinna hade dött hastigt. Av gammal "yrkesskada" läser jag i princip alltid "undertexten" där man skriver om var och när begravning äger rum och så. Och där var denna lite ovanlig, för där tackades polis, anbulans, brandkår och andra som hjälpt till.

Sedan tänkte jag väl inte mer på detta, det var ju ingen som jag kände och så. Men så nu för några dagar får jag syn på en insändare i samma tidning. Den var undertecknad "Emmas föräldrar" och jag inser att det gäller just detta dödsfall. Det den avhandlar förskräcker - MYCKET!

Det är alltså hennes föräldrar som berättar. Det som hänt var att de fått ett förtvivlat telefonsamtal från dotterns pojkvän - Emma hade fallit ihop på en parkeringsplats utanför en mataffär i ett akut hjärtstopp. Och medan ambulanspersonal och andra försöker rädda hennes liv, pojkvännen står panikslagen bredvid så TAR NÅGON UPP EN MOBIL OCH BÖRJAR FILMA!!!!!!

HUR är man "funtad" då?

Jag undrar som föräldrarna vad denna person tänkte sig att ha filmen till? Lägga upp på Youtube? Sprida bland vänner och bekanta?

Vad är det som har gjort oss så fruktansvärt känslokalla att sådant sker? Hur kan det komma sig att en för de inblandade helt okänd privatperson kan anse sig ha rätt att så "lägga sig i" ett så oerhört privat och skyddslöst skeende i denna unga kvinnas liv?

Tyvärr tror jag att denna avtrubbning beror just på det faktum att så många alltid har mobil med kamera eller lös kamera med sig. Många har helt slutat tänka på sådant som personlig integritet, hänsyn, medmänsklighet. (Jo, integritet tänker förstås många på... Om det gäller att de själva ska få göra precis vad de vill på nätet...)

I det här minns jag också vad jag läste för något år sedan. En stor intervju, också i DN, med ett par som chockats av vad de sett kring en svår trafikolycka. Minns jag rätt hade de själva hamnat i kö förbi och det var ju inget ovanligt. MEN - vartefter så insåg de att kön inte primärt uppstått för att det var svårt att komma förbi olycksbilen och räddningspersonalen utan för att folk saktade farten för att hinna filma!

Sådant här skrämmer mig, rejält! Att många har så otroligt svårt att tänka lite längre. Att tänka "Vad skulle jag vilja att folk ikring gjorde om det var jag själv eller mina närmaste som råkat illa ut?" Etik är ju inte särskilt "modernt" just nu, men jag tror att det på en hel del områden skulle behöva diskuteras betydligt mer.

(Dock, med detta inte sagt att jag ogillar filmande i alla lägen! Självklart kan det vara bra vid pågående brott t.ex. Men lite urskillning behövs nog...)

Just denna historia slutade tack och lov med ett bevis för att det finns människor som tänker lite längre:en för familjen lika okänd person slog till mobilen/kameran så den föll i backen och splittrades. Heder åt den människan!

Allt gott!
Eva
(Bild saknas? Har inte fått in kameran i "nya" datorn och inte heller kunnat föra över bilder från gamla burken eftersom den vägrar starta...Nära 4 mån utan el kanske har gjort den lite putt.)