lördag 20 april 2013

Så är vi väl alla...

Jag är ju lite "fånig" som många tycker att jag är i mitt Guds-troende,

Men idag var ett program, kl 20.00 i Kuskanpskanalen, som på många sätt faktiskt bevisade Guds tanke!

En gepard är bästaste vän med en hund1 En get bästaste vän hästen som är blind. En apa passar på och har koll på när vännen kommer.

Och här hemma har jag Simon som kollar Jesper.....

HUR kan människor så se att det skulle vara skillnad  bara för färg?  Se till djuren...

Kram!
Eva

fredag 29 mars 2013

Påsk - Långfredag






Långfredag idag. En av de två största dagarna, tillsammans med påskdagen. En av de största dagarna i mänsklighetens historia.

Naturligtvis är jag lika medveten som alla andra om att påsken för många förlorat sin egentliga innebörd - att minnas Jesu död och uppståndelse och det rent oerhörda som Gud gjorde i det skeendet. Men jag tänker ändå att vad man än tror eller inte, firar/minns eller inte så måste man nog erkänna att påskens händelser har påverkat hela historien sedan dess. Inte ens den mest övertygade ateist kan förneka att den kristna berättelsen har haft mycket stort inflytande över skeenden i världen, i historien lika väl som nu.

Den där mannen, han Jesus, som är den allra största "hjälten" i mitt liv, det han gjorde den där första långfredagen är så oerhört, så svårt att förstå att vem som helst egentligen skulle kunna bli ateist bara för att man inte kan "ta in" vad det egentligen var som hände!

Nu är det väl naturligtvis så att tron på Jesus och på vad döden på korset och uppståndelsen några dagar senare betydde förutsätter att man har en grundläggande tro på Gud. Och den tron har ju många gått ifrån... Inte minst i våra dagar när "Jag, Mig och Mitt!" är ledord för så många.

När jag tänker på påskens händelser så är det inte bara med förundran, kärlek och glädje - jag kan även tänka att jag tycker så synd om Gud!

Kan man göra det?? Kan man verkligen tycka synd om Gud ? Ligger det inte nästan någon sorts hädelse i det?

Jag tycker faktiskt inte det.

Följ med mig i tankegången lite! Här har vi Gud, som skapat allt, som vill allt väl, som gjort så mycket för att hjälpa människan till ett gott liv... Är det någon som lyssnat och gjort som Han föreslagit?

Jo, givetvis har det funnits en hel del som gjort det. Ni som liksom jag såg första delen av "The Bible" igår (del 2 ikväll och sedan varje kväll till annandagen, SvT1 ikväll 21.30 om jag minns rätt) såg Noa och Mose. Men i mångt och mycket har människan envisats med att "veta bäst" och gått sina egna vägar. Vägar som ofta inneburit att man gjort det enklaste och helt enkelt bara följt det som är det ledande för många även idag "Men JAG VILL...!"

Och det där "jag vill" började ju faktiskt redan med Adam och Eva...

När det gäller dem undrar jag om Gud var helt missbelåten? Jag undrar om det inte kan ha lekt ett litet småleende i mungipan när han såg dessa 2 göra som de ville, "testa gränserna" som det så tjusigt heter. Även om Han förmodligen blev ledsen och besviken över deras agerande så tror jag också att Han kan ha varit lite stolt över deras nyfikenhet.

Det är ju en av Guds största storheter det där, att Han gett oss den fria viljan! Vi skulle ha kunnat bli viljelösa dockor, helt styrda av trådarna i Guds hand. Men det var inte det Han ville. Han ville och vill fortfarande att vi av egen vilja ska önska kontakt med Honom. För Hans högsta önskan är kontakt med oss!

Så Gud försökte genom århundradena, årtusenden t.o.m. Via olika människor försökte Han återknyta kontakten och ofta gick det väldigt bra - i några år... Så började människan åter känna sig så fantastisk att hon trodde att det nog skulle fixa sig alldeles utan Gud...

Jag har ju en liten förkärlek för att ibland "skoja till" en del även om Gud... Bl.a. skrev jag ett "reportage" om Jesu dagar i graven som en del förmodligen skulle hoppa högt om de läste. (Minns inte om det varit med här, om inte kanske det borde.) När det gäller detta med Guds bekymmer med att få kontakt med människan kan jag tänka att Gud till slut närmast slet sitt hår (för att ge det en för oss mer förståelig språkdräkt, jag föreställer mig inte Gud som en skäggig farbror på ett moln...) och utbrast något i stil med "Vad i hela fridens namn ska jag göra???

Och så sände han Jesus....

"NU då??? Nu måste de väl förstå att jag vill dem väl? Att jag längtar efter kontakt? Att jag vill visa dem hur de bör leva för att livet där på jorden ska bli gott för alla?"

Vad gör människan?

För det första tar vi död på Jesus där och då. (Men det fanns ju en Guds tanke med det, det ger många funderingar som jag inte tänker ens försöka mig på här och nu...) Sedan förvränger vi en hel del av vad han har sagt och gjort så att vi skadar varandra och tar skydd bakom Bibelns ord medan vi gör så... (Jag har stor förståelse för de som säger att det har svårt för kristendomen för att kyrkan gör så mycket fel! Det är ju bara att se till senaste årens avslöjanden om sexuellt utnyttjande av barn, inom katolska kyrkan likväl som andra samfund. Går man längre tillbaka har vi korståg och häxprocesser... Men för mig är kyrkan och tron faktiskt inte samma sak!)

Stackars Gud!

Han sänder Jesus. Jesus gör vad han är sänd för och tar med sig alla våra synder/tillkortakommanden/fel upp på korset. Han renar alla människor för att vi ska kunna "starta om" vår relation till Gud.

Det tycker jag faktiskt är en av de största sakerna att minnas med påsken - att den är en så stor påminnelse om hur gärna Gud vill ha kontakt med oss människor!

Så gärna vill Han det, att Han sänder sig ende son och plågar honom så oerhört den där fredagen, både fysiskt och (förmodligen det värsta) psykiskt.

För mig är det en tanke som gärna får dominera den här dagen, och vidare i påsken.

Allt gott!
Eva





söndag 17 mars 2013

Harry Potter






Ja, nu kommer ett erkännande....

Jag är löjligt/barnsligt förtjust i historierna om "Harry Potter"!

Är stolt ägare av alla filmerna och saknar bara sista boken (har dock läst den).

Jag kan nog till viss del säga att jag "kan" Harry Potter.

Och det har jag "fått skit" för av en hel del kristna!

I den mer konservativa, s.k. "bokstavstroende" del av kristenheten som jag faktiskt tillhör så finns det nämligen en inte ringa del som anser att allt "världsligt" ska fördömas och förbannas. Och H.P. som handlar om trollkarlar och häxor måste ju då givetvis fördömas än mer! Bibeln varnar ju för trollkonster faktiskt...

Jag håller helt med om att man ska vara extremt försiktig med sådant. En kontakt på försäkringskassan föreslog en gång att jag skulle gå till en "rosenterapeut" istället för att lägga pengar på sjukgymnast. När jag sa' nej, och förklarade att det var delvis (min sjukgymnast sedan länge hade tankar också...) p.g.a. min kristna tro så började mina problem med FK.

Men jag förstår faktiskt inte de som vill "bannlysa" Harry Potter-böcker mm totalt.

Varför kan man inte istället se en ingång till andra diskussioner? Det författarinnan skapat är ju en ganska underbar historia om ont och gott, om betydelsen av vänskap, om respekt för äldre med mer erfarenhet. Huvudpersonen Harry som närmast av födseln fått på sin lott att kämpa mot ondskan och som väljer rätt. Harry, som trots en del motsättningar håller fast vid sina vänner Ron och Hermione och de andra. Harry som har en mentor i rektor Dumbledore och andra lärare.

Jag tycker att man i Harry Potter har en alldeles utmärkt "ingång" i den kristna världen! En ingång vi kristna borde vara mer glada för.

Och varför skulle allt "världsligt" fördömas? Det är sannerligen inte bibliskt att göra så. Nu hittar jag inte kapitel och vers, men det står ju där, att vi ska leva "...i världen, men inte av världen". Att då kunna diskutera och låta andra glädjas åt sådant som Harry Potter-serien är väl då bra självklart? (Lite lustigt i sammanhanget är att flera av de som fördömer H.P. talar sig varma om Sagan om ringen... Inte den allra största skillnad på dessa två litterära verk, men "Ringen" är ju skriven av en uttalat kristen... En "vi och de"-tanke som jag tycker oerhört illa om!)

Visst kan även kristna läsa, se och tycka alldeles väldigt bra om Harry Potter! Är man troende på Jesus Kristus som den enda vägen till frälsning så är man. Jag kan tycka att det ligger en rädsla i att förneka all läsning utom den av Bibeln. Är du säker på vad du tror på så kan du väl läsa annat för rent nöje?

Jag "tror" inte på Harry Potter! Lika lite som jag trodde på liknande när jag var liten/ung. Jag vet var min tro och mitt hjärta finns. Men jag kan tycka att det är väldigt kul med den historia H.Ps författare, liksom J.R.R. Tolkien, får ihop. Jag gläds så mycket över den fantasi dessa människor har! Den är given av Gud helt klart! Och de använder den för att roa oss andra.

Förfasas inte över historier som den om Harry Potter! Använd den för samtal om annat, vare sig du är kristen eller ej. Gläds åt glädjen författare kan ge oss! Du lär inte glömma var ditt hjärta och din tro är bara för det...

Allt gott!
Eva
(Och hörrni ni... Jag är väl medveten om att denna blogg inte är den allra mest lästa. MEN - nu ser jag att, minst, 30 personer läst förra inlägget, men inte en enda lämnat någon kommentar. Vare sig du tycker som jag eller inte så skulle jag bli så glad om du kommenterar! Ja, just du! Om du inte gör annat än skriver rena elakheter blir det nog inte publicerat ändå... Men annan åsikt har jag inget emot:D )

torsdag 14 mars 2013

"Felet ligger inte i tekniken,...

...det finns inne i oss."

Så skrev Johan Croneman i en alldeles utmärkt krönika i DN den 19 februari.

Där diskuterar han hur det kan ha blivit så att många många inte riktigt verkar inse vad det betyder, det vi skriver på nätet. Han diskuterar det som borde vara fullkomligt självklart - att det är människan bakom invektiven, bakom de elaka orden, ryktesspridningarna o.s.v. som faktiskt måste stå för vad de gör, tänka innan de "trycker iväg" och inte skylla på tekniken som många faktiskt verkar göra. (Som de 2 bandytränare han nämner, som vidarbefordrade ett twittermeddelande som innehöll ett rent mordhot mot en domare och sedan försvarade sig med att säga ungefär "Det bara blev!")

En annan krönika skrevs i DN den 2 februari av Andreas Nordström. Han konstaterar att "Jag bara skämtade!" har blivit någon slags standardförsvar om någon tar illa vid sig av det ena eller andra som skrivs, bildsätts eller liknande.

Jag har tänkt mycket på dessa båda krönikor de senaste dagarna.

När nyheten kom att polisen misstänkte att en 13-årig flicka som dött påkörd av ett tåg faktiskt tagit livet av sig trodde man ju att en 15-årig pojke hade mobbat, trakasserat och hotat henne via internet. Idag verkar det klarlagt att en man i 45-årsåldern har använt sig av en pseudonym och är den verkligt skyldige, men flickan var tydligen även mobbad på "vanligt" sätt i skolan och det jag vill ta upp är den diskussion som följt i medierna medan man ännu trodde detta var ett fall av den "nätmobbning" som man talar om då och då.

I Studio1 för några dagar sedan hade man ett samtal/en diskussion om detta med mobbning barn/ungdomar emellan över nätet. Man förfasade sig med all rätt över vad som kan ske. Där och i andra medier talade man om hur man ska kunna stoppa detta. Vem som har ansvar att se till att barnen inte håller på med sådant o.s.v.

Dagen efter har samma Studio1 ett samtal om att Jonas Gardell och Mark Lewengood tydligen sänt en del twittermeddelanden under finalen i Melodifestivalen i lördags. Meddelanden som av vissa kategoriseras som sexuella trakasserier av programledaren Danny Saucedo.

I det samtalet är tonen till största delen att "Men Jonas är ju komiker! Det var väl ändå på kul?"

Jag bara undrar... HUR ska vi kunna lära barn och ungdomar att det inte är ok att vara taskig mot någon enda, vare sig över nätet eller annars, om vi tycker att det är ok när vuxna gör liknande?

Visst ska vi kunna "tåla skoj" och ibland även ord som inte är helt snälla! Vi kan inte alla alltid hålla med varandra och visst kan kritik/motsatta åsikter få uttryckas ironiskt. Men det finns gränser när det går över till rena trakasserier, och vad jag förstod så hade J.G. och M.L. skickat ett inte ringa antal meddelanden med ungefär samma innehåll. (Undrar hur diskussionen efteråt hade låtit om det hade varit en kvinna i min 50-årsålder som skrivit om Danny som läcker, sexig, att man inte skulle tacka nej till "den" o.s.v....?)

Nu menar jag inte att Jonas och Mark skulle vara särskilt "dumma" eller så! Jag tar dem som exempel bara för att dessa två diskussioner kom dagarna efter varandra i Studio1. Vad jag menar är att jag tycker att det blir så fel när man fördömer barns/ungdomars agerande på nätet, men när det gäller vuxna närmast skrattar bort det. Eller som Johan Croneman skriver, att om han eller någon annan skriver krönikor i vissa ämnen så får de räkna med att få en massa oförskämdheter, elakheter och även hot i mailkorgen.

För några veckor sedan debatterades det livligt hur många kvinnor som uttalar sig, skriver, leder program får vara beredda på hot om både det ena och andra. Man debatterade och tyckte synd om (med all rätt!) den unga kvinna som inte gjort annat än uttryckt sin åsikt om trycket på en t-shirt fått hot om misshandel, våldtäkt och död från många tusen kommentatorer på Facebook.

Ja, men sedan då? Hur långt tänker man i detta egentligen?

Jag tror, att om vi verkligen vill göra något åt den kalla och rent råa atmosfär som finns här och där på internet så måste vi våga se och debattera/diskutera hela bilden!

Vi måste reagera även när vuxna "bara skojar". Vi måste reagera även när sådana uppburna artister/idoler som Jonas och Mark beter sig mindre välbetänkt. Eller vem det än är.

För hur ska vi kunna begära av barn och ungdomar att de gör annorlunda än de vuxna som borde vara deras förebilder?

(Minns ni förresten diskussionerna när "Expedition Robinson" började sändas? När man dels förfasade sig över det som då kallades "mobbnings-TV", dels förskräcktes över att barn faktiskt tog över och lekte likadant på skolgårdarna. Jag minns att det fanns flera som tyckte att "SÅ får ju inte barnen leka!" Men hur ska barnen kunna tro annat än att det är rätt och riktigt, när de vuxna ju gör så?)

Jag skulle vilja se en betydligt djupare och mer långtgående diskussion om detta! Att man kunde diskutera hur vi vuxna uttrycker oss, t.ex. i en blogg jag "ramlade in" på för kanske ett år sedan, där landets befolkning konstant benämdes i termer som "lappdjävlar" om alla boende norr om Dalälven, "dryga skånetokar" om alla från Skåne, "smålandsgnetar" om alla därifrån. Många flinar åt sådant, men jag tror att det är där det börjar, där s.a.s. "ribban läggs". När vi alla accepterar sådant här beteende är vi väl alla skyldiga till att det blir ett kallare, mer cyniskt, hårdare klimat på nätet (och annorstädes)?

Naturligtvis måste man kunna bli arg på uttalanden man läser! Men för mig är det självklart att försöka komma med riktiga motargument, inte att man bara häver ur sig en massa elakheter och sårande ord och sedan förklarar sig med att "Det bara blev så!" eller "Det var ju bara på skoj!" eller, som en av de unga männen sa' i ett försök till försvar av sitt hot om våldtäkt av den unga kvinnan med t-shirtkommentaren "Det var ju bara på FB! Jag tänkte väl att hon inte skulle tro på det, inte ta åt sig. Det är ju inte på riktigt ju!"

Med hopp om att diskussionerna ska fortsätta om hur vi egentligen behandlar varandra och om vi verkligen vill få vara så egoistiska att vi kan anse oss få säga vad som helst om vem som helst när som helst
(Och om att ingen endaste enda "unge" ska behöva drabbas som den 13-åriga tjejen!)

Allt gott!
Eva


söndag 3 februari 2013

"Men ALLA...




...tycker ju. Vill ju. Gillar/ogillar ju"

Det är något jag funderat på en hel del, det där som av en del anses vara typiskt svenskt - att "alla" tycker/tänker/vill samma saker.

Kommer ni ihåg programmet "Världens modernaste land" som Fredrik Lindström gjorde? Där konstaterade han att vi i Sverige ofta är alldeles väldigt snabba på att anamma nya idéer. Allt ifrån tekniska innovationer till politiska idéer tar vi gärna till oss först av alla. Och så slår vi oss för bröstet och tänker att vi är så "med" och bra...

Och visst ÄR det en hel del bra med detta att "ligga i framkant" med en massa nytt, men jag tycker också att det ställer till en del...

Vad gör det t.ex. med det som brukar kallas "kritiskt tänkande"? Jag tänker ofta på det i hundsammanhang. Där dyker det då och då upp någon som blir i det närmaste "guru". Plötsligt ska ALLA göra som den personen säger. Tills det dyker upp en ny...

Fredrik Lindström raljerade lite över detta i sitt program. Med en hel del ironi antydde han att han nog tyckte att "svensken i gemen" är ganska fånig i sitt jagande efter att vara "inne" och "med" och "up-to-date". Jag tycker han har helt rätt där.

Jag får bra ofta höra att jag är "konstig" som trivs ganska bra med att bo själv med mina djur. Att jag gillar vintern bättre än sommar har många svårt att förstå, senast igår var det en som sa' att "Det menar du ju inte egentligen ! Det är ju bara något du säger!" (Nej, det är det inte...) Och VARFÖR lyssnar jag i hundsammanhang fortfarande mer på Anders Hallgren än på Cesar Milan? C.M är ju "modern"!

För några år sedan hade jag ett kul samtal med en person jag ganska ofta möter med hundarna. Hon skulle åka och köpa en ny soffa. Inte för att den hon hade var sliten eller att hon var less på den eller så, men för att den var en "vanlig" soffa och nu hade ju alla mycket bredare/djupare soffor med utskjutande divan. Så det måste ju hon också ha... "Varför?" var min fråga. "Du har en soffa du trivs utmärkt med, VARFÖR belasta kreditkortet med en massa tusenlappar för något du egentligen inte vill ha?"

"Men alla andra..." var svaret jag fick.

Detta skrämmer mig! Jag tycker inte alls att vi ska vara stolta över att svenskar så gärna tar till sig allt nytt och vill vara så "inne" och "moderna"! Tvärtom snarare.

Vart tog det kritiska tänkandet vägen? Vart tog självförtroendet vägen? Att vara så osäker så att man aldrig vågar göra som man själv egentligen vill, utan bara göra som man tror att alla andra kommer att göra? Är det något att yvas över?

Just denna tid på året märks svenskens vilja att vara "rätt" extra väl tycker jag. Jag har för länge sedan tröttnat på Melodifestivalen och ser inte mer än möjligen sista minuterna av stora finalen för att se vilket land som vinner. (Men jag unnar alldeles väldigt gärna de som gillar sådant att få de TV-timmarna, tro inget annat!) Vem som ska få representera Sverige där kan man ofta se på kvällstidningarnas löpsedlar flera veckor före vår final: Den som får flest rubriker, den som tidningarnas reportrar tycker bäst om och därmed skriver mest om vinner. För den som är mest omskriven "måste" ju vara bäst så då röstar "alla" på den artisten...

Nu skulle ju förmodligen de allra flesta protestera mot det jag skriver, men då vill jag att man tänker en gång till. Tänk på alla de unga flickor som nära på svälter sig till döds för att se ut som "alla andra". De unga som rånar andra på mobiler eller jackor för att just det märket ska ju "alla" ha. Eller de föräldrar som skuldsätter sig för att köpa till sina barn eller resa eller så för att "Det gör/har ju alla andra".

"Men du är ju så stark som inte bryr dig!" sa' en bekant nyligen. Nää - jag känner mig sannerligen inte särskilt stark eller tuff eller så. Men jag har oerhört svårt att förstå mig på det där att bara "göra som alla andra" och inte gå efter vad man själv tycker och tänker.

Förmodligen skulle vi slippa en del problem om fler tänkte efter själva och inte bara följde vad "alla andra" gör. Jag brukar tänka på det när det dyker upp "larm" på kvällstidningarnas löpsedlar, väldigt ofta är det om något som "alla" tyckt vara väldigt bra några månader tidigare...

Jag tror att väldigt många av våra problem med utbrändhet, stress och oro skulle försvinna om vi slutade vara så vansinnigt måna om att vara "inne" och "som alla andra". Om vi slutade snegla på grannens nya bil eller semesterresa och tänkte på vad vi själva verkligen vill. Göra, köpa det vi verkligen har lust till och inte bry oss så mycket om att imponera på andra.

Världens modernaste land? Kanske. Men i mångt och mycket kan vi nog ta pris som världens "räddaste" land också.

Allt gott!
Eva

lördag 19 januari 2013

Slå tillbaka?






Visst är det väl vår vanligaste reaktion när något illasinnat händer? Att vi vill just slå tillbaka.

Och jag kommer på intet vis säga att det är tokigt eller så! Det är snarare djupt mänskligt.

Men är det klokt? 

Jag har brottats mycket med detta att "vända andra sidan till". Jag är inte riktigt skapad så att det är det enklaste... Har en känsla av att jag aldrig blir särskilt "Kristus-lik" där...

Men en sak som jag verkligen lärt mig genom livet är att hat  och oförsonlighet inte gör världen så väldigt mycket bättre...

Jag köpte till julhelgens ledigheter en dvd-version av den svenska TV-serien "Komissionen". Någon som minns den?

Den börjar med att en stor del av Stockholms innersta stad sprängs i bitar när en båt körs in i Norrström och sprängs mot en kaj av en s.k. självmordsbombare. Många ,många dör och skadas direkt. En hel del förolyckas i räddningsarbetet.

Självklart ska stadsministern (utmärkt gestaltad av Loa Falkman, min favorit till operatenor!) hålla tal vid en minnesstund i Kungsträdgården.

Han börjar sitt tal, skrivet av en medievan talskrivare givetvis, med att säga "Jag hatar..." och så upprepa frasen med olika tillägg. MEN... Tack och lov slutar talet med sökande efter fösoning och förklaringar, från båda sidor. (Retoriskt ett verkligt supertal!)

Jag förstår så innerligt väl de norrmän som just i dagarna känner rent HAT mot de som kidnappat deras nära och kära! Jag förstår också om den i radio nu så omtalade "Nora" hatar män som utnyttjat henne, socialtjänstemän och psykologer och andra som borde hjälpa men snarast motarbetat henne. Jag förstår så väl ilskan hos den vars nära, barn eller vuxen, blivit utsatt för brott... Men...

Jag har råkat ut för en del. Fysiskt så väl som psykiskt. De situationer jag kommit bäst ur själv, kunnat lägga bakom mig om än ej glömma o.s.v. är de där jag bestämt mig för att aldrig hata eller ens vilja illa!

Jag vet, många anser att det är oerhört naivt och så att ens säga att hat är idiotiskt och att man inte alltid vinner på att slå tillbaka, men jag tror faktiskt på det!

Visst finns det situationer när våld kan vara enda utvägen! Och det finns kulturer som ser en brist på hat och hämd som en svaghet och utnyttjar det. Men innebär det att vi alltid ska ta till våld? Hänga med på deras villkor?

Idag har så mycket i vår del av världen kommit att handla om "jag, mig och mitt" att det verkar ha blivit en närmast självklar reaktion att t.ex. släppa en affärsdörr i ansikten på den du tyckt gått före dig i kön, tagit för lång tid på sig, är gammal och slö eller bara inte gör allt som du önskar.

Jag har haft väldigt lätt för att säga att jag "hatar" det ena och andra -  regn, någon som bär sig "mysko" åt i affär eller t-bana, de som envisas med att ställa sopor åt fel håll , m..fl., m.fl, m.fl.....

Med mitt temperament är det inte alltid alldeles enkelt, men jag försöker inse att det där är inte saker att hata ... Tycka illa om - JA! Fördöma handligen - JA!

Men "hata"... Tror faktiskt att det skulle skada mig mer än den jag skulle rikta känslan mot (som ju oftast inte ens vet om det...).

HAT och "ge igen" är helt igenom "onda" känslor! Självklart ska ingen stå ut med "vad-som-helst" men det finns bättre vedergällning än hat.

Faktiskt har jag upptäckt flera gånger att en förlåtande attityd, en ovilja att "ta strid" (vilket jag i och för sig har lätt för...) ställer till det mer för motparten... Och de sakerna, om än nog så allvarliga flera gånger har "runnit ut i sanden"... (En annan sak är att det finns sådant man givetvis SKA polisanmäla, låta gå till dom o.s.v. Men det behöver inte inneböra hat ...)

Kanske vi ska tänka oss för innan vi säger att vi "hatar" och ska "ge igen"?

Allt gott!
Eva

söndag 6 januari 2013

Tystnad - välsignelse eller förbannelse?






Jag hamnade i en lite "kul" diskussion igår, om tystnad och ensamhet.

Jag har ju ingen familj, ingen man, inga barn. Det kan jag många gånger sörja över, men med åren också inse att det kanske är lika bra att det blev så...

Diskussionen jag hamnade i handlade om viljan och förmågan att vara ensam. Och viljan att ha det tyst ikring. Den jag pratade med reagerade mycket starkt när jag talade om att jag nu den 4 januari varit i en affär för första gången sedan före jul och tyckte att det var så skönt.

"Men  man måste ju träffa folk!" sa' min samtalspartner.

Jag har inte det behovet.....

Ärligt talat så skrämmer det mig en del att så många alltid "måste" ha något att göra! De s.k. mellandagsreorna startar kl 07.00 på juldagen... Jag minns så väl den person som radions Eko pratade med för nu kanske 10 år sedan i en in till en rea vid just den tiden. På frågan om varför han var där så tidigt sa' han att "Men det är ju så trååååååkigt! Man måste ju göra något!!!"

Nu när jag skriver detta har jag inte pratat med någon, inte ens sett någon sedan fredag eftermiddag. Sorgligt? Kanske. Vilsamt? Definitivt.

Ibland funderar jag faktiskt på om jag skulle ha någon "diagnos". Jag har ingenting emot att möta människor! Snarare är jag ju närmast löjligt förtjust i debatter, diskussioner och samtal. Jag är väldigt glad i att lära av andra, få saker att fundera över, få mina ibland ganska "fundamentalistiska" idéer och syner på samhället prövade och omprövade.

MEN...

För det är just tystnaden, ensamheten en förutsättning! Att få "vara med sig själv" kan vara en välsignelse. Jag skulle önska för alla de som ser det snarare som förbannelse att de vågade...

Och jodå... Jag har funderat på kloster! Men de har ju inte så många hundar o katter oftast...

(jo... Visst... Man har ju alltid "sällskapet" av internet.... Men t.o.m. det går att stänga av...)

Allt gott!
Eva