lördag 19 januari 2013

Slå tillbaka?






Visst är det väl vår vanligaste reaktion när något illasinnat händer? Att vi vill just slå tillbaka.

Och jag kommer på intet vis säga att det är tokigt eller så! Det är snarare djupt mänskligt.

Men är det klokt? 

Jag har brottats mycket med detta att "vända andra sidan till". Jag är inte riktigt skapad så att det är det enklaste... Har en känsla av att jag aldrig blir särskilt "Kristus-lik" där...

Men en sak som jag verkligen lärt mig genom livet är att hat  och oförsonlighet inte gör världen så väldigt mycket bättre...

Jag köpte till julhelgens ledigheter en dvd-version av den svenska TV-serien "Komissionen". Någon som minns den?

Den börjar med att en stor del av Stockholms innersta stad sprängs i bitar när en båt körs in i Norrström och sprängs mot en kaj av en s.k. självmordsbombare. Många ,många dör och skadas direkt. En hel del förolyckas i räddningsarbetet.

Självklart ska stadsministern (utmärkt gestaltad av Loa Falkman, min favorit till operatenor!) hålla tal vid en minnesstund i Kungsträdgården.

Han börjar sitt tal, skrivet av en medievan talskrivare givetvis, med att säga "Jag hatar..." och så upprepa frasen med olika tillägg. MEN... Tack och lov slutar talet med sökande efter fösoning och förklaringar, från båda sidor. (Retoriskt ett verkligt supertal!)

Jag förstår så innerligt väl de norrmän som just i dagarna känner rent HAT mot de som kidnappat deras nära och kära! Jag förstår också om den i radio nu så omtalade "Nora" hatar män som utnyttjat henne, socialtjänstemän och psykologer och andra som borde hjälpa men snarast motarbetat henne. Jag förstår så väl ilskan hos den vars nära, barn eller vuxen, blivit utsatt för brott... Men...

Jag har råkat ut för en del. Fysiskt så väl som psykiskt. De situationer jag kommit bäst ur själv, kunnat lägga bakom mig om än ej glömma o.s.v. är de där jag bestämt mig för att aldrig hata eller ens vilja illa!

Jag vet, många anser att det är oerhört naivt och så att ens säga att hat är idiotiskt och att man inte alltid vinner på att slå tillbaka, men jag tror faktiskt på det!

Visst finns det situationer när våld kan vara enda utvägen! Och det finns kulturer som ser en brist på hat och hämd som en svaghet och utnyttjar det. Men innebär det att vi alltid ska ta till våld? Hänga med på deras villkor?

Idag har så mycket i vår del av världen kommit att handla om "jag, mig och mitt" att det verkar ha blivit en närmast självklar reaktion att t.ex. släppa en affärsdörr i ansikten på den du tyckt gått före dig i kön, tagit för lång tid på sig, är gammal och slö eller bara inte gör allt som du önskar.

Jag har haft väldigt lätt för att säga att jag "hatar" det ena och andra -  regn, någon som bär sig "mysko" åt i affär eller t-bana, de som envisas med att ställa sopor åt fel håll , m..fl., m.fl, m.fl.....

Med mitt temperament är det inte alltid alldeles enkelt, men jag försöker inse att det där är inte saker att hata ... Tycka illa om - JA! Fördöma handligen - JA!

Men "hata"... Tror faktiskt att det skulle skada mig mer än den jag skulle rikta känslan mot (som ju oftast inte ens vet om det...).

HAT och "ge igen" är helt igenom "onda" känslor! Självklart ska ingen stå ut med "vad-som-helst" men det finns bättre vedergällning än hat.

Faktiskt har jag upptäckt flera gånger att en förlåtande attityd, en ovilja att "ta strid" (vilket jag i och för sig har lätt för...) ställer till det mer för motparten... Och de sakerna, om än nog så allvarliga flera gånger har "runnit ut i sanden"... (En annan sak är att det finns sådant man givetvis SKA polisanmäla, låta gå till dom o.s.v. Men det behöver inte inneböra hat ...)

Kanske vi ska tänka oss för innan vi säger att vi "hatar" och ska "ge igen"?

Allt gott!
Eva

söndag 6 januari 2013

Tystnad - välsignelse eller förbannelse?






Jag hamnade i en lite "kul" diskussion igår, om tystnad och ensamhet.

Jag har ju ingen familj, ingen man, inga barn. Det kan jag många gånger sörja över, men med åren också inse att det kanske är lika bra att det blev så...

Diskussionen jag hamnade i handlade om viljan och förmågan att vara ensam. Och viljan att ha det tyst ikring. Den jag pratade med reagerade mycket starkt när jag talade om att jag nu den 4 januari varit i en affär för första gången sedan före jul och tyckte att det var så skönt.

"Men  man måste ju träffa folk!" sa' min samtalspartner.

Jag har inte det behovet.....

Ärligt talat så skrämmer det mig en del att så många alltid "måste" ha något att göra! De s.k. mellandagsreorna startar kl 07.00 på juldagen... Jag minns så väl den person som radions Eko pratade med för nu kanske 10 år sedan i en in till en rea vid just den tiden. På frågan om varför han var där så tidigt sa' han att "Men det är ju så trååååååkigt! Man måste ju göra något!!!"

Nu när jag skriver detta har jag inte pratat med någon, inte ens sett någon sedan fredag eftermiddag. Sorgligt? Kanske. Vilsamt? Definitivt.

Ibland funderar jag faktiskt på om jag skulle ha någon "diagnos". Jag har ingenting emot att möta människor! Snarare är jag ju närmast löjligt förtjust i debatter, diskussioner och samtal. Jag är väldigt glad i att lära av andra, få saker att fundera över, få mina ibland ganska "fundamentalistiska" idéer och syner på samhället prövade och omprövade.

MEN...

För det är just tystnaden, ensamheten en förutsättning! Att få "vara med sig själv" kan vara en välsignelse. Jag skulle önska för alla de som ser det snarare som förbannelse att de vågade...

Och jodå... Jag har funderat på kloster! Men de har ju inte så många hundar o katter oftast...

(jo... Visst... Man har ju alltid "sällskapet" av internet.... Men t.o.m. det går att stänga av...)

Allt gott!
Eva