söndag 14 december 2014

Den omodernaste i Nya Testamentet?






(Jesu dop. Målningen finns i Betelkyrkan i Umeå.)

Jag sitter här och surar lite över att förkylning gör mig så trött att det efter en rätt hektisk vecka bara inte orkas att åka till kyrkan. (Församlingen slipper därmed även höra min hosta....)

Idag handlar ju kyrkoårets texter om en av mina favoriter, Johannes Döparen.

Denne man, som av många i sin samtid säkert ansågs som osedvanligt stökig och besvärlig och med en sällsynt dålig talang för att hålla tyst och bara "flyta med".

Johannes talas ju om som den som skulle bana väg för Jesus, därav "hans" söndag strax före jul givetvis.

Han föddes av Elisabeth som var släkting till Maria, Jesu mor. Bibeln berättar att Maria och Elisabeth träffades när Maria var tidigt i sin graviditet. När Elisabeth (som själv egentligen var för gammal för att få barn) och Maria möts berättas det att den ännu ofödde Johannes spritter av glädje.

Johannes är den som talar om för de religiösa ledarna att de är huggormsyngel. Han predikar bot och bättring och omvändelse för folket som kommer ut till den plats i öknen där han lever. Han är väl vad många skulle kallat en "svavelosande" predikant. Man brukar ju ta till sådana ord om dem som säger saker man helst inte vill höra.....

Johannes är också den som får döpa Jesus. Han protesterar visserligen över att han ska göra det, men så blir det ändå.

Och ändå....

När han har fängslats av Herodes Antipas för att han, Johannes, har protesterat och lagt moraliska hinder ivägen för Herodes förhållande till sin svägerska gör han något som får mig att bli än mer förtjust:

Trots allt han "borde" veta efter dopet av Jesus mm så ber han några av sina efterföljare och vänner att gå till Jesus och fråga om denne verkligen ÄR den utlovade Messias eller om han ska fortsätta vänta. Jag tycker mycket om att evangelisterna berättar även om tvivel!

Johannes halshuggs för "brottet" att ha visat på härskarens omoraliska leverne....

Varför är jag så glad i Johannes? Han är inte så mycket omskriven. Han hör inte till dem som följer Jesus på nära håll (han dör rätt tidigt i Jesu offentliga gärning om jag förstått rätt). Han är rätt "gapig och bråkig" och ställer moraliska krav som är bra höga. (Men det gör Jesus också faktiskt....)

Jag har funderat mycket på det där. Jag har fått höra för länge sedan av en präst att jag kanske själv är "moralistisk". Jo, om man med det menar att hålla väldigt hårt på saker som jag ser som oerhört viktiga i vårt liv med varandra så hade hon rätt....

Jag vet nog egentligen rätt väl vad det handlar om....

Jag gillar helt enkelt de människor som vågar "stå på sig"! De som vågar tala om vad de tror på även om en majoritet eller överhet helst vill tysta dem. Det behöver inte alltid vara så att jag håller med, min respekt är ändå betydligt större för den som vågar säga som de innerst inne känner är rätt hellre än att hålla med i vad alla andra säger bara för att det är bekvämast.

(Nu undantar jag en del mer privata situationer i detta, jag tänker mer på vad som sker i den offentliga debatten. Lite "socialt smidig" i personliga möten försöker även jag vara! Oftast.....)

Jag gillar en sådan som Marcus Birro även om jag kanske tycker att han gör fel ibland. Jag är med i Svenska Evangeliska Alliansen för att den organisationen till viss del är "en röst som ropar i öknen". Jag tycker mycket om den satsning som kallas "pannkakskyrkan" och som började med att unga kristna gick ut på helgkvällar, gräddade pannkakor åt festande människor samt erbjöd förbön eller bara samtal och samtidigt mycket tydligt talade om vad de tror på. (Finns visst på ett antal ställen i landet numer, jag har ännu bara läst om det.)

Kanske är också ett svar att jag är lite "kaosbenägen"? Jag tycker om när det blir debatt, när åsikter kan brytas mot varandra och allt inte bara är "gullegull" och samförstånd. Jag tycker det är mer än otäckt när det mer och mer blivit så att alla förväntas tycka likadant i många saker och den som inte gör det blir utmobbad, utfrusen och nertystad.

Johannes blev nertystad, t.o.m. avrättad. I Sverige är ju avrättningen mer av symbolisk art men runt om i världen finns människor som faktiskt dödas för sina åsikter, sin tro. Det finns många, många som liksom Johannes vill bana väg för Jesus men där överheten tar till grövsta våld för att stoppa det.

Vi behöver påminnas om Johannes! Som Döparen men också för att tänka på vad dessa "sanninssägare" som vi så gärna tystar egentligen står för. Vi måste ta debatter istället för att döda, vare sig det är verbalt eller rent faktiskt ta livet av. Just i dagsläget tänker väl många då på den politiska situationen i Sverige och det gör jag också, men jag tänker också på andra mer "allmänmoraliska" frågor som inför julen t.ex. det faktum att så otroligt mycket pengar används till sådant som kanske kan diskuteras.

Jag tror att vi behöver Johannes Döparens exempel för våra ögon i mångt och mycket, i mina ögon verkar han ha varit en härlig människa.

Allt gott!
Eva


måndag 11 augusti 2014

Den smala vägen





(Bild lånad, via google bilder, från running4success.wordpress.com)


Denna veckans evangelietext kommer i gällande årgång från Matteus evangelium, kap 7 vers 13-14 som är en del av Bergspredikan.

Jesus sade: Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Jag tror att om man verkligen skulle "fråga ut" människor så skulle detta vara bland de verser som människor har allra svårast för i Bibeln. Det av flera skäl.

De här verserna läses av många som ett bevis på att kristen tro och kristna "ska" vara tråkig och allmänt livsförnekande. Att Gud skulle kräva så mycket av oss människor att bara säck och aska, aldrig fest och glam, kan tillåtas. Och visst - det har funnits/finns rätt gott om kristna som agerar så, men jag tror inte alls att det är Guds vilja. Se på Jesus, han var bra ofta på fest hos olika vänner!

Så tror jag också att dessa verser kan vara särskilt provocerande i dagens samhälle.....

Om man ser sig omkring idag, det räcker faktiskt med att titta på reklam i reklamblad, tidningar, TV, så är det i väldigt hög grad "quick fixes" som gäller. Det ska gå fortast möjligt att göra, bli, få det man önskar, vare sig det gäller att tvätta fönster, banta, uppfostra din hund, tjäna pengar eller något annat.

Och alla ska springa åt samma håll, på den breda och enkla vägen där du inte behöver anstränga dig alls helst.

Jag ser mig själv som rätt lat och bekväm. Jag kan tappa tålamodet bra snabbt om jag inte förstår och lär mig något på "5 röda". Jag har inte den bästa karaktär när det gäller att börja eller sluta med något som jag borde/inte borde göra.

Men.....

Jag är också rätt (hrkl.....) envis! Och dessutom lätt att tråka ut, så är det något som är FÖR enkelt så tröttnar jag garanterat tämligen omedelbart.

Därför föredrar jag faktiskt en väg som den stigen på bilden här ovan. En väg som innehåller både ljus och mörker. En väg där man får se sig för lite var man sätter fötterna när man går den. Om jag tänker efter och är ärlig så föredrar jag oftast den framför en 6-filig autoban.

I mitt fall gäller det då givetvis tron, som faktiskt inte alltid är rakt igenom enkel och "gullegull" som en del vill göra den till. (Läs just Bergspredikan som verserna ovan är hämtade ur. Jag blir lika förvånad, och ibland rätt undrande, var gång någon säger att det är deras favorittext i Bibeln. Om jag frågar lite närmare brukar det visa sig att det är "Den gyllene regeln" ...allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra dem...." 7:12 som folk tänker på. Bergspredikan i sin helhet är oerhört "tuff"......) Men det gäller också annat.

Jag har, som den som läst min andra blogg vet, sedan 5 år en s.k. "problemhund" av rasen amerikansk cocker. Väldigt många har kommit med väldigt många olika råd av "quick fix" typ när det gäller arbetet med honom.... Men jag föredrar att ta det i lugnare takt, med mer långsiktiga mål.

Det gäller också det att göra det enkelt för sig genom att "hänga på" diverse trender, tycka som alla andra för att det är "rätt" i alla fall för stunden, hänga på i fördömanden eller jubel över det ena eller andra som anses "PK" just nu.

Sådant är jag sällsynt dålig på.....

Vad gäller min kristna tro så handlar den här smala vägen om att försöka finna ut vad Gud egentligen tänkt sig är gott för människan och så försöka att tillämpa det i mitt eget liv. (Finns väldigt mycket jag inte kommit särskilt långt med.....)

Vad gäller livet i det sekulära samhället handlar det för mig om att tänka själv. Att finna ut vad jag själv tycker/vill ha. Ofta är det naturligtvis så att tron visar sig även där.

Jag går ofta på magkänsla, den där första tanken att "SÅ tycker/tänker/vill jag". Men väldigt ofta kommer tankarna "Men tänk om.....". Det finns områden och enskilda saker där jag funderat i mycket, mycket lång tid och ibland t.o.m. försökt övertyga mig själv att tycka tvärt om, för det vore så mycket enklare när nu "alla andra" (eller i varje fall en sekulär majoritet) tycker så. Det brukar aldrig fungera.....

Den smala vägen är inte enkel! Den kan innebära att du blir mer eller mindre "paria" i vissa sammanhang. Du riskerar att känna dig utanför, märka hur du undviker att tala om vissa ämnen för att inte riskera rena gräl och uteslutning. (Men du kan naturligtvis också ofta hitta likasinnade!)

För mig är det dock inte riktigt något val. Jag kan helt enkelt inte svika min magkänsla och göra om mig, för då skulle jag inte längre vara den Gud har gjort mig till. Jag fortsätter allt att försöka lära mer om den smala väg som Jesus talar om, och jag fortsätter att vara den där "konstiga och rätt tråkiga och definitivt omoderna" som motsätter sig en hel del av det som anses självklart idag.


Jag tror nämligen fullt och fast på att det faktiskt är den trånga porten och den smala vägen som leder till livet! Och det vare sig du hoppas att den vägen leder till en evighet med Gud eller bara till ett världsligt liv där du är ärlig mot dig själv och det du tror på.

Allt gott!
Eva


fredag 20 juni 2014

Jaha....







Det var det där med att "starta om" den här bloggen.....

Väldigt många tankar finns, ibland rätt färdiga som blogginlägg, men blir tyvärr inte alltid nerskrivna. Ska försöka bättra mig....

Det som snurrar i huvudet mycket nu är det faktum att Sverige/Sveriges befolkning som ser sig som ett så "liberalt" land, ett land där man är fri att tycka och tänka som man vill, ändå är så begränsat i just tyckande.

Det har uppstått ett nytt uttryck, "toleransens intolerans", som jag tycker är oerhört bra! Jag kommer med största sannolikhet att skriva mer om det, för det är något som "stör" mig väldigt, det där att du i din strävan efter att godkänna alla tankar/idéer utesluter vissa.

Men nu är det midsommar!

Jag har ju lite allmänt svårt för s.k. "familje-/vänhelger,,,, I de flesta fall kan jag gå till den religiösa delen av helgen, men det är svårare nu.

Fast i och för sig....... I kyrkoåret är detta dagen/helgen för en av mina "hjältar" vars liv berättas lite om i Bibeln. (Ska man säga "hjälte" så är ju Jesus nr 1 dock): Johannes Döparen.

Jag tänker mycket på honom numer. Han var den som sa' en hel del som många inte ville höra.... Och han blev dödad för det....

Så säger man i vårt land, Sverige, att SÅ händer inte här! Då skulle jag vilja uppmana till eftertanke..... Gör det inte? "Får" man verkligen tycka och tänka och uttrycka vad man vill i vårt land utan att bli utmobbad på ett eller annat sätt?

Jag tycker inte det. Och jag tror att vi behöver nutida "johannesar".

Allt gott!
Eva