måndag 3 augusti 2015

Att läsa för att förstå....






...eller förstå för att läsa?

Ungefär så skulle jag beskriva den skillnad jag förundras över när det gäller läsning av Bibeln.

För mig är det fullkomligt självklart att läsa för att förstå. Jag är ingen akademiker, har inte ens gått klart grundskolan om vi ska vara petiga o har bara enstaka kurser från KomVux, o det ställer kanske till det ibland. Men...

Jag tycker o känner att det är givet att om jag inte förstår då söker jag svar! Jag söker böcker, via google eller FB-grupper, via vänner någon som kan hjälpa mig att förstå. Vad jag inte gör är att börja ändra i texten, "vrida" ords eller uttrycks betydelse eller bara avfärda det jag läser. Lika lite gör jag så med Bibeln som jag skulle göra det med en instruktion för en tidigare helt okänd teknisk pryl.

Jag har mycket liten förståelse för de som mer eller mindre helt avfärdar GT för att "Det är ju så otäckt med alla krig! Allt blod! Allt dödande! Det kan väl inte vara samma Gud som i NT?". Min reaktion är förstås delvis densamma - jag tycker också att det är otäckt o svårt att förstå mycket av det som sker i Israels tidiga historia. Mitt "svar" blir då, i motsats till många verkar det, att försöka hitta förklaringar. Det finns oerhört många klokare än jag som genom åren har funderat på hur GT ska förstås så det är inte särskilt svårt att hitta "ledningslitteratur". (I mitt fall när det gäller just krigandet blev det relativt nya "Krigen i Gamla testamentet - Ett försök att förstå" av Olof Edsinger.)

Jag gick med i Anta utmaningen som startade vid nyår. Först tänkte jag mig att vara med på något av de "Bibelspår" med medföljande läsningsplan som finns men det var ju inte riktigt för mig..... Då bestämde jag mig för "Eget spår" o tanken var en rak genomläsning från 1a Mosebok till Uppenbarelseboken. Den planen är väl inte alldeles helt övergiven men har fått ett litet stopp efter Nehemjas bok...

Jag är ju så attans nyfiken!

Det skulle väl då i o för sig inte stoppa läsning vare sig efter annans uppgjorda plan eller rakt igenom men.... Jag fick plötsligt för mig att "Jeremia! Hans bok har jag aldrig (en av många....) läst ordentligt. O där kan finnas klara likheter med vår tid om jag inte är helt fel ute.... Hm..... Läser Jeremia alltså!"

Nu har jag än inte ramlat över några direkt svårförstådda ställen, inte efter vad jag har förmåga o behov av att förstå även om jag inser att det med all säkerhet går att "gräva ner sig" i både det ena o andra. Ändå är jag glad att jag för nu rätt många år sedan fick syn på o köpte den lilla skrift som på bilden ligger uppvänd. Det är en enkel men ändå uttömmande skrift om just Jeremia, om tiden när boken skrevs, om historiens skeenden då, om verserna vartefter. För en amatör med mycket stort teologiskt intresse är sådana här små skrifter en guldgruva! (Jag har dessutom köpt de 6 som hittills utgivits av Bibelguiden/Bibeln Idag om brev i NT.)

Som inte helt studievan men (ibland alltför kanske) nyfiken vet jag med mig att jag ofta tar på mig väl mycket. Jag vill veta/lära ALLT o helst "igår".... Visst vore den enklaste vägen att ibland helt enkelt hoppa över det jag inte begriper/där Gud verkar bete sig väldigt underligt eller att helt enkelt bara avfärda det svåra i både GT o NT med ett "Ja, det var DÅ det! Idag vet vi bättre!" men jag fungerar inte så.

Min högsta önskan med läsningen är att förstå Gud bättre! Att komma Honom närmare. Att det kräver en viss ansträngning av mig, att jag kanske måste frångå resonemang som jag är van vid från "världen", att jag kanske faktiskt måste gå emot sådant jag själv tänker - det är för mig rätt självklart.

Så, jag kommer nog aldrig att förstå alla de som faktiskt vill ändra det ena o andra i Bibeln för att det ska passa "nutid", dem själva, det de vill göra/leva eller liknande.

För mig är Gud den evige, den vars ord vi kan lita på nu likaväl som man gjorde för 2000 eller 4000 år sedan! Givetvis har Han vetat, redan när texterna skrevs, hur vi människor skulle "utvecklas". Han vet att vi fortfarande, även i vår globaliserade, "moderna", fantastiska tid, har väldigt mycken kunskap, klokhet o visdom att hämta i Bibeln.

Om vi vill.... Om vi är beredda att försöka förstå vad vi läser snarare än läsa bara det som bekräftar oss själva. Inte är det enkelt! Inte är det alltid särskilt smickrande för samvetet! Men det ger så otroligt mycket mer att försöka lära känna Gud som Han är än att försöka göra Gud till den man vill.

Allt gott!
Eva
(O jo, jag stickar gärna samtidigt som jag läser. I alla fall enkel slätstickning.)

tisdag 21 juli 2015

Jag förstår.....






...närmast ingenting, känns det som ibland.

Alltså, jag förstår ingenting eller väldigt lite hur människor resonerar.

Just nu senaste tiden har det gällt begreppet "synd". Nu har jag ju i och för sig sedan ett antal år tillbaka förstått att rätt många inom Svenska Kyrkan (SvK) gärna ser att syndabekännelsen och förlåtelsen gärna "flyttas undan" så mycket det bara går i gudstjänsten. Helst skulle den bort helt och hållet. Nu på senare tid har jag hamnat i en del diskussioner där det här kommit upp och då fått höra en hel del argument och åsikter som förundrar mig mycket.

T.ex. det faktum att många, även väl så "kyrkvana" o till viss del även med viss teologisk utbildning, resonerar som att "Ja men efter Jesus finns ju ingen synd! Han har förlåtit allt!". Hur kommer man fram till det?

Jesus har tagit på sig våra synder - ja. Men det innebär efter allt jag förstått o lärt inte att synden som sådan därmed inte finns, att det finns en "per automatik-förlåtelse" om du ändå gör något fel.

Vad Jesus gjorde var väl ändå att ta straffet för våra synder, både de som begåtts före korsfästelsen o de som kommer att begås fram till vi är i den nya världen? Alltså att ta straffet - inte att ta bort synd som sådan.

Jag har hört flera som sagt ungefär: "Jag tror på Jesus men inte på Gud." som blir helt ställda när jag frågat "Men om du inte tror på Gud, vad ska du då med Jesus till?" Jesus som kom för att visa oss ett gott liv efter Guds vilja, som tog på sig att bli det försoningsoffer som behövdes mellan människa o Gud, i vars namn vi kan be om o få förlåtelse för de felsteg vi gör, hur gärna vi än skulle vilja undvika det.

Ibland sägs det "Men Jesus är ju bara kärlek!" som svar på hur man kan tycka att syndabekännelsen inte behövs. "Han dömer ju ingen!". Nej, det är möjligt att han inte dömde på det sätt som vi kanske hade förväntat, men det är han som ska döma en dag...

Jesus är kärlek, ja. Dock är den kärlek han visar inte utan krav! Jag är väldigt förtjust i berättelsen om kvinnan som riskerar att stenas av ett antal upprörda män. Hon som hamnar inför Jesus som säger ungefär: "Nej, jag dömer dig inte. Gå, o synda inte mer!"

Det jag läser in där är inte på något sätt ett "OK" till det hon anklagas för. Vad Jesus säger är ju att han inte dömer ut henne som person alls, däremot (och det tycker jag är väldigt viktigt) säger han "Gå du o fortsätt ditt liv, men ändra det så att du inte gör samma fel igen!". På intet sätt överskyler han hennes synd o säger att den inte spelar någon roll men han dömer inte ut henne som människa för att hon har syndat.

Jag ses kanske som en "dysterkvist" o alldeles för allvarlig när jag nu säger att jag faktiskt tycker att talet om synd är viktigt. För mig är det dock det. MEN då måste man också komma ihåg att, precis som Jesus i exemplet, skilja mellan en människa som person o den personens gärningar!

För mig är Jesus, hans offerdöd för att skapa en väg till försoning mellan Gud o människa, t.o.m. "lilla mig", något alldeles fantastiskt! Att vi kan bekänna att vi inte är perfekta, be om o få förlåtelse tack vare honom är oerhört.

Hur vore det om SvK (o andra samfund) istället predikade om o försökte lära ut vad det med synd o förlåtelse faktiskt är? Inte ett sätt att få människor att känna sig nedvärderade, dåliga o skamfyllda utan en helt underbar möjlighet till upprättelse o att "göra om, göra rätt".

Allt gott!
Eva

fredag 22 maj 2015

Att sortera livet.







Nu är det lite tid sedan förra inlägget (igen....) men det där med helgelse är fortfarande kvar i mina tankar på många sätt.

Just nu kretsar tankarna dock mer kring vad jag själv kan och vill göra i mening av ev. förändringar i livet.

Jag har rätt länge tänkt och funderat mycket kring vad som egentligen är viktigt. Vad är det jag lägger min tid, min kraft, mina tankar, pengar och annat på. Så läste jag en recension i Dagen av boken "Sann gemenskap. Om att leva i en kapitalistisk hederskultur." av Patrik Hagman. Boken beställdes på biblioteket och har nu lästs med stort intresse.

Som med de flesta böcker kanske jag inte håller med honom i allt, men den väcker sannerligen många tankar och idéer.

Jag  har nog mer eller mindre under hela mitt liv stått lite utanför den mer "gängse" kulturen och de mer "vanliga" levnadssätten. Dels av ekonomiska skäl - jag har helt enkelt i princip aldrig haft råd att hänga med vare sig i teknisk utveckling, i resandets kultur, i trender i övrigt, dels av rent envisa skäl - jag är född som lite "ensamvarg" (är klart övervägande introvert) vilket väl förstärkts av mobbning och utanförskap i flera sammanhang och därmed rätt van att leva mest efter egna val.

Länge har funderingarna gått kring vad som anses viktigt i dagens samhälle. Att "vara som alla andra" är något som fascinerar mig! Mer och mer ser man att människor tenderar att verka rent livrädda för att inte vara, tycka, tänka, bete sig just som "alla" andra, samtidigt som de allra flesta skulle hävda att de gör alldeles väldigt egna val.

Det som bekymrar mig är vad det där att "följa strömmen" får för konsekvenser, både för världen i stort i avseende på t.ex. miljö och för oss som människor.

Vad gör det med oss människor när det viktigaste (jo, liten överdrift) blir att välja "rätt" chips till fredagsmyset, att ha "rätt" kläder, "rätt" bil, åka till "rätt" semestermål, välja "rätt" inredning i bostaden och att fika på "rätt" kafé?

Naturligtvis måste människor få köpa både chips, bilar, kläder och kaffe, jag protesterar inte mot det! Vad jag däremot protesterar mot är följderna av att dessa saker blir så oerhört viktiga så att det ger "svallvågor" in i så mycket annat.

När allt detta "måste" köpas för att du ska känna dig helt accepterad i samhället måste du tjäna mer och mer pengar. En ständig strävan efter mer pengar ger per automatik en större egoism, det hävdar jag faktiskt bestämt. (Jo, fattigdom, ren fattigdom, kan naturligtvis också generera egoism. Men väldigt få av oss i Sverige står dock på gränsen till det.) I vår strävan efter mer och mer armbågar vi oss fram i fler och fler sammanhang - i arbetet, i vilken skola vi väljer till våra barn, i kön i mataffären t.o.m.

Jag kan känna ren oro för människor när jag ser hur de stressar runt för att vara säkra på att tjäna pengar nog för att hinna allt det där som "tiden" säger att man ska....

Nu lever jag själv då i en lite speciell situation kanske och det skulle kunna hävdas att "Det är lätt för dig att säga!" men jag vill då ändå påstå att även den som lever ett mer "normalt" liv faktiskt har val.Val som jag då ofta tänker står mellan yttre eller inre gemenskap.

Vad jag väl är ute efter är att jag rent ut sagt skräms av den egoism som har växt fram i denna ständiga jakt på "måsten". Jag är väl medveten om att det har sett ut så här av och till genom historien men tycker mig ändå se en skillnad. Nu röstar jag visserligen på den borgerliga sidan, har alltid gjort både av uppväxt och av egna tankar, men något jag har stor respekt för från "andra" sidan är tanken om folkhemmet. Inte så att alla nödvändigtvis ska ha det alldeles lika vad gäller ekonomi och liknande, vilket en del verkar tolka in i det begreppet, men att man ändå byggde på en gemenskap.

Nu minns jag faktiskt inte om det var i den nämnda boken eller någon annan stans men jag läste jämförelsen att förr byggde man för det gemensamma goda, idag bygger man för det egna/den egna familjens goda - se'n får andra klara sig bäst de kan. Det samhället tror jag inte har några som helst goda förutsättningar att överleva.

Jag ska inte bli för långrandig här utan återkommer och utvecklar mina tankar mer.  Om egoismen, om vådan av att alla "ska" tänka och tycka lika, om vad som kanske, kanske skulle kunna vara en motkultur.

Allt gott!
Eva

måndag 13 april 2015

"Se'n då?"






Jag har på senare tid funderat på det med helgelse. Ni vet - det där som det talas om en hel del i ffa Pauli brev, epistlarna, att "låta sig helgas", "att bli helig".

Om jag skulle försöka förklara det för någon ny i tron eller annars nyfiken skulle jag nog säga att helgelse är fortsättningen efter frälsningen, efter att ha kommit till tro, efter att ha tackat ja till Jesu inbjudan att följa honom.

För mig har det kanske sett lite annorlunda ut dock, jag har inte upplevt det "frälsningsögonblick" som många talar om i de kristna sammanhang jag känner mig hemma i numer. Jag tror att jag har skrivit om det tidigare, att jag känner det som att jag mer eller mindre är född med tron. (Jag tror för övrigt att vi alla är födda med ett frö till tro.) Jag minns inga aftonböner hemma eller så men jag gick i söndagsskola, har en del kristna/bibliska barnböcker kvar o.s.v.

Jag skrev nog också i det sammanhanget att det är bra underligt att jag är troende överhuvudtaget....

Jag är sällsynt envis med "Kan själv!", "Vet själv!" och liknande - och så går jag med på att mer eller mindre "styras" av Gud? Bara det är för mig ett bevis på att tron är riktig, att Gud finns.....

Det här med att tron funnits med hela livet (även om jag inte alls alltid levt så....) har ställt till det lite i min hjärna när det gäller helgelsen....

I perioder under åren sedan jag hamnade i S:ta Clara har jag märkt att olika saker liksom "tagits ifrån mig" och tappat sin betydelse hur viktiga de än kunnat kännas innan. Ofta har det varit sådant som jag lagt rätt (för...) mycket tid på fast det egentligen, om jag tänker efter, inte ger ett enda dugg i retur. (Jag ska kanske påpeka att det inte är sådant som kan hänföras till mognad, att bli äldre eller liknande.) Nu när jag har hamnat i en ny församling, Betlehemskyrkan i Stockholm, märker jag ytterligare en "våg" av helgelse och har denna gång försökt läsa mig till lite mer ledning för mer förståelse.

Ett starkt minne är nog ändå det som gett mig mest hjälp. En kväll i S:ta Clara när en engelsk pastor talade i samband med en mässa (och skivrelease faktiskt!) där jag fick ett klart möte med Helig Ande. Det är just efter det mötet som mycket skett, i alla fall som jag varit medveten om att det skett.

När jag började tänka mer på detta nu så kom jag också ihåg frågan som jag hört ibland, just den från rubriken: "Se'n då?". Jag har hört den frågan ställas av människor som kommit nya t.ex. till Klara med meningen ungefär "Vad gör jag nu då? Vad gör man som kristen?"

Idag skulle jag vilja svara: "Nästan ingenting! Du ska nästan vara försiktig med att göra för mycket snarare.".

Något som det då och då talas om är ju att många kristna nästan "vänder ut och in på sig" i sina strävanden efter att vara "tillräckligt kristna" och det tror jag inte bara är rent livsfarligt (utbrändhet är icke roligt....) utan också väldigt fel.

Självklart "kräver" det kristna livet en del! Som kristen är du faktiskt förpliktigad t.ex. att försöka se alla människor som Guds älskade skapelser och behandla dem därefter. Du kan inte göra sådant som att gå från gudstjänsten och spotta på tiggaren vid t-banan, för att ta ett exempel. Att ha den smått berömda bokstavsraden WWJD - what would Jesus do - i bakhuvudet är ingen dum idé. (Om jag alltid lever upp till det? Jag läser allt gärna med i syndabekännelsen jag med kan jag avslöja....)

Men - och det tror jag är ett viktigt men - det allra viktigaste du kan göra är att vara öppen för Guds/Helig Andes göranden i ditt liv! Att be något i stil med "Hjälp mig Herre att bli förvandlad av Dig!".

Jag tror att Svenska Kyrkan (om än inte EFS där jag är medlem) talar för lite om Helig Ande! Jag tror att många som kommer till tro också mer eller mindre riskerar att komma UR tro för att de får för lite ledning till växande i tron. Att man ibland är så glad över en ny medlem, en ny gudstjänstbesökare att man till viss del tappar det att den nye behöver hjälp också att växa. Alpha-kurser finns på många ställen men inte överallt t.ex.

Helgelse är underbart! Jag har mött människor som svurit som värsta hamnsjåare men slutat med det som om någon knäppt med fingrarna. Jag har mött människor som behandlat sina nära och, faktiskt, kära fruktansvärt illa men som upphört med det lika fort. (Och sedan fått arbeta för nytt förtroende givetvis.)

Jag tror att vi behöver tala mer om helgelse helt enkelt.

Allt gott!
Eva

lördag 28 februari 2015

Fasta - favorittid.







Ja så är det faktiskt, att fastan är lite av en favorittid i kyrkoåret.

Jag är ju lite "knäpp" kanske, som är så väldigt förtjust i det lite "tyngre", det där som får hjärnan att arbeta lite mer.

Fastan är sådan.

Det finns så mycket att reflektera över denna tid! En mycket fin psalm börjar "Se vi går upp till Jerusalem" vilket borde ge lyckokänslor men i denna tid pekar mot påsk och korset. Funderingarna kretsar ju gärna kring varför??? Varför ville Gud plåga sin egen son på det sätt som skedde?

Jag har nu gått med i något som kallas "Anta utmaningen", en utmaning som består i att läsa Bibeln var dag under 1 år. (Eller skapa nya vanor och fortsätta läsa var dag.....) Det finns olika "spår" att följa som leder till hela Bibeln på ett år eller delar av den. För att inte lova för mycket så skrev jag först in mig som deltagare i "Kvartsspåret" som säger c:a 15 min/dag som ger 25% av Bibeln på ett år. Efter att ha vimsat lite är jag nu istället på ett lite eget spår, att läsa rakt igenom och inte "hoppa" mellan gamla och nya testamentet som det är i flera läsningsplaner.

Nu är jag i slutet av 3 Mosebok. Inte den mest inspirerande läsning kanske. Mängder av regler för offer t.ex.

Som vanligt hamnar jag i tankar om hur i hela fridens jag kan acceptera detta?!? Jag som är sällsynt envis med att bestämma själv, tänka "eget" och har otroligt svårt för att acceptera att andra ska sätta reglerna - hur kan det komma sig att jag faktiskt tror på en Gud som i vissa lägen kan verka tjurig som ett barn som säger "Älska mig! Annars slår jag dig!!!"?

En anledning är faktiskt just det att jag tror.....

Vi som lever idag har ju "facit". Vi vet att vägen upp mot Jerusalem var tung, att det som sedan skedde var tyngre, grymt, orättvist, hemskt men ändå helt underbart. Vad de som var med hade för tankar kan vi bara gissa.

Min läsning nu i gamla testamentet ger en del svar. Vi har en helt fantastiskt Gud! Jo, det visste vi ju i och för sig.... Men när man läser GT mer "ordentligt" som jag nu försöker inser man det än mer. Han (hon, den, det.... Jag tror inte våra ord egentligen förslår där.....) har skapat oss. Han vet vad som är bäst för oss. Vi kan tänka som jag ofta gör att Han är småsint och tjurig och bara vill bestämma allt själv, men då ska man nog tänka igen och fundera mer allvarligt på vad det är Gud faktiskt "kräver". Gör man det så inser man att det är bra kloka råd och regler.

Den läsningen ger också en annan förståelse av fastetiden och av vandringen upp mot Jerusalem och korset. Gud hade försökt! Verkligen försökt att få människor att förstå. Förstå att vi faktiskt behöver tänka med mer kärlek på den som faktiskt skapat oss.

Det är svårt det där, kanske än mer i vår tid när vetenskapen gett mycken insikt om hur livet utvecklats, att tänka sig en enda Skapare. Mitt förnuft säger emot, men min känsla gör det inte. Mitt förnuft protesterar mot alla regler som GT-läsningen påvisar, alla de regler som vi mäniskor igen och igen och igen bryter (brutit) mot och som i förlängningen leder till korset.

Men så.......

Vi har en Skapare som ville oss! Vi har en Skapare som såg att vi faktiskt inte lyckades avhålla oss från synd, inte kunde låta bli att bryta kontakten när vi tänkte det var roligare/enklare på "andra sidan". Man må tycka att Gud är småsint, gnällig, tjurig och som vilken 3-åring som helst som hojtar om att "Älska mig!" men om vi tror på Gud som Skaparen så är det väl inte så konstigt kanske.....

Fastan, och i förlängningen påsken med långfredagen, visar på vilken älskande Skapare vi har - "Ok,,,,, Ni fixar inte detta så jag får lösa det från mitt håll....". Han kommer själv, lever med oss, ger sitt liv i lösen för oss alla....

Att tänka att det är viktigt, rent livsagörande, förutsätter givetvis tron på Gud. Och det går då helt emot min personlighet i övrigt..... ATT jag tror är för mig det största beviset på att Gud finns.

Vi går i fastan mot korset och beviset på att vi har en älskande Gud. En Gud som ger allt för oss. En Gud som faktiskt har rätt att kräva respekt.

Allt gott!
Eva