tisdag 21 juli 2015

Jag förstår.....






...närmast ingenting, känns det som ibland.

Alltså, jag förstår ingenting eller väldigt lite hur människor resonerar.

Just nu senaste tiden har det gällt begreppet "synd". Nu har jag ju i och för sig sedan ett antal år tillbaka förstått att rätt många inom Svenska Kyrkan (SvK) gärna ser att syndabekännelsen och förlåtelsen gärna "flyttas undan" så mycket det bara går i gudstjänsten. Helst skulle den bort helt och hållet. Nu på senare tid har jag hamnat i en del diskussioner där det här kommit upp och då fått höra en hel del argument och åsikter som förundrar mig mycket.

T.ex. det faktum att många, även väl så "kyrkvana" o till viss del även med viss teologisk utbildning, resonerar som att "Ja men efter Jesus finns ju ingen synd! Han har förlåtit allt!". Hur kommer man fram till det?

Jesus har tagit på sig våra synder - ja. Men det innebär efter allt jag förstått o lärt inte att synden som sådan därmed inte finns, att det finns en "per automatik-förlåtelse" om du ändå gör något fel.

Vad Jesus gjorde var väl ändå att ta straffet för våra synder, både de som begåtts före korsfästelsen o de som kommer att begås fram till vi är i den nya världen? Alltså att ta straffet - inte att ta bort synd som sådan.

Jag har hört flera som sagt ungefär: "Jag tror på Jesus men inte på Gud." som blir helt ställda när jag frågat "Men om du inte tror på Gud, vad ska du då med Jesus till?" Jesus som kom för att visa oss ett gott liv efter Guds vilja, som tog på sig att bli det försoningsoffer som behövdes mellan människa o Gud, i vars namn vi kan be om o få förlåtelse för de felsteg vi gör, hur gärna vi än skulle vilja undvika det.

Ibland sägs det "Men Jesus är ju bara kärlek!" som svar på hur man kan tycka att syndabekännelsen inte behövs. "Han dömer ju ingen!". Nej, det är möjligt att han inte dömde på det sätt som vi kanske hade förväntat, men det är han som ska döma en dag...

Jesus är kärlek, ja. Dock är den kärlek han visar inte utan krav! Jag är väldigt förtjust i berättelsen om kvinnan som riskerar att stenas av ett antal upprörda män. Hon som hamnar inför Jesus som säger ungefär: "Nej, jag dömer dig inte. Gå, o synda inte mer!"

Det jag läser in där är inte på något sätt ett "OK" till det hon anklagas för. Vad Jesus säger är ju att han inte dömer ut henne som person alls, däremot (och det tycker jag är väldigt viktigt) säger han "Gå du o fortsätt ditt liv, men ändra det så att du inte gör samma fel igen!". På intet sätt överskyler han hennes synd o säger att den inte spelar någon roll men han dömer inte ut henne som människa för att hon har syndat.

Jag ses kanske som en "dysterkvist" o alldeles för allvarlig när jag nu säger att jag faktiskt tycker att talet om synd är viktigt. För mig är det dock det. MEN då måste man också komma ihåg att, precis som Jesus i exemplet, skilja mellan en människa som person o den personens gärningar!

För mig är Jesus, hans offerdöd för att skapa en väg till försoning mellan Gud o människa, t.o.m. "lilla mig", något alldeles fantastiskt! Att vi kan bekänna att vi inte är perfekta, be om o få förlåtelse tack vare honom är oerhört.

Hur vore det om SvK (o andra samfund) istället predikade om o försökte lära ut vad det med synd o förlåtelse faktiskt är? Inte ett sätt att få människor att känna sig nedvärderade, dåliga o skamfyllda utan en helt underbar möjlighet till upprättelse o att "göra om, göra rätt".

Allt gott!
Eva