torsdag 29 december 2016

Nöjd - kan man vara det?







Under december fastnade jag för en reklamkampanj som syntes på stora affischer över hela sta'n (i TV också tror jag mig ha förstått). Jag tror att det var ett telecombolag som var avsändare men jag är faktiskt inte helt säker för jag fastnade i texten o så drev tankarna iväg, var gång jag såg den.

Det stod ungefär "Det sägs att man ska vara nöjd, men det tycker inte vi. Nöj dig inte med mindre än..." .

För ett företag som vill sälja in nya produkter är det här givetvis ett självklart tanke-/uttryckssätt men mina tankar for givetvis iväg åt mer än deras produkt.

Vad säger det här om det samhälle/den tid vi lever i?

Har vi fått ett samhälle där vi hela tiden hetsas till att aldrig känna oss (FÅ känna oss) nöjda?

I jultider syns väl detta mer än annars kanske. Det stressas o springs för att handla de bästa klapparna, lagas den bästa maten, städas hemma så att hemmet ser ut som det bästa. Jag menar inte att det är fel vare sig med klappar, god mat eller ett fint hem men jag funderar över vad som blir av all den där stressen, hetsen o springet när julen är över. Är vi nöjda med hur det blev? Ser man till hur många som tydligen säljer sina julklappar på olika nätsajter redan på juldagen (eller t.o.m. julaftons kväll!) så verkar det inte så.

Har vi blivit så indoktrinerade med att aldrig vara nöjda så att även den dyraste av julgåvor inte duger o gör oss nöjda när vi väl fått den? Är det så att vi inser att den faktiskt inte vände livet o allt blev total lycka o vi kunde luta oss tillbaka nöjda o belåtna?

Jag har förstått att jag ibland retat upp folk helt omedvetet. (Kan annars ibland erkänna viss högst medveten provokation...)
Jag lever med en bra begränsad ekonomi. Delvis p.g.a. egna tillkortakommanden som gör att jag inte riktigt anser mig ha rätt att gnälla. Visst finns det saker jag verkligen skulle behöva som jag inte ser möjlighet till. Inga lyxigheter men visst, saknade ändå. Det finns saker jag nog gärna skulle kunna göra men inte har möjlighet till. Men ändå....

Jag har det jag behöver för det dagliga livet.

Tak över huvudet. Kläder på kroppen. Mat.

Egentligen är det inte mer vi faktiskt behöver, så jag är ändå rätt nöjd.

Låter jag löjligt "tjusig" o som om jag vill beskriva mig som otroligt "duktig"? Det hoppas jag inte!
Tänker någon "Så där säger hon bara för att hon är så illa tvungen leva så!"? Det kanske det ligger något i även om jag skulle vilja vända lite på det o säga att om man lever med mina omständigheter så inser man både vad man faktiskt behöver o vad man inte behöver.

Låter jag fientlig mot företagande, marknadsekonomi o dyl. o hur kan jag som beskrivit mig som borgerlig (i alla fall i uppväxt) i så fall säga så?

Det vågar jag säga att jag inte är, fientlig mot sådant. (Vad gäller politik så har jag, till min egen förvåning, upptäckt att jag bryr mig betydligt mindre numer. Inser att jag ser mig själv som kristen i första hand även i förhållande till politiken.)

Jag menar inte alls att vi ska förbjuda folk att handla. Inte ens de som köper jeans för 2.000:-, en handväska för 15.000:- eller en tavla för 50 miljoner faktiskt. Vad jag menar är att vi kanske skulle behöva lära oss att faktiskt vara nöjda ibland.

Kan man i alla fall fundera på det? Fundera på om du kanske inte egentligen kan vara rätt nöjd med ditt liv? Du kanske inte har det precis som du allra helst skulle vilja men handen på hjärtat - saknar du egentligen något för att kunna leva ett bra liv? Tror du verkligen att du blir lyckligare o mer nöjd med tillvaron om du bara får den där senaste mobilen (trots att den du har fungerar utmärkt) eller om du bara kan få "shoppa loss" ordentligt i mellandagsrean (o komma hem med en massa som du kanske aldrig använder - men du har det i alla fall i garderoben!). Kan du se dig omkring hemma o tänka att du faktiskt borde kunna vara rätt nöjd o glad (utan att snegla på andra! Bara efter ditt eget.)?

Kan du känna tacksamhet över det du faktiskt har?

Sådant skulle jag vilja att vi diskuterade lite mer.

Allt gott!
Eva


torsdag 15 december 2016

Gal. 1:10






I klartext alltså Galaterbrevets 1:a kapitel vers 10.

Den lyder så här:

Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare."

Den versen har snurrat i mitt huvud rätt länge nu, flera år faktiskt. I en av de biblar jag använder (lite olika om jag tar en med fotnoter eller ej t.ex., beror på typ av läsning) ligger en lapp vid den versen där jag skrivit: "LÄS Svenska Kyrka!!!".

Det här är faktiskt något som bedrövar mig otroligt, hur Svenska Kyrkan (SvK) vänder o vrider sig för att snarare i första hand vara människor till lags o inte se till Gud som den som faktiskt ska vara nöjd.

Det handlar om allt från hur man behandlar en del teologiska frågor till hur man verkar se på Bibeln o till hur man behandlar de som inte omedelbart vänder sig efter beslut som tas t.ex. på Kyrkomötet (KM).

Jag tror att ett litet svar dök upp i en intervju med Wanja Lundby-Wedin nyligen, i Kyrkans Tidning. Den handlade om hur det ska hanteras att det fortfarande finns de som vill bli präster men inte vill viga (till äktenskap) homosexuella par. Nu tänker jag att just frågan i sig egentligen inte spelar roll, det hade kunnat handla om närmast vad som, det intressanta är hennes tankar om tro.

Eller är det tro det talas om? Hon säger i intervjun att det här beslutet (om att motståndare till samkönade äktenskap inte ska få prästvigas) ju säkert kommer, om inte annat så när "...kyrkomötet valts om o det kommer in folk med andra åsikter..." (ungefärligt citat).

Åsikter?
Jag har alltid trott o tänkt att i kyrkan är det tro vi talar om o inte åsikter. (Det smått lustiga är att det på olika nivåer i SvK ofta upprepas "in absurdum" att "Vi är en trosgemenskap o inte en åsiktsgemenskap.". Vad blir av det då?)

Nu ska jag inte påstå att jag blev särskilt förvånad men upprörd blir jag ändå, av att få det så rakt bekräftat att tro inte längre värderas av alla i SvK. Det har ju under många år varit så att KM verkat anse att man faktiskt kan rösta, använda demokratin, för att bestämma vad som ska vara kristen tro.

Bibeln? undrar jag då - har den inget att säga till om? Har Gud inget att säga till om? När det gäller HBTQ sägs det då att "Vi vet ju bättre nu!" vilket ju i grunden innebär att man säger sig veta bättre än Gud. Skulle jag aldrig våga kan jag erkänna...

Nu är verkligen inte just äktenskapsfrågan det enda i detta men den har ju (rätt olyckligt tycker jag) blivit något av en symbolfråga o en fråga som verkligen delar kyrkan o också har visat upp väldigt "fula" sidor hos en del. Det här gäller t.ex. de som för allt i världen vill tona ner allt tal om synd. De som t.o.m. går så långt som att säga att Jesus inte alls dog en offerdöd för inte behövde någon offras för allas våra synder inte. Eller de som hävdar att både jungfrufödsel o uppståndelse måste tolkas. Tolkas som att man använder de begreppen för att förstärka Jesu betydelse men egentligen så var det ju inte så det hände. För det vet vi ju numer, att jungfrufödsel kan inte ske o inte kan "man" uppstå från de döda heller.  (Gå på vatten, uppväcka döda, bota blinda o.s.v. är då givetvis lika uteslutet.)

Att "man" är en sak o Gud en annan? Att Gud kanske faktiskt är så speciell att Han kan? Nej men det kan man ju inte försöka hävda inför dagens upplysta människor heller!

Låter jag smått cynisk o rätt irriterad? Jo, det är just så det är. Jag blir rent bedrövad över hur lite Guds helighet får plats i SvK idag! Givetvis finns mängder av vanliga medlemmar/lekmän, präster, diakoner, musiker o andra som håller den heligheten just helig o högst men tyvärr är det inte alltid (oftast inte) de som får chansen att bestämma/vara tongivande.

Jag har säkert skrivit om det förut men kanske inte så öppet som här, att jag tänker att SvK är så otroligt mån om att behålla medlemmar att man faktiskt inte helt vågar stå för den kristna tron. Man vågar inte säga att "Bibeln säger...." o hävda Bibelns auktoritet. Man bortser inte bara från Bibeln utan också från vad kristna under 2000 år (snart) har hållt för sant - för vi idag är ju så mycket bättre o vet så mycket mer.

Min allra största fråga idag är nog egentligen vad man faktiskt menar med tro? Är det något vi ändrar efter dagsläget eller är Guds ord kanske faktiskt evigt?

Mitt eget svar vet jag väl då...
Jag fick ord på det i en vers ur Jesajas bok, kap 8 vers 13, när  jag läste igår:
"Håll Herren Sebaot helig. Låt honom vara er fruktan o den ni  bävar för."

Det skulle jag verkligen vilja se genomsyra Svenska Kyrkan! Det är otroligt mycket viktigare än att behålla så många medlemmar som möjligt. Vi har en tro att bevara, som inte kan underställas demokratiska omröstningar. Vi har en Gud att hålla helig o en Bibel med Hans ord att hämta kunskap ur snarare än att sätta fingrar i luften. Vi ska leva I världen men inte AV den.

Allt gott!
Eva

onsdag 16 november 2016

Behöver vi behövande?



Jag såg mer eller mindre av en slump igår progammet "Biståndsfällan" från UR (kan ses här en tid) o det har sedan upptagit tankarna en hel del.

Det är oerhört intressant att höra de "i andra änden av givandet" tala om bistånd o hur de ser på det!

I programmet intervjuades t.ex. 2 män på Haiti som drev en firma som tillverkar solceller o av dem drivna gatlyktor. Det hade de gjort en tid när den stora jordbävningen inträffade. Anställt en hel del män som riskerade hamna i gängkriminalitet t.ex. Ett verkligt gott exempel på entrepenörskap.

Men så inträffade då jordbävningen.
Som vi vä är många som minns så störtade en hel del biståndsorganisationer iväg till Haiti. Givetvis mycket bra! När en katastrof inträffar behövs verkligen omvärldens hjälp. Men....

En av dessa biståndsorganisationer kom just med solceller, som de skänkte bort. Solceller i tusental. De här männen berättade att från att ha sålt uppåt 50 per månad gick deras försäljning ner till att bli bara 5 på flera månader.

Tänk om den organisation som skeppade in en massa material istället hade tagit sig tid att kolla om det kanske redan fanns företag där som kunde detta o istället köpt från dem? Kanske hjälpt till med material men låtit det lokala företaget tillverka o sälja? Det hade varit större hjälp, åtminstone i det långa loppet.

En annan berättelse var den om ett skoföretag. De hade upptäckt att en viss sorts rätt enkel sko var väldigt populär i Argentina. Tillverkades av lokala företag givetvis. Detta företag tar med sig idéen/skotypen hem o börjar tillverka i en massa färger o mönster för att tilltala alla. Som "motgåva" lovar de att skänka ett par skor till ett barn i ett fattigt land för varje par skor de säljer.

Givmilt. Bra att barn får skor. Faktiskt väldigt gott gjort. Men....

Vad händer med de som ursprungligen tillverkade dessa skor? Man tar faktiskt ifrån dem den inkomstkälla de hade o utarmar därmed på sikt landets ekonomi. Varför inte istället lova att för varje par man säljer av de man tillverkar själv köpa ett par av de lokala tillverkarna o så skänka dem? T.ex.

Många kloka röster i programmet talade om just det jag minns en diskussion om i ett politiskt sammanhang (borgerligt, tro det eller ej!) för många år sedan. Då pratade vi om hur mycket bättre det vore att åka ner till Afrika med ett gäng symaskiner o några duktiga sömmerskor o lära kvinnor där att sy för att med tiden kunna sälja. Istället för att åka dit med mat, medicin, kläder o annat de behöver som man bara ger bort för att sedan få åka dit igen för att inget egentligen förändras.

Missförstå inte nu - givetvis ska vi hjälpa med mat, medicin, vatten, kläder o annat när det verkligen behövs! Men när människor är mätta o har kläder på kroppen så måste man ju också tänka vidare o inte bara vänta in nästa katastrof. Vad kan vi göra för att kanske t.o.m. förhindra att nästa katastrof ens inträffar?

Naturligtvis krävs ibland politiskt/demokratisk påverkan utifrån men nu handlade detta i huvudsak om den där rent materiella hjälpen. En haitisk man konstaterade krasst att "Hur ska man få folk att göra något själva när de bara får o får o får av alla de otaliga biståndsorganisationer som kommer?".

Rubriken jag satt här är precis vad jag tänker. Är det så att vi i den rikare delen av världen faktiskt behöver de behövande för att må bra själva? Är det så, i alla fall ibland, att vi behöver givandet för vår egen skull o inte i grunden tänker på de vi ska hjälpa? Vad är egentligen till mest hjälp?

Självklart, alldeles väldigt självklart, ska vi störta iväg med sjukvård o annat som behövs i en kris! Men sedan?

Det finns ju länder i världen som nu är så "insyltade" i bistånd att om alla organisationer drog sig ur så faller hela samhällen. Jag minns att jag läste något om sådant i samband med just jordbävningen på Haiti, att andra länder plötsligt inte fick all hjälp de var vana vid för den gick då dit.

En afrikan påpekade sin irritation över att många länder i Afrika kallas fattiga. "Många av oss är inte alls fattiga! Vi har i många länder otroliga naturresurser i forma av mineraler, olja, turistnäring o annat. Vi behöver utveckla sådant, få drivkraft att ta tag i det vi faktiskt kan bli självständiga med/av o inte bara få!" sa' han ungefär.

Jag tänker i det att vi i I-länder har ett visst behov av behövande stoppar mycket av detta. Vad ska vi göra för att känna oss goda om vi inte kan skicka pengar för vaccinationer till barn i Afrika t.ex.?

Men det är väl faktiskt inte godhet? Eller? Det sant goda vore väl att hjälpa dessa människor till att stå på egna ben? Inte som nu närmast hålla dem beroende av, faktiskt, rent egoistiska skäl.

En tanke värd att tänka tycker jag.
Se programmet om du kan o är intresserad av dessa frågor! Det är väl värt den tiden.

Allt gott!
Eva

tisdag 8 november 2016

Snäll eller "snäll"?







Så blev det uppehåll här igen... Anledningen är väl mest att det varit en del omvälvningar här, med djur som blivit gamla o annat. Det ska finnas lust o inspiration att skriva o den finns kanske inte alltid i allt.

Dock pågår ju tänkandet ändå för fullt o kanske än mer egentligen, när hjärnan behöver sysselsätta sig med annat än oro, o just detta med dagens samhälles förståelse av "snällhet" är något som inte sällan upptar kapaciteten där i översta delen av mig.

Jag har tidigare skrivit om hur många verkar tolka att vara kärleksfull o då i meningen att många som svar på nästan allt säger "Men Gud/Jesus är kärlek! Bara kärlek!". Jag håller ju med om det men brukar vilja veta vad man då lägger in i ordet kärlek. Det samma gäller vad man tänker när man kallar någon snäll.

Jag ska berätta en episod från en tid tillbaka.
En vän till mig har en liten men ändock viktig hjälp att ta till i sitt vardagsliv, för att få det att fungera. Vid ett tilfälle när den hjälpen verkligen behövdes fanns den inte där o det visade sig vara p.g.a. att en annan person lagt sig i o "styrt om" så att hjälpen trodde sig inte behövas.

Det här kom fram o när jag av en ren slump mötte den som lagt sig i kom det upp. Jag var möjligen rätt frän i tonen när jag sa att jag nog tänkte det hade varit mest rätt att inte lägga sig i det man inte vet något om.

Svaret jag fick var ungefär: "Jag trodde ni kristna skulle vara snälla!".

Jodå, det tycker jag också, men.....
Det som sades där var ju egentligen "Eftersom du inte är snäll mot MIG så är du per definition inte snäll!". Ingen tanke på att jag nog faktiskt kunde beskrivas som snäll mot den som besviken o rätt irriterad fått ändra sina planer p.g.a. denna persons "iläggande".

Nu ser jag givetvis det djupt mänskliga i detta, tro inte annat. "Om du inte är snäll mot mig så är du rakt igenom dum!" är en väldigt mänsklig reaktion. Mitt problem är att det där dyker upp så ofta numer. Att snällhet o kärlek förutsätts tillåta precis allt, närmast oavsett hur du bär dig åt, vem du sårar o.s.v. Det enda det handlar om är vad du själv vill o anser rätt.

Där kommer ett stort problem in när vi kommer till kristen tro!
Gud ÄR kärlek! Jesus ÄR oerhört snäll! Men vad lägger vi i orden? Tolkar vi de stora orden så att de bara ska vara medhållande?

Jag återkommer ofta i tankarna till en krönika jag läste i Dagen för nu rätt länge sedan. (Har nämnt den här förut.) Om en mamma som får en 3-årings hela ilskelager över sig när barnet stoppas från att på trehjuling köra rakt ut genom grinden o ut på gatan. Naturligtvis är mamma "dummast" o inte det minsta snäll! Eller....

Jag ser varje förälders sätt att stoppa sådant som det nära på största beviset på just snällhet o kärlek! Visst är kramar, uppmuntran, mat o allt sådant också det, men att skydda den man älskar är ju liksom en grund.

På samma sätt är det ju med Gud. Han älskar oss o vill skydda oss o därför uppfattas inte allt i Bibeln som "snällt" i den mening dagens människor verkar lägga i ordet.

Så för att "sy ihop"....
Jag undrar om inte Svenska Kyrkan har sin del i att så många numer säger som just den här personen som lagt sig i, att jag inte var snäll, när man ofta verkar undvika det som är svårt med Gud? Visst finns en del med i kyrkoårets texter men när jag tänker tillbaka lite är det inte förrän jag hamnade i S:ta Clara o nu i Betlehemskyrkan, båda inom EFS (Evangeliska Fosterlands stiftelsen, väckelserörelse inom SvK) som jag hört präster predika om det mer ordentligt.

Gud ÄR snäll o kärleksfull, det är därför Han inte vill att vi ska bete oss på sätt som Han vet är dåligt för oss.

Jag tycker faktiskt att jag var rätt snäll som påpekade att min vän fått det extra besvärligt för att en annan rent ut sagt "lagt näsan i blöt". Både mot vännen o mot den jag talade med faktiskt. Det är inte alltid snällt att låta någon bara fortsätta i samma spår o för det bli mindre väl sedd.

Jag skulle gärna se att vi funderade på vad vi lägger i ord som snäll o kärlek.

Allt gott!
Eva

onsdag 6 juli 2016

Vart har respekten...







... för Guds helighet tagit vägen?

Det har jag frågat mig då o då under ett antal år men nu har det aktualiserats än mer senaste tiden. Aktualiserats av människor som inte ser Bibeln som Guds ord utan helt o hållet skrivet av människor (o som då kan bortse från delar av den för stt det är skrivet i en viss tid, med den tidens värderingar) eller som på fullt allvar hävdar att Gud måste ha "insett sina misstag" o ändrat sig mellan GT o NT.

Särskilt det sista här fick mig faktiskt att "baxna"!

Jag tänker inte alls hävda att det inte finns en hel del i GT som får en att rysa o önska att Gud inte var inblandad! Jag tänker inte säga att jag inte förstår de som tänker att det måste vara en riktigt eländigt elak o rent ond gud som agerar i vissa delar där. Men....

När jag hamnar i sådana texter i Bibeln, vilket kan gälla NT också, då letar jag förklaringar, söker efter vad teologer skrivit när de försökt reda ut, frågar mig fram o försöker förstå varför Gud skulle agera på det sättet. Jag säger inte, absolut inte, att Gud misstagit sig o gjort fel!

Att man kan säga så tror jag beror på att vi i så hög grad numer bortser/inte talar om Guds helighet.

Som jag skrev i förra inlägget tror jag visst att Gud är oerhört kärleksfull men då samtidigt att vi i dagens samhälle misstolkar ordet kärlek alldeles väldigt. Vi vill så gärna att den som är kärleksfull bara rakt av ska godkänna allt vi vill o gör. Om vi börjar ana att Gud kanske inte gör det så säger vi tydligen istället att Gud tar misste, att Gud inte förstår, att Bibelns ord om vad Gud tänker inte längre är relevanta för "Gud har ju säkert ändrat sig vartefter vi utvecklats o insett nya saker".

Vad är det då för Gud man tror på?

Jag ber ofta "Tack Gud, för att Du är, alltid har varit o alltid kommer att vara, från evighet till evighet". Skulle den guden som är värd den bönen vara en som misstar sig o ändrar sina åsikter efter hur vi människor som lever "en millisekund" av denna evighet vill? Nej, det tror jag verkligen inte!

Jag tror att tanken att Gud skulle ändra sig efter våra nycker (vilket ju visar sig genom hela Bibeln att Han inte gör....) hör intimt ihop med detta att nutidens människor har så oerhört svårt att förlika sig med att allt vi vill o gör kanske inte är rätt att göra. Det har väl också att göra med att vi tror att bara vi får bestämma själva så blir allting bra - att någon annan skulle veta bättre blir närmast en "kränkning" även om det då är Gud som säger det.

Det verkar på något sätt som om man vill ta ner Gud från någon sorts "pedistal" o göra Honom hanterbar efter eget skön. Men då är det inte längre Gud!

Det är svårt, det vet jag väl av egen erfarenhet, att liksom ge upp o inse Guds helighet o vad den innebär. För mig har det faktiskt varit en stor hjälp att läsa det Gamla Testament som så många nästan verkar förakta o i varje fall strunta i. Att tänka på o inse att alltings skapare som i så många fall har blivit åsidosatt, motsagd, mött olydnad o svek kommer till oss i Jesus för att ändå återupprätta vår relation med Honom....

Jag tror att vi måste få en betydligt större respekt för Guds helighet! Vi måste inse att det är Skaparen vi umgås med. Det är GUD vi talar om o inte någon som vi kan rösta för eller emot, vare sig i biskopskollegium, Kyrkomöte eller enskild församling/bönegrupp. Gud är inte demokratisk helt enkelt (men heller inte diktator givetvis)!

Jag kan också av egen erfarenhet säga att det är en oerhört fantastisk känsla av ödmjukhet som infinner sig när man tänker på att denne Helige Gud faktiskt vill gemenskap med oss...

Allt gott!
Eva

söndag 3 juli 2016

"Gud är kärlek!"



Det låter kanske konstigt men jag känner ofta att jag stelnar till o smått oroligt väntar på fortsättningen när jag hör eller läser den meningen från folk numer.

Anledningen är att väldigt ofta sägs det där "Gud är kärlek" i en mening av att "Gud är bara kärlek o Han älskar oss så oerhört så att Han givetvis vill att vi lever precis som vi vill bara vi är glada." o den tanken föder en hel del andra tankar hos mig då....

Första ska det ju slås fast att Gud visst är kärlek! Han är kärleksfull mot oss på ett sätt som vi aldrig kan förstå helt, i denna tillvaro. Han har skapat oss. Han har gett oss en plats att leva tills dess Han (i Jesu gestalt) kommer åter. Han har gett o fortsätter att ge oss ledning för hur livet ska gestalta sig på bästa sätt, både för oss själva o för andra, här o nu o även för evigheten.

Men....

Många av de jag stött på som allra helst o mest upprepar den där meningen har visat sig lägga en annan betydelse i det där med kärlek. Kanske är det ett tidstecken i vår bra egocentrerade, självfrälsande o jagande efter belöning/njutnings tid att man tänker att om man älskar/har stor kärlek till någon så accepterar man allt det den personen gör? Är det det med att människor idag verkar ha så oerhört svårt för att skilja på sak o person som är problemet? Att man tar minsta tillsägelse om att något är fel eller rent av olagligt som en personlig förolämpning o tror att man blir helt "utdömd"? Jag tror det.

När någon säger/skriver så här vill jag genast fråga hur man då definierar kärlek. Det brukar vara väldigt svårt att få ett svar på det faktiskt. Flera gånger har jag tagit ett exempel från en krönika jag läste för nu rätt många år sedan, i Dagen om jag minns rätt. Där skrev en mamma om sin 3-åring som just då inte ville mycket annat än fara runt på sin trehjuling. Barnet var milt sagt argt var gång mamma stängde trädgårdsgrinden för att färden inte skulle fortsätta ut på den trafikerade gatan. Naturligtvis kunde detta barn ha hävdat att "Mamma älskar mig inte för jag får inte göra som jag vill!!!" så som jag tycker många människor reagerar idag. Men det mamman gjorde var ju att visa o bekräfta sin stora kärlek till barnet! Hon visste att om barn o cykel fick forsa iväg ut genom den där grinden o det samtidigt kom en bil hade det kunnat sluta oerhört illa. I sin kärlek till barnet gjorde hon naturligtvis vad hon kunde för att hindra det.

Ni förstår vart jag vill komma tror jag...

Vi alla är Guds barn. Precis som den här 3-åringen kan vi sparka o skrika o gråta (i vårt inre kanske då i alla fall) när vi inser att det finns saker Gud faktiskt inte vill att vi ska, av omsorg om oss, kärlek till oss, för att vi inte ska skada oss "i det långa loppet".  Det är det som är kärlek.

Tänk själv - skulle du inte ingripa om säg din 2-åring envisas med att försöka knycka kökets vassaste kniv eller din 14-åring kommer hem svårt berusad? Visst pratar du med din 13-åriga dotter som vill gå med kompisarna på konsert så att hon är lite rädd om sig? (Jo, låter kanske ojämställt men det är trots allt tjejer som oftare råkar illa ut i vissa hänseenden.) Exemplen kan göras hur många som helst men bara i dessa tre kan jag tänka att samtliga barn blir sura, arga, besvikna på att inte få sin vilja igenom samt åtminstone i första läget kan anklaga dig för både kärlekslöshet o orättvisa.

Men kärlek är även att kunna säga "Nej - du får inte!"! En förälder som aldrig säger nej skulle jag nog snarare kalla kärlekslös för den har sällan sitt barns bästa för ögonen. (SÅ från födseln välfostrade barn att ett nej aldrig behövs är ju oerhört sällsynta faktiskt.)

Så - jag kan egentligen hålla med om att Gud är kärlek! Det hänger dock på vad du lägger i ordet "kärlek" o om du är beredd att se Guds kärlek även i ett nej.

Allt gott!
Eva

onsdag 22 juni 2016

Ni na ni na ni nanna....


Hur gammal behöver man vara för att förstå direkt på rubriken vad detta kommer att handla om? 30? Jag minns faktiskt inte när den där signaturen figurerade. För er som inte minns kan jag berätta den signaturen sjöngs för ett barnprogram om böcker/boktips.

Och boktips är precis vad det blir här o nu!

Först dock lite om anledningen till just dessa boktips:

Om jag säger apologetik, vad säger du då? Verkar tråkigt? Svårt? Man måste ha läst en MASSA teologi för att syssla med det! Helt onödigt! Säg åt folk att läsa Bibeln istället!

Jag tror jag har hört alla de argumenten för att "slippa" apologetiken, o många mer därutöver. Som ni förstår håller jag då inte med något av dem.

Vi börjar med vad apologetik är, försvaret av den kristna tron. Behövs det idag? Inte i Sverige väl i alla fall, kanske i en del länder i Mellanöstern, möjligen? Kristna har väl inga problem, egentligen?

När jag hör eller läser sådant går alla "debattbatterierna" igång.... Jag tror nämligen att apologetiken är viktigare än någonsin nästan just nu. Kanske mer i Sverige dessutom än i många andra länder, o även inom svensk kristenhet faktiskt.

Därför vill jag slå ett slag för att lära sig mer om apologetik, mer om att faktiskt förklara o försvara den kristna tron. Protester kan givetvis komma om mina bokval, typ "Men det där är ju bara EN tolkning!", o då är mitt svar att jag givetvis väljer litteratur att tipsa om som jag själv tycker om o tycker ger mycket att läsa. O jag är då uttalat s.k. klassiskt troende kristen som bygger min tro helt på Bibeln, att jag ska försöka förstå Gud o inte bara tvärtom.

De böcker på bilden jag läst senast o har allra lättast säga något om är Stefan Gustavssons "Behöver tron försvaras? Manifest för kristen apologetik", "Domen. Evangeliets bortglömda dimension" av Olof Edsinger o "Ett år med Jesus" av Bo Brander o Göran Skytte.

Både Stefan o Olof är högt utbildade teologer o jag vet att det kan skrämma en del. (Förlåt vänner S o O men så är det.) När det gäller just de 2 är det tokigt. Båda är vana vid att undervisa o skriver så att, vågar jag påstå, alla som vill kan förstå. (Jag har själv bara 8 år i grundskola o förstår då jag....)

Stefans manifest är upplagt på ett sätt som också gör den lättläst. Han startar med att gå igenom varför vi faktiskt behöver apologetiken i del 1 o fortsätter i en i mitt tycke väldigt intressant del 2 med en genomgång av hur Jesus var en av de första apologeterna själv. Del 3 handlar om "Vad gör vi nu då? Ska jag verkligen syssla med detta själv o i så fall varför?" (Jo, det ska du!)
För mig var nog det allra mest givande att få en sådan sammanfattning av Jesus som apologet. Att han är det är ju ingen nyhet (det är ju inte bara en gång han debatterar med de skriftlärda t.ex.) men att få det så "i ett svep" var väldigt lärorikt. Likaså när Stefan radar upp HUR Paulus lägger upp sitt försvar av tron. ATT en stor del av Paulus gärning var just apologetik kommer ju inte som en överraskning men det är inte alltid man ser alla delar själv så tydligt.

"Domen" av Olof Edsinger då.
Också en stor favorit, tillsammans med föregångaren "Krigen i Gamla Testamentet:ett försök att förstå.".

Det här tycker jag är ett oerhört viktigt ämne att inte "springa förbi"! Idag finns många, även djupt in i kristenheten i Sverige (o andra länder) som gör allt vad de kan för att slippa prata om dom o synd o straff. De vill mest bara prata om "gullige Jesus" (som jag var inne på i förra inlägget) o plocka bort alla tankar på att Gud kanske kan ha en del åsikter om hur vi lever o beter oss.

Men.... Eftersom samma personer ofta talar om Jesus som så förlåtande o nåderik (vilket han ju är!) så blir min ständiga fråga - förlåtande för vad? Om man utesluter Gud o Guds tankar/åsikter om att vi kanske faktiskt gör fel/syndar - vad ska man då med Jesus till?

Det är inga lätta texter Olof tar upp! Det kräver en del egen vilja, verklig vilja, att ta till sig kanske ffa Guds helighet för att tillfullo uppskatta det han skriver. Men det väcker många tankar o det är faktiskt en omistlig del i vår kristna tro att även ha med det om Domen. Boken är alls inte svårläst (inte heller "Krigen...") men åtminstone jag läste i något kortare stycken än mitt vanliga sträckläsande för att den väcker en hel del tankar om Guds helighet o vad som faktiskt förväntas av oss.

Bo Branders o Göran Skyttes "Ett år med Jesus" är apologetik i praktiken!
Det är en alldeles suverän idé till bok!

Göran Skyttes namn är väl känt för många. Skjutjärnsjournalisten som blev kristen o nu ställer sitt kunnande i Guds tjänst (Tack Herre för det!). Bo Brander är sedan många år präst inom Svenska Kyrkan, konservativ/klassiskt troende.

Boken följer kyrkoåret med ett kapitel per vecka. Varje kapitel börjar med söndagens evangelietext o så följer först Bos predikan (avskrift av bandad) o sedan ett samtal mellan de båda om text o predikan.

Först kan ju sägas då att Bo är en fantastiskt predikant! Det är en fröjd att läsa hans utläggningar. Det som dock får mig allra mest att rekommendera den här är samtalen mellan dessa båda herrar. Det är lärorikt o faktiskt rent fascinerande att läsa Görans frågor som jag tänker präglas både av hans kunnande som journalist men också mycket av hans då relativt nyfunna tillvaro som kristen. Det ger en del "Ja men det fattar du väl!" från oss "gamla" kristna men också en hel del "Aha!" om sådant man aldrig tänkt på.

Kort bara om Lee Strobels "Fallet Jesus - fakta o indicier, en reporters personliga granskning": Vad jag förstår var L.S. fortarande ateist när han började sin undersökning. Berömd journalist på Chicago Tribune. Han är inte ateist längre....

Stefans "Gör som Gud - bli människa" är en av de böcker jag tänker läsa om i en nära framtid. Det är ett tag sedan jag läste den o den kom med här till stor del för att det nog var den som fick mig att förstå att det var just apologetik jag nog sysslat med ett tag o var så intresserad av.

God läsning, i hängmattan, på badstranden, inomhus (föredras här i sommarvärme....) eller var du än håller hus!

Just det! Jag tror (hoppas) att alla dessa går att få tag på fortfarande! Stefans böcker kan du i första hand söka via Svenska Evangeliska Alliansen eller Credo. Olofs söker du via hans blogg t.ex. klicka på "Böcker" i överkanten. I övrigt hänvisar jag till vännen google.

Allt gott!
Eva

lördag 18 juni 2016

"Jag håller mig till Jesus, Gud känns....







....så jobbig ofta! Jesus är snäll o dömer inte. Han kräver inte en massa så som Gud verkar göra."

-Jaha.... Men vad ska du ha Jesus till då, om du inte tror på Gud? (Jo, jag vet också det blir heltokigt. Återkommer till det!) Hur tänker du kring Jesu korsdöd? Kring Jesus som försonare, frälsare m.m.?

-Jag tänker bara att Jesus är bra! Jag är ju kristen så det tycker jag ju!

Och vad är nu detta? Har jag fått "spunk" alldeles?
Nej då, det där är ett försök att sammanfatta hur rätt många samtal jag haft genom åren kan låta på ett ungefär. Och mer o mer så verkar det bli, tyvärr långt in innanför kyrkans väggar.

Det här tycker jag faktiskt är ett stort problem för det är sannerligen inte kristendom. Särskilt problematiskt blir det att många, även präster, inom SvK (Svenska Kyrkan) faktiskt inte protesterar märkbart över att människor bekänner denna tro.

För det första är det ju faktiskt inte möjligt att särskilja Jesus från Gud på det sättet. Jesus är en av de 3 delarna i treenigheten Gud (får återkomma till treeningheten....). Han är själv Gud, fullt ut Gud o fullt ut människa.

För det andra....
Visst kan man tänka Jesus "bara" som en juste person som sa' en massa bra saker om att vara snälla mot varandra o.s.v. men då förminskar man honom väldigt. Jesu uppdrag här mitt ibland oss kan väl sägas vara åtminstone tvådelat: att visa oss på hur Gud har tänkt att vi ska leva med varandra o Honom samt att vara det försoningsoffer som vi så väl behöver.

Den försoningen behövs för att vi människor vänt oss ifrån Gud så plockar du bort Gud ur tron så är Jesus faktiskt "ute ur bilden" också, i alla fall om vi pratar kristen tro o du inte bara rent allmänt samlar på dig kloka ord från kloka personer. Vilket naturligtvis är helt ok, men det gör dig inte kristen.

Jag satte mig för lite sedan o läste evangelierna, alla fyra rakt igenom utan minsta sneglande på hänvisningar eller fotnoter. Det har jag gjort förut men det började bli länge sedan o det är faktiskt bra att göra även så o inte bara läsa de delar man ändå får till sig via kyrkoårets texter eller att man söker särskilda avsnitt.

Gör du liknande så tror jag att du precis som jag kommer att förvånas över hur mycket "stränghet" det faktiskt finns i Jesu ord! Visst är han snäll. Visst är det många gånger han hjälper, tröstar, helar, kommer med goda ord. Men det är också väldigt ofta en stramhet i hans predikningar o andra samtal. (Vill du inte läsa som jag nu gjorde så kan du välja Bergsspredikan, Matteus evangelium kapitel 5-7 för att se en del av det jag menar.)

Jag blir rätt upprörd när människor talar om att "Jesus är så snäll, han dömer aldrig! Han älskar alla!" o därmed ofta menar att om man bara tror på Jesus Även om det med Guds Son i reell betydelse brukar verka falla bort där) så spelar det mindre roll hur man lever o är. Inte blir jag mindre upprörd när jag vet att det ofta är kyrkan själv som, mer eller mindre, sprider eller i vilket fall inte protesterar särskilt högljutt mot detta som faktiskt är en villolära.

Självklart ÄR Jesus snäll o rar o en "bussig grabb" men han är också så mycket mer. Han ÄR försonaren o det försoningsoffer som vi människor behöver, oavsett vad t.ex. Jonas Gardell hävdar. (J.G. hävdar att synd inte finns, att Gud inte tänker så, o att det därmed aldrig behövts ett försoningsoffer som Jesus.) Han ÄR Guds son o en del av den treenighet vi kallar Gud (Fader, Son o Ande). Vi kan helt enkelt inte bortse från sådant o ändå kalla oss kristna.

Det finns många ställen i evangelierna där Jesus också talar om just dömande. Visst, han säger på flera att han inte dömer men påpekar då ofta också att han inte dömer som människor/världen dömer. Ofta talar han också om att de som tillhör honom o följer honom också följer hans exempel o följer Faderns ord/bud. Det är faktiskt inte så att Jesus på något sätt kommer o suddar ut alla bud från tidigare o bara säger "Älska varandra så blir allting bra!". Faktiskt snarare tvärt om...

Jesus är bra tuff med att vi ska följa Faderns ord så gott vi kan. (Han själv är ju den enda människa som levt helt utan synd.) Det han kom för att försona är ju allt det som förstördes i.o.m. syndafallet i Eden i tidernas begynnelse.

Jag blir rent ledsen när Jesus inte får vara allt det han är! När man förminskar honom till någon sorts allmän mysgrabb som det kan vara trevligt att umgås med (för många särskilt när man är lite nere, för då talar han ju om vilken fantastisk människa man ändå är....). Särskilt ledsen blir jag när detta är en tro som faktiskt sprids i många av våra kyrkor där man verkar rent livrädd för att predika/tala om att Jesus faktiskt också ställer krav.

Åter - Jesus ÄR en "hyvens kille"! Han älskar oss alla mer än vi någonsin kan förstå (i denna världen). Han vill oss alla väl på alla sätt, vilket han sannerligen bevisade genom döden på korset. Men.... Att han älskar oss som personer innebär inte att han älskar allt vi gör.... Det innebär inte att han säger "Lev du som du vill, är du glad är jag glad!"... Det innebär inte att han inte ställer krav på oss att omvända oss o verkligen försöka "betala tillbaka" det han gjorde för oss.

Jag vill inte alls ha (tillbaka) den sorts "domedagspredikningar" som väl var vanligare förr, tro för all del inte det! Vad jag vill är däremot att hela Jesus o hela hans gärning ska få större plats. Det som faktiskt är ett stort allvar i Jesu gärning måste också predikas.

Jag är väl medveten om att många protesterar för att de tänker att det skulle skrämma bort många. Mitt svar blir då "Men förklara då! Evangeliet om Jesus ÄR ett underbart glädjebudskap! Predika nåd o förlåtelse! Förklara!". Se'n finns det där som faktiskt är rätt skrämmande.... Det står ingenstans i Bibeln att vi lovas att "Alla kommer med!" till evigheten. Men det är nog ett annat inlägg, det att Gud faktiskt sätter upp en del förutsättningar för oss.

Låter det hårt? Kanske. Jag hör ju då till dem som vill att vi kristna faktiskt läser vår Bibel o tar till oss vad som står där utan att vända o vrida allt till vår fördel. Tolkar Guds ord efter vad Han kan tänkas vilja o inte efter vad vi själva vill eller tycker är bekvämast. Och kristen tro är faktiskt ofta allt annat än just bekväm...

Allt gott!
Eva

fredag 3 juni 2016

Gud som längtar gemenskap







Jag försöker hänga med i bloggen Ge o du ska få som hör ihop med en FB-grupp med samma namn o också en FB-grupp för läsplaner som för tillfället går under namnet Vem är den mannen?.

För några dagar sedan läste jag ett inlägg som bl.a. citerade Jesajas 43 kapitel 25 versen:"Det är jag, som för min egen skull stryker ut dina överträdelse, dina synder kommer jag inte mer ihåg." Jag slog upp o läste då även vers 26:"Påminn mig, låt oss gå till rätta med varandra, tala så att du kan få rätt.".

De verserna har nu snurrat i min hjärna några dagar. Läs igen: "Det är jag, som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.  Påminn mig, låt oss gå tillrätta med varandra, tala så att du kan få rätt."

Så markerar vi de ord som mina ögon fastnade mest på:" Det är jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser. Påminn mig, låt oss gå tillrätta med varandra , tala så att du kan få rätt."

Det är Gud som talar via Jesaja.....

För många som kan tänkas hitta hit är det ju ingen nyhet att vår Gud vill gemenskap med oss. Det börjar väldigt tidigt i Bibeln, i 1Mos.3:9 när Adam o Eva ätit av den förbjudna frukten o gömmer sig i skam över sin nakenhet. Gud kommer, hittar dem inte o undrar "Var är du?". Det fortsätter genom hela Bibeln bl.a. genom gemenskapsoffer o genom Guds oupphörliga försöka att få till en god gemenskap med sitt folk. Kulmen är givetvis Jesus. Gud kommer själv i mänsklig gestalt för att leva med oss på ett mer påtagligt sätt.

Det här vet många av oss som sagt, men hur ofta tänker vi på det? Visst, många av oss tänker på Jesus som ett bevis för Guds vilja till gemenskap men hur tänker vi på att hela historien visar på samma sak?

Den här längtan efter gemenskap, från Guds sida, är något som gör mig oerhört ödmjuk! Tänk - alltings Skapare, den som velat alltings existens, den som har all makt över allting, den vill ha gemenskap med mig! Vilken fantastisk tanke det är!

Där kommer också in något som gör att jag är mycket glad o tacksam att jag är just kristen. För ett antal år sedan hörde jag berättas om en teckning någon sett (jag tror den figurerat en del men har inte letat) som ville beskriva olika religioners tro. Nu minns jag inte vilka de andra religionerna som tagits som exempel var men det spelar nog mindre roll. Teckningen visade 3-4 stegar upp mot himlen. På 2-3 av stegarna klättrade människor o kämpade för att ta sig högre o högre upp mot en tänkt gud/himmel. På den sista stegen klättrade också en människa men där kom även någon (Jesus då) klättrande neråt för att möta människan.

Det är en fantastisk Gud vi har, på många sätt men ffa i detta att Han vill gemenskap med oss! Det är något att bära med sig, idag, i närmaste söndags gudstjänst, i resten av livet.

Tack käre Herre för att du vill gemenskap. Tack för att Du aldrig håller Dig undan från oss även om vi ibland försöker gömma oss för Dig. Tack Herre för Din oerhörda kärlek till oss. Tack Herre för att Du är.

Allt gott!
Eva

lördag 28 maj 2016

Kyrkan full av folk eller kyrkan full av Gud?







Jag ska direkt tala om att jag inser det lite provokativa i rubriken för varför skulle det behöva vara någon motsättning i detta? Men faktiskt är det så det dels ser ut ibland, dels verkar som om väldigt många tänker. Jag hoppas kunna förklara mina tankegångar nedan...

Att jag skriver om detta just nu beror delvis på att Dagen igår publicerade en artikel om pingstförsamlingen United (Malmö) o den förvandling de genomgått. Artikeln är en intervju med deras pastor Magnus Persson o har rubriken "Så vände han United från party till Luther". Mycket läsvard!

Jag läste redan för något år sedan om Uniteds förändring o Magnus' o hans medarbetares funderingar i tidningen Teologi o ledarskap o började fundera redan då för detta är något som "ligger på mitt hjärta".

För att ta det kort så är det (som jag då förstått efter diverse artiklar jag läst, minns det är ni snälla) som hänt i United rejält omvandlande. Den församlingen startades väl av ett kompisgäng som ville se Jesus mer känd i Malmö. Man ville locka många o det blev "hejdundrande" gudstjänster med mycket lovsång o väl då lite som Dagens rubrik säger "party". Ledningen var givetvis otroligt glad över att så många kom o allt rullade på.

Så berättar Magnus i intervjun något som jag gissar måste ha varit rätt omskakande: Han satt i en gudstjänst o såg en video med vittnesbörd från församlingsmedlemmar men något började skava rejält när han hör att alla tackar United. "United förvandlade mig....", "Jag har United att tacka för allt...." o liknande. Vänta nu..... Jesus då? förstår jag Magnus tankar som.

Hans o andras i ledningen svar blev att gå in i bön o fundera på vad de skulle göra. Det har resulterat i mer liturgi bl.a. (Ni måste läsa artikeln faktiskt!) Det i sin tur har resulterat i färre besökare men som jag förstår ett rikare Gudsliv för de som är kvar.

Så - varför skriver jag då om en församling jag aldrig besökt o varför i all världen är Uniteds exempel så intressant?

Varför jag skriver om det är väldigt enkelt att besvara - jag tror att Uniteds "resa" är väldigt viktig för andra att lära sig av. Jaha, o varför är den det då? Jo, för att de vågat ta det där steget som kanske blir lite "tillbaka" men ändå för närmare det viktiga i våra liv, Gud.

Jag har rätt länge irriterat mig på o funderat mycket kring det med att det är så oerhört viktigt för t.ex. Svenska Kyrkan (SvK) att behålla så många medlemmar som möjligt. Man vänder o vrider sig, tar in yoga o mindfullness o låter tangopar dansa framför altaret under predikan. Man faktiskt vrider Guds ord så att de inte ska "skrämma bort" någon. Man tillrättalägger för hur omvärlden ser ut o man går med på de mest tokiga (teologisk sett) saker som folk vill vid bröllop, dop o begravningar. Allt för att behålla medlemmar.

Men är det verkligen det viktigaste?

Givetvis, alldeles väldigt självklart, vill jag att så många som möjligt ska vara med i kyrkan! Jag skulle vilja se fullsatta gudstjänster överallt varenda söndag! Men....

Vad är viktigast - en kyrka full av besökare eller en kyrka full av Gud? (Om då inte drömscenariot med båda alltid kan förverkligas.)

Min egen "resa" ger väl svar på hur jag tänker kanske:
Jag är döpt, har gått i söndagsskola o blivit konfirmerad, varit djupt engagerad som t.ex. kyrkvärd i "vanliga" SvK. Jag kommer från en släkt där mammas sida varit djupt engagerad i kyrkan (till mesta del rent praktiskt/politiskt) så kyrkan har alltid funnits med även om jag inte varit flitigaste besökaren. Jag har nog faktiskt alltid trott på Gud trots mitt milt sagt självständiga sinnelag, men långt ifrån hela livet levt som jag borde i den tron.

När jag hoppat av som kyrkvärd i min boendeförsamling, av flera skäl men mycket för att något "skavde", kände jag mig helt församlingslös under några år. Så fick jag en knuff av helig Ande (det får vi ta en annan gång...) o hamnade i S:ta Claras Lärjungaskola o blev lite senare medlem där. (S:ta Clara tillhör EFS inom SvK.)

Smått chockartat faktiskt!
Mycket lovsång. Händer i luften. Höga Amen o Halleluja. "Men hjälp! Är detta SvK eller Livets Ord???" (Jo, jag var rätt full av fördomar mot L.O....) Full kyrka nästan varje söndag o även de s.k. lärjungamässorna på tisdagar så välbesökta att mången SvK-församling skulle jubla o tacka Gud om de hade den uppslutningen en "vardagssöndag".

Helig Ande fortsatte sitt knuffande o rätt snart kände jag att det här i Clara faktiskt gav mycket av det jag längtat efter - klar förkunnelse enligt Bibelns ord men ockå mycket karismatik, lovsång, händer i luften, tro på förbön/helande o.s.v. Jag blev kvar o rätt engagerad i en del.

Efter några år började jag fundera vid en kvällsmässa.... Jag vet med mig att jag gärna dras med i "häftig musik" t.ex. Jag hade de flesta av mina vänner i församlingen. Vad var min egentliga grund för att vara där? Var det Gud eller det andra? Den utbrändhet jag bär med mig från ett tidigare arbete gjorde sig också påmind o jag gick väldigt nära den där väggen igen. Kände mig lite ute på en ökenvandring vad gällde tron. Dags att backa ett steg eller 5!

Så gick några år igen, år av funderande, bön o mycket läsande av Bibel o teologi. Sedan hamnade jag i Betlehemskyrkan där jag nu är. (Också EFS.)

Jag älskar fortfarande Clara o dess församling, Gudsnärhet, diakoni o annat men för mig behövdes något annat. Jag tror att det var mer tid för reflektion t.ex. Absolut inget ont om S:ta Clara i de orden! Det är bara så att församlingar har lite olika inriktning o Claras "tyngdpunkt" ligger mycket i det diakonala arbete som de ska ha all "cred" för.


I Betlehemskyrkan har vi också mycket lovsång. Ingen (vad jag vet) reagerar alltför mycket på händer i luften, höga Amen, Halleluja eller Jesus-suckar. Men....

BK tar sig då kanske lite mer tid för teologi/undervisning på ett annat sätt än Clara o det passar mig som kan tänka en hel del (kanske för mycket ibland). För mig är gruppen där vi samtalar om Bibeltexter o det faktum att prästerna har mer tid för enskilda samtal viktigt. För mig är det en typ av fördjupning som är rent livsviktig.

Jämförelsen med United då? Vart tog den vägen? Ett ögonblick....

I "vanliga" (ej EFS) SvK har man ju nu under väldigt många år på många sätt försökt anpassa teologin/förkunnelsen efter vad "folk vill ha" i många delar. Helt ärligt tycker jag att man alltför ofta o villigt hellre satt fingret i luften för att känna vart vindarna blåser i "världen" snarare än att satt fingrarna ihop i bön för att utröna vad Gud vill. Jag har hört ett antal präster som närmast muttrat äver S.ta Clara (för att inte tala om över Livets Ord t.ex....) o dess mer bibeltrogna förkunnelse. Jag fick t.o.m. höra av präster i min "boendeförsamling" att jag väl inte var riktigt riktig om jag gick till Clara för där var de ju så "gammeldags"....

Då funderar jag.....
Hur kommer det sig att S:ta Clara, Betlehemskyrkan o som jag förstår det t.ex. United ändå drar bra många människor? Även många unga kommer in som nya medlemmar. Är de fundamentalistiska stollar hela gänget?

Naturligtvis inte!
Jag känner mig bra säker på att det dessa församlingar gör är just det "framgångsrecept" många söker: en kombination av stark liturgi (alltså ordning o reda i gudstjänst för den som är osäker på ordet), karismatik (släpp in helig Ande kan man väl förklara det) o klar förkunnelse enligt Bibels ord.

Det kan säkert innebära att man tappar en del medlemmar. Med en klar förkunnelse kan det säkert finnas en hel del som tycker det blir "jobbigt". (Där kommer det in med att predika nåd o.s.v. men det tar vi inte här....) Evangeliet ÄR rätt jobbigt i mångt o mycket. Jag vill givetvis att alla ska komma till tro! Jag vill inte att vare sig SvK eller andra kristna samfund ska tappa en enda medlem, tvärtom få fler men.....

Trots allt måste vi ha det i tanken som Magnus säger i artikeln: "Medan vi ville vinna världen var det världen som vann oss.".





TACK till dig som orkat läsa ända hit! Jag lär återkomma till detta....

Allt gott!
Eva

lördag 14 maj 2016

Pingst - helig Andes "egna" helg!








Ja pingst är ju den helg som firas till minne av det som hände i Jerusalem efter Jesu återvändande till Fadern. Jesus hade lovat att be Fadern att sända en hjälpare o under pingsten manifesterades denne verkligen. Eldstungor kom från himlen över de 12. Många språk kunde plötsligt talas, så att alla i den församlade skaran kunde förstå. Helig Ande fick verkligen "komma till tals"!

Men får han det annars?

I bibelsamtalsgruppen i min församling (EFS inom Svenska Kyrkan) talade vi i förra veckan om texterna som gäller för denna söndag, som handlar om just helig Ande givetvis eftersom det nu är pingst. Lite kom vi då in på detta att man på många håll inom kyrkan (menande Svenska Kyrkan då) ibland verkar se Anden (DHA, den helige Ande) som en sorts svårförståeligt o lite besvärligt "bihang" till Fadern o Sonen. Givetvis ber man i Faderns o Sonens o den helige Andes namn men så väldigt mycket mer nämns inte alltid. Jag påpekade t.ex. att jag under min tid som bra aktiv inom SvK inte kan minnas vare sig många predikningar eller annat om helig Ande.

Jag minns t.o.m. någon präst som lite fasat för frågor om detta "undanglidande" från den tredje personen i treenigheten med ord som att det kan föra tankar för långt mot frikyrkor, stor karismatik o.s.v. Man har sagt att man hellre fokuserar på Jesus o hans gärning. Jo, men.....

Jesus återvände till Fadern. Han vill, rakt uttalat, att vi ska fortsätta hans verk här på jorden. För att vi ska kunna det behöver vi den hjälpare han lovade sända, helig Ande. Då kan vi ju inte bara "skippa" det!

Jag har då i och för sig stor förståelse för de som tycker att det kan vara lite "knepigt" med DHA. I delar av SvK verkar man närmast rädd för allt som kan "lukta frikyrka" o man förknippar då DHA med tungotal (de människorna är ju väldans mysko alltså!), helandebön o.s.v. Saker som kanske till viss del skrämmer, både rent faktiskt för att det kan innebära att tappa/lämna över en del kontroll över sig själv till Gud o för att man helt enkelt är rädd med tanke på hur mer karismatiska samfund (Pingst, Livets Ord m.fl.) har behandlats i media o av folk "i gemen". Man kan, tror jag mig ha förstått, vara rädd för vad "folk" skulle säga, att de inte skulle vilja komma, om man mer betonar DHAs del i Guds verk.

Det blir dock väldigt "rumphugget" när man gör så. Det är ju inte så att helig Ande plötsligt dyker upp där på pingstdagen i Jerusalem, efter Jesu död o himmelsfärd. Han finns med från allra första början i Bibeln. I skapelseberättelsen talas det om Guds Ande/vind som blåser över jorden. Anden är sedan med genom hela historien o inte minst i julens texter talas om att Maria blev gravid "genom helig Ande".

Jag erkänner gärna att jag själv var rätt fast i detta att DHA mer hörde ihop med sammanhang där det talades i tungor, stods med händer i luften under lovsång, hölls på med helande o.s.v. Jag förstod inte o tyckte nog mest det var väldigt konstigt. Så hamnade jag i S:ta Clara....

Nu tänker jag inte bli för privat men ändå berätta så mycket som att jag haft ett mycket påtagligt möte med DHA under en kvällsmässa. Inget "stort o stormande", jag började inte tala i tungor eller så (gör inte nu heller för den delen) men jag fick en väldigt påtaglig "knuff" och har sedan dess haft ett, som det verkar, rätt gott förhållande till DHA.

Det jag definitivt kan säga är att det ger oerhört mycket vad gäller förståelsen av o förhållandet till Fadern o Sonen. Jag har fått en helt annan, djupare, förståelse för många av Bibelns texter. Jag har fått mycket lättare i "vardagligt liv" när det gäller mitt förhållningssätt till andra människor, till pengar, till vad som faktiskt är av vikt i mitt liv.

Helig Ande är aldrig påträngande. Aldrig tvingande. En verklig gentleman faktiskt. Men han är en oerhört bra hjälpare!

Helig Ande är sänd av Gud som den Hjälpare som Jesus bad att vi skulle få så ta kontakt! Det är bara att be om helig Andes närvaro i ditt liv så kommer han o hjälper dig. Jag ska inte påstå att det alltid är lätt att lyda råden eller ens lätt att förstå dem (eller vad som är Andens råd o vad som är din egen vilja...) men det är väldigt mycket värt att försöka!

Jag ber om helig Andes närvaro i alla våra liv. Må Andens vind få blåsa frisk o stark över oss alla! Amen.

Allt gott!
Eva

lördag 16 april 2016

Nu då?

Jag har flera gånger skrivit (o verkligen menat) att jag vill försöka få lite fart på den här bloggen igen - o så har det hänt saker i "resten av livet" som satt stopp....

Nu vet jag åtminstone säkert att jag kommer att få mer tid så vi får väl se om det kan fungera denna gång.

Brist på uppslag för inlägg är det sannerligen inte! Inte när det gäller min egen brottning med delar av tron, inte när det gäller sådant som jag känner mig "säker" (så säker man kan vara när det gäller just tro) på o verkligen inte när det gäller sådant jag reagerar på i daglig debatt vare sig den försiggår i kyrkans värld eller den sekulära.

I kyrkans värld är den söndag som nu är på ingång milt sagt aktuell just nu. Det är 4:e söndagen i påsktiden som har rubriken "Vägen till livet" i Svenska Kyrkans kyrkoår.

Och är det något som varit debatterat ett tag nu så är det väl just det om Jesus som Vägen med stort V. Eller som hela textavsnittet lyder: "Jag är vägen, sanningen o livet". (Evanglium enligt Johannes, kapitel 14, vers 6)

Fortsättningen lyder: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig."

(Läs gärna hela söndagens evangelietext, Joh 14:1-14.)

Alltså.....

Jag kan väl förstå att en del texter i Bibeln kan bli föremål för olika tolkningar men att dessa väl så klara ord blir det?

Ändå är det just dessa ord som skapat SÅ mycket diskussion. Den har sagts vara lagda i Jesu mun av Johannes själv. De har sagts missförstådda, att det skulle menas att Jesus är EN väg. En av lärarna när jag gick i Lärjungaskolan i S:ta Claraa, tillika min själavårdare då, en kyrkoherde emeritus berättade att han hört en präst predika om dessa ord som att Jesus är "en sanning om en väg till livet" vilket ju ger en helt annan innebörd.

Jag förstår faktiskt inte riktigt det som jag uppfattar som rädsla för att stå för de här orden. Är det en oro för att en del ska känna sig uteslutna? Det tror jag i så fall att de gör även av andra skäl. Tänker man att om nu Jesus sagt detta så låter han väldigt övermodig, skrytig, stöddig m.m. av sådant som vi så skyr idag. Jantelag liksom.

Då vill jag ju invända att det är ju faktiskt Gud själv, Gud som människa som säger detta...

Sedan handlar det ju inte heller om bara just dessa meningar. Det finns en hel del andra citat, både från Jesus i NT o i profetiska texter i GT som sammanfaller med de här orden. När Jesus kom hade Gud ju länge lovat att sända en Messias, någon som skulle hjälpa oss att "återknyta bekantskapen" med Gud. Då är det väl inte konstigt att denne Messias beskriver sig själv som den enda vägen, den enda sanningen, livet självt?

Det är mycket möjligt att en del här kommer att handla om just sådana här saker. Jag är inte utbildad inom vare sig teologi eller apologetik men synnerligen intresserad o rätt engagerad o tar mig lekmannens rätt att tycka o tänka.

Allt gott!
Eva