"Gud är kärlek!"

Det låter kanske konstigt men jag känner ofta att jag stelnar till o smått oroligt väntar på fortsättningen när jag hör eller läser den meningen från folk numer.

Anledningen är att väldigt ofta sägs det där "Gud är kärlek" i en mening av att "Gud är bara kärlek o Han älskar oss så oerhört så att Han givetvis vill att vi lever precis som vi vill bara vi är glada." o den tanken föder en hel del andra tankar hos mig då....

Första ska det ju slås fast att Gud visst är kärlek! Han är kärleksfull mot oss på ett sätt som vi aldrig kan förstå helt, i denna tillvaro. Han har skapat oss. Han har gett oss en plats att leva tills dess Han (i Jesu gestalt) kommer åter. Han har gett o fortsätter att ge oss ledning för hur livet ska gestalta sig på bästa sätt, både för oss själva o för andra, här o nu o även för evigheten.

Men....

Många av de jag stött på som allra helst o mest upprepar den där meningen har visat sig lägga en annan betydelse i det där med kärlek. Kanske är det ett tidstecken i vår bra egocentrerade, självfrälsande o jagande efter belöning/njutnings tid att man tänker att om man älskar/har stor kärlek till någon så accepterar man allt det den personen gör? Är det det med att människor idag verkar ha så oerhört svårt för att skilja på sak o person som är problemet? Att man tar minsta tillsägelse om att något är fel eller rent av olagligt som en personlig förolämpning o tror att man blir helt "utdömd"? Jag tror det.

När någon säger/skriver så här vill jag genast fråga hur man då definierar kärlek. Det brukar vara väldigt svårt att få ett svar på det faktiskt. Flera gånger har jag tagit ett exempel från en krönika jag läste för nu rätt många år sedan, i Dagen om jag minns rätt. Där skrev en mamma om sin 3-åring som just då inte ville mycket annat än fara runt på sin trehjuling. Barnet var milt sagt argt var gång mamma stängde trädgårdsgrinden för att färden inte skulle fortsätta ut på den trafikerade gatan. Naturligtvis kunde detta barn ha hävdat att "Mamma älskar mig inte för jag får inte göra som jag vill!!!" så som jag tycker många människor reagerar idag. Men det mamman gjorde var ju att visa o bekräfta sin stora kärlek till barnet! Hon visste att om barn o cykel fick forsa iväg ut genom den där grinden o det samtidigt kom en bil hade det kunnat sluta oerhört illa. I sin kärlek till barnet gjorde hon naturligtvis vad hon kunde för att hindra det.

Ni förstår vart jag vill komma tror jag...

Vi alla är Guds barn. Precis som den här 3-åringen kan vi sparka o skrika o gråta (i vårt inre kanske då i alla fall) när vi inser att det finns saker Gud faktiskt inte vill att vi ska, av omsorg om oss, kärlek till oss, för att vi inte ska skada oss "i det långa loppet".  Det är det som är kärlek.

Tänk själv - skulle du inte ingripa om säg din 2-åring envisas med att försöka knycka kökets vassaste kniv eller din 14-åring kommer hem svårt berusad? Visst pratar du med din 13-åriga dotter som vill gå med kompisarna på konsert så att hon är lite rädd om sig? (Jo, låter kanske ojämställt men det är trots allt tjejer som oftare råkar illa ut i vissa hänseenden.) Exemplen kan göras hur många som helst men bara i dessa tre kan jag tänka att samtliga barn blir sura, arga, besvikna på att inte få sin vilja igenom samt åtminstone i första läget kan anklaga dig för både kärlekslöshet o orättvisa.

Men kärlek är även att kunna säga "Nej - du får inte!"! En förälder som aldrig säger nej skulle jag nog snarare kalla kärlekslös för den har sällan sitt barns bästa för ögonen. (SÅ från födseln välfostrade barn att ett nej aldrig behövs är ju oerhört sällsynta faktiskt.)

Så - jag kan egentligen hålla med om att Gud är kärlek! Det hänger dock på vad du lägger i ordet "kärlek" o om du är beredd att se Guds kärlek även i ett nej.

Allt gott!
Eva