måndag 25 december 2017

Världens ljus






Jag blev ombedd/tillfrågad av präst Christoffer i min församling (Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) om jag ville tända det 4e adventsljuset under gudstjänsten på julafton o samtidigt säga något om "Världens ljus".



Jag kan erkänna att jag först blev lite full i skratt när jag läste det sms:et - Jag??? Som älskar mörkret som nu omger oss, sveper in oss i det lugn o den avstressning som inte finns vår o sommar - ska jag tala om ljuset? Men så dök 2 tankar upp i hjärnan, "B" o "Det lilla ljus jag har" o då tackade jag Christoffer för förtroendet o sa ja.



B o jag gick samtidigt i Lärjungaskolan i S:ta Clara. För den som inte vet plockas gruppen till skolan ihop av en del som kan kallas "normala" o en del som kan behöva skolan för lite av vad som väl bör kallas social träning o inte bara för den undervisning vi alla har behov av. B hörde väl lite till den andra delen. Han har själv vittnat mycket öppet om ett liv i missbruk o med många år bakom lås o bom. Ett liv som redan från barnsben gick väldigt snett när den lille grabben inte fick trygghet någonstans.



Det tog inte mer än någon månad av höstterminen innan många av oss log stort varje gång vi i gruppen fick föreslå lovsång o B bad om "Det lilla ljus jag har". Det var inga höga odds på den önskan. Till åtminstone 95% var det säkert han skulle nämna den - de resterande 5% kunde det bli "This little light of mine"... (Jo lite överdriver jag, men det är väldigt lite faktiskt.)



Många av er kan nog texten "Det lilla ljus jag har, det ska få brinna klart. Jag sätter det ej under skäppan nej, det ska få brinna klart" i förkortad version. En klar referens naturligtvis till Jesus tal i början av Bergspredikan (Matt 5:14-16) om att vi troende kristna är världens ljus o att man inte ska sätta ett sådant ljus under något som släcker ner eller ens skärmar av det. (Det är inte fredagsmys vi talar om här! Det handlar om att stå för o förmedla kristen tro.)



Visst vet jag att Jesus där på berget talar i mycket till sina efterföljare men jag tror vi alla, verkligen alla, av Gud skapade föds med en låga av gudstro. En låga som visar på att vi är Guds avbild. En låga som brinner för relation med Gud.

Men....


Tyvärr hamnar ju alltför många av de där lågorna under en massa som håller på att kväva livskraften hos ljuset. Det kan vara självvalt givetvis - att man helt enkelt tycker annat är viktigare än att ha en relation till sin Skapare. Jag undrar dock om det inte är nästan vanligare att det, som i Bs fall, är så att ljuset kvävs av andra? Av andras aktiva göranden eller av brist på görande alls. Att som B redan strax före skolstart blir bortvald av dem som borde vilja ta hand om en främjar naturligtvis inte lågan. Att inte alls få kunskap om Gud, inte ens det minsta lilla, som fallet är för många barn idag kväver ju ljuset. Att hamna i det ena eller andra i äldre åldrar kan mycket snabbt så gott som släcka ljuset.

Nu tror jag att B dök upp i min hjärna för att jag tycker att han o många av hans olyckssyskon är så bra exempel på hur starkt det där ljuset ändå är. B är långt ifrån den enda jag vet som efter många, många år i missbruk, kriminalitet, allmänt utanförskap hamnat på rätt ställe o hittat medmänniskor som haft vett att skrapa undan all aska, hitta en liten glöd av ljuset o försiktigt, försiktigt börjat blåsa igen. I Bs fall var det ett behandlingshem. Om det var kristet minns jag inte men det jag minns är att han var intagen där samtidigt med en man som senare blivit en av de bästa präster jag vet. (Som inte arbetar i Sthlm är det kanske bäst jag säger, så behöver ni inte fundera.)



För att summera så tror jag alltså att vi alla föds med en låga av Guds ljus. Jag tror att många av oss faktiskt sätter den lågan under skäppan (eller på sparlåga som min gasspis) under livet, men jag tror också att även om lågan är i princip död så går den i de allra flesta fall att blåsa liv i igen.

Jag tänker att när vi nu i julhelgen firar Jesu födelsedag, han som ofta kallas världens ljus, måste ha det i minnet att vi alla, oavsett social status eller liv rent allmänt, är Jesu syskon o har del i det ljuset. Vi kan nog behöva se den där nästan slocknade glödhögen hos andra, i t-banan, på arbetet, bland tiggarna o faktiskt i kyrkan också.



Vi får hjälpa varandra att lyfta av skäpporna o blåsa liv i lågorna så att vi alla kan vara det världens ljus som Jesus talar om.





Allt gott!
Eva

måndag 4 december 2017

Jag förstår faktiskt inte!



Nej, när det gäller en sak förstår jag faktiskt ingenting känns det som. Jag blir ledsen, riktigt ledsen, bedrövad o annat men förstår gör jag inte. Nu hamnar det här lite för att någon kanske skulle kunna reda ut en del åt mig. Jag ska försöka förklara.

Så här:
När man samlas i en förening/församling, kring ett intresse/tro - kan man inte då tänka sig att just det intresset/den tron faktiskt förenar "över alla gränser"? Eller är det bara så att det "borde" men måste accepteras att det inte är så?

Hur kan det komma sig att det bildas så mycket kotterier o grupperingar av folk som är väldigt lika varandra t.ex. o som i sin gemenskap har så oerhört svårt att släppa in någon som inte passar in i "mallen"? Vad är det som gör att det liksom inte verkar räcka med det gemensamma intresset/tron för att ens säga "Hej!" eller prata en stund över fika, även om man inte har andra åsikter, livsföring eller annat gemensamt? En gemensam grund har man ju i alla fall, o vem vet - det kanske finns fler om man tar sig lite tid o öppenhet.

Jo, det här skrivs utifrån egna erfarenheter givetvis. O jo, som mobbad genom skolan o så så tänker jag givetvis mycket på att det nog beror på mig. Att det är jag som är "totalfel" på något sätt. Men... Jag är ju sådan att jag gärna går igenom så'nt här rätt noga. Pratar med någon/några som jag vet är ärliga o.s.v. O de jag talat med om detta är då överens med mig om att det inte behöver vara jag/vem det vara månde som är problemet utan mer strukturen.

För egen del kan jag ärligt säga att om det kommit nya till sammanhang där jag varit djupare engagerad så blir jag nyfiken - vem är den personen? Varför har h'n sökt sig just hit? Vad kan personen vilja bidra med? I "vem" kan kanske sägas ingå om personen har familj, vad den arbetar med, vilken utbildning den har o annat men det är ju helt sekundärt när det gäller engagemang o deltagande.

Min erfarenhet är att det resoneras så alldeles för sällan o i för få sammanhang. Naturligtvis är det extra sorgligt när det kommer till kristna sådana. Paulus skriver "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man o kvinna." (Gal 3:28, Sfb) o det ställer givetvis högre krav i kristna kretsar än i andra även om jag tänker det ska gälla oavsett.

Jag har tröttnat helt på att själv bli/vara ledsen över att inte riktigt känna mig accepterad för att jag är "fel". Jag har tröttnat o är än mer ledsen över att höra när det drabbar andra.

Det är kanske bäst jag påpekar att jag inte vänder mig mot att man har grupper för de som t.ex. är i särskilt skede i livet, typ för de som blivit änkor/änklingar, nyblivna föräldrar, ensamstående föräldrar eller liknande. Det här handlar om när man ses i de större sammanhangen, där alla är med. (O om att släppa in nya även i mindre grupper i o för sig.) Det handlar inte heller om att alla nödvändigtvis måste umgås privat med alla, alla trivs inte ihop så. Det handlar om att ingen ska behöva känna sig utanför o närmast ovälkommen, inte bli hälsad på, sitta ensam med sin kaffekopp eller termos. Inte i sammanhang där vi möts tack vare ett gemensamt intresse/en gemensam tro.

Jag skulle så önska att du som läser detta funderar lite över hur det är i det/de sammanhang du är med i! Hur är det när det kommer nya? Hur gör du om någon säger "Hej!" som du inte riktigt känner? Hälsar du tillbaka eller ser du kanske bara tomt framför dig o letar rätt på dina vänner?

Ska föreningen/församlingen/klubben eller vad det nu är kunna kallas gemenskap (vilket ju ofta görs mer än gärna, av de som är inne i det hela ordentligt, som har vänner där) så tror jag att sådant här måste funderas på o närmast "besiktigas" då o då. O då inte i första hand bland de som är mest engagerade o har vänner i sammanhanget, inte bland de som alltid ser fram emot träffar. För det kan ju vara så att de är stor del av strukturen/problemet.

När det gäller alla sammanhang tror jag att detta i förlängningen handlar om ifall man ska överleva eller ej, som förening/annat. När det gäller kristna sammanhang så handlar det faktiskt om ifall vi ska göra som Jesus eller som världen - ta människor för vad de är eller bedöma dem utifrån deras status innan vi eventuellt släpper in dem i gemenskapen.

Jag inser att jag tar en risk som skriver detta men det måste faktiskt talas om så det får vara värt det.

Allt gott!
Eva


fredag 24 november 2017

Semlor i november?





Nu har det blivit lite tid mellan igen (o jag har 2 föredrag i lärjungaskolan att skriva om...) men det är så denna blogg fungerar - jag skriver "när andan faller på".

Semlor ja... Fettisdagsbullar är ju ett annat namn på sådana, o då funderar jag - nästa fettisdag infaller den 13 februari 2018 så hur kommer det sig att dessa fyllda bullar finns på närmaste ICA redan den 13-14 november? 3 månader i förväg?

I-landsproblem o inget att bry sig om säger de flesta. "Låt folk äta semlor när de vill, det behöver väl inte du lägga dig i, du slipper ju om du inte vill!". Jo, självklart kan jag tänka så också men...

Jag tycker faktiskt att en del sådant här, som semlor i november, kräftor året om, must som byter namn o väl snart har ett för varje helg, är en del i något större. Något större som faktiskt ÄR ett problem.

Samma dag som jag ser semlorna i affären läser jag om mordet på Tuva i norra delen av landet. Den 19-åriga tösen som mördades i maj i år o sedan dumpades i en sjö. Det är på väg mot rättegång mot hennes pojkvän. En pojkvän som, enligt hennes dagbok, helt klart inte kunnat ta ett nej. Några dagar senare börjar me too-rörelsen verkligen explodera med den ena förskräckliga berättelsen om övergrepp efter den andra. Berättelser om övergrepp från män o kvinnor som inte kunnat förstå/velat ta till sig ett nej. I samma veva hör vi också en man som det sannerligen inte verkar gå någon ekonomisk nöd på beklaga sig över att han, personligen, inte får så mycket tillbaka i relation till vad han betalar in i skatt. En man som helt klart inte lyckas vara nöjd o glad med att leva ett gott liv med det han ändå har.

Jag kopplar faktiskt ihop allt det med semlorna!

I den era av "me, myself and I" som vi levt i under rätt många år nu är det inte förvånande, vare sig det ena eller andra. Så mycket inom reklam o annars går ut på att tillfredsställa sig själv i första hand, typ reklamen som talar om att "Din viktigaste relation är den till dig själv" eller "DU är värd det!" o alla tips o råd om "egentid" o liknande. O visst är det viktigt att också ta hand om sig själv, det säger jag inte emot alls, men när det verkar bli närmast det enda som gäller?

Rätt länge har ju debatten/talet om s.k. curlingföräldrar/curlade barn rullat. Jag har ofta undrat, lite med förskräckelse, vart det ska leda det där att så pass många barn så sällan får höra ett nej. Ett barn som får bestämma om allt från mat till vad det ska ta på sig (glömmer aldrig berättelsen från dagiset om barnet som kom i baddräkt mitt i vinter för att mamman tyckte tvång var fel...) - hur ska det barnet klara vuxenvärlden? Hur ska det barnet kunna hantera om någon säger nej?

Jag tror på fullt allvar att detta att "Vill folk ha semlor så ska de få semlor!" är en del i det som också ger övergrepp i den mängd som de olika me too-uppropen nu berättar om. Om vi lär oss att vi aldrig ska behöva vänta på något, aldrig behöva längta efter något, hur ska då folk kunna förstå o acceptera att det inte gäller om du vill ha sex? Visst, att vilja äta en semla eller att ha vilja ha sex kan ses som väsensskilt men det är ju samma mekanism bakom - jagvill o då ska jag.

Jag funderar helt enkelt på om vi kanske måste försöka se en större bild för att komma till rätta med såväl sexuella övergrepp som t.ex. att rätt små/unga barn rånar varandra på populära jackor o mobiler.

Att jag sedan också funderar på (o har frågat ICA faktiskt) om det kommer att börja säljas påskris före eller efter Trettondagen.... Det får väl hänföras till avdelningen "Så'n är jag bara!".

Allt gott!
Eva

måndag 30 oktober 2017

"Du skall inte göra dig...



... någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen..."

Så tar jag då några tankar efter det som blev första föredraget i Betlehemskyrkans lärjungaskola men då handlade om andra budet, p.g.a. annat engagemang för föredragshållaren som gjorde att ordning kastats om.

När jag läste om temat tänkte jag inte så mycket längre än till typ guldkalven o de olika typer av sådana vi bygger även idag. Präst Christoffer la dock undervisningen i mycket på våra inre guldkalvar. Hur tänker vi om Gud? Vilken är min bild av Gud? Är det Guds bild av Gud jag har eller gör jag en helt annan? Tänker vi på hur vi ofta förminskar Gud när vi låter egna erfarenheter (av t.ex. en far när vi hör om Gud som Fader) stå i vägen för att verkligen lära känna Gud.

Det där tycker jag är lite extra intressant i dagens kontext när det är så viktigt att låta alla definiera sig själva, oavsett det gäller könstillhörighet eller annat. Låter vi Gud definiera sig själv? Tänker vi oss själva som Guds avbild eller Gud som vår?

Vi fick några saker att fundera lite extra kring:
-Ser vi Gud som en sorts kraftstation som ska ge mig ork?
-Ser vi Gud som någon sorts "farfar", till för att mest vara rätt trevlig att umgås med då o då?
-Ser vi Gud som en arbetsgivare som gärna lägger på oss en massa uppgifter att utföra?
-Ser vi Gud som en examinator som granskar allt vi gör med lupp o muttrar o puttrar alternativt belönar? Gud som examinator kan ju både ge tanken Han är nöjd bara vi närvarar eller ge bilden av en sträng betygssättare, lika farligt i båda diken.

O så den kanske svåraste uppgiften - vem tänker jag att Gud är om jag inte får använda alla de där kristna uttrycken typ "Herre", "Fader", "Skapare" o andra?

Jag tycker detta är mycket svårt när jag börjar tänka mer på det! Hur ser jag på Gud egentligen? Hur är min relation till Gud? Präglas den av Bibelns ord där Gud definierar/beskriver sig själv eller präglas den av annat, av vad andra sagt o velat lära mig? (Vilket naturligtvis kan kombineras då. En bra o rätt predikan har ju alltid stöd i Bibelns ord .te.x.)

För egen del har jag funderat en hel del kring det med Gud som Fader. Det talas ju rätt ofta numer om att det skulle vara exkluderande att Bibeln alltid kallar Gud vid olika maskulina epitet. Dessutom har jag läst o hört otaliga gånger att med tanke på hur många som kan tänkas ha en negativ upplevelse av sin egen far så skulle det med Gud som Fader hindra i tron. Jag står faktiskt helt frågande inför sådana tankar.

Jag är kvinna. Alls inte omedveten om hur vi kvinnor kan förminskas i många sammanhang, ses ner på som någon sorts andrasortering eftersom Gud skapade kvinnan efter mannen. Men.... Det står inget annat än att Gud "skapade dem till sin avbild". Allt förminskande av kvinnor, som ju ibland sker s.a.s. "i Guds namn" av självrättfärdiga män, blir så totalt fel när vi båda könen, tillsammans, utgör Guds avbild. Med det i tanken blir beteckningen Fader inte det hot en del som jag faktiskt skulle vilja kalla "överfeministiska" verkar se.

Jag har inget gott minne av min egen biologiska far. Jag kan faktiskt inte plocka fram ett enda trevligt minne av honom trots att jag var nästan 7 när skilsmässan kom o alltså stor nog att ha egna minnen. Det är inget jag går runt o talar om men när det någon gång ändå sagts i kristna kretsar har jag ofta fått frågan hur jag då ser på Gud som Fader. Som sagt står jag svarslös där faktiskt. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig gjort den överföringen från min biologiske far till Gud. Alltså aldrig tänkt att "far som far" eller hur jag ska försöka förklara det. Snarare tvärtom, litat på att Gud inte är som en jordisk far med alla sina brister. (Tänker då en kristen, jordisk, far naturligtvis ska försöka efterlikna Gud i förhållandet till sina barn, men det är en annan sak. Om min far bekände sig som kristen eller ej vet jag faktiskt inte.)

Det blev en väldigt intressant kväll, denna läsårets första med lärjungaskolan! Min lilla "besvikelse" över att ha tänkt fel när jag tänkte guldkalvar o mer påtagliga avbilder o inte våra inre som präst Christoffer tänkt försvann väldigt fort. Kanske hade det varit enklare, mindre tankemöda behövts om vi talat om yttre bilder men jag trivs ju ändå bäst när jag får tankar att "tugga" ordentligt på så...

O den där uppmaningen att fundera över vem Gud är för mig bortom alla de vanliga kristna beteckningarna - den sitter kvar i hjärnan.

Allt gott!
Eva



lördag 28 oktober 2017

"Du ska inga andra gudar..."



I den församling jag tillhör, Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS, som är en missions-/väckelserörelse inom Svenska Kyrkan, drygt 150 år gammal), har vi något som kallas lärjungaskola. Startade förra läsåret o innebär 10 lektioner fördelade över höst o vår. I år utgår föredrag/diskussioner från de 10 budorden som Moses fick med sig ner från berget av Gud.

Nu blev första tillfället för några veckor sedan om 2:a budet för att prästen som höll i det skulle vara borta på "rätt" dag så jag har väntat lite med att skriva här men tanken är att skriva ner lite om själva föredraget/diskussionen o mina egna tankar i samband med dessa kvällar. O eftersom jag då ville ha det i rätt ordning så väntade jag tills vi nu talat om 1:a budet alltså.

Slutsvamlat - nu till det viktiga!

Första budet alltså: "Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig." (2Mos. 20:3, översättning Svenska Folkbibeln)

På sätt o vis låter det ju rätt enkelt, eller hur? Jag ber till Gud - Fader, Son o Ande - o inte samtidigt till Buddha, Shiva, Oden, Osiris eller någon annan, men räcker det verkligen att tänka så? Handlar det verkligen bara om att inte blanda in annan religion?

Näe....

I Matteus' evangelium kapitel 22 vers 34-40 försöker fariseerna sätte Jesus på prov (igen...). 

Fariseerna hörde att Jesus hade gjort saduceerna svarslösa o samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov o frågade '"Mästare, vilket är det största budet i lagen?"
Han svarade:"Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta o av hela din själ o av hela ditt förstånd. Detta är det största o främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen o profeterna."

Det är inget litet krav inte!

Både föredrag o diskussion kom att kretsa särskilt kring vad orden om hela hjärtat, själen o förståndet (av hela din kraft finns med i vissa skrivningar också) egentligen betyder. Hur tänker vi kring vad som verkligen är viktigast i livet?

I diskussionen kom det upp sådant som att vi alla kan tänka att "Om jag förlorar det eller det eller det så är jag helt förlorad själv! Då har livet absolut ingen mening längre!" o då inte räkna med att Gud ju alltid finns där. ALLT kan du aldrig förlora så länge du tror på o litar på Gud. 

Det där är givetvis väldigt svårt, jag säger inte annat. Det kräver en hel del av oss att hålla fast vid Gud o lita på Hans omtanke o kärlek när annat rasar o försvinner. (Akta vad jag grälade med Gud, inte ville be o.s.v. när min andra siames på 5.5 mån dog!) Jag tänker då att vi faktiskt har väldigt goda förebilder i det i den tid vi lever i. Jag önskar att det inte var så men om vi ser till alla de som i nutid blir tvungna att fly från t.ex. IS o ser på många av deras exempel - hur de håller fast vid Gud o t.ex. så snart det går försöker återvända till sina städer för att hålla gudstjänst. De har förlorat oerhört mycket men tackar Gud för det som ändå finns. Verkligen goda exempel att fundera kring.

Så kom diskussionen givetvis också in på vad som är avgudar idag. Det är ju långt ifrån bara andra religioners gudar (även om det ibland även i kristna kretsar "flörtas" med både det ena o andra) utan kanske snarare annat.

Internet får ju ofta skulden t.ex. O visst kan det finnas fara/faror där. Dels i det faktum att det är väldigt lätt att fastna i alltför många timmar vid dator/mobil istället för att umgås med Gud, dels i det att nätet ger sådana möjligheter att väldigt lätt finna saker som riskerar att bli avgudar. Det finns ju väldigt många exempel på saker som kan uppsluka dig helt men för att göra det väldigt enkelt tar jag spel om pengar o porr. Bara när jag var tonåring/ung vuxen för inte så otroligt länge sedan var sådant i alla fall lite mindre lättåtkomligt. Bra eller dåligt kan kanske diskuteras men båda de sakerna är sådant som lätt hamnar i belöningscentrat i hjärnan o som du därmed mår "bra" av o då lätt fastnar i så att det faktiskt blir ett missbruk.

Vi fick en stund att diskutera 2 o 2 o min samtalspartner o jag talade om skillnaden mellan att dyrka o att uppskatta. Jag tror att det där ligger mycket av ett svar på hur vi ska lyckas sätta Gud först, hur vi ska kunna älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själ o hela vårt förstånd om vi funderar lite på det.

Ser man på dagens samhälle så hamnar väldigt många i ett dyrkande av sig själva t.ex. Det är inte fel att vilja ta hand om sin kropp (den har vi fått av Gud o ska givetvis vårda) vare sig mat- eller motionsmässigt eller till utseende men frågan är hur långt det går?
Inte heller är det fel att sträva efter karriär men frågan är varför? Är det för att själv få berömmelse bara, att andra ska se upp till dig? Då kanske du ska fundera lite på vad du värdesätter i livet. 

Jag hamnade nära en person när jag var på väg till t-banan just när jag skulle in till denna kväll om 1:a budet o jag kunde inte låta bli tjuvlyssna. En man i gissningsvis 25-30 års åldern talade med en vän via mobilen. En fråga från denne man väckte mitt intresse: "Ok - jämför med de 2. De har bra jobb, bra, mycket bra, betalt. Ett riktigt tjusigt liv faktiskt men har du funderat på vad det gjort dem till? Vad har de egentligen?". Han pratade mycket om dessa som han helt klart ansåg för fixerade vid lyckade karriärer för att egentligen leva. Jag blev rent glad att höra!

Nu ska jag dra iväg lagom långt här (men tänk på detta lika mycket är för egna tankar/anteckningar!) men ändå säga att jag tror det den mannen sa till sin vän i mycket sammanfattar var den största faran med avguderi idag ligger - i det som ofta uttrycks "Me, myself and I". Den totala jag-fixering världen närmast uppmanar oss till numer. Som den där reklamen som jag tycker så illa om som talar om att den viktigaste relationen vi har ska vara den vi har till oss själva. 

Var är avgudarna i våra egna liv? Vad är det som tar för mycket tid från umgänget med Gud? Vänder vi oss till Gud när allt är kris o mörker? O, minst lika viktigt, vänder vi oss till Gud i tacksamhet när det är bra? Eller gräver vi ner oss i eget eller klappar oss själva på ryggen för att vi på egen hand gjort så bra?

Tål att funderas på!

Allt gott!
Eva


onsdag 11 oktober 2017

Hjärntvättad o indoktrinerad?



I årets valrörelse inför kyrkovalet har de orden dykt upp, kanske inte väldigt ofta men alldeles tillräckligt för att göra mig smått irriterad men också intresserad. Hur tänker de som använder de orden egentligen? 

Först ska jag då säga att orden i förmodligen 80-90 % av fallen dyker upp från personer som är inblandade i valet som väljare o inte som kandidater (även om det har hörts från kandidatsidan också) o i samma %-andel i tidningars kommentarsfält o inte lika ofta i kristna diskussionsgrupper. Det är inte heller alltid man använder orden rakt ut men de är ändå det bästa sättet att sammanfatta vad dessa personer faktiskt säger - de vill gärna påstå att vi som är s.k. traditionellt/klassiskt/konservativt/Bibeltroget troende nog ändå väl måste vara både hjärntvättade o indoktrinerade.

Som sagt blir jag rätt irriterad men jag blir också väldigt intresserad o undrande över hur de tänker. Tyvärr har det visat sig omöjligt hittills att få svar från någon så jag funderar väl själv då.

Min dominerande känsla när jag hör sådant här, får det riktat mot mig är faktiskt ilska o ledsenhet. Det för att anklagelsen om att vara hjärntvättad/indoktrinerad innebär att min meddebattör förutsätter o anser att jag inte skulle kunna tänka själv. Attityden visar på ett bra stort förakt för människor som inte tycker precis som man själv. Den visar också på något av en "von oben-attityd" som innebär att du själv alltid vet rätt o de som inte håller med är antingen obildade, dumma eller har intalats saker av andra (vilket då kan sägas vara samma tanke om stupiditet, att låta sig påverkas så).

Jag har brukat svara med en undran om personen kan tänka sig att jag (o andra med min tro t.ex.) faktiskt har tänkt o funderat, bett o läst både Bibel o annat o alldeles på egen hand kommit fram till den tro jag idag har? Svaren brukar antyda att då kan jag anses som än dummare...

Då kan jag tänka mig att fråga vad samma person säger om de släkter där t.ex. en politiskt uppfattning mer eller mindre går i arv? Kallar personen det hjärntvätt/indoktrinering på samma sätt om det gäller föräldrar som tar med sina barn på politiska möten, demonstrationer o bara har "rätt" politiska tidningar/böcker hemma som om det är kristna föräldrar som tar sina barn till kyrkan? Var går gränsen för vad som väl ska kallas "otillbörlig påverkan"?
(Jag kanske då ska påpeka att jag för egen del inte "släpats" till kyrkan varenda söndag av föräldrar. Gått i söndagsskola ja men familjen var definitivt inte i kyrka var helg.)

Det är säkert inte förvånande för någon att det, politiskt påverkan av barn, ju inte alls kan jämföras med kristen/annan religions.... Nej, hur kunde jag tänka så!

Det visar lite på vad jag tror o tänker om "argumentet" (det är ju mer en beskyllning o härskarteknisk metod att tala om hjärntvätt visavi sina debattmotståndare), att det egentligen handlar om något helt annat. Jag tror faktiskt mer o mer att det handlar om egen rädsla o oro. Rädsla, oro o helt enkelt en brist på argument.

Det tror jag med ledning av att om jag försöker pressa dessa personer lite kring detta (jag kan vara rätt envis med visst...) så blir tonen hos meddebattör inte sällan rätt hätsk o väldigt ofta kommer något om att jag skulle höra till något sektliknande eller "elitistiskt" (hur man nu får ihop "elit" med kristen tro...). Då kan det faktiskt bli lite roligt! Roligt för att jag inte alltid är alldeles snäll när människor beter sig så, säger sådana saker...

(Nu ska ni tänka på att jag har all respekt för hur illa det kan gå för människor som hamnar i verkliga sekter. Jag har ingen utbildning om fenomenet men mitt allmänna intresse för psykologi har inneburit att jag läst en del på egen hand. Sekter, religiösa eller andra, är fruktansvärda företeelser som bryter ner människor o ska motarbetas. Men att därifrån kalla allt som man inte gillar, håller med eller förstår sig på för sekt borde steget vara väldigt långt.)

Det har naturligtvis funnits (o finns möjligen fortf. om än jag inte har den kollen) sekter i kristna sammanhang. Jag skulle dock vilja säga att de kallat sig kristna men ifrågasätta om de verkligen är det. Det finns en ganska klar definition på vad sekt är som jag som lekman förstått det - en stark o dominerande ledare som inte får ifrågasättas alls, en "instängdhet" som avstänger medlemmar från yttervärlden ända ner till familj, en organisation som kräver total lydnad. Jag har personligen inte stött på det. Ändå kan jag, o andra som tror som jag, anklagas för att vara mer eller mindre "sektifierade" o inte tänka själva utan blint lyda.

O i o för sig... Det kanske vi kan sägas göra? Inte lyda helt blint, det går jag aldrig med på, men ändå lyda. Lyda Gud. O där är vi väl framme vid den "springande punkten" kanske?

Jag tror nämligen, som antytt ovan, att detta som jag faktiskt vill kalla rena förolämpningar kommer ur egen osäkerhet. Osäkerhet på om det kanske faktiskt är min "sida" som har rätt. Om inte annat kan jag tänka så då det från samma kommentatorer (o det har även dykt upp präster där) ofta kommer argument om att inte "slå Bibeln i huvudet" på andra samtidigt som de själva väldigt sällan kan ge bibliska/teologiska argument för sina ståndpunkter. Då heter det istället att t.ex. jag är indoktrinerad om jag tror så mycket på Bibeln, för i mångt o mycket vet ju vi människor bättre idag. 

O då brukar jag vara elak nog att påpeka att man i Gamla Testamentet kan läsa rätt mycket om hur det gått för människor när man satt den egna kunskapen så högt över Guds...

Jag vet inte vem av oss/vilken "sida" (tycker väldigt illa om uttrycket egentligen men det är det enda som beskriver rätt jag hittar) som har rätt! Jag tror dock, av hela mitt hjärta, att Guds ord som är oss givna via Bibeln måste få råda. Det tror jag efter att ha bett, läst, funderat, bett igen o.s.v. och jag ser det därför som en ren förolämpning att kallas hjärntvättat o/eller indoktrinerad. 

Jag skulle helt klart föredra en debatt där vi avhåller oss från sådana epitet o istället respekterar att inte alla kommer till samma tro/åsikter oavsett hur konstiga vi tycker den andras ståndpunkter är.

Så bara några ord om bloggen o dess användning: Jag kommer säkerligen även fortsatt att ta upp saker som mer kan kallas kyrkopolitisk debatt men jag kommer också att använda den till sådana här funderingar samt sådana som förra, som tog upp helgens tema i kyrkoåret. Jag hoppas några vill läsa givetvis men skriver gör jag nog i vilket fall :)

Allt gott!
Eva






lördag 7 oktober 2017

Tacksägelsehelg



Ja, denna helg innehåller den söndag som i Kyrkoåret kallas Tacksägelsedagen.

Det är den söndag som sedan länge (o kanske än mer för länge sedan när fler av oss levde utanför städerna) särskilt ägnats åt tack till Gud för årets skördar. Den tacket framförs även idag på många ställen men blir kanske mer uppblandat med annat numer.

Det här med tack till Gud är något som rätt ofta funderas på här. Och jag tackar rätt mycket faktiskt. Om inte annat så varje morgon för nattens sömn o att jag får vakna till ännu en dag i den skapelse Gud gett oss att leva i (tills dess Jesus kommer åter o upprättar allt) o på kvällarna för dagen som gått, möten o samtal som skett o.s.v.

Jag har skrivit om det med tacksamhet kopplat till "nöjdhet" några gånger tidigare (klicka på "tacksamhet" i etikettsordslistan den som vill) o det är väldigt viktiga begrepp för mig. Någon frågade efter ett av de tidigare inläggen om jag inte är närmast "löjligt förnöjsam o from" men det kan jag då garantera att jag verkligen inte är! Så sent som i förrgår muttrade o tjurade jag rejält över att hitta ett par helt perfekta skor i second hand-affären, till fullt rimligt pris men ett pris som just nu överstiger min förmåga. Då kan jag irriterat fråga Gud varför Han måste ställa dem framför min näsa i det läget eftersom jag förväntar mig Han vet hur det är. (Låter smått barnsligt? Kanske, men det är en sådan relation vi har, Gud o jag.) Å andra sidan... I måndags var jag på ett föredrag om Martin Luther. Det regnade något otroligt hela eftermiddagen o kvällen här i Stockholm. På hemväg från T-banan gick jag o funderade på det där med att rasta hunden. Ut måste han givetvis men kanske, kanske kunde han nöja sig med uteplatsen? Snälla käre Gud - kan det vara möjligt skruva ner intensiteten lite så Assar slipper bli så blöt? Jag kom till porten o det vräkte fortfarande ner. Gick in o satte täcke o koppel på hunden o så ut igen o... Det knappt duggade! Sådant väcker tacksamhet kan jag säga. (Än mer som det började regna mer igen någon halvtimme efter att vi kommit in.)

Det blev ett extra Tack! i godnattbönen den kvällen.

Jag tror att Tacksägelsedagen är extra viktig i vår tid. En tid där det snart verkar som om det konstigaste du kan vara är nöjd o tacksam. Där människor hela tiden hetsas till att sträva efter mer o mer o mer. Naturligtvis är det gott att sträva efter utveckling, egen som annan, men frågan är ju lite vilken utveckling det handlar om. Lika naturligtvis är jag väl medveten om hur viktigt det ändå är med att människor har råd att konsumera för att andra ska ha arbete o vi därmed får in skatter som betalar för välfärden. Men.... När de politiska partierna talar om skattelättnader hit o dit för att fler ska kunna konsumera det som närmast kan betraktas som lyx då protesterar jag. 

Visst tycker jag att man mycket väl kan få unna sig även det icke-nödvändiga ibland! Jag menar inte alls att missunna någon "villhöver"-saker som man köper bara för att de är fina t.ex. Vad jag menar är att jag skulle önska så många mer tacksamhet över vad man ändå har, även när man inte kan köpa precis det man vill. De allra flesta av oss har tak över huvudet, mat på bordet, en säng att sova i, kläder att ta på oss - det är faktiskt något att vara tacksam över även om du inte bor på "finaste" adressen, äter falukorv istället för oxfilé, sängen inte är den modernaste o kläderna inte köpts i den där affären som "alla" handlar i.

Tänk om vi alla kunde få oss till att tänka lite mer på allt vi ändå har att vara tacksamma för?
Säger jag o fortsätter muttra med Gud om de där skorna....

Allt gott!
Eva

söndag 1 oktober 2017

Mening eller sanning?



Eller både ock kanske?

Jag ska inte påstå att det är alltid men ändå rätt ofta som jag gör en del anteckningar under predikan. Idag var en sådan dag.

I den församling jag är medlem i, Betlehemskyrkan i Stockholm, pågår en serie predikningar utifrån breven till församlingarna i Uppenbarelseboken. Det jag fastnade för var präst Christoffer Abrahamssons ord/undran/tanke om vi ser tron som meningsfull eller sanningsfull.

Om jag nu förstod rätt så blev frågan ungefär "Tror vi för att det ger livet mening eller för att vi faktiskt tror att det är sant?

Min tanke är då att det ena i och för sig inte behöver utesluta det andra men att svar på den frågan kan säga rätt mycket om vår tro, bibelsyn o.s.v. För egen del tror jag att jag skulle beskriva det som att tron kan ge livet mening men då för att jag tror att det Bibeln lär är sant.

Jag är lite osäker på hur jag ska kunna förklara vad jag menar men en diskussion i en bloggs kommentarsfält dyker upp i tanken. Där ställde en person en fråga om det med lydnad mot Guds ord. Frågeställningen var väl ungefär "Lyder du även om du inte håller med, på t.ex. etisk grund? Om det inte stämmer med dina värderingar? När du inte alls förstår?".

Det är en viktig tanke att tänka!

Nu är det bara en i mänsklig gestalt som lyckats vara fullkomligt lydig, så det ska vi väl sträva emot men kanske inte tro vi kan uppnå. Vad gäller förståelsen så är det ju bara så att visst (mycket?) får vi inse att vi inte har en chans förstå i detta livet. Men jag tänker att den frågan tangerar det här med meningsfull eller sanningsfull.

Jag tänker på skillnaden lite i det hur man citerar Bibeln. Ett sammanhang som gärna citeras särskilt av dem som gärna vill få bort tankar på synd, att synden är relevant även i vår tid o att Gud inte ändrats sig kring det, är det om äktenskapsbryterskan. Ni vet, kvinnan som släpas inför Jesus mycket för att de skriflärda o fariseerna gärna vill hitta något att sätta dit Jesus för. Jag tar den nu ur Johannes evangelium, kapitel 8, vers 1 till 11. Vers 11 är den som gärna citeras men då mer än ofta bara halva Jesus' ord där. Jesus säger: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!" men den andra meningen där är oerhört sällsynt citerad.

Det menar jag är att mer se till meningsfull tro i bemärkelsen "ge mitt eget liv mening" än sanningsfull tro.

Det vore ju väldigt skönt, praktiskt, bekvämt för att försvara sitt eget liv om vi kunde dela versen så - men ger det sanningen? Ger det vad Gud vill ha sagt med den händelsen? Jag tycker inte det. Hur svårt o ofta nedslående (för vårt eget leverne, hur vi kanske skulle vilja leva för bekvämaste, enklaste liv) den där andra delen av versen än är så finns den där o vi måste tro att det är sanning att Gud verkligen menar så - Han förlåter o dömer inte men Han vill at du omvänder dig o åtminstone försöker det du kan att inte synda så mer. Vi kan inte bara ta till oss det om att inte bli dömda för att den delen är lättast o "gulligast", vi måste också ta till oss andra delen.

Visst kan tron ge livet mening! O visst kan meningen med livet sägas vara tron. (Jag tror ju att vi som skapade av Gud är menade till gemenskap med o tro på Honom.) Men vi måste då också vara beredda att söka sanningen o att lyda den o Gud även när vi inte håller med. Det är inte lätt, alls inte för en "kan själv" som jag om inte annat. Det kräver en hel del o kan kosta mycket men det är faktiskt min övertygelse att det är det tron handlar om i mycket - Guds sanning som kan ge mening åt livet. 

Så tron är nog både meningsfull o sanningsfull men väl aldrig bara det ena eller andra.
(Skulle jag tvingas säga bara det ena så går jag på sanningen då.)

Detta är alltså tankar utifrån några ord/meningar i en predikan. Nedskrivna kanske allra mest för att själv fundera vidare, så kan bloggen också användas ibland.

Allt gott!
Eva



fredag 22 september 2017

Hallå, ni ryande profeter -




- var är ni?

Käre Gud, skulle Du kunna tänka Dig att ännu en gång (ja jag veeet... Kommer lite om det!) sända någon eller några som kan dundra på likt de som har sina historier nedtecknade i GT? Eller en som Johannes Döparen? En sådan som vågar tala högt om maktens hyckleri, vågar kalla folk för huggormsyngel o som vågar tala rakt om behovet av omvändelse - har Du någon "på lager" som skulle våga ta sig an uppgiften? Den är ju inte lätt o det är inget "quick-fix" precis, det vet Du, så vi behöver någon med både uthållighet o mod.

Jo, den typen av samtal har jag haft med Gud sedan valresultatet började anas.
Jag har gått här o muttrat o puttrat, bedrövats o närmast gråtit, varit både ledsen o väldigt, väldigt arg.

Min egen nomineringsgrupp har gått framåt i antal röster så där finns en stor glädje även om det ger mindre procentuellt men det beror ju på valdeltagandet. Och att valdeltagandet ökar är ju toppen! Det är ju fantastiskt att så många ändå bryr sig om kyrkan o går o röstar. Eller...

Jo, i grund o botten tycker jag givetvis att det är rent underbart om många bryr sig om kyrkan så pass att de ändå röstar, men.... Varför röstar de? Är det av omtanke om kyrkan verkligen?

Några saker har irriterat mer än andra i den valrörelse vi nu sett:

- Att valet i så stort hänseende kommit att handla om en maktkamp mellan S o SD.

Dessa två motpoler i svensk sekulärpolitik har ju faktiskt kidnappat kyrkovalet för den verbala boxningsmatch de ständigt för i Riksdagen o på andra sekulärpolitiska arenor. Oerhört lite har hörts om varför kyrkan ska akta sig för inflytande från den ena eller andra annat än samma ord som hörs i sekulär debatt. Jag har hört o (ffa) läst mycket debatt, mycket från båda de sidorna men i princip inget som kan sägas ha "kyrklig" grund när man ska försvara sig själv mot en andres argument. S upprepar sig om "allas lika värde" (vilket de då inte fullt ut menar, som jag utvecklade i tidigare inlägg) o det låter ju bra i kristna öron men varför är vi alla lika värdefulla? Varifrån har vi fått det värdet? Inte ett ord om det har jag hört. SD talar om traditioner o kyrkans roll i Sverige men verkar ofta glömma att kristendomen härstammar från mellanöstern o inte alls är en "svensk" religion. Och de talar inte heller om religionens upphovsman i onödan då.

- Allt tal om att inte "gradera troende".

Detta kan kanske vara lite på "nördnivå" för jag vågar inte säga hur mycket det figurerat i den "stora" debatten men på många sidor i s.k. sociala medier kommer det upp ack så ofta. T.ex. vi i Frimodig Kyrka anklagas för att närmast vilja ha en kontrollpunkt vid kyrkporten o bara släppa in dem som skulle bedömas "tillräckligt troende".

Ärligt talat blir det här bra roligt när jag får det emot mig i debatter. Jag var inte många, många år i S:ta Clara men de år det blev var jag där närmast dagligen. S:ta Clara har en klart traditionell/konservativ (ordvalen skiljer sig med åsikten om Clara...) teologi. Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon bli utmotad därifrån p.g.a. bristande tro! Däremot har jag både själv o sett andra bjuda den på fika som säger saker som "Jesus är ju inget för mig." (o förutsätt nu inte det är de vi kallar "samhällets olycksbarn" som säger så!), jag har sett muslimer få hjälp av diakon, jag har sett såväl framgångsrika som litar på egen förmåga som de som inte tror sig kunna något enda tas emot med öppna armar. Aldrig har jag hört någon bli sämre behandlad utifrån någon tänkt skala om hur troende personen är. Jag misstänker starkt att det ligger en hel del "efter sig själv känner man andra" i anklagelserna om att gradera kristna.

I detta kommer också det att flera har, rätt aggressivt, frågat mig o andra om vi borde kräva tro av förtroendevalda o i så fall hur troende de måste vara. Egentligen är den frågan väldigt dum tänker jag. För mig är det fullkomligt självklart att en förtroendevald i kyrkan ska vara troende. "Hur" troende? Den frågan förstår jag faktiskt inte. Jag förutsätter att man kan läsa med i trosbekännelsen utan att hoppas att Gud inte märker att man ljuger, men där är det nog. Vi ÄR inte olika mycket/mindre troende! Det går helt enkelt inte att införa någon sådan skala. Läser du med i trosbekännelsen, bekänner Jesus som Guds Son, världens Frälsare - då är du troende kristen. Gör du inte det ska du kanske fundera på en annan karriärmöjlighet i partiet än den kyrkliga.

- Allt tal om att få så många som möjligt att rösta

Jag tycker alltså också att det är mycket bra att många röstar, tro inget annat! Men jag skulle faktiskt då vilja se att folk röstar för att de verkligen bryr sig om kyrkan! Jag hörde alldeles för många som t.o.m. hade svårt att hitta till kyrkan o då blir jag bedrövad. Det var så uppenbart att många, många gick o röstade för att rösta MOT det ena eller andra o inte FÖR kyrkan o Guds arbete med vår hjälp. Det är oerhört sorgligt.

Åter till mullrande GT-profeter o Johannes Döparen.
Jag återkommer till detta men vill bara säga här att det är oerhört fascinerande att se hur historien, den bibliska tänker jag här då, upprepar sig. Genom hela GT löper en tråd där människan först sätter sig upp mot Gud för att så när nöden blir övermäktig o man inser sin litenhet böna o be om hjälp. Gud hjälper o folket är så otroligt tacksamt o lovar evig trohet. Vilket håller en generation eller två o så tar vi alltihop ett varv till. Jag jämför faktiskt mycket av det som nu händer i SvK med detta - nu har det röstats fram förtroendevalda som i väldigt många fall (inte alla givetvis, det finns bra förtroendevalda för kyrkan i alla grupper. Ja ALLA.) närmast tror sig kunna sätta sig över Gud. Det blir intressant att följa om inte annat.

Kyrie Eleison!
Herre förbarma dig!

Allt gott!
Eva




tisdag 12 september 2017

Vad är en kyrka?




"Den offentliga debatten om kyrkovalet visar bara en sak: Sverige har verkligen ingen aning om vad en kyrka egentligen är."

Så löd den tweet av Jonas Nordén som jag citerade i förra inlägget o de orden har snurrat i hjärnan här. Liknande tankar o funderingar har jag visserligen burit på rätt länge men nu i valtider blir de ju än mer aktuella.

Vad menar alla dessa som nu är inblandade i valdebatten i kyrkan på ett eller annat sätt att en kyrka är? (Jag tänker då inte bara de som uttalar sig för nomineringsgrupp alltså utan även de som "bara" kommenterar i olika sammanhang.)

I många fall verkar tankarna om "kyrka" väldigt långt från hur jag o många jag känner tänker. Man verkar hamna betydligt närmare det "Kungliga salighetsverk" som politiker drömde om i mitten av 1900-talet. Den "allmänreligiösa trivselföreningen" som då skissades fram men, tack o lov, ändå inte helt blev verklighet.

Det talas mycket o gärna om att hjälpa människor som hamnat i nöd (fysisk nöd såväl som andlig hoppas jag alltid), det talas om att möta människor o höra vad de vill ha av kyrkan, det talas om att vara en kyrka för alla.

O jag muttrar ja, nja o hmm... det beror ju faktiskt lite på trots allt.

Det som irriterar mycket i sådana där ord är att de inte sällan uttalas av samma personer som kan säga sådant som att det är bra att kyrkan finns  "för de svaga, de som behöver kyrkan". Det är det visst det - men alla de som är i kyrkan som inte alls är svaga o behövande då? Varför är de där? Ska de alls vara där? Det ligger en väldig nedvärdering o närmast förakt i det där uttalandet.

Självklart ska kyrkan finnas för människor! Finnas för alla oavsett situation, oavsett om du söker dig dit för stöd o tröst eller för att du är så himlastormande glad över Gud. Men...

De som talar så här, o då tänker jag kanske ffa på företrädare för nomineringsgrupper i kyrkan, nämner bra sällan varför kyrkan ska göra detta. Man verkar ofta helt ha sorterat bort att det faktiskt är Gud som är grund/orsak/vad du vill kalla det för det vi gör i kyrkan.

I Bibeln talas om kyrkan/församlingen som Kristi kropp. Vi alla i församlingen (o då tänker jag nu församling i bemärkelsen hela den världsvida kyrkan faktiskt) är lemmar i Kristi kropp, med-lemmar.
Församlingens/kyrkans främsta uppgifter kan väl sägas vara 2 - dels att samlas för att ära o lovsjunga Gud, dels att föra evangeliet om Jesu Kristi liv, korsdöd o uppståndelse (den faktiska fysiska uppståndelsen...) vidare.

Vi har Guds ord via Bibeln att stå på. Vi kan tolka delvis olika men vi kan inte dra iväg hur som utan att det blir något annat än kristen tro. För att gå till en av mina hjärtefrågor då så måste vi läsa Bibeln exegetiskt o inte eisegetiskt. För att förklara så använder jag den förklaring jag fick när jag bad min präst säga det så enkelt han kunde för att jag skulle förstå - vi måste läsa Bibeln för att försöka förstå vad Gud vill att vi ska vara o göra, inte för att försöka få Gud att gå med på vad vi vill.

(I det måste jag citera en bra underbar kommentar jag såg i en debatt på Facebook. Vad debatten handlade om har jag glömt men det kom många propåer om att kyrkan ju måste "följa med tiden" o liknande. Då skrev en person: "Men tänk om Gud inte är modern?" o inget mer. Ja tänk...)

Att läsa så innebär att vi, för Guds skull, för att vi vill göra tjänst åt Gud, helt naturligt vill hjälpa andra människor, ta hand om vår miljö (Guds Skapelse) o.s.v.

Det innebär också att vi faktiskt är förpliktigade att ära Gud. Att vi samlas på söndagarna (eller annan dag) för gudstjänst handlar inte i första hand om att det är trevligt att träffa vänner o att det brukar serveras gott kaffe efter gudstjänsten. Hur bra den delen än är så är det ju lovsången till Gud, mötet med Gud, tacket till Gud för att Jesus kom o offrade sig för att vi alla skulle kunna få förlåtelse o försonas med Gud som är det viktiga när vi går till gudstjänst. Det är Guds-tjänst där vi ställer oss till förfogande för tjänst för Gud.

Att fira gudstjänst, föra ut evangeliet här hemma o i världen, att ställa oss till Guds förfogande för att vara Hans förlängda arm till andra människor - det är i mycket att vara församling/kyrka!

Hur mycket hör vi talas om det i valdebatterna?
Inte mycket skulle jag säga. Jag skrev nyligen om hearingen i S:ta Clara där 11 nomineringsgrupper var med. (Undrar ni vilka så scrolla ner något inlägg så hittar ni.) Där var det två av grupperna som mer tydligt talade om kyrkans uppdrag att göra Jesus känd o älskad. Från de andra 9 hördes några enstaka meningar om evangelisation o fira gudstjänst men ärligt talat - jag tyckte det lät en hel del som framklämda ord "för det är ju bäst att säga så".

Det är sorgligt att Gud får så liten plats i det som sägs inför Kyrkovalet! Det är förståeligt med tanke på hur staten (o då väl ffa S som hade makten många av de år kyrkan var under mest attack) försökt få bort så mycket som möjligt av det Jesus-centrerade i kyrkan för att "tämja" densamma o dra klorna ur lejonet från Juda. Kyrkan o Jesus får gärna vara gullegullig o snäll o rar men absolut inte ställa minsta krav eller påpeka delar ur Bibeln som det om Jesus som enda vägen, enda sanningen...

Otroligt sorgligt faktiskt! Kristendomen som från början sågs som en "farlig" o revolutionär religion har monterats ner till något som ska passa staten o dess vilja, långt ifrån det omvälvande o ofta rätt krävande den egentligen är. (Krävande i form av hur du behandlar människor t.ex., för att inte tala om krävande i hur du behandlar Gud...)

Vet Sverige vad en kyrka är?
Jag undrar verkligen. Om inte annat så efter att jag i ett tidigare val fick höra att "Vi kan ju inte låta de kristna styra i kyrkan!" (jodå, sagt på fullt allvar, av en toppkandidat här i min boendeförsamling) o efter att en vän i detta val fått veta att "Ni kristna får väl byta samfund så vi får ha kyrkan ifred, vi som inte är så troende!". Ska man skratta eller gråta? Jag sörjer i alla fall o inser långt ifrån alla har klart för sig vad en kyrka egentligen är.

Och så inser jag att jag trots sorgen o bedrövelsen nog inte är beredd att släppa hoppet om att Svenska Kyrkan ska få vara verklig kyrka ändå.

Allt gott!
Eva


torsdag 7 september 2017

Är alla verkligen välkomna?



I den valrörelse som nu pågår inför kyrkovalet är just det med att alla ska vara välkomna till/i Svenska Kyrkan något som många av nomineringsgrupperna (som det heter i detta val, motsvarar parti i andra) trycker hårt på. Något förvånande kan nog många av oss tycka för är det någon som sagt motsatsen? Jag kan erkänna att jag sedan rätt länge blir bra arg på det där "snacket", en ilska som inte blivit mindre med tiden. Och i vissa lägen har jag lite svårt att vara helt diplomatisk, debattera helt "snällt" o.s.v. så nu tänker jag säga det rakt ut:

De som talar mest om att alla ska vara välkomna i Svenska Kyrkan ljuger! Det är inte alls det de menar. Välkomna ska bara de vara som tycker (och det verkar ofta viktigast) o tror som de gör.

Jag ska naturligtvis försöka förklara varför jag anklagar dem för lögn.

I mitt debatterande i just detta är det ofta Socialdemokraterna o ÖKA (Öppen Kyrka för alla) som står på motsidan. Det finns fler som upprepar detta om "alla välkomna" i parti o minut men de har en liten särställning där. Nu ska jag inte ägna mig åt att endast klanka ner på vad jag tycker de gör fel men det måste ändå påpekas att det är i de nomineringsgrupperna (S i synnerhet, som hel grupp) man återfinner de som hårdast kämpar för att den s.k. väjningsrätten för präster ska tas bort. Väjningsrätten som innebär att präster inte kan/får tvingas frångå sin tro vad gäller äktenskapet.

De 2 grupperna tillsammans med en del andra är också ofta bra högljudda om att vi i Frimodig Kyrka kan kallas "kvinnohatande homofober". (En närmast förkortning jag såg i en debatt nyligen.) Det där närmast roar mig faktiskt...

Jag vågar påstå att om det finns någon grupp bland de som ställer upp med kandidater i kyrkovalet (o nu tänker jag då riksnivå o kanske också de som finns från Sthlms stift) som faktiskt står för att alla ska vara välkomna i Svenska Kyrkan - så är det Frimodig Kyrka!

Hur kan jag då säga det? I FK finns ju kvinnoprästmotståndare t.ex. De vill ju inte "släppa fram" kvinnor i kyrkan! Och FK vill ha civiläktenskap - bara för att slippa viga enkönade par - då vill man ju inte ha homosexuella i kyrkan!

Jag har funderat mycket på de där slutsatserna. För det är så många säger - vill man inte ha kvinnliga präster så är man emot, t.o.m. hatiskt, mot kvinnor, vill man inte viga enkönade par är man på samma sätt emot/hatisk mot hbtq.

Ärligt talat suckar jag mycket över de påståendena.

Så läser jag FKs program.
Vad som sägs där handlar faktiskt helt om att just alla ska vara välkomna. Det handlar om att försöka hitta en väg där både liberala troende o vi mer traditionellt kristna ska kunna samsas i kyrkan. För att ingen ska behöva känna sig utmobbad.

Vad gäller civiläktenskap så håller jag helt med den skrivning som säger att, särskilt efter kyrkans "skilsmässa" (mer en relationsförändring) från staten så är det rätt underligt att kyrkan fortfarande sköter juridik åt staten. För vigsel, ingående av äktenskap, är en juridisk handling. Välsignelse av ett äktenskap är kyrkans sak. Ingenting säger att inte vi i Sverige skulle kunna dela på det så som man gör i många andra länder. För kyrkans del skulle det säkert inte lösa alla problem (jag kan ju redan "se" motionerna från vissa grupper som då vill tvinga präster välsigna istället) men förmodligen underlätta. Det skulle innebära att en stor anledning till osämja o bråk mellan olika bibelsyner ändå kunde lätta.

Skrivningarna om kvinnoprästmotståndare handlar också om att försöka finna försoning snarare än att förbanna o förvisa de präster som tolkar Jesu ord så att det bara är män som kan vigas till prästämbetet. Försoning o ärliga försök att leva tillsammans i kyrkan. När det nu, så många år efter att de första kvinnliga prästerna vigdes, ändå finns (även unga) präster om säger nej så bör man kanske inse att det "problemet" inte var så lätt att bli av med som man tänkte tycker jag.
(Jag kanske ska påpeka att jag själv tänker att det i kvinnoprästfrågan är allra lättast se hur man kan tolka Bibeln olika. Vad gäller äktenskapssynen har jag svårare för det.)

Det riktigt stora problemet i de här frågorna är kanske ändå inte "kyrkligt"? Mycket av det som sägs i debatten, inte bara i dessa frågor, är det helt omöjligt att få en teologisk grund till. För mig är det då självklart att i princip alla beslut i kyrkan ska kunna "backas tillbaka" till den kristna tron. Men visst - jag har också insett att många som idag talar om o även deltar i kyrkan ser den som vilken institution som helst. Jag läste en s.k. tweet nu på morgonen. Den var postad av Jonas Nordén som jag inte har mer koll på än att han varit ute som missionär för EFS (Evangeliska Fosterlands Stiftelsen, rörelse inom SvK). Han skriver: "Den offentliga debatten om kyrkovalet visar bara en sak: Sverige har verkligen ingen aning om vad en kyrka egentligen är."

Så har jag tänkt länge, o många med mig. I den debatt som nu pågår visar det sig oerhört tydligt att många anser kyrkan helt ska anpassa sig efter världen. Göra som världen gör o så kanske släppa in Gud lite grand på ett hörn. Om Gud gör som vi vill, vill säga. Det är oerhört tydligt att många inte har en tanke på att Bibeln bör läsas för att se vad Gud vill av/med oss - inte för att kolla om det är något man kan gå med på. 

Men vi i Frimodig Kyrka har ingen tanke på att stänga kyrkportarna för de som tänker så! Vi vill att kyrkan ska presentera Guds ord o vilja men naturligtvis i allra högsta grad också Guds nåd o kärlek. Det vi inte vill är att kyrkan i allt ska gå i "världens" ledband, för det går helt emot vad Jesus ber oss om.

Att inte gå i världens ledband, den värld där du kan bli borttagen från en vänlista på FB om du röstar på fel parti t.ex., innebär bl.a. att vara verkligt välkomnande mot alla, även de som inte alltid tycker precis som du/vi/ni. Den kristna principen vore det trevligt att se hos fler nomineringsgrupper!

Så mycket kort om det med "kvinnohat". (Återkommer kanske till det.)
Jag debatterar en hel del. Jag är kvinna. Har inte teologisk utbildning (ingen utbildning alls). Jag har ofta slagits av en sak i debatterna - jag bemöts med betydligt större respekt av de män som tolkar Bibelns ord som att prästämbetet är bara för män. Förminskandet, förlöjligandet, hånet o klapparna på huvudet kommer alltid från de män som ser sig som mer feministiska. O det då oavsett vilket ämne det talas om är kanske bäst att påpeka. Det är faktiskt fascinerande...

Rösta nästa söndag! Helst ser jag givetvis att ni röstar på Frimodig Kyrka men ffa att ni röstar på en opolitiskt lista.(Jag skulle ju då säga POSK som alternativ till FK om ni envisas.)

Allt gott!
Eva

måndag 4 september 2017

Det där med allas lika värde



Att tala om allas lika värde verkar vara mer eller mindre obligatoriskt i debatterna inför årets kyrkoval. Och det är ju bra, men det väcker ändå funderingar.

För mig väcker det i synnerhet funderingar ihop med det faktum att sekulärpolitiska partier fortfarande ställer upp med nomineringsgrupper i valet, för vad är det för "lika värde" vi talar om o är det verkligen uttalande att lita på när det kommer från de som lutar sig mot ett parti? Är det inte så att vad man menar med "lika värde" faktiskt åtminstone delvis är förhandlingsbart om man talar i rent politiska termer?

Jag vill då påstå att det är det.

Politiskt kan man höra tal om "det okränkbara människovärdet" men vad menas med det? Och hur står det sig i realiteten mot t.ex. ekonomiska hänsyn?

Är inte "allas lika värde" i mångt o mycket en förhandlingsfråga om vi ser till den politiska sfären? Varifrån har politiken sitt tal om detta annars? Ett partiprogram är ju något som diskuteras o röstas fram o där allt alltså kan ändras efter trender o tidens tankar.

När då dessa ord om människans värde sägs av en kristen så litar jag mycket mer på det uttalandet. En kristen lägger i de orden något helt annat, nämligen hur Gud ser på oss människor. Där finns en helt annan grund, icke förhandlingsbar, när du ser människovärdet som något satt av Gud.

Det här är något att ta med i funderingarna i hur man lägger sin röst den 17 september tänker jag. Vill du rösta på någon som visserligen talar fint om "allas lika värde" men där du inte kan vara säker på att det värdet varierar med vem/vilka som leder partiet eller vill du rösta på någon som säger de orden med det okränkbara, eviga o för alltid fastställda värde Gud satt på sin skapelse?

Jag vet ju vad jag väljer då.

Allt gott!
Eva



onsdag 30 augusti 2017

Jesus i kyrkan?


(Korset på bilden är sågat av människor som bodde inneboende hos Carl-Erik Sahlberg. Så såldes några i S:ta Clara, jag köpte o målade sedan. Nu hänger det mellan fönstren i mitt kök.)


Jag var på s.k. hearing i S:ta Clara kyrka inför kyrkovalet i söndags. 11 nomineringsgrupper fanns företrädda (de som idag sitter i Kyrkomötet från Sthlms stift om jag förstod rätt) - Frimodig Kyrka (FK), Politiskt obundna i Svenska Kyrkan (POSK), Öppen kyrka för alla (ÖKA), Miljöpartister i Svenska Kyrkan (MPSK), Folkpartister i Svenska Kyrkan (FiSK), Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK), Borgerligt Alternativ (BA), Kristdemokrater i Svenska Kyrkan (KR), Socialdemokraterna (S), Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD).

Nu hör jag väl till de mer intresserade av debatten inom kyrkan, även under andra tider än inför val, så jag kan inte påstå att något alldeles förvånade men en del står ändå ut. Jag gjorde korta anteckningar under den del av hearingen där grupperna fick presentera rakt av vad de vill med Svenska Kyrkan (SvK) o en enkel sammanfattning blir: Många fina ord om alla välkomna, diakoni, miljö, kultur, tradition, religionsdialog m.m. men väldigt, väldigt lite om Gud - Fader, Son o Ande!

De enda två som klart o tydligt nämnde Jesus var FK och POSK.

Från flera grupper talades om värdegrund, men utan ett ord om att den värdegrund kyrkan vilar på, och ska vila på, kommer från Gud och inte från ett partiprogram. (Vi har trots allt inget renodlat konfessionellt parti i svensk sekulärpolitik, möjligen KD som är bildat på kristen grund men väl inte kan sägas konfessionellt idag.) 

Flera talade också om miljöarbete. Det är viktigt, det håller jag med om. Det är viktigt för SvK t.ex. som en av landets större skogsägare (förutom allt dagligt med t.ex. sopsortering) men varför egentligen? Är det viktigt för att det är en "inne-fråga" i sekulärpolitiken eller är det viktigt för att vi är ålagda att värna den skapelse Gud har gett oss att leva i? Inte ett ord hördes om Guds Skapelse.

Det talades en del om kyrkan som "kulturbärare" och "viktig för traditioner" och då inte bara från SD. Men just SDs betoning av kyrkan som bärare av "svensk kultur" får det att krypa i hela mig. Visst har vi traditioner i SvK som säkert är sådant som växt fram just i Sverige, men att beskriva kyrkan som ett nationellt projekt på det sätt SD tenderar att göra är så otroligt fel. Om inte annat så för att kristen tro har givits oss från Israel, från ett folk i Mellanöstern. Kyrkan är världsvid. Vi alla kristna runt om i världen hör samman i samma kyrka. SvK är en liten del i den världsvida kyrkan o får aldrig "bråka" om att hålla fast vid specifikt svenska idéer om kristendomen.

S talar om att "alla ska vara välkomna" men samtidigt om att medlemmar o ffa präster ska utbildas till att tro som S vill att vi/de ska tro. Jag gick upp vid frågestunden o påpekade att det med "alla välkomna" sannerligen inte gäller oss med traditionell äktenskapssyn t.ex. Vanja Lundby-Wedin (sitter i kyrkostyrelsens presidium) försökte få det till att vi inte alls blir utmotade men "vartefter kommer ju präster ut från teologen som lärt sig hur det ska vara" (ungefärligt citat). 

Jo, jag vet det...
Men det är inte ett teologiskt beslut utan ett politiskt, i kyrkan o givetvis inom utbildningen. Vi som står för en annan bibeltolkning ska inte kunna lita på att finna en präst som respekterar (o med det menar jag bl.a. inte försöker ändra ens tro/tolkning, vilket jag varit med om x antal ggr) oss.
Så mycket för det inkluderingsarbetet. "Alla" gäller, som vanligt i S' tappning, "alla som håller med oss" och inget annat.

Centern hade ett faktiskt rätt oförskämt svar på varför de stannar i kyrkopolitiken som sekulärt parti. Att de gör det för att C traditionellt haft många kyrkoaktiva, även före partiernas direkta inträde, kan jag visst respektera. Men när Cs representant också säger att de stannar för att säkra demokratin i kyrkan? Vad tror de om oss som engagerar oss utan att ha ett parti i ryggen? Hur ser C på andra sammanslutningar där politiska partier inte är representerade? Min slutsats blir att C ser t.ex. idrottsföreningar, scouter o andra som djupt odemokratiska. (Visst tänker jag på att SvK har en särställning mot t.ex. idrottsförening genom att så många är med. Men, o det är ett viktigt men, idag finns inget tvång o man föds inte längre in i kyrkan. Därmed går den att jämställa med andra föreningar i detta.)

Jag ska "dra iväg" lagom men vill ändå nämna något också om de grupper som idag säger sig inte ha annan koppling till det parti som finns i deras namn än att de företräds i huvudsak av folk som röstar så. (O det respekterar jag o tror, läs inte in annat nu.) MPSK talade öppet om att de har viss koppling till partiet, snyggt gjort! 

Vad gäller dessa som är åtminstone lösare kopplade till ett sekulärt parti (jmf med S, C o SD där åtminstone de 2 första låter sina stora partistyrelser fastställa valplattform för kyrkoval, partistyrelser där även ateister o troende av annan religion kan ingå) framstod BA som bra vaga, KR talar om att SvK ska vara "smidig" i mötet med människor som vill "använda sig av kyrkans tjänster" (Använda kyrkan? Jaha...), FiSK framhöll religionsdialog samt tänker att kyrkan ska avlasta samhället. (Nej, kyrkan ska vara komplement, inte ta över samhällets uppgifter. Då vore vi tillbaka i 1800-tal.) MPSK talade mest bara politik o inget om tro. ViSK använde större delen av sin tid åt att försvara namnet på sin grupp.

Jag förstod av flera kommentarer jag hörde efteråt (jo, jag tjuvlyssnade lite...) att många av svaren ändå gett många något att fundera över. Jag är allt annat än säker på att de sekulärpolitiska företrädarna ska vara särskilt nöjda då.

Så rubriken speglar det jag funderade mycket på efter denna hearing (som bör gå att höra i sin helhet via Kyrkans Tidnings hemsida. De sände direkt o spelade in.) - var var Jesus i allt detta talande? Några nämnde att de visst kan kombinera sitt partis program med kristen tro men ärligt talat låter det alltid som att de tänker kristen tro ska anpassa sig till partiprogrammet och inte tvärtom. Passar inte mig som den som läst här förut säkert inser.

Jag vill uppmana alla som har rätt att rösta (alla medlemmar i SvK som är över 16 år) att göra så! Men jag vill då också uppmana alla som tänker rösta att verkligen tänka igenom vad ni vill att SvK ska vara o göra! Vill vi ha en kyrka som vilar med på dagspolitik eller vill vi ha en som vilar på Guds ord? (Olika tolkningar ryms ju där tänker jag då.) Vill vi ha en kyrka som styrs av folk som vill vara med o styra helt o fullt av omtanke om kyrkan o utan tankar på vad partiprogrammet säger?

Jag vet ju vilken kyrka jag önskar...

(Jag ska naturligtvis inte "mörka" att jag kandiderar för Frimodig Kyrka, något som jag definitivt inte ångrar att jag tackade ja till efter denna hearing.)

Allt gott!
Eva

tisdag 1 augusti 2017

Hemlöshet i annan form...




... än det vi kanske vanligast menar med ordet- det snurrar en hel del i mina tankar just nu.

Jag läser just nu Tomas Sjödins bok "Den som hittar sin plats tar ingen annans" som väl i grunden kan sägas handla om en resa i aposteln Tomas (han som, rätt felaktigt tänker jag, ofta kallas tvivlaren)fotspår, fysiska o givetvis andliga. 

Nu har jag rätt många sidor kvar att läsa men jag fastnade så för något i mitten att det måste skrivas om här. Något som verkligen "talar till mig" (vilket den som läst förra inlägget kanske förstår allra bäst då).

Tomas citerar/sammanfattar där lite av det han antecknat vid ett föredrag av Göran Rosenberg. G.Rs föredrag handlade om jag förstår rätt om hem o hemlöshet i flyktingströmmarnas tid o han i sin tur citerar österrikiske författaren Jean Améry, överlevande från Auschwitz. Det handlar då om det tyska ordet "heimat" som ju användes flitigt i den tyska krigspropagandan men som ju egentligen står för så mycket mer än det svenska "hembygd" ofta gör. Det står för inte bara den fysiska platsen utan också en psykisk/andlig. 

Jag får citera några rader direkt ur boken:
"Jag uppfattar Rosenbergs sammanfattning av hemlösheten hos Améry ungefär så här: Att vara hemlös är att sakna fast mark under fötterna. Det är att sakna en plats där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket, och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är och vad man gör."

Särskilt sista meningen har jag läst x antal gånger för den är så oerhört viktig. Den sammanfattar det jag ser som det absolut viktigaste för en människas liv.

Det sammanfattar också väldigt väl vad jag vill se i en kristen församling, men tyvärr ser det långt ifrån alltid ut så. Tyvärr faller ju även kristna in i den bedömning o "statusstege" som samhället i stort använder för att kategorisera människor. Inte alls alla givetvis men fullt tillräckligt många ser den med utbildning, stabil ekonomi, familj o.s.v. som lite "bättre"/intressantare/mer värd att lyssna på t.ex. Andra kan ofta få nog så mycket goda ord när de ställer upp o ordnar praktiska saker men sällan eller aldrig lyssnas till om de kommer med egna funderingar i diskussioner.

Hårda ord? Kanske det men just för att jag så gärna vill se annat särskilt i kristna kretsar (andra sammanhang är dock alls inte glömda...) så känner jag att det behöver skrivas här o kanske diskuteras både här o där. O tro för allt i världen inte att jag undantar mig själv från misstankar om att bete mig fel i sådant här! Ingen av oss är felfri.

Den där sista meningen, o kanske särskilt andra halvan, är så stark! Läs igen: "Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är o vad man gör." 

Jag har i några s.k. vänrelationer känt att jag egentligen bara betytt något när jag kunnat "göra nytta" för den andra personen eller det andra sammanhanget. Mina tankar, vad jag vill, hur jag mår o.s.v. har varit egalt bara jag kunnat ställa upp o göra det eller det eller det. Jag har känt mig som någon "nyttopryl" som man plockar ur skåpet vid behov o efter utfört arbete ställer in igen tills nytt behov uppstår. Jag kan ju avslöja att de "vänner" jag uppfattat/märkt handla så inte längre finns i min telefonlista...

Nu ska då ingen, särskilt då den som inte är så hemma i kristna kretsar, tro att det är så folk behandlar varandra i församlingar allmänt. Alls inte! Men det finns där o bland en del i rätt hög grad o därför måste det faktiskt diskuteras. Nu tänker jag att det här är viktigt var som men än mer "vakenhet" för sådant kräver jag faktiskt i kristenheten. Vi har alla olika gåvor, olika utbildning o sociala förutsättningar men jag vågar säga att alla, oavsett sådant, är lika viktiga. Visst - en viss utbildning ger dig många gånger större kunskaper men säger inte automatiskt att du vet o förstår allt, det kan vara ack så givande att höra även den outbildades tankar. (Måste berätta att en av de mest bibelbelästa som kom med de skarpaste frågorna o tankarna jag känt var helt outbildad o dessutom f.d. missbrukare. Den personen var verkligen en väckarklocka för många. Tyvärr inte i livet längre.)

Jag tror att det i alla församlingar talas om att man vill vara en välkomnande plats för alla (i alla fall i alla församlingar jag känner lite) men jag tror att det där måste diskuteras djupare. Jag tvivlar inte en sekund på att man verkligen menar vad man säger - men vad betyder det egentligen? Hur agerar vi egentligen i realiteten? Lever vi verkligen de där orden om att vara välkomnande för alla på samma sätt.

Är vi ett sammanhang där alla betyder något oavsett vem man är o vad man gör?
Tyvärr är mitt svar inte ett obetingat "ja" i alla lägen.

Allt gott!
Eva

lördag 15 juli 2017

Konsekvenser o ansvar



Det har ju varit en hel del tal om 40 år den senaste tiden o det väcker tankar här. Jag är då gärna med o gratulerar kronprinsessan Viktoria som verkar vara en mycket trevlig kvinna o dessutom vad jag förstår är synnerligen kompetent i sitt arbete, men här är väl funderingarna mest kring eget ändå.

Bilden ovan är tagen den 10 juli 1977, andra dagen av min (o mångas) konfirmation. (Jo, vi hade 2 dagars.) Prästen är underbare Eilertz Fryland (tyvärr död inte så många år efter, alldeles för tidigt) som förutom att vara präst också var rektor på scoutförbundets folkhögskola på Kjesäter. Där hade jag ock 47 andra "ungar" 14-16 år gamla tillbringat 4 sommarveckor som den helgen avslutades med konfirmation i scoutdress, även för oss som inte var scouter faktiskt.. (Min familj vimlar dock av sådana o jag hade varit.) Vi hade ägnat förmiddagarna åt läsning o eftermiddagarna åt ridning (Eilertz var också högutbildad ridlärare, mycket duktig ryttare), keramik, porslinsmålning, små filminspelningar, teater m.m. Ägnat kvällar åt lägereldar, filmer, dans o givetvis en del busande o rymmande ur rum där ledare förutsatte att vi skulle stannat för natten.

Den där 14-åriga tjejen på bilden hade väl trivts som allra bäst med böckerna o med hästarna kanske men det allra viktigaste för henne var ändå att hon hade fått uppleva 4 hela veckor där hon faktiskt känt sig som "en i gänget".

Mina tankar i nutid handlar mycket om att jag inte riktigt vet om jag ska vara tacksam eller ej för att hon inte visste vad som väntade - vare sig hur skolsituationen skulle fullkomligt explodera den hösten eller hur livet skulle se ut 40 år senare. (Hon var väldigt mycket "tonårig" den tösen så hur sådan framtidsinformation hanterats vete 17...)

Nu kommer jag att bli klart mer privat än jag kanske egentligen tänker mig jag ska vara här, men det finns ett syfte som jag tänker faktiskt är värt det.

Det syns ju inte på fotot men det där är en tjej som verkligen fasar för att åka hem. Hon fasar för att åter försöka slippa möta klass"kamrater" ute på gatorna eller i tunnelbanan o hon börjar redan bli lite nervös för hur det ska bli när skolan börjar igen.

Hon (förlåt jag inte hela vägen skriver "jag" men det blir enklare så här) har varit mer eller mindre utsatt de 7 år som hunnit gå. Varför är det nog ingen som riktigt vet men en förklaring är att hon började skolan nära på mitt i en besvärlig skilsmässa o var rätt skör. Det var i o för sig en helt nödvändig skilsmässa från en biologisk (mor senare omgift o vi adopterade) far som från att hon var c:a 3 år gjort helt klart att hon var väldigt lite värd. De blivande klass"kamraterna" upptäckte redan på skolmognadsprovet under våren före skolstart att det här var en tjej som det gick lätt att få att gråta o sådant är många barn inte främmande för att utnyttja.

Jag ska bara ge ett exempel från just den tiden när fotot är taget: i halva åk 6 (hon kom inflyttande) o större delen av åk 7 hade jag faktiskt en "bästis". Eller hur det nu var... Flera av de andra tjejerna i klassen kunde, mitt framför mig, komma fram o fråga den tjejen varför hon var med mig? Var hon dum eller? O blev vi ens lite oeniga om något så var hon, den s.k. bästisen, snar med att tala om att hon umgicks med mig för att de andra tjejerna i klassen redan hade bästisar...

Mobbningen bestod mycket sällan av slag o sparkar även om det förekom. Det var i huvudsak tjejerna som höll på (även om killarna gärna hängde med) o då handlar det ju oftare om mer av ord, skitsnack bakom ryggen eller riktade rakt emot en. Att bli hälsad på, ombedd göra sällskap vid lunch eller så hade hon för länge sedan slutat att ens drömma om. Skulle det göras grupparbeten o läraren delade in oss var det regel att de andra 2-3 samlades hemma hos någon o gjorde arbetet utan att säga något.

Hon hade önskningar o drömmar om att studera, den där tösen. Hon ville "bli något". Men den där hösten i 8:an.... Efter att det blev tvunget till skolbyte o p.g.a. stor frånvaro den hösten blev det till att gå om en klass. Vid den tiden var dessutom nerver så spända att koncentration på pluggande inte var att tänka på. Så blev det som det blev - när det dessutom stod klart att det inte gick att få gå i ett gymnasium långt bort från där gamla klass"kamrater" kunde tänkas hamna gav hon upp.

(Nu kan jag övergå i jag-form.)

Vad vill jag då med det här som nu blir rätt långt (men så måste det bli)? Jo framför allt vill jag skriva om mobbning o dess konsekvenser för att kanske, kanske få någon enda att tänka till. Mest tänker jag på de som på ett eller annat sätt kommer i yrkesmässig kontakt med barn o unga. Hur väl jag än vet att många har en pressad arbetssituation så bara måste ni göra allt ni kan om ni ens misstänker mobbning! Det är inte bara livet i skolan för det barnet ni kan påverka åt ett eller annat håll utan det är faktiskt hela livet.

Naturligtvis har även föräldrar ett stort ansvar, både föräldrar till mobbade barn men kanske ffa föräldrar som misstänker att deras egna barn mobbar. När det gäller föräldrar till mobbade barn vet jag att många är förtvivlade o inte vet vad de ska ta sig till. (Gå o prata med lärare o be dem ta tag i saken? Kan ofta vara det absolut dummaste om inte läraren är klok nog att mycket väl maskera så den mobbade inte kan misstänkas för skvallrande. OM den misstanken eller ens ett uns av den kommer blir det bara värre. Kan jag säga av egen erfarenhet...)

Eget ansvar då? Det där med att lägga bakom sig o gå vidare? (Väldigt bra ursäkt för vuxna att inget göra o för mobbare att urskulda sig med det...) Jodå, givetvis har t.ex. jag ett eget ansvar. Vad gäller utbildning har jag faktiskt försökt. Jag läste in en del av gymnasiet på KomVux men då var jag tvungen ta studielån fullt ut för att inte ha gått gymnasium gjorde inte att man va berättigad till bidrag. Att ha 4-6 terminers studielån före universitet insåg jag inte skulle fungera så jag gjorde inte klart det.

Nu är varken mobbningen i skolan eller min biologiske fars behandling något jag går o funderar över dagligen givetvis. Det är inte ens särskilt ofta det kommer i tankarna (jo, mobbningen kanske, när jag ser barn vid skolan nära som utsätts) men det präglar mig naturligtvis. Har du i så pass många år fått veta att du är mindre värd så hamnar det till slut "i ryggmärgen" o är inget du bara skakar av dig, inte ens om du förnuftsmässigt kan tänka annorlunda. Tilliten till andra skadas när vuxna inte ser och/eller inte skyddar. Förmågan till kärlek skadas när du alltför mycket har mött motsatsen.

Så, nu ska jag avsluta!
Vad jag vill med detta är alltså att peka på att arbete mot mobbning nog är det viktigaste förskolepersonal, lärare, fritidspedagoger, föreningsledare o andra som arbetar med barn o unga kan ägna sig åt. Naturligtvis också föräldrar men också andra vuxna, vi som kanske kan göra någon liten skillnad bara genom att reagera om vi ser något som inte stämmer. (Ibland är det extra praktiskt att ha hund - jag vet alldeles säkert jag stoppat flera elakheter genom att bara visa att jag hört när hunden blivit stående o nosat, ibland efter godis jag "råkat" tappa, vid skolan nära t.ex.) Jag förstår ju att egna erfarenheter påverkar hur jag reagerar när jag misstänker något o funderar ibland om jag rent av är överkänslig, men hellre kolla en gång för mycket än en gång för lite.

(Mina erfarenheter gör också att jag kan bli rejält arg på dem inom politik som vill ta bort det fria skolvalet. Att byta skola i tid kan vara det som räddar till ett vettigt o mer normalt liv för en mobbad.)

Jag skulle så önska att ingen mer tjej eller kille behöver känna den oro för att återvända hem o till skolan som den där tjejen på bilden kände!

Allt gott!
Eva

torsdag 29 juni 2017

Tro och/eller veta.




Jag fick nyligen glädjen att läsa en predikan som hölls av en församlingsbroder under midsommarhelgen, Johannes Döparens helg o den väckte tankar om detta med tro, vetande, tillit o liknande.

I samhället "i stort"/det sekulära samhället anses det ju oerhört viktigt att sätta gränser mellan tro o vetande o jag tänker inte försöka riva ner dem (även om det ibland kanske skulle behövas) utan mina tankar kretsar kring eventuella skillnader mellan tro o veta inom den kristna tron.

Nu hör jag då visserligen till dem som kan säga "en tro gränsande till visshet" o som också är synnerligen intresserad av apologetik (försvaret av den kristna tron) o därmed tänker att det finns saker som vi, rent intellektuellt, kan komma fram till vi faktiskt kan veta för alternativet är fullkomligt tokigt. Men ändå alltså...

Utan tvivel är man inte riktigt klok sägs det ibland även i kristna kretsar o jag kan ha viss respekt för det men det var också sådant som dök upp i hjärnan här när jag läste den predikan jag nämnde (som i stort handlade om hur vi alldeles säkert kan lita på Guds löften) o där väcktes tankarna om vi kanske ska dela lite på "tro" o "veta" även i kristen tro.

Jag får ta mig själv som exempel.

Jag har periodvis under livet haft väldigt svårt att tro. Dalar, ökenvandringar, stormar upp i orkanstyrka o annat har fått mig att tvivla o närmast vilja försöka frånsäga mig tron. Länge, länge o i många samtal med präster o andra berättade jag att min helt ärliga tanke om ordet "Du ska älska din nästa som dig själv" konstaterade att mina "nästor" ska vara attans glada att jag INTE gör det utan finner det mycket enklare älska dem. Älska mig själv o, ffa, våga tro att Gud skulle älska en sådan som jag "fanns inte på kartan". (O det förstår jag långt ifrån alltid nu heller...) Hur Gud i sin helighet ens kunde bry sig om mig när jag själv på sin höjd stod/står ut med mig - det kunde jag bara inte tro.

Men...

Jag skrev för några år sedan här om att jag aldrig kan svara på fråga typ "När blev du frälst?" eftersom jag tänker mig mer eller mindre född troende. Jag som har kunnat driva lärare o andra till förtvivlans gräns med min envishet i att fråga "Varför det?" om allt o intet har bara svalt o accepterat när jag fått berättat om Jesus. (O tro mig - mitt varför-frågande började så snart jag kunde uttala ordet, om inte än tidigare...)

(Det i sig borde kunna räknas som bevis för Gud existens faktiskt...)

Levt som troende har jag alls inte alltid gjort, långt därifrån, men jag har alltid kommit tillbaka. Så jag tänker att någonstans har jag ändå alltid vetat.

Min tanke är nu så att i det s.k. dagens samhälle ska så mycket baseras på känsla att om vi inte känner tron tillräckligt så blir vi förtvivlade o tror att allt är bort, förgäves o omintetgjort. Då tänker jag att vi kanske ibland skulle försöka vända oss till vetandet istället. Kristen tro eller överhuvud tro på en levande Gud kommer aldrig att kunna bevisas strikt vetenskapligt förmodligen men som kristen kan du ändå veta även om du inte alltid känner. Jag tänker då t.ex. på det jag kallar "ökenvandring" o som jag gått igenom flera av - alltså när det känns som om Gud är så oerhört långt borta att man aldrig kommer att få kontakt igen. När tystnaden från Gud känns så total att övertygelsen om att Han inte alls bryr sig om just dig (trots löften) är så stor att du aldrig kan tro igen - det är då vi kan behöva gå till vetandet.

Lika lite som jag är ensam om att vandra i öknar där Gud känns borta, lika lite ensam är jag om att efter att ha kommit ut ur den öknen o åter kunnat ta till mig av det livgivande vattnet (Guds ord alltså) kunna se tillbaka o se att Gud faktiskt trots allt varit med. Det är bara jag som så "snöat in" i min egen bedrövelse att jag inte haft förmåga att se det.

Idag vet jag att det är så o kan, åtminstone försöka, ha det i minnet när jag tvivlar o just "känner" mindre i tro. Jag vågar säga att jag vet att Gud är där, även när jag inte riktigt orkar tro. Det är en tröst som jag så skulle önska att fler kunde leva i, att ibland tänka lite av en delning mellan tro o veta på det sättet. Att ha tillit (syskonord till tro) till Gud o veta Han finns där helt "enkelt".

Allt gott!
Eva

lördag 24 juni 2017

Vi behöver Johannes!



I kyrkoåret är midsommarhelgen/midsommarsöndagen Johannes Döparens. Ni vet han som levde i ökentrakter, klädd i kamelhår o mest överlevandes på honung o annat han kunde finna. Han som det talats om redan av gamla profeter som den som skulle komma före o bereda väg för Guds utsände. Han som när Jesus bad honom om att få bli döpt sa att han inte ens var värdig att knyta upp hans (Jesus') sandalremmar.

Men det var också Johannes som blev fängslad o sedemera halshuggen för att han vågade tala ut sanningar, även när de vände sig rakt mot maktens män o kvinnor.

Det var Johannes som "dundrade" om behovet av omvändelse/att vända åter till Gud o Guds ord o som kallade folk för huggormsyngel m.m.

Vi behöver "johannesar" i svensk kristenhet idag!

Vi behöver människor som vågar (för det ger inte alltid pluspoäng precis...) säga saker som "Så här står det! Det här gäller faktiskt om du ska kalla dig kristen!" för det finns sådant som inte går att vare sig gå förbi eller göra om efter egen vilja.

Om jag lite tar upp tråden från förra inlägget om den stora oförståelse för o kunskap om kristen tro som jag skrev om i förra inlägget så kommer vi på rätt spår kanske. Många tänker idag att det i princip räcker med att "gilla Jesus" för att faktiskt vara kristen. Tycker man att Jesus har rätt i sitt tal om att älska alla (fast man kanske lyssnar lite sämre på talet om "även dina fiender" rätt ofta då) o att han rent allmänt var en fin man så räcker det för att vara kristen.

Men riktigt så enkelt är det väl ändå inte?

Paulus, den som väl ska kallas den store teologen i Nya Testamentet med alla de brev av hans hand vi har kvar, säger mer än en gång att tron på Jesus som Gud/Guds Son, på Jesu offerdöd för vår försoning med Gud, Jesus som uppstånden (faktiskt fysiskt uppstånden) är närmast ett minimikrav för att vara kristen. Paulus är också rätt tuff när det gäller omvändelse, att vända sig mot Gud o leva efter Hans vilja, förmedlad genom Jesus.

Men Jesus är också rätt tuff i sina krav! Lite konstigt uttryck kanske men fler än många talar ju mer än gärna om Jesu kärlek, Guds kärlek. Det är bra men det verkar vara rätt sällan eller i alla fall betydligt färre som har läst o insett att Jesus kräver samma kärlek av oss. Till Gud men också mellan varandra. (Dessutom verkar många, alltför många kan jag tycka, tänka att kärlek alltid innebär att tillåta en annan precis vad som helst. Det säger vare sig Jesus eller någon annan i Bibeln. Men det har jag skrivit om förut o kommer förmodligen att återkomma till, för det är en teologi som verkligen "stör" mig för den förminskar Guds omsorg om oss.)

För en tid sedan skapade både någon insändare o en intervju i Kyrkans Tidning viss debatt. Bl.a. det faktum att ca 25% av SvKs (Svenska Kyrkans) präster inte tror på Jesu faktiska uppståndelse o att en präst i intervju sa att det väl inte spelar roll om Jesus ruttnade bort i en grav eller uppstod. Jag fick läsa flera gånger.... Självklart spelar det roll! OM Jesus inte uppstod så som Petrus, Paulus, alla evangelisterna o andra av de som tecknat ner texterna vi har i Nya Testamentet påstod så innebär det ju att de ljuger. Eller då möjligen var synnerligen påverkade av någon dåtida drog som förvillade deras sinnen under åtskilliga år... Och OM de ljög för att likt nutida "selfie-narkomaner" skaffa sig tillräckligt många "gilla" o följare - då kan vi ju inte tro på något alls som är skrivet i Bibeln. Eller?

Jag läser just nu Göran Skyttes bok "Förvandlingen" (rekommenderas varmt!) o igår ett avsnitt där han o Wilfrid Stinisen (karmelimunk i Norraby kloster o samtalsvän med G.S.) o förf. diskuterar berättelsen om hur Jesus gick på vattnet. Göran erkänner för sin vän att det ju är lite svårt att tro på o får väl frågan ungefär: Men du tror på uppståndelsen? Jodå! blir svaret.

Jag log glatt o brett där jag satt i sängen o läste!

Hur många har jag inte hört protestera mot den där vattenpromenaden Jesus företog o sagt saker som "Det kan man ju inte!"? Nej, "man" kan inte men nu är det Gud vi talar om! Protesterna/ifrågasättandet har faktiskt kommit även från präster som sagt något typ "Men man MÅSTE inte tro på precis ALLT". Nehej.... Hur väljer vi då vad vi tror på? Kan man som prästen som väljer att tro att Jesus ruttnade i en grav (för uppstå går ju inte ju!) välja ut att inte tro på det men säga sig tro på tillräckligt mycket annat för att ändå kalla sig kristen o t.o.m. bli prästvigd? Jag skulle svara nej.

Jag ska dra iväg lagom men vad jag alltså skulle vilja ha är dels en rejäl o ärlig debatt om vad det faktiskt kräver att vara kristen. Vad kan sägas vara grundkriterium för en kristen tro? Kan vi verkligen välja o vraka lite hur vi vill o ändå kalla oss kristna? Kan vi välja att inte tro på visst men på annat utan att kalla t.ex. Petrus o Paulus för lögnare? O OM vi antyder de ljuger - vad tänker vi då om resten?

Debatten finns o försiggår lite här o där, det är jag givetvis medveten om, men nog önskar jag ibland (rätt ofta) en nutida Johannes som inom SvK kunde stå upp o dundra lite.

Allt gott!
Eva