Ensamhet

(Först en varning som jag ber er att ta på största allvar: Läs inte in någon specifik person i det jag skriver här! Inte mig själv o inte heller annan som någon kanske skulle kunna tro sig kapabel identifiera. En del erfarenheter är mina egna men de är uppblandade med andras o inga svar kommer att ges på vad som är vad.
Läs inte heller in specifikt sammanhang. Mina egna intressen finns i kyrka såväl som hund/katt, handarbete o litteratur. Andras finns i andra sammanhang.
Läs däremot gärna in ett problem som kan gälla många personer likaväl som många olika sammanhang.)


Hur känner du för ordet ensamhet?
(I den negativa bemärkelsen då, inte som det som Linus Jonkman så klokt kallar självsamhet. Det är milsvida skillnader.)

Lite obekvämt kanske? Särskilt om du också tänker det i varianter som den ensamme. Det brukar vara ett epitet som de flesta är rätt rädda för att få som stämpel på sig själva. Det väcker tankar om "konstighet" o utanförskap, eller hur?

Jag blev nyligen uppmärksammad på något så enkelt som en samtalslista på en telefon, en lista som sparats under ett år o nu kollades av vid nyår. En hel del sorgsenhet var inblandad när det bestämdes att samtalsloggen skulle sparas ett helt år för det fanns nog en misstanke/farhåga om hur den skulle se ut. Och jodå - nästan värre än befarat. Under ett års tid kunde 3 (TRE) samtal identifieras som ringda av någon som "bara" ville höra hur mottagaren mådde eller prata bort en stund.

Tre sådana samtal på ett helt år....

Visst hade det ringts in en del annat också. Vissa personer i o för sig rätt sällan o bara när de ville ha något, i form av handfast hjälp t.ex., av den uppringda men de samtalen är liksom inte samma sak.

I samma veva nu nyligen kom en annan sak på tal. Det där med att vara oerhört ensam även om man har ack så många ikring.

Tänk dig att du är den där som alltid ställer upp i en förening eller församling eller liknande. Du är den som kommer på varenda sammankomst, ställer upp o fixar fika, kör din bil o hämtar folk o handlar o så. Du gör det här för att du själv vill, inget annat, o visst får du tack o andra pratar med dig där o då men.... Den gång du inte står bakom kaffedisken eller fixar det ena o andra är det ingen som pratar med dig mer än säger ett kort "Hej!". O kommer du inte alls så är det ingen som frågar efter dig mer än i tanke på vem som ska fixa det som du inte är där o gör.

Jag minns berättelsen från en bekant för rätt många år sedan. H*n var djupt engagerad i en förening där en hobby fört människor tillsammans. H*n var en av dem som fixade o ordnade o visst fick tack för det. Fanns inte minsta spår av bitterhet hos den människan. Så var h*n borta flera månader. Ingen hörde av sig, inte ens för att "klaga" på att h*n inte hörde av sig.

Lagom till årsmöte är h*n i form för att återvända o gör det med glädje. Men gick därifrån med något helt annat...

På detta årsmöte ställer sig en annan medlem upp o talar om hur fantastiskt fint det är med den sammanhållning man har i föreningen. Hur man bryr sig om varandra o ingen, vare sig man engagerar sig väldigt mycket eller knappt alls behöver känna sig utanför, behöver man stöd så finns det alltid att få, alltid någon som kollar om någon är borta o.s.v. i ett rätt självgott tal. (Jag fick det refererat av fler.) Då "spricker" det för min bekant som annars sällan höjer sin röst i negativt tal. H*n ställer sig upp o frågar om någon möjligen saknat h*n de senaste månaderna? Spridda harklingar hörs o någon mumlar om att "jo, nog har det kanske undrats lite....". En av de där "nu ska alla vara glada"-typerna (som man faktiskt kan bli rätt irriterad på ibland) ställer sig upp o säger "Men berätta nu då! Håll oss inte på halster! Vad har du gjort för kul?"

"Jag har behandlats för cancer...."

Ni kan föreställa er tystnaden.

Ni får orka med ett exempel som faktiskt är från kyrkans värld också. Har man som jag varit både kyrkvärd o den som kokat en väldig massa kaffe kan man ha haft förmånen höra rätt många historier om ensamhet även i det sammanhanget. O den förmånen har jag haft...

Tänk dig att du kommer till gudstjänst i princip varenda vecka. Du möts av hälsningar o så men du sitter större delen av gudstjänsten o funderar på om du ska våga dig på kyrkkaffet efteråt eller ej. Ska du hoppas på att "hamna med" i samtal eller frukta att mest sitta tyst o gå därifrån med en klump i magen? Du har varit med i många år o känner de flesta men kanske är lite svårplacerad för du passar liksom inte in i någon av de grupper som, faktiskt, ofrånkomligen bildas i detta sammanhang lika väl som andra. En del söndagar tar du chansen, andra finns inte orken där.

Eget ansvar?
Självklart finns det. Är du ensam o vill ändra på det har du givetvis ett eget ansvar att göra något. Men.... T.ex. det här med olika grupperingar är något som jag ofta hört ses som ett hinder. Du tränger dig inte gärna på i en grupp där alla känner varandra sedan barnsben/ungdomstid om du är ny i sta'n. Du tränger dig inte gärna på barnfamiljerna även om du är i samma ålder men inte har barn (samma gäller äldregrupp med barn o barnbarn).

I vilken mån du är förmögen att helt själv ta ansvar för att bryta ensamheten beror ju också i många fall på varför den finns där. Den som varit mobbad kan t.ex. ha vant sig så pass att alltid lämnas utanför att det ses som det normala. Det samma gäller ofta den lite blyga. Många gånger kan man orka att mer eller mindre strunta i det, ta plats lite ändå o så tänka att "Ja ja - du är ändå van! Det är så här ditt liv ser ut, det är bara att acceptera." men andra dagar drar man sig istället undan för att undvika att bli ledsen. Igen. Och då ses man givetvis som än "underligare" o andra får dessutom lätt att säga "Vi ska inte tränga oss på!". (Vilket är en väldigt praktisk bortförklaring för att slippa göra något kan jag tänka.)

Lösning? Finns det sådan? Om jag nu "gnäller" över detta måste jag väl lämna förslag på lösning också?

Det handlar väl egentligen om det gamla vanliga, att faktiskt se varandra. Det handlar kanske lite också om mod, från båda håll. Mod från den ensamme men faktiskt i minst lika hög grad mod från den som faktiskt ser o funderar på att göra något. Det handlar också om att prioritera. Många skyller mer än gärna på fulla kalendrar, men om kalenderna är så full att du inte har tid för 15 min telefonsamtal (som inte sker medans du handlar....) eller ett mail eller PM på Facebook - då skulle jag säga att det är du som har problem.

Vad är det värsta som kan hända? Den ensamme vet, väldigt väl, att kontaktförsök kan betyda att det blir ännu jobbigare. Den som försöker dra in den ensamme kan möjligen känna sig aningens "misstänkt" vad gäller varför - bryr du dig verkligen? (Jag glömmer aldrig den som berättade att den tanken alltid dök upp, för det blev oftast bara en gång personen blev tilltalad, se'n tyckte väl den kontaktande att h*n "gjort sin plikt") Men det överlever du, i alla fall om du faktiskt bryr dig.

Vad vill jag med detta? Varför skriver jag alls det som kanske kan ses som väl privat (men kom ihåg den inledande varningen!)?

Det finns en väldigt enkel anledning - jag är helt enkelt oerhört trött på att stöta på människor som är så ledsna över en ensamhet de faktiskt inte borde behöva leva i! Och jag vill väldigt gärna påpeka att det finns ensamhet även i det man ser som gemenskap för det tror jag är något vi måste tänka mycket, mycket mer på. Det är inte bara den som sitter för sig själv hemma hela tiden som känner sig ensam. Det kan lika gärna vara den som sitter mitt ibland er andra.

Fundera gärna lite på det.

Allt gott!
Eva