fredag 17 februari 2017

Ensamstående och kristen

Aningens missvisande rubrik kanske för mycket av det jag kommer att skriva om förekommer också i rent "värdsliga" sammanhang. Missvisande blir det också om ni kopplar det skrivna till sammanhang jag är i idag; erfarenheterna är inte bara mina o inte bara från kyrka.

Jag blev påmind om en diskussion jag var med i för ett antal år sedan. En mycket blandad grupp av människor där den enda samhörigheten var att vi alla var ensamstående (det var dock inte därför vi samlats). Nu dök minnena upp när det nyss var "Äktenskapets dag" i kyrkan o direkt efter "Alla hjärtans dag".

Diskussionen/erfarenhetsutbytet i den här gruppen kom att handla om synen på oss ensamstående, både "bland allmänheten" o i kyrkan o det vi var väldigt överens om var att man kan känna sig såväl illa sedd/tilltufsad/mindre värd som väldigt full i skratt.

Utanför kyrkan kan det ibland bli illa nog hur man ses o behandlas, såväl av enskilda som t.ex. vid resor/hotellvistelser, men om normen även där ofta är tvåsamhet/familj så är den normen än starkare i kyrkan. Helt förståeligt med tanke på "föröka er o uppfyll jorden" men inte desto mindre sårande ibland. Jag minns väl en av personerna i gruppen som sa ungefär "Om man känner sig misslyckad ibland till vardags så är det inget mot vad man kan göra i kyrkan.".

Nu är jag inte säker på att jag kommer ihåg hela listan av typer som vi faktiskt gjorde upp men jag ska försöka beskriva hur vi tänkte o kanske ge en liten ledtråd till vad som kunde behöva tas upp för att även vi utan familj ska bli o känna oss helt accepterade.

Vi kan börja med De överseende.

De skulle också kunna kallas "Tycker synd om:arna".
De personerna kan verkligen få en att känna sig totalt misslyckad! De finns i kristna kretsar likaväl (o kanske än mer) som utanför. Det är de som undviker att tala om egen familj o kan titta oroligt efter ens reaktion om de råkar försäga sig o göra just det t.ex. inför storhelger, semestrar eller liknande. De kan t.o.m. undvika att tala om vad de gjort en helg för att inte "såra". Vad de inte inser är att just det beteendet, att på något sätt bli just tyckt synd om, ofta sårar än mer.

Lite i samma kategori finns De smått nedvärderande.
Den kategorin är helt klart mest förekommande i kristna kretsar. Det finns de, rätt få men nog finns det fullt tillräckligt av dem, som verkar ifrågasätta om man verkligen kan vara "riktig kristen" om man inte lever i tvåsamhet åtminstone. Jo, nunnor o munkar givetvis men om man inte tagit det steget? Få av dessa skulle säga det rakt ut men de avslöjas med att mer än gärna ta upp äktenskapets välsignelse o gärna då också att "det aldrig är för sent" (även om barn skulle vara det). Det är ofta lite av att en kvinna väl inte riktigt är en riktig kvinna om hon inte fött barn o en man som inte har en kvinna vid sin sida.... Vad är han för typ egentligen?
En grupp med tankar som kan gör vem som helst missmodig o leda till väldig nedvärdering av en själv.

Rätt nära släkt med den gruppen är också De oroliga.
De är i o för sig lika vanliga i kristna kretsar som i sekulära. Det är de där som för sitt liv inte kan förstå att en ensamstående inte alltid är ute efter att "fånga en partner". Ser de dig prata med deras egen maka/make (av motsatt kön mot ditt) så blir de oroliga o kommer gärna snabbt o ser till att markera vilka som hör ihop.

Denna typ gör mig riktigt, riktigt arg!

Nu kan det visserligen diskuteras hur deras förhållande egentligen ser ut om de blir så oroliga men det säger också en del om vad de tänker om oss ensamlevande. De måste ju tro dels att vi ständigt är "på jakt" dels att vi då gärna skulle ge oss till att försöka charma någon som redan är gift. (Med allt vad det innebär av sårande av många människor - vad tror de om oss?)
Det är oerhört sårande att bli förutsatt kunna/vara ute efter att göra sådant!

I gruppen oroliga kan man också sortera in dem som tror att ensamstående av någon sorts automatik blir förälskade i alla av motsatt kön (jo, jag säger det så, det är där min erfarenhet finns). De är visserligen rätt rörande på många vis - de där som uppenbarligen har så god självkänsla att de mer eller mindre tar för givet att alla blir kära i dem. Men de är också rätt irriterande...

Sist här hamnar de som kan vara smått jobbiga men samtidigt också fnissas o suckas en del över - Äktenskapsmäklarna.

Det är de som så fort de sett dig prata mer än 2 gånger med någon hör kyrkklockor o Mendehlson o ser ringar o ris o konfetti i luften. De vill så väl o tänker ofta igenom noga om de ska försöka "puffa på" parbildning eller avråda. Men de kan bli oerhört irriterande i sin välvilja. (De ska dock helt särskiljas från de som går omkring o "tror" en massa saker. "Mäklarna" har goda avsikter, de som "tror" ägnar sig ofta åt skvaller av värsta sort.)

Har jag då någon särskild anledning att ta upp detta?

Jo, jag tycker att man ibland borde vända på problematiseringen, o då ser jag kanske främst till kristna kretsar. Jag ska inte påstå att vi ensamstående ses som direkta problem, inte alls, men jag skulle ändå vilja att man tänkte över om det är den ensamme o inte de "tvåsammas" syn på den som skulle diskuteras? Kan man som kristen tänka sig att det t.o.m. kan finnas en Guds plan i att vissa av oss aldrig hittar någon att leva med? (Något jag själv undrar över i mitt liv.) Hur gör vi för att även ensamlevande fullt ut ska accepteras?

Jag vet inte. Jag har en bok på ingång som jag hoppas ska ge några ledtrådar o kanske kommer det mer här när jag läst den.

Under tiden kanske du själv, särskilt om du lever i tvåsamhet, kan fundera på hur du själv bemöter de ensamstående i dina sammanhang oavsett om det är i kyrkan eller andra?

Allt gott!
Eva