lördag 15 juli 2017

Konsekvenser o ansvar



Det har ju varit en hel del tal om 40 år den senaste tiden o det väcker tankar här. Jag är då gärna med o gratulerar kronprinsessan Viktoria som verkar vara en mycket trevlig kvinna o dessutom vad jag förstår är synnerligen kompetent i sitt arbete, men här är väl funderingarna mest kring eget ändå.

Bilden ovan är tagen den 10 juli 1977, andra dagen av min (o mångas) konfirmation. (Jo, vi hade 2 dagars.) Prästen är underbare Eilertz Fryland (tyvärr död inte så många år efter, alldeles för tidigt) som förutom att vara präst också var rektor på scoutförbundets folkhögskola på Kjesäter. Där hade jag ock 47 andra "ungar" 14-16 år gamla tillbringat 4 sommarveckor som den helgen avslutades med konfirmation i scoutdress, även för oss som inte var scouter faktiskt.. (Min familj vimlar dock av sådana o jag hade varit.) Vi hade ägnat förmiddagarna åt läsning o eftermiddagarna åt ridning (Eilertz var också högutbildad ridlärare, mycket duktig ryttare), keramik, porslinsmålning, små filminspelningar, teater m.m. Ägnat kvällar åt lägereldar, filmer, dans o givetvis en del busande o rymmande ur rum där ledare förutsatte att vi skulle stannat för natten.

Den där 14-åriga tjejen på bilden hade väl trivts som allra bäst med böckerna o med hästarna kanske men det allra viktigaste för henne var ändå att hon hade fått uppleva 4 hela veckor där hon faktiskt känt sig som "en i gänget".

Mina tankar i nutid handlar mycket om att jag inte riktigt vet om jag ska vara tacksam eller ej för att hon inte visste vad som väntade - vare sig hur skolsituationen skulle fullkomligt explodera den hösten eller hur livet skulle se ut 40 år senare. (Hon var väldigt mycket "tonårig" den tösen så hur sådan framtidsinformation hanterats vete 17...)

Nu kommer jag att bli klart mer privat än jag kanske egentligen tänker mig jag ska vara här, men det finns ett syfte som jag tänker faktiskt är värt det.

Det syns ju inte på fotot men det där är en tjej som verkligen fasar för att åka hem. Hon fasar för att åter försöka slippa möta klass"kamrater" ute på gatorna eller i tunnelbanan o hon börjar redan bli lite nervös för hur det ska bli när skolan börjar igen.

Hon (förlåt jag inte hela vägen skriver "jag" men det blir enklare så här) har varit mer eller mindre utsatt de 7 år som hunnit gå. Varför är det nog ingen som riktigt vet men en förklaring är att hon började skolan nära på mitt i en besvärlig skilsmässa o var rätt skör. Det var i o för sig en helt nödvändig skilsmässa från en biologisk (mor senare omgift o vi adopterade) far som från att hon var c:a 3 år gjort helt klart att hon var väldigt lite värd. De blivande klass"kamraterna" upptäckte redan på skolmognadsprovet under våren före skolstart att det här var en tjej som det gick lätt att få att gråta o sådant är många barn inte främmande för att utnyttja.

Jag ska bara ge ett exempel från just den tiden när fotot är taget: i halva åk 6 (hon kom inflyttande) o större delen av åk 7 hade jag faktiskt en "bästis". Eller hur det nu var... Flera av de andra tjejerna i klassen kunde, mitt framför mig, komma fram o fråga den tjejen varför hon var med mig? Var hon dum eller? O blev vi ens lite oeniga om något så var hon, den s.k. bästisen, snar med att tala om att hon umgicks med mig för att de andra tjejerna i klassen redan hade bästisar...

Mobbningen bestod mycket sällan av slag o sparkar även om det förekom. Det var i huvudsak tjejerna som höll på (även om killarna gärna hängde med) o då handlar det ju oftare om mer av ord, skitsnack bakom ryggen eller riktade rakt emot en. Att bli hälsad på, ombedd göra sällskap vid lunch eller så hade hon för länge sedan slutat att ens drömma om. Skulle det göras grupparbeten o läraren delade in oss var det regel att de andra 2-3 samlades hemma hos någon o gjorde arbetet utan att säga något.

Hon hade önskningar o drömmar om att studera, den där tösen. Hon ville "bli något". Men den där hösten i 8:an.... Efter att det blev tvunget till skolbyte o p.g.a. stor frånvaro den hösten blev det till att gå om en klass. Vid den tiden var dessutom nerver så spända att koncentration på pluggande inte var att tänka på. Så blev det som det blev - när det dessutom stod klart att det inte gick att få gå i ett gymnasium långt bort från där gamla klass"kamrater" kunde tänkas hamna gav hon upp.

(Nu kan jag övergå i jag-form.)

Vad vill jag då med det här som nu blir rätt långt (men så måste det bli)? Jo framför allt vill jag skriva om mobbning o dess konsekvenser för att kanske, kanske få någon enda att tänka till. Mest tänker jag på de som på ett eller annat sätt kommer i yrkesmässig kontakt med barn o unga. Hur väl jag än vet att många har en pressad arbetssituation så bara måste ni göra allt ni kan om ni ens misstänker mobbning! Det är inte bara livet i skolan för det barnet ni kan påverka åt ett eller annat håll utan det är faktiskt hela livet.

Naturligtvis har även föräldrar ett stort ansvar, både föräldrar till mobbade barn men kanske ffa föräldrar som misstänker att deras egna barn mobbar. När det gäller föräldrar till mobbade barn vet jag att många är förtvivlade o inte vet vad de ska ta sig till. (Gå o prata med lärare o be dem ta tag i saken? Kan ofta vara det absolut dummaste om inte läraren är klok nog att mycket väl maskera så den mobbade inte kan misstänkas för skvallrande. OM den misstanken eller ens ett uns av den kommer blir det bara värre. Kan jag säga av egen erfarenhet...)

Eget ansvar då? Det där med att lägga bakom sig o gå vidare? (Väldigt bra ursäkt för vuxna att inget göra o för mobbare att urskulda sig med det...) Jodå, givetvis har t.ex. jag ett eget ansvar. Vad gäller utbildning har jag faktiskt försökt. Jag läste in en del av gymnasiet på KomVux men då var jag tvungen ta studielån fullt ut för att inte ha gått gymnasium gjorde inte att man va berättigad till bidrag. Att ha 4-6 terminers studielån före universitet insåg jag inte skulle fungera så jag gjorde inte klart det.

Nu är varken mobbningen i skolan eller min biologiske fars behandling något jag går o funderar över dagligen givetvis. Det är inte ens särskilt ofta det kommer i tankarna (jo, mobbningen kanske, när jag ser barn vid skolan nära som utsätts) men det präglar mig naturligtvis. Har du i så pass många år fått veta att du är mindre värd så hamnar det till slut "i ryggmärgen" o är inget du bara skakar av dig, inte ens om du förnuftsmässigt kan tänka annorlunda. Tilliten till andra skadas när vuxna inte ser och/eller inte skyddar. Förmågan till kärlek skadas när du alltför mycket har mött motsatsen.

Så, nu ska jag avsluta!
Vad jag vill med detta är alltså att peka på att arbete mot mobbning nog är det viktigaste förskolepersonal, lärare, fritidspedagoger, föreningsledare o andra som arbetar med barn o unga kan ägna sig åt. Naturligtvis också föräldrar men också andra vuxna, vi som kanske kan göra någon liten skillnad bara genom att reagera om vi ser något som inte stämmer. (Ibland är det extra praktiskt att ha hund - jag vet alldeles säkert jag stoppat flera elakheter genom att bara visa att jag hört när hunden blivit stående o nosat, ibland efter godis jag "råkat" tappa, vid skolan nära t.ex.) Jag förstår ju att egna erfarenheter påverkar hur jag reagerar när jag misstänker något o funderar ibland om jag rent av är överkänslig, men hellre kolla en gång för mycket än en gång för lite.

(Mina erfarenheter gör också att jag kan bli rejält arg på dem inom politik som vill ta bort det fria skolvalet. Att byta skola i tid kan vara det som räddar till ett vettigt o mer normalt liv för en mobbad.)

Jag skulle så önska att ingen mer tjej eller kille behöver känna den oro för att återvända hem o till skolan som den där tjejen på bilden kände!

Allt gott!
Eva