onsdag 30 augusti 2017

Jesus i kyrkan?


(Korset på bilden är sågat av människor som bodde inneboende hos Carl-Erik Sahlberg. Så såldes några i S:ta Clara, jag köpte o målade sedan. Nu hänger det mellan fönstren i mitt kök.)


Jag var på s.k. hearing i S:ta Clara kyrka inför kyrkovalet i söndags. 11 nomineringsgrupper fanns företrädda (de som idag sitter i Kyrkomötet från Sthlms stift om jag förstod rätt) - Frimodig Kyrka (FK), Politiskt obundna i Svenska Kyrkan (POSK), Öppen kyrka för alla (ÖKA), Miljöpartister i Svenska Kyrkan (MPSK), Folkpartister i Svenska Kyrkan (FiSK), Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK), Borgerligt Alternativ (BA), Kristdemokrater i Svenska Kyrkan (KR), Socialdemokraterna (S), Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD).

Nu hör jag väl till de mer intresserade av debatten inom kyrkan, även under andra tider än inför val, så jag kan inte påstå att något alldeles förvånade men en del står ändå ut. Jag gjorde korta anteckningar under den del av hearingen där grupperna fick presentera rakt av vad de vill med Svenska Kyrkan (SvK) o en enkel sammanfattning blir: Många fina ord om alla välkomna, diakoni, miljö, kultur, tradition, religionsdialog m.m. men väldigt, väldigt lite om Gud - Fader, Son o Ande!

De enda två som klart o tydligt nämnde Jesus var FK och POSK.

Från flera grupper talades om värdegrund, men utan ett ord om att den värdegrund kyrkan vilar på, och ska vila på, kommer från Gud och inte från ett partiprogram. (Vi har trots allt inget renodlat konfessionellt parti i svensk sekulärpolitik, möjligen KD som är bildat på kristen grund men väl inte kan sägas konfessionellt idag.) 

Flera talade också om miljöarbete. Det är viktigt, det håller jag med om. Det är viktigt för SvK t.ex. som en av landets större skogsägare (förutom allt dagligt med t.ex. sopsortering) men varför egentligen? Är det viktigt för att det är en "inne-fråga" i sekulärpolitiken eller är det viktigt för att vi är ålagda att värna den skapelse Gud har gett oss att leva i? Inte ett ord hördes om Guds Skapelse.

Det talades en del om kyrkan som "kulturbärare" och "viktig för traditioner" och då inte bara från SD. Men just SDs betoning av kyrkan som bärare av "svensk kultur" får det att krypa i hela mig. Visst har vi traditioner i SvK som säkert är sådant som växt fram just i Sverige, men att beskriva kyrkan som ett nationellt projekt på det sätt SD tenderar att göra är så otroligt fel. Om inte annat så för att kristen tro har givits oss från Israel, från ett folk i Mellanöstern. Kyrkan är världsvid. Vi alla kristna runt om i världen hör samman i samma kyrka. SvK är en liten del i den världsvida kyrkan o får aldrig "bråka" om att hålla fast vid specifikt svenska idéer om kristendomen.

S talar om att "alla ska vara välkomna" men samtidigt om att medlemmar o ffa präster ska utbildas till att tro som S vill att vi/de ska tro. Jag gick upp vid frågestunden o påpekade att det med "alla välkomna" sannerligen inte gäller oss med traditionell äktenskapssyn t.ex. Vanja Lundby-Wedin (sitter i kyrkostyrelsens presidium) försökte få det till att vi inte alls blir utmotade men "vartefter kommer ju präster ut från teologen som lärt sig hur det ska vara" (ungefärligt citat). 

Jo, jag vet det...
Men det är inte ett teologiskt beslut utan ett politiskt, i kyrkan o givetvis inom utbildningen. Vi som står för en annan bibeltolkning ska inte kunna lita på att finna en präst som respekterar (o med det menar jag bl.a. inte försöker ändra ens tro/tolkning, vilket jag varit med om x antal ggr) oss.
Så mycket för det inkluderingsarbetet. "Alla" gäller, som vanligt i S' tappning, "alla som håller med oss" och inget annat.

Centern hade ett faktiskt rätt oförskämt svar på varför de stannar i kyrkopolitiken som sekulärt parti. Att de gör det för att C traditionellt haft många kyrkoaktiva, även före partiernas direkta inträde, kan jag visst respektera. Men när Cs representant också säger att de stannar för att säkra demokratin i kyrkan? Vad tror de om oss som engagerar oss utan att ha ett parti i ryggen? Hur ser C på andra sammanslutningar där politiska partier inte är representerade? Min slutsats blir att C ser t.ex. idrottsföreningar, scouter o andra som djupt odemokratiska. (Visst tänker jag på att SvK har en särställning mot t.ex. idrottsförening genom att så många är med. Men, o det är ett viktigt men, idag finns inget tvång o man föds inte längre in i kyrkan. Därmed går den att jämställa med andra föreningar i detta.)

Jag ska "dra iväg" lagom men vill ändå nämna något också om de grupper som idag säger sig inte ha annan koppling till det parti som finns i deras namn än att de företräds i huvudsak av folk som röstar så. (O det respekterar jag o tror, läs inte in annat nu.) MPSK talade öppet om att de har viss koppling till partiet, snyggt gjort! 

Vad gäller dessa som är åtminstone lösare kopplade till ett sekulärt parti (jmf med S, C o SD där åtminstone de 2 första låter sina stora partistyrelser fastställa valplattform för kyrkoval, partistyrelser där även ateister o troende av annan religion kan ingå) framstod BA som bra vaga, KR talar om att SvK ska vara "smidig" i mötet med människor som vill "använda sig av kyrkans tjänster" (Använda kyrkan? Jaha...), FiSK framhöll religionsdialog samt tänker att kyrkan ska avlasta samhället. (Nej, kyrkan ska vara komplement, inte ta över samhällets uppgifter. Då vore vi tillbaka i 1800-tal.) MPSK talade mest bara politik o inget om tro. ViSK använde större delen av sin tid åt att försvara namnet på sin grupp.

Jag förstod av flera kommentarer jag hörde efteråt (jo, jag tjuvlyssnade lite...) att många av svaren ändå gett många något att fundera över. Jag är allt annat än säker på att de sekulärpolitiska företrädarna ska vara särskilt nöjda då.

Så rubriken speglar det jag funderade mycket på efter denna hearing (som bör gå att höra i sin helhet via Kyrkans Tidnings hemsida. De sände direkt o spelade in.) - var var Jesus i allt detta talande? Några nämnde att de visst kan kombinera sitt partis program med kristen tro men ärligt talat låter det alltid som att de tänker kristen tro ska anpassa sig till partiprogrammet och inte tvärtom. Passar inte mig som den som läst här förut säkert inser.

Jag vill uppmana alla som har rätt att rösta (alla medlemmar i SvK som är över 16 år) att göra så! Men jag vill då också uppmana alla som tänker rösta att verkligen tänka igenom vad ni vill att SvK ska vara o göra! Vill vi ha en kyrka som vilar med på dagspolitik eller vill vi ha en som vilar på Guds ord? (Olika tolkningar ryms ju där tänker jag då.) Vill vi ha en kyrka som styrs av folk som vill vara med o styra helt o fullt av omtanke om kyrkan o utan tankar på vad partiprogrammet säger?

Jag vet ju vilken kyrka jag önskar...

(Jag ska naturligtvis inte "mörka" att jag kandiderar för Frimodig Kyrka, något som jag definitivt inte ångrar att jag tackade ja till efter denna hearing.)

Allt gott!
Eva

tisdag 1 augusti 2017

Hemlöshet i annan form...




... än det vi kanske vanligast menar med ordet- det snurrar en hel del i mina tankar just nu.

Jag läser just nu Tomas Sjödins bok "Den som hittar sin plats tar ingen annans" som väl i grunden kan sägas handla om en resa i aposteln Tomas (han som, rätt felaktigt tänker jag, ofta kallas tvivlaren)fotspår, fysiska o givetvis andliga. 

Nu har jag rätt många sidor kvar att läsa men jag fastnade så för något i mitten att det måste skrivas om här. Något som verkligen "talar till mig" (vilket den som läst förra inlägget kanske förstår allra bäst då).

Tomas citerar/sammanfattar där lite av det han antecknat vid ett föredrag av Göran Rosenberg. G.Rs föredrag handlade om jag förstår rätt om hem o hemlöshet i flyktingströmmarnas tid o han i sin tur citerar österrikiske författaren Jean Améry, överlevande från Auschwitz. Det handlar då om det tyska ordet "heimat" som ju användes flitigt i den tyska krigspropagandan men som ju egentligen står för så mycket mer än det svenska "hembygd" ofta gör. Det står för inte bara den fysiska platsen utan också en psykisk/andlig. 

Jag får citera några rader direkt ur boken:
"Jag uppfattar Rosenbergs sammanfattning av hemlösheten hos Améry ungefär så här: Att vara hemlös är att sakna fast mark under fötterna. Det är att sakna en plats där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket, och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är och vad man gör."

Särskilt sista meningen har jag läst x antal gånger för den är så oerhört viktig. Den sammanfattar det jag ser som det absolut viktigaste för en människas liv.

Det sammanfattar också väldigt väl vad jag vill se i en kristen församling, men tyvärr ser det långt ifrån alltid ut så. Tyvärr faller ju även kristna in i den bedömning o "statusstege" som samhället i stort använder för att kategorisera människor. Inte alls alla givetvis men fullt tillräckligt många ser den med utbildning, stabil ekonomi, familj o.s.v. som lite "bättre"/intressantare/mer värd att lyssna på t.ex. Andra kan ofta få nog så mycket goda ord när de ställer upp o ordnar praktiska saker men sällan eller aldrig lyssnas till om de kommer med egna funderingar i diskussioner.

Hårda ord? Kanske det men just för att jag så gärna vill se annat särskilt i kristna kretsar (andra sammanhang är dock alls inte glömda...) så känner jag att det behöver skrivas här o kanske diskuteras både här o där. O tro för allt i världen inte att jag undantar mig själv från misstankar om att bete mig fel i sådant här! Ingen av oss är felfri.

Den där sista meningen, o kanske särskilt andra halvan, är så stark! Läs igen: "Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är o vad man gör." 

Jag har i några s.k. vänrelationer känt att jag egentligen bara betytt något när jag kunnat "göra nytta" för den andra personen eller det andra sammanhanget. Mina tankar, vad jag vill, hur jag mår o.s.v. har varit egalt bara jag kunnat ställa upp o göra det eller det eller det. Jag har känt mig som någon "nyttopryl" som man plockar ur skåpet vid behov o efter utfört arbete ställer in igen tills nytt behov uppstår. Jag kan ju avslöja att de "vänner" jag uppfattat/märkt handla så inte längre finns i min telefonlista...

Nu ska då ingen, särskilt då den som inte är så hemma i kristna kretsar, tro att det är så folk behandlar varandra i församlingar allmänt. Alls inte! Men det finns där o bland en del i rätt hög grad o därför måste det faktiskt diskuteras. Nu tänker jag att det här är viktigt var som men än mer "vakenhet" för sådant kräver jag faktiskt i kristenheten. Vi har alla olika gåvor, olika utbildning o sociala förutsättningar men jag vågar säga att alla, oavsett sådant, är lika viktiga. Visst - en viss utbildning ger dig många gånger större kunskaper men säger inte automatiskt att du vet o förstår allt, det kan vara ack så givande att höra även den outbildades tankar. (Måste berätta att en av de mest bibelbelästa som kom med de skarpaste frågorna o tankarna jag känt var helt outbildad o dessutom f.d. missbrukare. Den personen var verkligen en väckarklocka för många. Tyvärr inte i livet längre.)

Jag tror att det i alla församlingar talas om att man vill vara en välkomnande plats för alla (i alla fall i alla församlingar jag känner lite) men jag tror att det där måste diskuteras djupare. Jag tvivlar inte en sekund på att man verkligen menar vad man säger - men vad betyder det egentligen? Hur agerar vi egentligen i realiteten? Lever vi verkligen de där orden om att vara välkomnande för alla på samma sätt.

Är vi ett sammanhang där alla betyder något oavsett vem man är o vad man gör?
Tyvärr är mitt svar inte ett obetingat "ja" i alla lägen.

Allt gott!
Eva