tisdag 1 augusti 2017

Hemlöshet i annan form...




... än det vi kanske vanligast menar med ordet- det snurrar en hel del i mina tankar just nu.

Jag läser just nu Tomas Sjödins bok "Den som hittar sin plats tar ingen annans" som väl i grunden kan sägas handla om en resa i aposteln Tomas (han som, rätt felaktigt tänker jag, ofta kallas tvivlaren)fotspår, fysiska o givetvis andliga. 

Nu har jag rätt många sidor kvar att läsa men jag fastnade så för något i mitten att det måste skrivas om här. Något som verkligen "talar till mig" (vilket den som läst förra inlägget kanske förstår allra bäst då).

Tomas citerar/sammanfattar där lite av det han antecknat vid ett föredrag av Göran Rosenberg. G.Rs föredrag handlade om jag förstår rätt om hem o hemlöshet i flyktingströmmarnas tid o han i sin tur citerar österrikiske författaren Jean Améry, överlevande från Auschwitz. Det handlar då om det tyska ordet "heimat" som ju användes flitigt i den tyska krigspropagandan men som ju egentligen står för så mycket mer än det svenska "hembygd" ofta gör. Det står för inte bara den fysiska platsen utan också en psykisk/andlig. 

Jag får citera några rader direkt ur boken:
"Jag uppfattar Rosenbergs sammanfattning av hemlösheten hos Améry ungefär så här: Att vara hemlös är att sakna fast mark under fötterna. Det är att sakna en plats där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket, och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är och vad man gör."

Särskilt sista meningen har jag läst x antal gånger för den är så oerhört viktig. Den sammanfattar det jag ser som det absolut viktigaste för en människas liv.

Det sammanfattar också väldigt väl vad jag vill se i en kristen församling, men tyvärr ser det långt ifrån alltid ut så. Tyvärr faller ju även kristna in i den bedömning o "statusstege" som samhället i stort använder för att kategorisera människor. Inte alls alla givetvis men fullt tillräckligt många ser den med utbildning, stabil ekonomi, familj o.s.v. som lite "bättre"/intressantare/mer värd att lyssna på t.ex. Andra kan ofta få nog så mycket goda ord när de ställer upp o ordnar praktiska saker men sällan eller aldrig lyssnas till om de kommer med egna funderingar i diskussioner.

Hårda ord? Kanske det men just för att jag så gärna vill se annat särskilt i kristna kretsar (andra sammanhang är dock alls inte glömda...) så känner jag att det behöver skrivas här o kanske diskuteras både här o där. O tro för allt i världen inte att jag undantar mig själv från misstankar om att bete mig fel i sådant här! Ingen av oss är felfri.

Den där sista meningen, o kanske särskilt andra halvan, är så stark! Läs igen: "Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är o vad man gör." 

Jag har i några s.k. vänrelationer känt att jag egentligen bara betytt något när jag kunnat "göra nytta" för den andra personen eller det andra sammanhanget. Mina tankar, vad jag vill, hur jag mår o.s.v. har varit egalt bara jag kunnat ställa upp o göra det eller det eller det. Jag har känt mig som någon "nyttopryl" som man plockar ur skåpet vid behov o efter utfört arbete ställer in igen tills nytt behov uppstår. Jag kan ju avslöja att de "vänner" jag uppfattat/märkt handla så inte längre finns i min telefonlista...

Nu ska då ingen, särskilt då den som inte är så hemma i kristna kretsar, tro att det är så folk behandlar varandra i församlingar allmänt. Alls inte! Men det finns där o bland en del i rätt hög grad o därför måste det faktiskt diskuteras. Nu tänker jag att det här är viktigt var som men än mer "vakenhet" för sådant kräver jag faktiskt i kristenheten. Vi har alla olika gåvor, olika utbildning o sociala förutsättningar men jag vågar säga att alla, oavsett sådant, är lika viktiga. Visst - en viss utbildning ger dig många gånger större kunskaper men säger inte automatiskt att du vet o förstår allt, det kan vara ack så givande att höra även den outbildades tankar. (Måste berätta att en av de mest bibelbelästa som kom med de skarpaste frågorna o tankarna jag känt var helt outbildad o dessutom f.d. missbrukare. Den personen var verkligen en väckarklocka för många. Tyvärr inte i livet längre.)

Jag tror att det i alla församlingar talas om att man vill vara en välkomnande plats för alla (i alla fall i alla församlingar jag känner lite) men jag tror att det där måste diskuteras djupare. Jag tvivlar inte en sekund på att man verkligen menar vad man säger - men vad betyder det egentligen? Hur agerar vi egentligen i realiteten? Lever vi verkligen de där orden om att vara välkomnande för alla på samma sätt.

Är vi ett sammanhang där alla betyder något oavsett vem man är o vad man gör?
Tyvärr är mitt svar inte ett obetingat "ja" i alla lägen.

Allt gott!
Eva

Inga kommentarer: