måndag 25 december 2017

Världens ljus






Jag blev ombedd/tillfrågad av präst Christoffer i min församling (Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) om jag ville tända det 4e adventsljuset under gudstjänsten på julafton o samtidigt säga något om "Världens ljus".



Jag kan erkänna att jag först blev lite full i skratt när jag läste det sms:et - Jag??? Som älskar mörkret som nu omger oss, sveper in oss i det lugn o den avstressning som inte finns vår o sommar - ska jag tala om ljuset? Men så dök 2 tankar upp i hjärnan, "B" o "Det lilla ljus jag har" o då tackade jag Christoffer för förtroendet o sa ja.



B o jag gick samtidigt i Lärjungaskolan i S:ta Clara. För den som inte vet plockas gruppen till skolan ihop av en del som kan kallas "normala" o en del som kan behöva skolan för lite av vad som väl bör kallas social träning o inte bara för den undervisning vi alla har behov av. B hörde väl lite till den andra delen. Han har själv vittnat mycket öppet om ett liv i missbruk o med många år bakom lås o bom. Ett liv som redan från barnsben gick väldigt snett när den lille grabben inte fick trygghet någonstans.



Det tog inte mer än någon månad av höstterminen innan många av oss log stort varje gång vi i gruppen fick föreslå lovsång o B bad om "Det lilla ljus jag har". Det var inga höga odds på den önskan. Till åtminstone 95% var det säkert han skulle nämna den - de resterande 5% kunde det bli "This little light of mine"... (Jo lite överdriver jag, men det är väldigt lite faktiskt.)



Många av er kan nog texten "Det lilla ljus jag har, det ska få brinna klart. Jag sätter det ej under skäppan nej, det ska få brinna klart" i förkortad version. En klar referens naturligtvis till Jesus tal i början av Bergspredikan (Matt 5:14-16) om att vi troende kristna är världens ljus o att man inte ska sätta ett sådant ljus under något som släcker ner eller ens skärmar av det. (Det är inte fredagsmys vi talar om här! Det handlar om att stå för o förmedla kristen tro.)



Visst vet jag att Jesus där på berget talar i mycket till sina efterföljare men jag tror vi alla, verkligen alla, av Gud skapade föds med en låga av gudstro. En låga som visar på att vi är Guds avbild. En låga som brinner för relation med Gud.

Men....


Tyvärr hamnar ju alltför många av de där lågorna under en massa som håller på att kväva livskraften hos ljuset. Det kan vara självvalt givetvis - att man helt enkelt tycker annat är viktigare än att ha en relation till sin Skapare. Jag undrar dock om det inte är nästan vanligare att det, som i Bs fall, är så att ljuset kvävs av andra? Av andras aktiva göranden eller av brist på görande alls. Att som B redan strax före skolstart blir bortvald av dem som borde vilja ta hand om en främjar naturligtvis inte lågan. Att inte alls få kunskap om Gud, inte ens det minsta lilla, som fallet är för många barn idag kväver ju ljuset. Att hamna i det ena eller andra i äldre åldrar kan mycket snabbt så gott som släcka ljuset.

Nu tror jag att B dök upp i min hjärna för att jag tycker att han o många av hans olyckssyskon är så bra exempel på hur starkt det där ljuset ändå är. B är långt ifrån den enda jag vet som efter många, många år i missbruk, kriminalitet, allmänt utanförskap hamnat på rätt ställe o hittat medmänniskor som haft vett att skrapa undan all aska, hitta en liten glöd av ljuset o försiktigt, försiktigt börjat blåsa igen. I Bs fall var det ett behandlingshem. Om det var kristet minns jag inte men det jag minns är att han var intagen där samtidigt med en man som senare blivit en av de bästa präster jag vet. (Som inte arbetar i Sthlm är det kanske bäst jag säger, så behöver ni inte fundera.)



För att summera så tror jag alltså att vi alla föds med en låga av Guds ljus. Jag tror att många av oss faktiskt sätter den lågan under skäppan (eller på sparlåga som min gasspis) under livet, men jag tror också att även om lågan är i princip död så går den i de allra flesta fall att blåsa liv i igen.

Jag tänker att när vi nu i julhelgen firar Jesu födelsedag, han som ofta kallas världens ljus, måste ha det i minnet att vi alla, oavsett social status eller liv rent allmänt, är Jesu syskon o har del i det ljuset. Vi kan nog behöva se den där nästan slocknade glödhögen hos andra, i t-banan, på arbetet, bland tiggarna o faktiskt i kyrkan också.



Vi får hjälpa varandra att lyfta av skäpporna o blåsa liv i lågorna så att vi alla kan vara det världens ljus som Jesus talar om.





Allt gott!
Eva

måndag 4 december 2017

Jag förstår faktiskt inte!



Nej, när det gäller en sak förstår jag faktiskt ingenting känns det som. Jag blir ledsen, riktigt ledsen, bedrövad o annat men förstår gör jag inte. Nu hamnar det här lite för att någon kanske skulle kunna reda ut en del åt mig. Jag ska försöka förklara.

Så här:
När man samlas i en förening/församling, kring ett intresse/tro - kan man inte då tänka sig att just det intresset/den tron faktiskt förenar "över alla gränser"? Eller är det bara så att det "borde" men måste accepteras att det inte är så?

Hur kan det komma sig att det bildas så mycket kotterier o grupperingar av folk som är väldigt lika varandra t.ex. o som i sin gemenskap har så oerhört svårt att släppa in någon som inte passar in i "mallen"? Vad är det som gör att det liksom inte verkar räcka med det gemensamma intresset/tron för att ens säga "Hej!" eller prata en stund över fika, även om man inte har andra åsikter, livsföring eller annat gemensamt? En gemensam grund har man ju i alla fall, o vem vet - det kanske finns fler om man tar sig lite tid o öppenhet.

Jo, det här skrivs utifrån egna erfarenheter givetvis. O jo, som mobbad genom skolan o så så tänker jag givetvis mycket på att det nog beror på mig. Att det är jag som är "totalfel" på något sätt. Men... Jag är ju sådan att jag gärna går igenom så'nt här rätt noga. Pratar med någon/några som jag vet är ärliga o.s.v. O de jag talat med om detta är då överens med mig om att det inte behöver vara jag/vem det vara månde som är problemet utan mer strukturen.

För egen del kan jag ärligt säga att om det kommit nya till sammanhang där jag varit djupare engagerad så blir jag nyfiken - vem är den personen? Varför har h'n sökt sig just hit? Vad kan personen vilja bidra med? I "vem" kan kanske sägas ingå om personen har familj, vad den arbetar med, vilken utbildning den har o annat men det är ju helt sekundärt när det gäller engagemang o deltagande.

Min erfarenhet är att det resoneras så alldeles för sällan o i för få sammanhang. Naturligtvis är det extra sorgligt när det kommer till kristna sådana. Paulus skriver "Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man o kvinna." (Gal 3:28, Sfb) o det ställer givetvis högre krav i kristna kretsar än i andra även om jag tänker det ska gälla oavsett.

Jag har tröttnat helt på att själv bli/vara ledsen över att inte riktigt känna mig accepterad för att jag är "fel". Jag har tröttnat o är än mer ledsen över att höra när det drabbar andra.

Det är kanske bäst jag påpekar att jag inte vänder mig mot att man har grupper för de som t.ex. är i särskilt skede i livet, typ för de som blivit änkor/änklingar, nyblivna föräldrar, ensamstående föräldrar eller liknande. Det här handlar om när man ses i de större sammanhangen, där alla är med. (O om att släppa in nya även i mindre grupper i o för sig.) Det handlar inte heller om att alla nödvändigtvis måste umgås privat med alla, alla trivs inte ihop så. Det handlar om att ingen ska behöva känna sig utanför o närmast ovälkommen, inte bli hälsad på, sitta ensam med sin kaffekopp eller termos. Inte i sammanhang där vi möts tack vare ett gemensamt intresse/en gemensam tro.

Jag skulle så önska att du som läser detta funderar lite över hur det är i det/de sammanhang du är med i! Hur är det när det kommer nya? Hur gör du om någon säger "Hej!" som du inte riktigt känner? Hälsar du tillbaka eller ser du kanske bara tomt framför dig o letar rätt på dina vänner?

Ska föreningen/församlingen/klubben eller vad det nu är kunna kallas gemenskap (vilket ju ofta görs mer än gärna, av de som är inne i det hela ordentligt, som har vänner där) så tror jag att sådant här måste funderas på o närmast "besiktigas" då o då. O då inte i första hand bland de som är mest engagerade o har vänner i sammanhanget, inte bland de som alltid ser fram emot träffar. För det kan ju vara så att de är stor del av strukturen/problemet.

När det gäller alla sammanhang tror jag att detta i förlängningen handlar om ifall man ska överleva eller ej, som förening/annat. När det gäller kristna sammanhang så handlar det faktiskt om ifall vi ska göra som Jesus eller som världen - ta människor för vad de är eller bedöma dem utifrån deras status innan vi eventuellt släpper in dem i gemenskapen.

Jag inser att jag tar en risk som skriver detta men det måste faktiskt talas om så det får vara värt det.

Allt gott!
Eva