måndag 25 december 2017

Världens ljus






Jag blev ombedd/tillfrågad av präst Christoffer i min församling (Betlehemskyrkan i Stockholm, EFS) om jag ville tända det 4e adventsljuset under gudstjänsten på julafton o samtidigt säga något om "Världens ljus".



Jag kan erkänna att jag först blev lite full i skratt när jag läste det sms:et - Jag??? Som älskar mörkret som nu omger oss, sveper in oss i det lugn o den avstressning som inte finns vår o sommar - ska jag tala om ljuset? Men så dök 2 tankar upp i hjärnan, "B" o "Det lilla ljus jag har" o då tackade jag Christoffer för förtroendet o sa ja.



B o jag gick samtidigt i Lärjungaskolan i S:ta Clara. För den som inte vet plockas gruppen till skolan ihop av en del som kan kallas "normala" o en del som kan behöva skolan för lite av vad som väl bör kallas social träning o inte bara för den undervisning vi alla har behov av. B hörde väl lite till den andra delen. Han har själv vittnat mycket öppet om ett liv i missbruk o med många år bakom lås o bom. Ett liv som redan från barnsben gick väldigt snett när den lille grabben inte fick trygghet någonstans.



Det tog inte mer än någon månad av höstterminen innan många av oss log stort varje gång vi i gruppen fick föreslå lovsång o B bad om "Det lilla ljus jag har". Det var inga höga odds på den önskan. Till åtminstone 95% var det säkert han skulle nämna den - de resterande 5% kunde det bli "This little light of mine"... (Jo lite överdriver jag, men det är väldigt lite faktiskt.)



Många av er kan nog texten "Det lilla ljus jag har, det ska få brinna klart. Jag sätter det ej under skäppan nej, det ska få brinna klart" i förkortad version. En klar referens naturligtvis till Jesus tal i början av Bergspredikan (Matt 5:14-16) om att vi troende kristna är världens ljus o att man inte ska sätta ett sådant ljus under något som släcker ner eller ens skärmar av det. (Det är inte fredagsmys vi talar om här! Det handlar om att stå för o förmedla kristen tro.)



Visst vet jag att Jesus där på berget talar i mycket till sina efterföljare men jag tror vi alla, verkligen alla, av Gud skapade föds med en låga av gudstro. En låga som visar på att vi är Guds avbild. En låga som brinner för relation med Gud.

Men....


Tyvärr hamnar ju alltför många av de där lågorna under en massa som håller på att kväva livskraften hos ljuset. Det kan vara självvalt givetvis - att man helt enkelt tycker annat är viktigare än att ha en relation till sin Skapare. Jag undrar dock om det inte är nästan vanligare att det, som i Bs fall, är så att ljuset kvävs av andra? Av andras aktiva göranden eller av brist på görande alls. Att som B redan strax före skolstart blir bortvald av dem som borde vilja ta hand om en främjar naturligtvis inte lågan. Att inte alls få kunskap om Gud, inte ens det minsta lilla, som fallet är för många barn idag kväver ju ljuset. Att hamna i det ena eller andra i äldre åldrar kan mycket snabbt så gott som släcka ljuset.

Nu tror jag att B dök upp i min hjärna för att jag tycker att han o många av hans olyckssyskon är så bra exempel på hur starkt det där ljuset ändå är. B är långt ifrån den enda jag vet som efter många, många år i missbruk, kriminalitet, allmänt utanförskap hamnat på rätt ställe o hittat medmänniskor som haft vett att skrapa undan all aska, hitta en liten glöd av ljuset o försiktigt, försiktigt börjat blåsa igen. I Bs fall var det ett behandlingshem. Om det var kristet minns jag inte men det jag minns är att han var intagen där samtidigt med en man som senare blivit en av de bästa präster jag vet. (Som inte arbetar i Sthlm är det kanske bäst jag säger, så behöver ni inte fundera.)



För att summera så tror jag alltså att vi alla föds med en låga av Guds ljus. Jag tror att många av oss faktiskt sätter den lågan under skäppan (eller på sparlåga som min gasspis) under livet, men jag tror också att även om lågan är i princip död så går den i de allra flesta fall att blåsa liv i igen.

Jag tänker att när vi nu i julhelgen firar Jesu födelsedag, han som ofta kallas världens ljus, måste ha det i minnet att vi alla, oavsett social status eller liv rent allmänt, är Jesu syskon o har del i det ljuset. Vi kan nog behöva se den där nästan slocknade glödhögen hos andra, i t-banan, på arbetet, bland tiggarna o faktiskt i kyrkan också.



Vi får hjälpa varandra att lyfta av skäpporna o blåsa liv i lågorna så att vi alla kan vara det världens ljus som Jesus talar om.





Allt gott!
Eva

1 kommentar:

Sonja sa...

Hej och tack för inlägget! Det är så fint det du skriver om att du tror att alla har det ljuset, för jag har i hela mitt liv upplevt att jag har en låga inom mig, en liten låga, ett litet ljus, som har hjälpt mig framåt när det har varit tufft . Med nöd och näppe många gånger, men det har ändå hållit mig från att ge upp helt.

Mot slutet innan jag blev kristen så kände jag att den lågan höll på att dö ut. Det var som att den var djupt nere i en avgrund och jag kunde bara se ljuset fladdra lite lite grann. I den här vevan funderade jag mycket på att ta livet av mig.
När ljuset var som minst, så där så att jag knappt ens kunde se det, det var då jag bad till Jesus om att hjälpa mig och bära mig och göra mig till ett Guds barn. Och när jag gjorde det så var det precis som att man satte en gaständare vid lågan och hela jag blev fylld av eld :)

Jag har många många gånger tänkt på den där lilla lågan som jag hade innan jag kom till tro.

Och det lilla ljus jag har är en av mina favoritsånger också!! :) Jag kunde ju inga kristna sånger när jag precis blivit frälst, förutom ett par barnlåtar, och jag minns när jag poletten trillade ner och jag förstod vad de handlade om. Det var stort! :) Den andra låten jag kunde var "bygg inte hus på en sandig strand..." . när jag förstod vad den handlade om HÄPNADE jag av dess djup och vishet, haha.