söndag 23 september 2018

"... dem oss skyldiga äro..."



Ibland blir jag närmast generad över hur "dåligt" jag tänkt, hur lite jag uppmärksammat, hur slarvigt jag måtte ha läst o.s.v. Suckar över mig själv o grälar rätt rejält på mig.

Men i o för sig.... När det gäller bönen Fader Vår (jag föredrar den framför senare Vår Fader ja, den sitter ju i sedan barnaår liksom.) är det kanske lite förståeligt, förklarligt o ursäktningsbart ändå. Fast ändå inte faktiskt för det jag ska berätta om tyder på alltför mycket slentrianbedjande för att jag ska tycka det är ok.

Bönen Fader Vår kan sägas vara uppdelad i "delböner" som vartefter avhandlar olika saker: Lovsången till Gud, önskan om Guds rikes utbredande, bön om försörjning (lekamligen o andligen), bön om frälsning o så bön om förlåtelse. O det är den där sista som landade som ett mindre klubbslag i hjärnan på mig för inte alltför länge sedan.

Så här lär ju Jesus att be om just förlåtelse:

"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."

(Svenska Folkbibeln 1998 är just denna översättning från.)

Jag har skrivit förut om det där med förlåtelse o hur svårt jag ofta haft med det. (Skulle någon bli nyfiken så går det att klicka på ordet "förlåtelse" i den lilla ordgruppen i högermarginalen.) Idag tror jag mig veta rätt väl varför.

Länge o från många har jag fått höra ungefär "Men GLÖM det där nu! Älta inte! Det är ju så länge sedan!" o liknande. Det går sällsynt illa ihop med en analyserande personlighet som min. För mig handlar mycket om att försöka förstå, särskilt andra människors handlande o bevekelsegrunderna för detta handlande. Att då bli mer eller mindre tystad i det som egentligen bara var funderingar, inte hade mycket med förlåtelse eller ej att göra, har nog ställt till det. Jag tror att det att jag inte kunde sluta fundera så länge jag inte hade en någotsånär klar idé om varför andra gjorde/gjort på visst sätt så tänkte jag att jag inte hade förlåtit.

Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om hur o när jag fick hjälp förstå att förlåtelse inte hänger på att glömma. Det tog jag med stor glädje till mig men kanske, kanske behövdes också det där klubbslaget som alltså drämde till nu under vårvintern. (Väldigt sent tycker jag alltså själv då...)

Vi läser igen den där delbönen ur Fader Vår:

"Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss"

Och så betonar vi det som var klubban i min hjärna:

"... dem som står i skuld till oss."

TÄNK om jag sett det ordentligt tidigare!
Sett att (t.o.m. skulle jag vilja säga) Gud säger att de faktiskt står i skuld!

Vad Gud säger här är ju faktiskt "Du har all rätt att vara arg! Du har all rätt att vara besviken, sur, ledsen, bedrövad över vad annan/andra gjort! Du behöver inte glömma!"

Nu är det ju rent hypotetiska funderingar men jag undrar om jag inte haft lättare med mina egna tankar o, ffa, mitt eget samvete om jag förstått detta tidigare. Om jag sett att även Gud säger att "Jo, det där var fel, Den/de skulle inte gjort så!" så tänker jag att jag kanske haft lättare genom livet att lägga de händelserna o de personerna i Guds händer o låta Gud ta hand om det för att själv gå vidare. Inte osårad men i visshet Gud är med. Inte sägandes "Allt är väl o vi kan visst umgås precis som vanligt." (det går ju inte alltid o det är ok) men avståendes hämnd, hat, risk för bitterhet o ältande i dess riktiga betydelse. (Nu har jag i o för sig inte ägnat mig åt hämnd o hat annat än i tankar men ändå, jag skriver trots allt inte bara för mig själv utan i hopp någon mer läser.)

Jag undrar, o det är ju därför jag skriver detta, om det inte kan vara lite "förlösande" för fler än mig att lite mer uppmärksamma den där meningen o fundera över den.

För förlåtelse, i meningen släppa hat, hämnd, bitterhet o.s.v., i meningen överlämna ansvarsutkrävandet till Gud, är faktiskt den allra starkaste av helande krafter. Kan du förlåta i meningen lägga saker i Guds hand o inte själv gå o tänka "onda/dumma" tankar har du så mycket mer tid o energi till det som får dig att växa o verkligen leva. Du behöver inte glömma! Du behöver inte säga det var ok, det var du som var lätt sårad/kränkt! Du behöver "bara" (Tro mig, jag vet väldigt, väldigt väl det inte är helt enkelt alla gånger!) lämna det bakom dig, se framåt o kanske använda de erfarenheter du fått till annat i livet än mörka tankar.

Gud är med dig! Han ser din sårighet o tycker (minst) lika illa om den som du gör, men han vill också att du ska leva fullt ut o det går faktiskt inte om inte "ryggsäcken" av gamla oförrätter töms då o då.

Allt gott!
Eva

lördag 18 augusti 2018

Hur "teknifierade" är vi?






(S.k. "bibelstickning". Jag stickade enkla sockor till församlingen samtidigt som jag läste för en annan blogg.)



Frågan dök upp här när jag läste en s.k. tråd i en handarbetsgrupp. En liten teknisk pryl hade tappats bort och nu visste inte personen hur stickningen skulle kunna fortsättas. Jag kom att tänka på hur det var för några år sedan när rätt många stickade en viss typ av halsduk. För en gångs skull hoppade jag också på (jag är lite envis med att göra mer eget/orginellt/inte lika som alla...) och jag visade också med tiden upp stickningen som var på gång. Mönstret var över 12 maskor som sedan upprepades över varvet. Väldigt lätt mönster. Jag fick ett stort antal frågor om hur jag kunde hålla reda på mönstret när jag inte satt s.k. markörer (små säkerhetsnålar, ringar, garnbitar eller liknande) vid var 12e maska. HUR kunde jag hålla reda på mönstret?

En bekant som jag mötte i affären för något år sedan har fastnat i minnet. H'n var bra upprörd o vimsig för appen i mobilen där h'n brukade skriva upp vad som skulle handlas ville inte vara med som vanligt så h'n hade gått hemma o försökt memorera o gick nu runt hela affären för att påminna sig. Min kommentar "Penna o papper kanske?" fick mest ett stort ? till svar.

På sta'n blir man numer i princip aldrig frågad om vägen. Möjligen om någon inte lyckas få in rätt google maps. En granne klagade för lite sedan över att inte fått något te på morgonen för vattenkokaren hade gått sönder. Spis?? Men jag har ingen bra kastrull till vatten...

Det här är småsaker men ändå, tycker jag, en bild av hur beroende vi gjort oss av en väldig massa hjälpmedel. Kan vi inte göra något alls själva eller be om hjälp (hitta t.ex.)? Visst förstår jag att man gärna tar till hjälpmedel vid mönsterstickning men när man faktiskt tänker att man inte kan utan? När man bara ska ha allt så lätt o enkelt som möjligt - vad gör det med oss?

Nu menar jag inte alls att vi ska avstå tekniska framsteg, inte alls! Jag menar dock att vi kanske skulle fundera lite på vad vi omfamnar, om det alltid är av godo, vad de gör med oss. Blir vi för beroende? För bekväma, rent av lata? Vad händer med oss när vi aldrig egentligen vill/behöver anstränga oss för att göra det vi vill? Vad händer med våra hjärnor när vi mer o mer sällan behöver fundera över lösningar istället för att bara använda en app eller andra hjälpmedel.?

I mina mörka stunder undrar jag om vi ska ge forskningsanslag till själlösa AI eller om det kanske är bortkastade pengar.

Allt gott!
Eva

tisdag 14 augusti 2018

Ta av dig skorna!






Jag läser just nu Magnus Malms "Ett hjärta för världen" med stor behållning. I den behållningen ligger att det dyker upp väldigt många egna tankar som liksom "spinner iväg" från Magnus' text. Ur just sådana tankar kommer detta.

Magnus skriver om vikten av att i alla relationer, även den till Gud, respektera att det faktiskt alltid handlar om ett jag och ett du, att man måste respektera att det finns gränser, en viss distans är ofta nödvändig. (Alla har vi väl mött någon människa som börjat kännas lite obekväm när den närmast vill "krypa under skinnet" på en?)

Som exempel tar Magnus 2a Moseboks berättelse (kapitel 3) om Moses möte med Gud i den brinnande busken. Gud vill kalla Moses ut i den uppgift som är förberedd för just honom - att befria Israel ur slaveriet under Egypten - och uppenbarar sig då i en brinnande buske.

Givetvis blir Moses nyfiken när han vaknar och ser en buske som står i ljusan låga men inte verkar förtäras av elden. Han går närmare och får då höra orden:

"Kom inte hit! Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark."
(2aMos. 3:5)


Det där har jag ju läst/hört ett antal gånger men nu i dagarna har tankarna kretsat lite annorlunda kanske.

Hur lever vi idag, tar vi av oss skorna inför Gud eller klampar vi mest på som vi själva önskar? Har vi förminskat Gud till någon (något?) som vi inte behöver ha samma respekt för längre? Jag är rätt ofta rädd för det.

Väldigt ofta idag verkar Gud ses som någon sorts "tilläggsförsäkring" som man liksom kan ta till när världen inte ger det man förväntat. Gud blir en mental snuttefilt som kan tas fram o läggas undan efter eget behov. Tron på Gud blir mer en del i ett eget o privat må bra-projekt.

Att Gud faktiskt är helig, är själva heligheten, verkar man alltför gärna "glömma". Lite som för ett antal år sedan när någon skrev en väldigt bra text kring att vi numer i kyrkorna kanske lika gärna skulle kunna sjunga "Trevlig, trevlig, trevlig..." som "Helig, helig, helig..." i en av de stora lovsångerna i psalmboken.

Om man väljer att, till stor del, se bort från eller "glömma" Guds helighet så blir väl livet i och för sig lite lättare. Då kan man bortse från det i Bibeln som inte stämmer med ens egna åsikter eller nutidens tankar. Då kan man använda Gud som snuttefilt och tilläggsförsäkring som kan tas till när jag behöver det.

Men Gud ÄR helig.

Gud är helig och förtjänar att behandlas så. Det betyder inte att vi ska krypa, nedvärdera oss själva (det gör inte Gud!), behöva "fjäska" eller så! Det betyder bara att vi faktiskt måste ödmjuka oss och inse just att Gud faktiskt är något helt väsensskilt från oss. Han vill ju av hela sitt hjärta ha relationer till oss alla, men för att en relation ska fungera, människor emellan eller mellan människan och Gud, så måste man respektera att det finns ett jag och ett du, samt att både jag och du måste respekteras för den de är.

Och Gud är helig.

Jag tror att vi måste börja vara lite noggrannare med att ta av oss (de mentala) skorna. Vi måste tänka mer på och prata mer om att tro inte är något jag gör för att må bra själv (även om det ju brukar bli följden) utan faktiskt ett gensvar på att Gud ÄR. Vi måste mer, igen, låta Gud vara den Han är, som Moses gjorde vid den där underliga brinnande busken. Låta Gud vara Gud och inte försöka göra om Honom till något vi kan hantera, försöka lära känna Honom som Han är istället för att förminska honom till något vi omedelbart kan förstå.

Så, ta av dig skorna och träd in på helig mark och umgås med Gud! Du kommer att bli varmt välkomnad.

Allt gott!
Eva

fredag 27 juli 2018

Tankar utifrån en bok







Den boken, Helena Edlunds "Konsten att överleva Svenska kyrkan", fick jag nyligen o har hunnit läsa. Ärligt tala kastade jag mig väl lite över den då jag hört/läst en hel del om den.

För er som inte vet vem hon är eller som nu funderar "Ja vad var det med henne nu igen?" ska jag ändå (motvilligt för det spelar ingen roll för resten av inlägget egentligen) tala om att hon dels var en av prästerna bakom FB-gruppen "Mitt kors", dels har anklagats för samröre med SD. "Mitt kors" var jag själv med i (gruppen går att hitta på FB men inte att göra nya inlägg i) o tyckte mycket om, vad gäller eventuella SD-sympatier kan jag inte bedöma det. (För egen del är SD ett av de partier jag absolut inte kan tänka mig rösta på.)

Nu är det dock då annat i boken som får mig att skriva detta, nämligen huruvida SvK (Svenska Kyrkan) verkligen lever "i kristen anda o sann omvändelse".

Helena berättar om hur hon utmanövrerats från flera tjänster, hur anställningsavtal fått ändrade datum för att vikariat inte ska övergå i fast tjänst, hur chefer plötsligt slutat svara i telefon o mycket annat. Det är lätt att avfärda med att hon skulle vara bitter, hämndgirig, allmänt besvärlig o liknande (jag förutsätter givetvis hon har bevis för det hon skriver). Det är möjligt att även jag skulle avfärda henne så om det inte var för tidigare erfarenheter.

Första gången jag lite gav mig in i något liknande o åtminstone försökte stötta den präst som då var utsatt var för kring 20 år sedan. Senaste gången jag talade mycket med en präst som blev fråntagen en tjänst som faktiskt var beslutad gå till just den prästen är c:a ett år sedan. O det har varit några där mellan. Präster som jag alltså personligen haft kontakt med o har klara bevis för hur de behandlats illa, mer än illa i SvK. (Nej, några namn gives icke!) Just nu ser jag ännu en präst behandlas oerhört illa av sitt sammanhang.

När det gäller de jag haft kontakt med finns en väldigt klar "röd tråd" mellan de fallen - samtliga har varit s.k. bibeltrogna, samtliga har råkat ut för att ansvariga arbetsgivare (kyrkoråd lika väl som kyrkoherdar) inte följt vare sig gällande svenska lag eller Kyrkoordning utan "mixtrat" o i flera fall ändrat i efterskott i protokoll o liknande. I samtliga fall har det också varit så att drabbade inte orkat bråka hela vägen eftersom sådant här ofta tär oerhört på hälsan, både psykiskt o fysiskt.

I samtliga fall är det också så att de som utsatt dessa präster är sådana som talar väldigt mycket o gärna om att ge Jesu kärlek vidare, älska sin nästa, att inte göra skillnad på människor o liknande.

O varje gång visar det sig att de som talar så är de som allra minst lever i omvändelse o Jesu efterföljd...
(Finns naturligtvis de som faktiskt lever upp till de orden också! Nu talar jag om inblandade i dessa fall.)

För mig spelar det ingen roll vad Helena har för politiska åsikter. Det spelar heller ingen roll att jag mycket väl vet att en av de präster jag stöttat lite tidigare har en kvinnosyn som jag inte alls ställer upp på. Jag bryr mig inte om att en har en närmast föraktfull syn på missbrukare. Givetvis skulle jag gärna se att de tyckte o tänkte som jag (vem vill inte det?) men det är inte huvudsaken i detta.

Det som får mig så upprörd, så bedrövad o ledsen är att ett kristet sammanhang beter sig på sådana sätt. Som kristen är det helt enkelt inte ok!

Det är många, många gånger jag velat kommentera med att bara skriva "Matt.23 - läs!" eller liknande. (Där finns Jesu ord om vitkalkade gravar t.ex.) De här fallen snurrar i min hjärna o jag kan helt enkelt inte förstå hur sådant här kan tillåtas pågå igen o igen o igen i SvK o andra kristna sammanhang.

Faktum är att just att detta är så vanligt i SvK får mig att fundera på om jag alls längre vill vara medlem. Det blir svårare o svårare för samvetet att vara det när kyrkan så ofta o så tydligt går emot vad den ska stå för - att älska Gud o älska sin nästa som sig själv. Gör man det, OM man gjorde det, så kan sådant här inte fortsätta ske. Vi är ju inte perfekta men när det sker gång på gång utan att det tas itu med på riktigt, då går vi rakt emot vårt uppdrag att leva i Jesu efterföljd o kärlek. Vi kan inte acceptera att människor görs illa längre. Oavsett om vi håller med dem i annat så måste våra "nästor" behandlas juste o rättvist. Det sker långt ifrån alltid i kristna sammanhang idag. (SvK anses faktiskt vara en av de farligaste arbetsplatserna vad gälle sjukskrivninsgrisk, ffa p.g.a. psykisk ohälsa.)

Så, som avslutning: Igår kväll, efter en dag med rätt många funderingar kring detta inlägg o dess bakgrund, slog jag upp Bibeln o där Psaltaren. Slog upp på måfå o hamnade på Psaltarens 12e psalm. Ni får slå upp/googla själva...

Allt gott!
Eva




söndag 22 juli 2018

Det värsta någon kan säga.







"Vet du vad som är det absolut värsta o elakaste någon kan säga? Jag har kommit på vad det är!"

Som vanligt dyker frågeställaren upp helt oförvarnad på en gångväg. H'n gjorde så första gången för några år sedan efter att ha hört mig försvara en man som var illa utsatt av en äldre "herre" i vårt centrum. Efter det blev jag, om jag förstått rätt, bedömd "säker" att någon gång ibland prata med av den här personen som inte alltid har så lätt med livet o hur det fungerar.

Nu var upprördheten rätt stor o helt klart var avsikten att få höra om fler höll med om den slutsats som dragits, den känsla som väckts.

"Så här är det - om någon som faktiskt har ditt telenummer eller vet var du bor säger att de har tänkt på en o undrat över hur man mår - då är det JÄTTEelakt!!! För varför har de inte ringt o frågat då?? Jag blir väl inte så väldigt glad om de bara tänker o undrar men aldrig frågar heller?? Är jag elak då?"

"Nej," försäkrade jag, "du är inte alls elak o jag förstår precis hur du menar. Kan man kontakta någon så kan man ju faktiskt fråga o inte bara gå o tänka. Jag håller med dig!"

"Det beror väl på att alla har så BRÅTTOM jämt men då tycker jag i alla fall att man inte behöver säga så där!"

Vi pratade en stund till, om detta o annat, o så, precis som vanligt kom det "Tack för att du stannade o pratade! Hej då!". Lika abrupt som uppdykandet är h'n försvunnen igen.

Mina tankar snurrade vidare kring det där med att tala om att man tänkt SÅ mycket på någon o undrat hur det är. Om man har kontaktmöjlighet (jag har aldrig fått telenr till den här personen - SÅ pålitlig är jag tydligen inte :) ) så får man väl då ta sig tiden höra av sig o fråga? Eller åtminstone inte kläcka ur sig de där orden som jag tror närmast alltid sårar mer än att de ger något gott.

För inte vill vi väl säga det värsta någon kan säga?

Allt gott!
Eva

onsdag 4 juli 2018

Det där med "Gör mot andra..."






"...som du vill att andra ska göra mot dig."

Eller för att citera Matteus 7:12 alldeles korrekt (Folkbibelns översättning)

"Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen o profeterna."

De orden, det som ofta kallas "gyllene regeln" har jag haft anledning fundera rätt mycket kring senaste tiden. Tyvärr i flera fall i kristna sammanhang.

Som jag uppfattar det är den regeln sannerligen tvingande. Visserligen menar Jesus alltid vad han säger men jag uppfattar dessa ord som en slags "grundregel". (Vilket inte innebär att vi skulle slippa diskussioner kring orden då.) I min tanke borde det vara något som vi alla kristna är oerhört noga med att försök leva efter. Misslyckas gör vi givetvis men när det verkar som om vissa helt glömt dessa Jesus-ord...

Ibland funderar jag på om man kanske också skulle negera det där? Alltså tänka " Gör INTE mot andra vad du INTE vill att andra ska göra mot dig". Skulle det ibland vara lättare att efterleva då? Man kan ju inte utesluta/tänka bort det Jesus säger i originalet men kanske behöver vi ofullständiga o ibland sorgligt dåligt tänkande människor ha båda varianterna i åtanke?

För att ta ett oerhört enkelt exempel - Det är (borde i alla fall vara) lätt att hålla upp en dörr om du förväntar dig andra ska hålla upp åt dig men kanske behöver du också tänka på att du definitivt inte skulle vilja att någon släpper en  tung dörr rakt på dig när du kommer med kassar i båda händerna för att inte göra så själv?

Nu försöker jag då ha detta "i ryggmärgen" jämt även om jag säkert misslyckas leva efter det betydligt oftare än vad jag är medveten om. Att det funderas på än mer just nu beror på saker som sker runt omkring o som jag delvis blivit inblandad i. O jag kan bara inte förstå hur dåligt denna regel verkar efterlevas även bland en del kristna! Jag står förundrad o förvånad o undrar om de verkligen själva skulle vilja bli behandlade så som de behandlar andra? (Vi kanske skulle testa? säger en elak tanke som dyker upp, det kan erkännas.)

Ingen kan göra allt för andra. Jag sörjer ofta att jag inte har ekonomi att alltid göra det för andra som jag skulle vilja, när det inte är ork/sjukdom som sätter stopp. Dock handlar de situationer som fått igång min hjärna om sådant som inte beror på vare sig ekonomi, hälsa, utbildning eller dylikt utan att man gång på gång orsakar andra sorg, ledsenhet o faktiskt dåligt mående trots att man rimligtvis måste inse det. Man går helt på den egna viljan o "kör över" andra, misskrediterar, misstror, "snackar bakom ryggen på", skäller ut o lyssnar inte på förklaringar. Igen o igen o igen!

"Människor är ju sådana! Det får man hantera." säger en del då o så är det ju. Men i ett kristet sammanhang? Nej, där kan jag faktiskt inte acceptera det. Fel gör vi där också men när det rent medvetet tas till sådana metoder...

Jag mår illa faktiskt. (Som om sommaren o allt den för med sig inte räckte då.) Jag blir oerhört bedrövad o rent ut förtvivlad av att se vad som sker utan att kunna hoppas jag kan göra särskilt mycket.

Så mycket enklare mycket vore om vi i högre omfattning försökte leva efter den regel Jesus sätter upp där mot slutet av Bergspredikan! Vi kan aldrig i detta livet hoppas på att vi alltid gör rätt men vi måste faktiskt försöka bättre än vad vi gör idag! Det innebär inte att bara snällt o stillatigande acceptera allt, inte alls, men debatter kan föras, åsikter uttalas o.s.v. utan att vi totalt (o som jag förstår det nu faktiskt medvetet/med vilje) "manglar" varandra o därmed sårar så mycket.

Vi måste försöka, för annars är det faktiskt rent bedrövligt o ffa allt annat än värdigt ett kristet liv.

Allt gott!
Eva

tisdag 5 juni 2018

Avgudar: Makt




Makt - ett ord som väcker väldigt olika reaktioner, på skalan från att nästan spottas ur munnen i avsky till att tända lystna blickar i ögonen.

Makt kan vara bra, det måste erkännas, men makt är kanske också en av de allra mest lockande avgudarna många gånger. "Makt korrumperar", "maktgalen" o andra uttryck verkar sällan avskräcka. Vad beror det på?

Jag tror att det som är extra lockande med just makt är att man där kan få styras helt av sig själv, något som ju alltid lockar människan. Har du makt har du ofta ett "hov" av människor runt omkring dig som mer eller mindre följer vart steg du tar, "ja-sägare" som aldrig säger emot utan berömmer o berömmer o berömmer. (Så länge allt går bra...)

Nu vågar jag inte säga om det rent faktiskt är värre idag eller om det bara syns mer i o med internet men en känsla är att jakten efter egen makt är värre idag än tidigare. Kanske beror det just på att vi via internet o alla dess plattformar idag har lättare att sprida våra egna åsikter o då också lättare ser att det faktiskt finns de (många gånger rätt många) som inte alls håller med oss? I den kultur av lättkränkthet som vi skapat tror jag att det då kan bli lättare att fångas av tanken/viljan att skaffa sig makt - "De ska minsann få se!".

De flesta av oss kan ju mest bara drömma om att få makt i sådant som politik (även om vi har makten som väljare, icke att förglömma), bli VD i stort bolag eller liknande. Då tar sig många makt där de kan finna den...

Räck upp handen den som aldrig känt någon enda förälder som inte kan släppa sitt vuxna barn! Föräldrar som ibland går så långt att de närmast invaderar utflyttade barns hem o vill bestämma/organisera även där. Föräldrar som inte släpper sin makt över barnet.

Räck upp handen den som på arbetsplats aldrig haft en kollega som vill ta hand om ALLT, från att alltid vara den som beslutar om t.ex. födelsedags-/avskedspresenter till att springa till chefen o föreslå än det ena än det andra. En kollega som söker makt på det sätt den kan.

Räck upp handen den som aldrig reagerat på något par i bekantskapskretsen eller grannskapet där den ena maken verkar styra den andra närmast totalt. En person som ofta har lite makt i annat o försöker ta den där det går.

Det där handlar ju också om makthunger o en vilja att alltid belysa sig själv, bara bry sig om sig själv, vilja bestämma allt efter eget huvud. I det lilla då kanske men fortfarande är det avguden makt som ligger bakom o lockar.

Tyvärr ser vi detta även i kristna kretsar. Det är inget nytt men visar sig också mer o mer. Att det är så har jag funderat på rätt mycket senaste åren o jag tycker att det utkristalliserar sig ett mönster. De som med tiden avslöjar sig som i första hand hungriga efter egen makt är också de som alltid o ständigt säger saker som "Jesus är bara kärlek!", "God is a 3 letter word for love!" o liknande.

Vi har sett i SvK (Svenska Kyrkan) både i större o mindre sammanhang hur härskartekniker används, hur en "von oben"-attityd gärna tas till o hur andra människor (meningsmotståndare) ofta närmast hånas, förlöjligas o gärna skäms ut inför andra genom att skämta på deras bekostnad.

Allt detta i en jakt på makt för egen del.

Jag har följt några debatter, på nationell nivå i SvK men också en del som hänt i de mindre sammanhangen, på församlingsnivå, lite närmare de senaste 4-5 åren. Och det är faktiskt så att en sak står ut väldigt tydligt - de som mest ägnar sig åt jakt på makt är också de som bara vill se o hänvisa till Jesus "gulliga" sida o undviker alla ställen (o de är många!) i evangelierna när Jesus talar om synd eller faktiskt rasar mot just maktmänniskor, mot de som söker makt över andra människor genom religionen. De personer jag tänker på läser inte mer i Bergspredikan (Matt 5-7) än den gyllene regeln. De verkar definitivt hoppa över Matteus evangeliums 23:e kapitel med Jesu verop o jämförelse mellan den tidens styrande o vitkalkade gravar o muggar som diskas bara på utsidan.

O så måste de ju göra, de som har tagit in maktönskan/-hunger som en av sina avgudar! Vad Jesus ofta talar om, i sin kärleksfullhet, är ju ofta vikten av att vara ödmjuk mot andra, att vara lyssnande, att vara en tjänare för andra o inte bara för sig själv. Mer än det - du ska tänka mer på andra än på dig själv! O då kan du ju ofta inte fortsätta jaga makt för maktens egen skull, för att du själv ska få känna dig bra. Bäst att blunda!

"Men makt måste ges åt vissa, samhället/kyrkan fungerar ju inte annars!" kanske någon protesterar nu. O så är det ju. Det handlar helt enkelt om varför du vill ha makt. Det finns rätt många människor jag inte har det minsta emot att ge makt, människor som från djupet av sitt hjärta vill andra väl. Människor som är ödmjuka inför sin egen begränsning, som är lyssnande, inkännande o empatiska. Det är samtidigt i princip alltid människor som läser hela Bergspredikan, som studerar Matteus 23 o andra liknande texter o funderar på hur de själva är o agerar i ljuset av vad Jesus säger även när han inte låter som rarast.

Tyvärr tror jag att många i kyrkan har hamnat i det dike som en debattör talade om i Aktuellt igår, då om politiker - det är inte längre engagemang o vilja till förbättring som driver människor utan karriär (som jag då jämställer/översätter till makt).

Avgudadyrkan av makt är kanske inte så svår att komma ur? Att vända sig mot/till Gud o lyssna på det där om att älska sin nästa som sig själv, att alltid vilja tjäna andra, att den störste ska bli den minste o.s.v. kan nog hjälpa långt.

Jag ber att fler ska göra så!

Allt gott!
Eva

tisdag 29 maj 2018

Det där med kärlek




För lite sedan hörde (o delvis deltog) jag en diskussion om det med kärlek o hur den beskrivs i Bibeln. Riktigt hur/varför samtalet börjat vet jag inte men förmodligen i att någon frågade om hur det står i grundtexterna (grekiska) o hur mycket fel-/misstolkas.

Det samtalet fastnade lite i hjärnan på mig, kanske särskilt som det är "bröllopstider" o det blivit alltmer vanligt att man då citerar 1a Korintierbrevets 13 kapitel, men rubriken "Kärlekens väg", o då särskilt slutorden om tro, hopp o kärlek. Det att man så ofta felciterar har jag reagerat på länge...

Så här lyder 1Kor.13:

"Om jag talade både människors o änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde en profetisk gåva o kände alla hemligheter o hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.
Och om jag delade ut allt jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen ska tystna och kunskapen skall förgå.
Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."
(Översättning Svenska Folkbibeln 1998)

Väldigt lätt att förstå att många av dessa rader gärna tas med i en vigsel eller tal till brudparet under middagen givetvis, men....

Jag tror inte att jag sett/hört någon enda gång i vigselsammanhang där man inte ändrat sista orden till "störst av ALLT är kärleken" o då blir det ju faktiskt lite underligt. Man förvränger Paulus' text tänker jag.

Den grekiska grundtexten har, efter vad jag lärt, ordet "agape" för kärlek i denna text liksom i väldigt många texter i Bibeln. Likaså har jag lärt att den i Bibeln finns 3 (minst) olika ord för kärlek, de 3 som väl används mest. Det är filio, agape o eros.

Filio - enklast översatt med brödrakärlek. Den kärlek som visas de närmaste, församlingen
Agape - kärleken till vår nästa, till alla andra av Gud skapade, den utgivande kärleken
Eros - den sexuella kärleken mellan kvinna o man (Jo....)

Eftersom Paulus här använder ordet agape så blir denna text den allra vackraste beskrivningen av hur vi som kristna förväntas vara mot varandra. Hur vi förväntas leva tillsammans som församling o ut mot samhället i övrigt.

Naturligtvis kan man använda Paulus ord även i samband med vigsel! Jag tycker dock att det blir rätt synd att man s.a.s. förminskar texten till att handla om "bara" parrelation (inget ont om sådana givetvis!). Det läggs en egoism i texten som är oerhört långt ifrån det Paulus faktiskt skriver om och det bidrar sannolikt till missförstånd om vad Gud ofta menar med kärlek. Det är väl i o för sig inte förvånande i en tid när just "kärlek", "älska" o liknande begrepp vridits långt ifrån det vi i kristen kontext menar med de orden. De har gått från att, åtminstone ofta, handla ens det allra minsta om den utgivande kärlek som beskrivs i 1Kor 13 till att handla om egna känslor, vad som är gott för mig. Likaså ordet älska, där man säger sig älska det som får en själv att må bra o, i förlängningen då, ofta närmast slarvanvänder det starka ordet hata om det som inte gynnar en själv/får en själv att känna sig bra.

Just för att de här orden har vänts till att användas i ett mer egoistiskt syfte blir jag rätt sorgsen när man dels felciterar dels inte (oftast) verkar ha alls i tankarna vad det är Paulus egentligen skriver om. Visst, jag vet väl att man i dag tänker att man lägger sin egen betydelse i ord o det ska andra acceptera, men var hamnar vi då? I denna text av Paulus missar vi det oerhört vackra om utgivande kärlek, utgivande till våra "nästor" som han faktiskt talar om. Det är synd.

Allt gott!
Eva

fredag 27 april 2018

Tankar kring en liten tunna




Den här lilla (ca 40-45 cm hög) tunnan hittade hunden o jag på en s.k. bakluckeloppis för 5-6 år sedan. Tack o lov var vi inte alltför långt hemifrån så jag kunde bära hem den. Den är gediget gjord i tungt trä o med riktiga stålband runt.

Jag blev oerhört förtjust så fort jag såg den, betalade kanske 50:- o har sedan dess haft många funderingar kring den:

Vem var denna Elly o vad hände 1950? Är det födelseåret? Konfirmerades hon eller förlovade/gifte sig? Vem har gjort den? En älskande pappa? En storebror? En morfar/farfar/farbror? Eller är det en fästmansgåva? Eller har hon gjort den själv?

Vad använde hon den till? Var det den lilla Ellys dockkläder som låg där? Eller den gifta Ellys potatis? Själv hade jag först hundsaker i den o den stod i hallen, nu står den i rummet med handarbeten i.



Jag är nog egentligen nästan för förtjust i sådana här äldre saker! I o för sig inser jag att jag (kanske...) inte har plats för allt jag ser o förälskar mig i o inte heller ekonomi för att köpa allt, men visst får ju följa med hem. Det viktiga är väl egentligen att även jag kan använda det. 

Och då kommer tankarna rätt ofta...
På mormor när jag tar kakor ur burken jag ärvt efter henne, hur hon förmodligen tagit kakor till sina 3 barn o morfar ur den. På hur grannkvinnan som skänkt den söta brickan till gårdsloppisen berättade om kvällar på balkongen. På hur någon suttit o stoppat sockor med hjälp av stoppsvampen jag hittade på second hand. Eller vem som lagt ner så mycket arbete o noggrannhet på kjolen jag hittade på samma ställe. På morfar o hur han tog äpple ur skålen jag har frukt i o delade med min första hund.

Second hand, ärvt o.s.v. är ju rätt "trendigt" just nu. Det gläder mig, även om jag inte är precis känd för att följa trender. Det gläder mig för att vi då tar tillvara på saker o inte bara slänger enligt "slit o släng" men också för att mycket av det som säljs igen har så oerhört mycket värde i sig o kan väcka så många tankar.

Som mina om den lilla välgjorda o så vacker dekorerade tunnan. Jag får nog aldrig veta vem Elly var eller vem som gav henne tunnan. Inte vad hon använde den till eller varför den hamnade på en loppis på en dammig o varm fotbollsplan. Men det gör inget! Min fantasi kan få flöda o jag kan få vara tacksam över att ha en både vacker o praktiskt liten tunna.

Allt gott!
Eva

tisdag 24 april 2018

Ninaninaninanna - boktips!



Det blev visst tvunget till lite bloggpaus efter påskens alla inlägg...

Nu ett inlägg då som kräver lite mindre egen tanke verksamhet kanske, för det arbetet är redan gjort av några i mitt tycke förnämliga författare.

Böckerna i "rubrikbilden" först då: Jonas Dagsons "Steg för steg genom gamla/nya testamentet".

Den om GT kom 2003 o jag har nog haft min dryga 10 år. Den är mycket använd! Jag blev förtjust o köpte boken mycket ör att Jonas på ett väldigt enkelt sätt får in väldigt mycket information på en enda sida. Jag har flera böcker som närmar sig uppslagsverk om Bibeln, dess personer, länder, kulturer o.s.v. men det är ju inte riktigt alltid jag vare sig tycker mig ha tid eller ork eller känner absolut nödvändighet att ta fram dem - då är dessa böcker suveräna!

Här presenteras de olika böckerna i Bibeln med fakta om den som skrivit, om personer ikring, om historien där o då o avsnitt som "Så kan du förstå Psaltaren/Jeremia/Domarboken". I inledningen om varje bok finns dessutom en teckning (av suveräne Anders Parsmo) som på ett ofta lite humoristiskt sätt ger en kortintroduktion till just den bibelboken.

"Steg för steg genom Gamla Testamentet" är alltså välläst här, den om NT har just precis landat på hallmattan o jag har inte hunnit läsa alltför mycket men den är i samma stil. Jag kommer att sätta mig o läsa mer för där ser jag grundliga genomgångar av nattvarden o annat.

Det är lättlästa böcker fulla av information o kunskap! Jag gillar då särskilt att jag kan slå upp likaväl när jag bara vill ha en kort info om någon av profeterna t.ex. som när jag vill veta lite mer specifikt.

Här hittar ni den om NT inklusive en pdf med lite försmak plus en intervju med författaren.
Även den om GT säljs av det förlaget.

Köp båda! skulle jag vilja säga. De passar nog alla tänker jag. Visst, den oerhört bibelkunnige kanske inte hittar så många nyheter men då kan de säkert vara trevliga ändå. Hos den lite yngre, säg från 12-13 kanske, kan de säkert vara populära också då de ju alls inte är bara "torra faktaspäckade teoriböcker". För oss mittemellan är de till stor hjälp.

Så måste jag ta med en annan bok som jag nyss köpt o läst också! Den här:


"Naturligt övernaturligt. Att leva ett andefyllt vardagsliv" av Andy Croft o Mike Pilavachi.

Jag har en rätt bra tid nu funderat mer o mer kring bön, förbön, helig Andes gåvor o sådant. Visst, funderar kring sådant gör väl många kristna men mer specifikt för mig just nu handlade det mycket om att jag tyckte bönelivet stagnerat en del - det började kännas lite för rutinartat o inte särskilt inspirerat ärligt talat. Inte trevligt tycker jag.

Mitt i mitt sökande efter litteratur fick jag syn på en recension i Dagen av den här boken. "DEN vill jag ha!" blev reaktionen som väl är ett rätt gott betyg åt recensenten då...

Den är utgiven av David Media o därifrån beställde jag genast.

O jag blev sannerligen inte besviken!
Andy Croft o David Pilavachi är pastorer i Soul Survivor i England. Om jag förstått rätt en åldersblandad församling men dessa två har tydligen också anordnat o medverkat på en hel del konferenser, läger, kurser för i första hand ungdomar. Det kan möjligen märkas lite i sättet att skriva men därmed absolut inte sagt att det skulle vara "lättsmält" allt det de skriver om.

Andy o David går igenom gåvorna som vi har möjlighet använda med helig Andes ledning på ett pedagogisk sätt, med många bibelhänvisningar o med en inte så liten portion humor när de berättar om sina egna erfarenheter. (En humor som berättar om nog så "stora" saker då.) Boken är väldigt lättläst egentligen men jag fann mig, för en gångs skull för jag snabbläser alltför ofta, läsa i en väldigt lugn takt för den ger mycket. Ffa ger den hopp, tillförsikt o faktiskt mod, lite "kan de så kan nog jag" för är det något de sannerligen inte gör så är det att säga sig särskilt speciella för att de är pastorer. Tilltalet är hela tiden "vi kristna" som en gemenskap med oss alla, ett påpekande att Andens gåvor verkligen inte är något man förtjänar efter x antal års teologistudier utan just en gåva.

Den här boken skulle jag också gärna rekommendera till vem som helst som är det minsta intresserad men faktiskt också till den som är djupt skeptisk till den "naturligt övernaturliga". Jag skulle gärna se att fler läste den här typen av böcker o öppnade upp för en annan syn än den misstänksamhet som vår vetenskapligt orienterade värld ofta ger. (Jo, jag är ju så'n... "Man" kan kanske inte men därmed icke sagt att Gud inte kan!)
Den är som sagt lättläst om än fullproppad med kunskap så jag tänker även yngre, säg från konfirmationsålder i alla fall (beroende på mognad säkert yngre också) kan ha glädje av den.

Så, nu ska jag avsluta med att hoppas ni har fina lässtunder framför er!

Allt gott!
Eva

måndag 2 april 2018

Historien fortsätter.




Kan det kallas en liten "nystart" för relationen mellan Gud o människor, det som sker i o med Jesu död o uppståndelse?

Igår firade vi uppståndelsen o kyrkoårets text handlade om hur först kvinnorna o sedan de 11 fick riktigt klart för sig att Jesu tal om att han skulle uppstå inte var tomt prat. I dagens text (evangelietexten då) handlar det om hur Jesus möter 2 vandrare på vägen till Emmaus, slår följe med dem o lägger ut Bibelns texter o mot kvällen gör dem sällskap vid måltid. 

Jag har dock inte precis just det i funderingarna. Först blev jag lite full i skratt under hundpromenaden i morse när en lovsång, psalm 443 "Dig vi lovsjunger ärar, Jesus de fattigas konung", surrade i huvudet. (Jag fick dock plocka fram psalmbok o kolla texten...) Påskhelgen är ju på många sätt full av lovsång så kanske inte så konstigt. Sedan har tankarna kretsat kring Tomas som kallas tvivlaren (ibland tvillingen) o hur många vi nog är som är lite som han. Vi som liksom Tomas gärna vill ha "svart på vitt", inte för att vi inte tror utan snarare som komplement.

Jag tänker en hel del på det att en del nästan kan anklaga för något gränsande till otro om man (jag t.ex.) läser "för mycket" i sökandet efter argument o/eller bevis. Men jag fungerar så. Det är inte så att det krävs någon sorts överbevisning för tron finns där, men min (o kanske Tomas?) hjärna fungerar så att det måste gå att ta på också, det som sägs.

Det underbara med just den kristna tron är ju då att det finns sådant! Genom att läsa Bibeln o kanske komplettera med kloka mäns o kvinnors författande om Bibeln är det helt klart möjligt att finna det "faktastöd" man kan känna sig vilja ha. Det finns otaliga böcker med vittnesmål om vad Gud gör i form av helande, väckelse o annat, böcker med vittnesmål ur enskilda liv eller om vad Gud gjort i hela länder o folk.

Jag tänker på Tomas o kan förundras över att historien om hans begäran om bevis fått vara med i evangellietexterna. Sådant är en viktig del i kriterierna för om Bibelns berättelser är sanna eller ej för mig! Nu är jag inte religionsvetare men jag tror mig förstått att kristen tro (o i många delar judisk då, med tanke på Gamla Testamentet) är rätt ensam om att beskriva sina ledande personer så ärligt o ibland rent generande. Tänk på lärjungaskaran i stort o hur det berättas att de kivas, inget begriper, är förvirrade, klantiga, sviker o ibland är rent ut sagt korkade. O de ska framstå som goda exempel för oss?!?

Då tänker jag att just för att de beskrivs så ärligt o "naket". Petrus med sitt häftiga humör o sina felslut om Jesus ibland t.ex., Tomas med sitt öppna tvivel, Johannes o Andreas som begär bästa platserna bredvid Jesus i himlen o inte verkar ha begripit det minsta om tjänande..., just därför blir de så mycket mer trovärdiga.  De är ju precis som vi! Gud visar genom dessa väldigt vanliga män (o kvinnor) att Han kan använda precis vem Han vill, att Han inte ser till social status på det sätt som vi gör. (Snarare tvärtom kan det verka.) 

Jag är verkligen glad att Tomas' tvivel eller begäran om bevis eller vad det ska kallas så klart berättas för det får mig att känna mig mer ok i Guds ögon när jag kan leta rätt envist för att finna det där som "backar upp" min tro. För tron finns där som grund, i hjärtat, det är bara det att hjärnan ibland vill ha mer. Tilliten till Gud, o tron, finns där, det är väl bara så att våra, min o alla "tomasars" hjärnor fungerar som de gör.

O när det är så är det underbart att Bibeln berättar som den gör om lärjungarna, hur de än är, o att de inte "bättrats på" till något ouppnåeligt fantastiskt perfekta människor. Lite åt hållet "Om de dög till att följa Jesus på hans vandring på jorden så duger jag också!".

Så var påskveckan över! En lite förlängd vecka då med Palmsöndag till måndag annandag påsk. Nu blir det nog inte inlägg här varje dag men det har varit intressant skriva ner lite tankar. Så är det ju, att även om jag publicerar o gärna ser att andra läser så skriver jag till viss del för mig själv. För sådan är min hjärna också, att funderande i skriven form alltid varit bra.

Allt gott!
Eva



söndag 1 april 2018

Kristus är uppstånden!



Ja, han är sannerligen uppstånden! är då den respons som förväntas.
Nu är det verkligen glad påsk! 

Som vanligt sedan några år tillbaka hamnar jag i funderingar kring hur det var för lärjungarna o alla andra som följt Jesus. Givetvis kretsar tankarna mycket kring vad det var Jesus faktisk gjorde där på korset men då alltså också lite kring mer vardagliga ting, som hur de som kände o lyssnat till honom nu tänkte.

Att de kände sorg är ju givet, deras nära vän o mästare/rabbi hade dött. Rädsla - vad händer nu? Ledande personer från templet hade tillsammans med romarna visat hur hårt de var beredda att gå fram, vilken fara fanns för Jesu efterföljare? Chock - jodå, Jesus hade talat om sin död (o även en hel del om varför) men hur mycket hade de faktiskt förstått?

Ibland undrar jag om inte en rätt stor del av "känsloutrymmet" upptogs av förvirring. Som sagt hade de hört Jesus tala om död o så men de hade också hört mycket om att Guds rike nu skulle inträda. Vart tog det vägen? Var det detta, med korsfästelse, död, rädsla o annat han menat? Nej det tror jag inte att de innerst inne trodde men den här första dagen visste de ju trots allt rätt lite.

Så kommer kvinnorna o säger att graven är tom!

Präst Christoffer (Abrahamsson i Betlehemskyrkan i Sthlm, där jag firar gdtj) predikade i dag mycket om de modiga kvinnorna, de som gick till graven efter sabbaten för att smörja Jesu kropp o ordna som var brukligt efter ett dödsfall. Visst var de modiga, det håller jag helt med om, för även om de kanske inte visste om de romerska o de av templet utsända vakterna vid graven så måste de ju ändå sett dessa när de närmade sig. Samtidigt var det kanske väldigt klokt att det var kvinnorna? (Gud brukar ju veta vad Han gör liksom...) En grupp sörjande kvinnor som kommer till en grav kunde väl inte ens de vakterna se något större hot i. Hade det varit män, några av de 11 (Judas är ju död vid det här laget) kanske de blivit fängslade o då stoppade från att föra fram nyheten om den tomma graven. 

Så det blir kvinnorna som blir de första att få berätta evangelium, de goda nyheterna.

När de gör det möts de av vad Christoffer med ett modernt ord kallade "mansplaining", alltså att männen närmast klappar dem på huvudet o muttrar "lilla gumman" o kanske något om "hysteriska sörjande kvinnor". Men Petrus börjar fundera....

Petrus rusar iväg o tittar själv. Johannes också. De ser graven tom men jag undrar hur mycket av förvirringen som avtog. Men där o då börjar det, där börjar/föds kristen tro!

(Jag har suttit o tittat på "Jesus från Nasaret" från 1970-talet i helgen. Där finns en scen i slutet där en av de högt uppsatta skriftlärda i Jerusalem närmast suckar just "Nu börjar det!". Sera heter han där o även om han arbetat för att få bort Jesus på något sätt så har han haft oroliga funderingar över vad som kan ske om Jesus dödas.)

Den här förvirringen o otron (över nyheten om Jesu uppståndelse) ser vi väl mycket idag också? (Det lär var upp emot 25% av prästerna i Svenska kyrkan som inte tror på Jesu verkliga, kroppsliga uppståndelse...) Jag har ibland hört att lärjungarna skulle ha haft lättare tro på det för på den tiden visste man inte så mycket om kroppen o läkekunskapen. Nej, inte hade de samma kunskaper som vi har idag men nog visste de när någon var död? Nog visste de att är man död så är man? Den stora skillnaden mellan oss o dem är snarare att de räknade med Gud. De hade tilltro till Gud o visste att Han kunde både det ena o andra. Idag är vi så fostrade i att allt ska gå att bevisa vetenskapligt att vi har tappat det. (Om det nu inte handlar om att tro att stenar som läggs i visst mönster botar, att stjärnorna kan tala om framtiden eller att det spelar roll vilken färg det är på katten som går över gatan framför dig förstås...)

Jag har nog retat en o annan som sagt "Men man kan ju inte uppstå från döden!" för att närmast försöka överbevisa min kristna tro när jag svarat att "Man kan inte nej - men nu talar vi om Gud!". Räknar vi bort Gud så blir givetvis hela historien om Jesus totalt omöjlig att tro på. Men vi ska inte räkna bort Gud!

Förvirrade kring vad det var som egentligen hände den där påsken tycker jag nog att vi kan få vara även idag, förvirring brukar irritera de flesta o få dem/oss att söka svar för att slippa den känslan. Förstå helt tror jag faktiskt inte är möjligt i denna världen men mycket kan vi förstå:

Jesus dog för att du o jag, vi alla, ska få leva! Han dog för att försona oss med Gud. För att vi av nåd skulle få förlåtelse för all bortvändhet från Gud. O han uppstod som den förste att helt o fullt träda in i det Guds rike som väntar oss alla som tror på o följer honom.

Därför kan vi idag med jubel säga både Kristus är uppstånden o glad påsk!

Allt gott!
Eva

lördag 31 mars 2018

Tidsinställd bomb i dödsriket!

 



(Jag bör nog ge en liten varning här... Denna text kan nog av en del ses som väl "häftig"! Jag har dessutom publicerat den en gång tidigare för nu rätt många år sedan.
Bakgrunden är en lektion i S:ta Claras bibelskola, med komminister Nils Lidskog som lärare. Han skrev som rubriken ovan på blädderblocket när lektionen startade. Och den rubriken fick min hjärna att "gå igång"... Texten nedan har lästs av både Nils och andra präster i just S:ta Clara och ingen har lämnat in några protester, så jag tycker nog att jag vågar publicera den här. Att det blir idag beror på att det är lite "mellandag" idag, det är sabbat o också gissningsvis en dag av chock, förtvivlan o "Vad gör vi nu då?" för lärjungarna. Ursprungligen är väl artikeln skriven efter Påskdagen dock men jag hoppas reportern ursäktar publicering en dag tidigt. Här följer alltså...)

Tidsinställd bomb i dödsriket
TT (Trons Telegrambyrå), Guds rike

Ja, så beskrevs faktiskt de senaste tre dagarnas händelser för TT's reporter. (Då hotelser uttalats har vi beslutat använda pseudonymen "Guds barn" för denne. Detta blev visst lite pinsamt för vissa...)

Detta är vår medarbetares rapport:

Det hela började alltså för tre dagar sedan, närmare bestämt strax efter kl 3 på eftermiddagen i fredags. Jag fick höra att fler än vanligt klagade på oljudet och den höga volymen nerifrån.

När jag själv undersökte saken fann jag (till min fasa, måste jag tillstå) att det inte bara var högre volym än normalt utan också i en ovanlig ton. Istället för det vanliga gnället och klagolåten fanns en ton av jubel i jämrandet.

Som alla läsare vet är nedgången dit inte en plats man gärna närmar sig, men vad ska en nyfiken reporter göra? Naturligtvis begav jag mig dit. Nu kom jag ju inte så väldigt nära innan jag stoppades av två vakter. Och trots att det mesta av deras vanliga avvisande och rent aggressiva attityd fanns där kunde de inte hejda sig, utan berättade ivrigt vad som hänt. Här har jag försökt att sammanfatta:

-Vi visste det! Vi visste det! Inte skulle han vara något undantag, Hur kunde han inbilla sig att han skulle kunna hålla sig utanför?

-Ursäkta, men vad visste ni? Och vem är "han"?

-Vet du väl! Han, fånen som gått omkring och sagt att han är "Guds son" och skulle gå till Fadern. Fattade vi väl att det bara var larv. Det är ju vi som har makten över döden!

-Jaha, han. Han som dog på korset idag. Men har han ändå inte visat sig ha stor makt? Och er ledare har han ju...

-Det var då det! Nu är han nog inte så morsk, ska du se! Kom imorgon så får du höra!

Med de orden drog de sig tillbaka till vaktkuren, förmodligen för att fortsätta det festande jag avbrutit (om man ska tyda deras utseende...)

Själv återvände jag hem med mycket att fundera över. Inte var han någon "fåne" - så mycket var jag klar över. Men det här om att "gå till Fadern"...? Jag somnade med viss oro i hjärtat.

Under lördagen var jag upptagen med ett annat reportage större delen av dagen. Men mot kvällen började det dock åter att talas om "de där nere", nu om att det var ovanligt tyst . Eftersom vakterna faktiskt inbjudit mig att återkomma gick jag tillbaka, inställd på att det helt enkelt var bakrus som förklarade lugnet.

Till min oerhörda förvåning var nu vakterna (samma som på fredagen) klart nervösa. Knappt ett spår av deras vanliga självsäkerhet och oförskämda attityd som alltid omtalats syntes.

-Hur är det? Lite för mycket fest? frågade jag i hopp om att vänlighet trots allt skulle påverka dem.

-Vi klarar allt mer fest än så! Här är det alltid fest!!! kom svaret buttert.

-Men ni verkar lite ledsna och oroliga...

-Klart vi är! Den där korsfjanten har ju svar på allting!

-Som jag hört, brukar väl er ledare kunna komma med en hel del också?

-Klart han kan! Han är ju bäst! Men...

-Ja? "Men" vad?

-Nu låter han faktiskt lite konstig. Verkar nästan som om han inte vet vad han ska hitta på alltså. Känns lite oroligt nästan. Fast han fixar det säkert. Säkert!

-Vad tror ni skulle hända annars? Om ni bara fantiserar, menar jag.

-Går ju inte att tänka! Att han skulle missa den här chansen... Nej FY! Då förlorar han ju all makt, fattar du väl? Går ju inte ens att tänka!

Så försvann de neråt igen. Själv gick jag hem och stupade i säng. För er, kära läsare, erkänner jag gärna att det varit oerhört tröttsamt, nervöst och skrämmande att ta denna kontakt. Sömnen var dock lugnare denna natt - deras oro ingav mig mod!

Söndagens uppvaknande blev, som ni alla vet, allt annat än lugnt och rofyllt... Har vi någonsin hört ett sådant ljud? En sådan volym? Eller hade vi kunnat ana att jorden kunde skaka så utan att helt förstöras?

Varifrån allt härstammade var ju alla på det klara med, så det vara bara för mig att rusa iväg och se om mina kontakter gick att finna. Och visst fann jag dem...

Närmast upplösta av ilska och förtvivlan sprang de emot mig.

-Han vann!!! Fånen vann!!!

-Hur då "vann"? Vad har hänt?

-HAN ÄR INTE KVAR!!! Ingen annan har någonsin gått härifrån! Och så kommer han... Och SNACKAR sig ut! Det är... Det är... Det är... Inte klokt alltså! Han har förstört ALLT!

-Ni menar att han...

-JA, det menar vi! Men stick nu! Du hör väl till det där äckliga "Gudsriket"? Akta dig du! DU snackar dig inte ut!

(Härefter följde en hel del otidigheter och hotelser som jag tänker bespara er.)

Ni förstår att jag gick hem med lätta steg? Ja, vi alla gick ju med lättare steg denna söndag. Och kommer att fortsätta att göra det. Nu har vi verkligen något att fira!

Han, vår egen Jesus, segrade verkligen över döden, i själva dödsriket! "De där nere" placerade själva "bomben" i sin mitt!

Här har jag fått berätta om en del av dessa 3 dagars händelser, andra kommer förhoppningsvis skriva om sina erfarenheter av Jesus. Kvar för mig, oss alla, är nu att glädjas och försöka förstå vidden av detta.

                                                                                                   TT's utsände
                                                                                                    "Guds barn"

Fotnot:
Jag har nu fått höra att alla hotelser, vare sig de uttalas nu eller i framtiden, efter Jesu seger är verkningslösa. Så oroa er inte för mig!

------------------------------------------------------------------------------------------

Med förhoppning att ni kunnat läsa detta för vad det är, en tanke som började "surra" i mitt huvud genom en rubrik på en lektion. 

Allt gott!
Eva

fredag 30 mars 2018

Den största kärlekens dag


(Enda påskpyntet här förutom några dukar. Korset är sågat av några som bodde hons Carl-Erik o Overa Sahlberg o sedan målade jag. Törnekronan är helt enkelt vildrosgrenar som behövde klippas av. 5 röda rosor står på altare idag, symboliserande Jesu 5 sår på samma sätt som t.ex. Birgittineordens 5 röda märken på huvuddoken. Jag tycker det känns bra ha hemma också, i år dessutom en gåva från en kristen vän.)


Nu får kanske en del "vatten på sin kvarn" o tycker sig se bevis för att jag, som kristen, är helt tokig - långfredagen som den största kärlekens dag? Den dag när Jesus hånas, förnedras, plågas, torteras o till slut spikas upp på ett kors till ett av de värsta, mest plågsamma, dödssätt människan hittat på?

Men jag envisas - detta är dagen när den största möjliga kärlek visas!
Samtidigt är det dagen för allra mest skam, skuld o dåligt samvete...
Hur det går ihop? Det gör det, alldeles utmärkt t.o.m., o jag ska försöka få fram hur jag tror.

Då o då (rätt ofta faktiskt) har jag i debatter stött på människor, alldeles vanliga likaväl (o nog vanligare) högt utbildade präster som förnekar både att det skulle finnas något som synd som Gud kan bli rasande över o att Jesus dog som det sista offerlammet. Dessa menar att Gud är "bara kärlek" o ser inget fel alls i att människan lever precis som h'n vill (undantaget mord, krig, utsugning, pedofili, sexköp, stöld, miljöförstöring... det brukar komma många undantag ibland...). Helt ärligt förstår jag inte hur man då läser Bibeln.

Att Jesus dog en offerdöd för att skapa försoning mellan människor o Gud talas om i evangelier, i epistlar (breven som Petrus, Paulus o andra skrivit) o även i Gamla Testamentet, att då förneka den delen av Jesu död.... Jag vet faktiskt inte vad jag ska våga kalla det.

Naturligtvis är det lättare på många sätt att skylla på Judas, de ledande i templet, folket som följer strömmen o går från att ropa Hosianna till att hetsa "Korsfäst! Korsfäst!" eller romarna. Att Jesus dog bara för att de inte gillade honom. Skyller man på dem så kommer man ju dessutom ifrån vår egen skuld i att vi idag minns lite extra hur Jesus plågades, hånades, dödades. Men vad gör det med Jesus?

Om Jesus inte dog som ett försoningsoffer för våra synders skull, inte dog för att skapa ett nytt förbund mellan Gud o människor - vad ska vi ha honom till då? Då blir Jesus inget mer än någon sorts trollkarl som kunde bota o som sa en hel del bra, moraliskt goda, saker. Jesus tappar i princip hela sitt syfte.

Varför inte istället jubla i glädje över det Jesus gjorde?

Alldeles nyss, medan jag funderade lite över ett ordval här, fick jag den gamla sången vars refräng går ungefär "Du ska få en dag imorgon som ren o obrukt står, med nya ark o nya färger till" (norsk eller dansk i original, sjöngs av ett barn tror jag, gammal som sagt). Är det inte just det Gud säger? "Nu suddar jag ut allt det som varit! Jag suddar t.o.m. ut en massa i förväg, det ni människor kommer att göra om 276, 1589 eller 2000 år! Vi börjar om med blanka blad o nya kritor!" 

"Det enda jag begär är att ni erkänner att ni går fel ibland o ber om förlåtelse i Jesu namn, namnet på den som nu lider för att det ska kunna suddas."

Vi har del i Jesu plåga den där natten o dagen. Varje gång vi ljuger, tar något vi inte borde tagit, lurar någon eller bara är vardagligt "småelak" mot någon har vi del i piskrappen, hånet o spikslagen.

Men...!
Det kan ju få vem som helst som älskar Jesus att vilja följa Judas' väg o gå o hänga sig! Så kan du väl inte säga???

Jodå - för det kommer ju något helt underbart också.

Det Jesus gjorde på korset var ju att ta på sig alla människors alla synder genom alla tider! Det enda vi behöver göra är att be om förlåtelse i hans namn. Han liksom ställde sig i vägen mellan oss o Fadern så att våra synder inte syns utan bara hans offer kan ses av Fadern. Jesus har betalat priset som rättmätigen skulle betalats av oss - det enda vi behöver göra är att tacka honom genom att be om förlåtelse. Vår bön om förlåtelse blir ett tack o ett erkännande, ett erkännande av vår skuld men också av vår tacksamhet över att Jesus såg till att vi kan slippa det straff Gud egentligen har rätt att ge oss.

Det är väl det som kallas lag o evangelium? Synden/lagen finns o får inte sopas under mattan, men nåden finns där sannerligen också! Nåden kan väl ändå sägas beroende av synden/lagen, för vad ska vi med den till, varför behöver vi nåden om inte lagen finns?

Gud är kärlek - det har de rätt i de som säger det o vill ha det till bara det. Guds största kärlek är dock att Han var beredd att offra sig själv för att skapa en ny o ren relation med oss människor trots att vi gör så mycket som får Honom både arg, förtvivlad, ledsen o rasande.

Så idag tänker jag med sorg på allt som blir fel i mitt liv, men jag gläds också åt den oerhörda kärlek som visar sig i korset.

Allt gott!
Eva

torsdag 29 mars 2018

Förbund, förtvivlan o fängslande


(Inte Getsemane men lite åt samma håll kanske.)

Torsdagen i påskveckan ser ut att ha börjat rätt stillsamt för Jesus o lärjungarna. (Kanske med undantag för Judas som man kan gissa kände viss nervositet.) Lärjungarna ordnar för den traditionella påskalammsmåltiden, rätt mycket i godan ro verkar det. Förmodligen pysslar de på med mat o annat under småprat o så, som man gör när goda vänner ordnar tillsammans. Eller hade de aningar om vad som skulle komma att ske? Jag tänker att det nog kan ha varit rätt olika med tanke på hur det ibland i texterna visas hur de kan ha svårare eller lättare förstå vad Jesus talar om.

Så instiftar Jesus nattvarden. Tar först brödet, tackar Gud o säger "Detta är min kropp." o så tar han bägaren o säger de fantastiska orden: "Drick av den alla. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse." (Jag citerar Matt. 26:26b-28.)

Nu litar jag på att ni läser lite själva också för det händer mycket denna dag men jag har efter en del funderingar bestämt mig för att fokusera på Jesu bön/bönekamp i Getsemane. Där ber ju Jesus faktiskt i förtvivlan o ångest över vad han vet väntar. Han ber t.o.m. att få slippa om det går. Men han ber också att det ska ske enligt Guds/Faderns vilja o inte hans egen.

Jag bestämde mig att fokusera på just detta efter att ha läst en kommentar i sociala medier tidigare idag. En person som i ett sammanhang där psykisk ohälsa nämndes skrev ungefär: "Men den som är frälst o känner Jesus råkar inte ut för sådant! Då är man inte frälst!". 

Jag blir rädd av sådana kommentarer! 

Nu kan jag visserligen tänka att det är lite synd om den här personen som inte förstår bättre men jag undrar samtidigt om h'n har minsta insikt om vad ett sådant uttalande kan bidra till? Hur det faktiskt kan öka det dåliga psykiska måendet mycket.

Jag tänker att vi har 2 "diken" att passa oss för i detta, dels det som säger som kommentaren ovan o riskerar att lägga mycket tunga extrabördor på dens axlar som inte mår helt bra (eller uruselt) dels det dike som säger att "Det är så bra med kyrkan som tar hand om de som mår dåligt!" o närmast verkar se det som kyrkans enda uppgift. (O säger så gör ju i huvudsak de som inte ser sig som troende, som bara ser kyrkan utifrån.) 

Det jag reagerade mest på med kommentaren var dock att den är obiblisk i min mening. Jesus visar själv på torsdagen innan han fängslas att han mycket väl kan förstå den djupaste ångest, för han har själv upplevt den. Han har bett förtvivlat o svettats blod i ångest över att allt ser svart, jobbigt o oöverkomligt ut - skulle han då inte se med kärlek på den/oss som ärr "bara" människor? (Till skillnad från Jesus själv som är fullt ut människa, fullt ut Gud då.)

Jodå, jag kan höra invändningarna! Att Jesu kärlek räddar oss. Att om vi bara håller fast vid Jesus så blir allt bra. Att vi i förtröstan på Jesus alltid kan vänta oss helande. O jag håller med! Men... Inget i Bibeln säger att livet kommer att vara en dans på rosor o bara enkelt! Snarare tvärtom, Jesus själv talar om förföljelse för hans skull, Paulus o andra talar om förföljelse, spott, spe o värre för Jesu skull. Visst kan vi överleva/genomleva väldigt mycket med Jesu hjälp, med hjälp av tron på Gud, men det finns inget som säger att vi alltid ska må 100% bra.

Skulle någon ha vågat sig på att gå fram till Jesus när han ber djupaste ångest o säga: "Men tror du inte eftersom du ber så där?"? 

Vad jag tror att vi verkligen ska ta till oss i berättelsen om Jesu bön i Getsemane (o det är rätt fantastiskt Jesus visas upp så sårbar!) är att han vet så innerligt väl vad ångest innebär. Han vill inte att vi ska hamna i det men han är med om det sker o han vet att även den djupast troende kan drabbas. 

Det skulle jag vilja att den som tänker att "Om du är frälst blir du inte sjuk för det tyder på bristande tro!" skulle ta med sig ur dagens texter.

Allt gott!
Eva

onsdag 28 mars 2018

Förräderi


(Min tanke är att det är en spricka i gruppen av Jesu lärjungar som verkligen kommer till synes nu.)

Nu börjar det bli lite bråttom! En av de största judiska högtiderna , pesach, närmar sig med stormsteg, den helg som firas till minne av uttåget ur Egypten under Moses' ledning. Det kommer stora mängder pilgrimer till Jerusalem o översteprästerna (den i tjänst o de som varit), Stora Rådet o andra oroar sig än mer för vad Jesus kan komma att ställa till. Kan de tysta honom innan han hinner få ut sitt budskap till alltför många o kanske skapar oro i folkmassan?

Nu vill jag direkt poängtera att jag inte tror man ska lägga bara religiösa överväganden i detta. Säkert var det ju så att de som ledde templet, hade att leda det judiska folket, givetvis ville skydda sin tro men de levde också under ockupation. Det fanns säkert folk där som i mycket var mest intresserade av att skydda sin egen position, de får sig ju en rätt rejäl åthutning av Jesus som vi såg igår. Andra tänker jag är verkligt rädda för vad romarna ska ta sig till om det blir någon sorts folkresning i Jerusalem under högtidsdagarna. Man får inte glömma att Israel många gånger under historien råkat väldigt illa ut. I de ledandes åtaganden/ansvar ligger väl också att skydda folket. 

Jag tror alltså att man ska vara lite försiktig med hur man tänker om de ledande i templet, också för att vi vet genom Bibeln att några följde Jesus i hemlighet. Kanske fanns där betydligt fler som gjorde så även om de inte är nämnda?

Så - vidare i dagens tema!

Det måtte ha funderats o klurats o sammanträtts om hur de skulle stoppa den där Jesus! Den där synnerligen jobbige, obekväma o envisa - hur skulle man få undan honom o få folket åter på sin sida? Han hade visat sig kunna svara på allt. Han var skyddad av sina närmaste såväl som av en stor del av folket. Hur skulle man ens få tag på honom, få honom i enrum o kunna fängsla honom?

Då kommer en av de personer i Bibeln som kanske vållar allra mest tankar ibland - Judas.

Tack o lov så är det ju många, många fler än jag som kan grubbla oss grå när det gäller Judas. Var han bara ond? Hade han på något sätt lyckats lura t.o.m. Jesus o så hamnat i gruppen med de 12? Var han bara pengagalen o sålde ut Jesus? Var han en revolutionär som ville tvinga fram ett uppror? Trodde han att Jesus var med på att han (Judas) gjorde det han gjorde?

O vad tänkte Jesus när han valde Judas som lärjunge? Han måste ju ha vetat vad som fanns i Judas' hjärta o vad som senare skulle ske? Var det rentav Guds mening att Judas skulle få uppgiften som förrädare?

Eller är det en kombination av det mesta eller allt av detta?

För att kort säga vad jag tror: Jag tror inte Judas var direkt ond, men jag tror han lät sig påverkas av den onde. Naturligtvis hade han inte lyckats lura Jesus! Att han var bra förtjust i pengar omtalas i flera evangelier så det stämmer. Revolutionär tros han ha varit som möjlig medlem av seloterna som ville ta till vapen mot romarna. Kanske trodde han faktiskt att han gick Jesu ärende, det är inte alltid han verkar ha varit den mest lyssnande lärjungen så nog kan han ha misstagit sig.

Guds mening...
Att Jesus faktiskt skulle dö som det slutgiltiga offret för våra synder, till försoning mellan oss människor o Gud, det kan vi väl vara överens om. OM Judas inte hade förrått - nog skulle Jesus dött ändå, någon eller några andra hade belagts med skuld. Jag tror inte vi får glömma att Guds plan faktiskt var att Jesus skulle dö, sedan kan vi fundera över skuldfrågan - är den översteprästernas o Judas enbart? Är det verkligen bara deras fel att Jesus dör? Inte enligt Bibeln faktiskt, vi alla har som syndare del i Jesu död.

Där hamnar åtminstone jag i tankar som alls inte kan sägas bekväma...
Hur ofta "dödar" jag (o du) Jesus? Tar vi pengar i något som kan jämföras med förräderi mot Jesus? Försöker vi göra Jesus till något som passar oss (i Judas fall en vapenstridande kung) istället för att lyssna till honom o göra om oss själva? Intalar vi oss att Jesus nog ändå vill som vi vill?

Nej, inte är det alldeles enkel att umgås/ha att göra med den där obekväme, jobbige o envise Jesus inte!

Allt gott!
Eva

tisdag 27 mars 2018

Undervisning



Tisdagen i påskveckan - den är det väl ingenting särskilt med?

Så tror jag många av oss tänker. Vi vet att Palmsöndagen innebär Hosianna-rop under Jesus' o lärjungarnas intåg i Jerusalem, att måndagen handlar om rensningen av templet vet många, onsdagen konspirerar Judas med överstepräster, torsdag o fredag är faktiskt ett måste veta lite om, lördagen en mellandag o söndagen den stora jubelfesten. Men tisdagen...?

Jag tror att mina ögon för denna dag öppnades först när jag första gången läste boken jag nämnde igår, Anders Sjöbergs "I korsets tecken. Jesu sista dagar i Jerusalem" (Artos förlag 2006) för kanske 10 år sedan. I den kan man nämligen läsa att just tisdagen i påskveckan är den enskilda dag i evangelierna om Jesus som tar upp mest utrymme, 11 av 89 kapitel (sammanlagt alla 4 evangelierna) tar upp denna dag.

Då började jag läsa o insåg hur mycket där finns att verkligen "grotta ner sig i".

Som ofta håller jag mig i Matteus evangelium o där handlar kap.. 21 vers 12 till kap. 25 vers 46 om denna dag. O det är "häftig" läsning för en sådan som jag som är lite extra förtjust när det "hettar till" lite! Här är Jesus sannerligen både obekväm o besvärlig o jobbig för rätt många i sin omgivning.

Om det under måndagen handlade om att rena själva templet handlar det nu om templets tjänare (o folket i valda delar, fariséer t.ex.). Jesus kommer med ett flertal liknelser som jag gärna erkänner jag haft lite besvär förstå mig på men där dels Anders' bok dels tjocka Studiebibeln med alla sina fotnötter o förklaringar gett ledning. T.ex. talet veropet över skriftlärda o fariséer i Matt. 23:27

"Ve er, skriftlärda o fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben o all slags orenhet.".

Visst hade jag hört det förklaras med att det var judisk tradition att vitkalka gravar för att de som gick förbi skulle se dem bättre men åtminstone jag hade inte förstått/tänkt på hur judiska renhetslagar sa att den som rörde en grav blev oren. Det hade inte varit bra när man var på väg till templet för att offra.

Här anklagar alltså Jesus några av dem som kanske ofta såg sig som lite finare, mer lärda, närmare Gud o.s.v. för att polera sin yta men vara orena inuti! O inte nog med det - han anklagar dem för att smycka sina mantlar i högfärd, att ta de bästa platserna vid festmåltider o i synagogan, att lägga bördor på vanligt folk men inget göra för att hjälpa, att säga "ja" till Gud men inte egentligen lyssna o omvända sig. Han är sannerligen både obekväm o jobbig o näsvis den där enkle snickaren från den lilla byn - vem tror han att han är???

Jodå, det står om det också o den berättelsen gör det lätt att förstå makthavarnas förtvivlan, oro, rena rädsla o aggressivitet mot Jesus. Matt. 21:23-27 berättar:

"Jesus gick upp till templet o undervisade.
Då kom översteprästerna o folkets äldste fram till honom o frågade: 'Vad har du för fullmakt att göra detta, o vem har gett dig den fullmakten?'.
Jesus svarade dem: 'Också jag vill ställa en fråga till er. Svarar ni mig på den, skall jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta. Johannes dop, varifrån kom det? Från himlen eller från människor?'
De överlade med varandra o sade: 'Säger vi: Från himlen kommer han att svara: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, måste vi vara rädda för folket, eftersom alla anser att Johannes var en profet.'
Därför svarade de: 'Vi vet inte.'
Jesus sade till dem: 'Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta.'"

Jag gillar sådant här!
Jag gillar att Jesus som är så underbar mot alla "små" människor han möter samtidigt kan vara ack så "tuff" mot de som har makten (o kanske missbrukar den, vilket väl är vad han menar i mycket av det som sägs denna dag). Några som har läst här förut kanske minns jag skrivit om hur jag kan vara nästan löjligt förtjust i de "dundrande profeterna" i GT o det förklarar väl åtminstone till dels min förtjusning även över detta. (Jag kan också ha oerhört svårt för "jamsande" o folk som aldrig kan "tala ur skägget". Jag har lätt tappa tålamod då.)

Det jag fastnar för allra mest i dagens texter just i år är dock det om vitkalkade gravar, om att putsa utsidan men med den fina ytan också gömma smutsen under/innanför. Så gör vi allt lite till mans o kvinns i o för sig - det är inte i alla lägen vi vill visa annat än en ren o snygg utsida. Och det är kanske inte alltid fel, människor emellan kan vi inte förväntas vända ut-o-in på oss alltid. Men kan vi applicera det här på kyrkan idag? 

Jag tänker på gårdagens text där Jesus påpekar att templet (idag vår kyrka) ska vara ett bönens hus för alla o fortsätter den tanken in i dagens tal om yttre o inre, vad vi säger att vi gör o vad vi egentligen gör.

För många år sedan hade jag viss kontakt med en församling som bl.a. hade soppluncher en dag i veckan. (O det är garanterat ingen som kan lista ut vilken församling så fundera inte ens!) Jag minns särskilt en präst där som gärna engagerade sig i typ insamlingar till u-länder, fattiga äldre, ensamma föräldrar o liknande, alltså engagemang lite på avstånd från de det gällde. Ärligt talat var det väldigt mycket tal om sådant från den (nu inte i livet) prästen. Förstå min besvikelse när jag fick veta att just den personen, just den prästen t.o.m. ville begränsa möjligheterna för "samhällets olycksbarn" att delta i kyrkans verksamheter då de ju inte alltid var helt "hela o rena" eller ens alldeles nyktra. Där var det verkligen tal om att ha både vitkalkat graven o diskat muggen bara på utsidan!

Vi behöver alla se till både in- o utsida, hos oss själva liksom hos kyrkan i stort. Det är så lätt att ta till sig mycket som står i Bibeln, både det Jesus säger o det som skrivits av Petrus, Paulus o de andra - men når det in i våra hjärtan eller är det bara "läpparnas bekännelse"?

Det är inte alltid lätt, det är vi många som erfarit. Det sägs att de längsta 30 cm som finns är de mellan hjärnan o hjärtat. Det är väldigt lätt att veta hur det bör vara men kanske inte alltid lika lätt att göra så. (Det är tur vi får be om förlåtelse var söndag!) Jag tror ingen av oss kommer ifrån att fela i detta men vi måste försöka låta bli ändå. O vi måste vara uppmärksamma både på när vi själva trampar snett o, kanske än mer, på när kyrkan i stort gör så o då dessutom ofta leder sina medlemmar fel. O vi måste försöka våga protestera åtminstone lite likt Jesus när vi upptäcker finmålade ytor som försöker dölja smutsen, för revorna brukar finnas där att se igenom.

Allt gott!
Eva