fredag 26 januari 2018

Bön - inte alltid enkelt.



Nej, det är verkligen inte alltid lätt att be. Eller... Ska det kanske uttryckas som att det inte alltid är så lätt att be som vi tror att vi måste be?

Sonja skriver i sin kommentar om det som jag tror vi alla, om vi är ärliga, gjort - att be mer eller mindre slentrianmässigt. Lite som "FadervårsomärihimlenhelgatvareDittnamn...". Vi är kanske trötta, lite ledsna, väldigt väldigt glada över något som upptar alla känslor, har massor annat i tankarna eller är helt enkelt lite småsura på Gud (det är faktiskt tillåtet!). Vi tycker att vi "borde" be men har egentligen ingen lust, kanske är det under gudstjänst o vi vill ju för allt i världen inte att bänkgrannen ska upptäcka om vi väljer att avstå att be med.

Jag brukar avsluta morgonbönen som bes sittande på sängkanten med Fader Vår. Jag vill nog helst inte tänka på hur ofta det blivit ungefär så här:

-Fader Vår, som är i... "Om jag ska äta det till middag, måste jag handla något då?"
-...himmelen. Helgat vare Ditt... "Alltså VAR har jag lagt det där??? Idag måste jag verkligen leta igen!"
-...namn. Tillkomme Ditt rike. Ske Din vilja... "Men nu glömde jag ju det IGEN igår! Hur fungerar min hjärna egentligen?"
-...så som i himmelen, så ock på jorden. Vårt dagliga bröd... "SOM han snarkar! Den hunden har inte brått på morgnarna inte!"
-...giv oss idag... "Hej kisse! Du ska som vanligt störa när jag ber. Komma o spinna o kela o putta. Ja ja, du är ju sannerligen given av Gud i den sorg som var så..."
-...och förlåt oss våra synder... "Ja käre Herre - förlåt mig när mina tankar vandrar iväg o koncentrationen är noll!"
-...såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss inte i frestelse... "Frestelser ja.... Suck..."
-...utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är Ditt och makten och härligheten i evighet. Amen

Så nu var det erkänt!
Men det gör mig inget. Jag tror nämligen att vi är många som går med lite dåligt samvete för att det blir så här ibland. Den duktige på att koncentrera sig o den "bönestränge" kanske mer sällan än virrpannor vars hjärnor gärna skuttar mellan ämnena som min men jag tror att det drabbar alla för jag tror det är alldeles väldigt mänskligt.

Men...
För egen del kan jag märka att jag ibland faller in nästan i någon sorts rutin av detta. Då är det inte alls bra givetvis. Då tror jag att det lätt börjar handla om att inte riktigt ta bön på allvar, att rent ut sagt slarva, o sådant gör inte Gud glad. Det är en sak att "rutinbe" när livet ställer allt på sned (i glädje eller sorg) men att inte försöka ändra på det... Vad blir det för bön då? Inte hjärtats i alla fall tror jag.

Jag har hittat ett "knep" som fungerar för mig o som jag tänker kanske kan vara ett tips för andra. Att "brodera ut" en bön som Fader Vår.
Det låter kanske smått hädiskt, som om jag ändrade i Herrens bön men det gör jag inte utan jag menar så här:

-Fader Vår... "Ja, Du är verkligen vår Fader! Du är min o allas Skapare. Du som ser på oss med kärlek o omtanke."
-...som är i himmelen... "Himmelen ja... Jag ber Gud att jag någon gång kan få lite mer förståelse kring den."
-...helgat vare Ditt namn... "Ja Ditt namn är det enda som är värt att helgas! Du är den helige vars namn för alltid ska vara helgat."
-...tillkomme Ditt rike... "Hjälp oss Herre att göra Ditt rike synligt även här o nu. Med Jesus kom Ditt rike in i världen - hjälp oss att föra det vidare till alla."
-...ske Din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden... "Hjälp mig Herre att se Din vilja o följa den! Hjälp mig när jag blir för mycket "kan-själv" att se vad Du vill."
-...vårt dagliga bröd giv oss idag... "Ja Gud, jag ber att du i Din kärlek vill ge mig bröd för både kropp o själ. Låt mig komma närmare Dig, lära mer om Dig idag."
-...och förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro... "Fader, förlåt mig för Jesu skull allt det som blir fel fast jag inte vill. Hjälp mig att själv förlåta så att Din förlåtelse i kärlek blir känd."
-...och inled oss inte i frestelse... "Tack Fader för att jag kan veta att Du aldrig låter något ske som Du inte säkert vet att jag klarar, även om jag själv inte tror det. Men Du vet o stöttar igenom."
-...utan fräls oss ifrån ondo... "Ett särskilt tack Fader för att Du sände Din Son, Jesus Kristus, som besegrade ondskan o gav oss den segern som vapen."
-...ty riket är Ditt... "Ja riket är Ditt. Det rike som Du genom Jesus gav till oss att förvalta o gestalta. Hjälp oss att göra så."
-...och makten... "Hjälp oss att alltid minnas att makten, den verkliga makten, är Din."
-...och härligheten... "Härligheten, det riktigt fantastiska, finns bara hos Dig Fader! Låt det genomsyra våra tankar, våra liv."
-...i evighet. "Ja från evighet till evighet, I alla tider. Igår, idag och imorgon. Alltid kan vi lita på att Du finns. Tack!"
Amen.

(För den som inte vet kan berättas att "amen" betyder ungefär "det är sant". Att säga amen i slutet på en bön eller liknande är ett instämmande i det som sagts. Inte bara ett sätt att sätta punkt o avsluta alltså.)

Nu tror jag då att bön kan se ut hur som helst. Bön kan vara ett viskat "Tack!" eller ett desperat "Hjälp!!!" o ingenting mer. Bön kan vara mer av ett samtal med Gud, ett samtal om det som gläder eller bekymrar eller bara det som skett under dagen. (Gud är faktiskt intresserad av allt vi gör, vill o funderar på!) Bön kan vara en enda lovsång till Gud (vi ska inte glömma att lovsjunga Gud för det Han är) utan en enda tanke på oss själva men bön kan också vara en enda lång egocentrerad "Du MÅSTE hjälpa mig!!!"-ramsa. Gud lyssnar.

Ja, Gud lyssnar. Och jag tror nog att Gud kan le en del över de där rutinbönerna. Eller kanske rynka pannan lite bekymrat (om vi nu ska ta till mänskliga termer). Genom Jesus o hans liv här bland oss så vet ju Gud än mer väl hur det kan vara. (Inte så att jag tänker Jesus rutinbad dock!) Han känner våra villkor så väl. Men Han vill också ha den kontakt som bön är mellan oss människor o vår Fader o då kan det inte för ofta bli bara rutinord som, med tiden i alla fall, man kanske inte menar så mycket med, inte har hjärtat med i. Kanske kan ett knep som mitt då hjälpa någon mer att få mer närvaro i bön igen.

För be ska vi!
Vi ska be för oss själva o för andra. Vi ska be för människor som har det svårt långt borta eller nära. Vi ska i bön tacka för det bra o goda. Vi ska lovsjunga Gud - Fader, Son o Ande - i tacksam bön.

Men det är inte alltid enkelt.

Allt gott!

Eva
Ps. Min dator tjurar fortfarande o vägrarsamarbeta med hemmets nätuppkoppling. Om det skulle vara så att det dröjer med något här, kommentarer eller annat, så vet ni varför. Jag går inte iväg hit till biblioteket varje dag. (Frustrerande? "Bara förnamnet". Böneämne? Ja tack!)

torsdag 11 januari 2018

Korset - en amulett?




Jag läser rätt ofta Bibeln Idags läsplan med kommentarer/betraktelser av olika präster, teologer o andra. Nu i december fastnade jag särskilt för en text av teol.dr. Ray Baker, verksam vid Centrum för kristen apologetik (CKA). Den handlade om Mika, 3e kapitlet, hur Israels folk kan tyckas ha förbundsarken i Templet lite som en amulett. Lite "Så länge arken finns i Templet är Gud här o allt är väl, oavsett annat.". Om hur de religiösa ledarna predikar ett falskt budskap s.a.s. "bakom arken", predikar vad folk vill höra o försvarar sig med att arken ju ändå finns i templet.

Det fick mig att fundera - är det liknande idag? Är det så att vi är benägna att tänka att så länge vi har kors på våra kyrkor, i våra kyrkor, som smycken i halsgropar så är allt väl? Då visar vi ju att vi "gillar Gud", oavsett annat.

Jag tror att det rätt ofta kan vara så, mycket av det som sker i Svenska Kyrkan o på andra ställen idag tyder faktiskt på det. Det verkar ofta som om många tänker att bara vi "har korset" o nämner namnet Jesus i alla fall då o då så är allt väl, oavsett annat.

Men är det så?

Jag tror inte det.
Jag tror det är lika fel att tänka så idag som profeten Mika predikade att det var att resonera så då, lite drygt 700 år före Jesus födelse. Jag tror inte det hjälper hur många kors vi än visar upp/pryder kyrkor o oss själva med eller hur många gånger eller hur högt vi nämner Jesus om vi bär korsen som någon sorts amulett eller använder Jesu namn som någon sorts besvärjelse - det är inte det Gud vill, det är inte att ha en relation till Gud.

Vad är det då i delar av dagens kristenhet som får mig att jämföra, att reagera så pass starkt på den där betraktelsen så att den snurrat i hjärnan i flera veckor o nu hamnar här? Jag ska försöka förklara o samtidigt reda ut det för mig själv, som vanligt är det så bloggen används.
Jag tänker givetvis på allt det som kan läsas/höras då o då där präster o andra inom SvK går rätt rejält på tvärs med vad Bibeln lär. Då tänker jag inte olika tolkningar i de frågor som blivit stora typ ämbetsfrågan utan mer sådant som är själva grunden till vår kristna tro.

För inte så länge sedan kunde man läsa en intervju med några präster. En intervju där en av prästerna säger att det inte skulle spela honom någon roll om man hittade Jesu skelett - tron skulle inte påverkas av det. Bredvid denne präst, o jag förutsätter då hörande detta uttalande, står prästens biskop som inte verkar reagera mot detta! Nu är det i o för sig inte helt ovanligt med präster inom SvK som förnekar/inte tror på Jesu faktiska, fysiska uppståndelse - flera undersökningar har visat att procentandelen präster som tänker så är skrämmande hög. (Jag har tyvärr inte sifrorna dock.) Ändå... Här står alltså en präst o säger rakt ut att han inte tror på det SvK står för o en biskop står bredvid utan att ens kommentera! Båda har de i sina prästlöften lovat att följa SvKs tro som den uttrycks i Bibeln (Kyrkoordningen säger så) men det löftet verkar väga väldigt lätt. För att inte tala om vad de med detta säger om apostlarna o evangelisterna som ju rent ut anklagas för lögner, påhitt o fantasier. (Jag har hört en präst förklara att de, lärjungarna, ville ju så gärna se Jesus så då fick de sig själva tro de gjort det. Hur det förklarar Paulus, den stenhårde fariséen som jagade kristna, o hans möte med Jesus kunde den prästen dock inte svara på...)
O vad jag sett har reaktionerna inom SvK i mycket uteblivit när jag kan tycka att det borde ha stormat mer än rejält.

Ett annat minne som dök upp när jag läste Ray Bakers text om Mikas 3e kapitel var en debatt jag hade med en präst på sociala medier för något år sedan. En debatt om synd o Jesu död som försoningsdöd, alltså att Jesus dog för att som ett sista offer ta på sig alla våra synder (ALLA människors ALLA synder genom ALLA tider) o öppna vägen för relation mellan oss människor o Gud o ge oss möjlighet att få förlåtelse för det som ändå blir fel.
Denna präst hävdade mer än envist att Jesus inte alls dog för våra synder för se SÅ allvarligt såg inte Gud på det! Gud älskar oss alltid o tar inte så förskräckligt allvarligt på om det blir lite fel ibland. Inte skulle Gud i sin storhet kunna bli så sur för att vi människor vänder oss bort från Honom att Han lät sin egen Son dö en så skamlig död bara för det heller! Nej då - Gud är bara o alltid kärlek, kärlek, kärlek o ser inte alls människan som syndig, oavsett vad. Att tala om omvändelse o att vi människor kan tänkas vara förpliktigade att lyda Gud mer än vår egen vilja - struntprat!
Ungefär så resonerade denna väl erfarne präst som har en "god" position inom SvK.
Hur läser man Bibeln då?

Jag erkänner att jag när debatten pågick ofta tänkte på det där ordet jag lärde relativt nyligen - eiseges som betyder ungefär att läsa in i texter det du själv VILL se där.
Jag har förstått det så att båda dessa präster (o många andra med dem) behandlar korset o namnet Jesus ungefär på det sätt som profeten Mika menade att israeliterna behandlade arken - så länge korset finns där, namnet Jesus nämns (vi ber "rätt" böner, döper o delar ut nattvard o.s.v., o.s.v.) så är allt väl. Jag tror inte det.

Det brukar närmast fnissas o definitivt fnysas bland många när man talar om att det skulle behövas en väckelse i Svk (o även andra kristna sammanhang, i Sverige o på andra ställen) men jag tror verkligen att de som säger så har rätt. Jag tror att de som idag varnar för vart vi är på väg, var vi redan är i mycket, är att jämföra med Mika o andra "dundrande" profeter i GT. Jag håller med dem som hävdar att vi måste återvända till Bibeln, till det som evangelierna verkligen säger om lydnad mot Gud, om att "leva I världen men inte AV den", om att se hur vi går fel i förhållande till Guds vilja o inte inbilla oss att Gud bara ler lite sött o går med på allt vi tycker är bra för att vi vill få styra själva. Jag håller helt med dem som säger att det faktiskt är vi som behöver anpassa oss istället för att vi försöker anpassa Gud till vår verklighet. Precis som det gick illa för Israel så många gånger i historien när de hittade på en massa eget tror jag att det kommer att gå illa för oss idag om vi gör lika. (Ett rätt bra exempel på det är att jämföra antal gudstjänstdeltagare i de församlingar som anses "bibeltrogna" o de som anses mer liberala - det livligaste, mest aktiva o tillbedjande/efterföljande gudstjänstlivet återfinns oftast hos de förstnämnda.)

Vad borde göras då?
Det är jag väldigt osäker på om jag är rätt person att svara på men visst finns några tankar. En god början vore ju att se till att präster håller löftet om att predika den tro som SvK ändå står för. Att vi tolkar vissa saker olika är synd men inget att bli alldeles upprörd över, så har det väl varit genom hela kristenhetens historia, ända sedan de allra första var rätt oense om ifall hedningar som blev kristna borde omskäras (då kristenheten fortfarande i mycket sågs som en del av judendomen). Annat är det med sådant som Jesu faktiska fysiska uppståndelse o hans död som offer för försoning mellan Gud o människor - det är i så hög grad grunden för hela den kristna tron att präster som förnekar detta faktiskt inte borde vara präster. I alla fall inte i en kristen kyrka.
(Sedan finns det givetvis mycket annat... Att vår ärkebiskop påstår att religionsdialog skulle vara en av SvKs främsta uppgifter... Att vi inte ställer upp för kristna syskon som vi borde, vilket kan misstänkas bero på att en del av de som skulle behöva vårt stöd nog anses "för kristna" för många inom SvK.... Att yoga o annat som av sina främsta/kunnigaste företrädare anses vara en klar del av deras religion utövas inom SvK - det närmar sig avgudadyrkan i alltför hög grad kan tyckas... Att väldigt mycket verkar bestämmas med medlemstal inför ögonen snarare än Guds ord... Som sagt, det finns en hel del att fundera över...)

Jo, långt blir det. "Varav hjärtat är fullt...".
Det är ju då så att jag oroas över väldigt mycket som sker i den kyrka jag ändå inte vill lämna. Jag kan, än i alla fall, inte låta bli att hoppas på en omvändelse för SvK.
Men vi skulle nog behöva en Mika eller flera!

Herre - förbarma dig!

Ett litet tillägg - När jag slog igen den Bibeln Idag (4e kvartalet 2017) där jag hittade texten som for i tankarna tills det blev detta inlägg så ser jag ett citat av Martin Luther på baksidan. Som lutherskt samfund har ju SvK sin teologiska/tolkningsmässiga grund i denne mans tankar o detta citat känns passande här, så varsågoda: "När vi läser o studerar dessa skrifter (Bibelns böcker, min anm.), så skall vi öva oss i att se vem Kristus är, varför han skulle komma i världen, hur han tidigt utlovades o hur hela Skriften visar fram mot honom."
Läs o betänk Svenska Kyrka!

Allt gott!
Eva